Lars Westerbergs Blogg

Vad handlar Godards Detektiven från 1985 om? Den som det visste. Kanske misstänker jag ett djup som inte finns. Tempot är långsammare än hos den tidige Godard, man tror sig se en allvarligare filmskapare. Det är långa dialoger med långa pauser, där ansiktenas många skiftningar registreras. Och i mörkret ser man glöden av en cigarrett. Bortser man från slutet där alla skjuter alla, är Godard mer sparsam med splattereffekter än i sin ungdoms filmer. Och påfallande : de litterära citaten är fler och längre. Jag har tidigare tänkt mig att han gör som T.S. Eliot i The waste Land, låter ett flertal litterära verk eka i den nya dikten. Och så skall den bildade läsaren på associativ väg minnas hela det åsyftade konstverket. En snabb rad skall tända en värld. Att Godard nu förlänger citaten kan vara en pedagogisk ambition. Även om man inte känner till verket, som det anspelas på, så kan man få ett sammanhang ändå. Godard ger den här gången hela det textstycke som han vill påminna om. Så ambitiösa filmvetare har väl en viss vägledning där.
Centralt tycks vara ett långt stycke ur Joseph Conrads Lord Jim som citeras på slutet. Det skulle alltså vara en film om skuld och skam.
Ramhandligen går mer i den spexiga stilen. Det handlar om en hotelldetektiv som misslyckats med att lösa ett mord på en prins som ägt rum på hotellet för två år sedan. Han har fått sparken och efterträtts av sin brorson som dock låter honom bo kvar på hotellet för att lösa mordet. Så det arbetar såväl onkel som nevö på. Liksom nevöns unga flickvän som heter Ariel. Shakespeares Stormen tillhör de verk som citeras. Men ingen tycks ha haft något motiv att mörda prinsen.
Detektiven springer sedan mest runt och irriterar de mer allvarliga personerna. En man är skyldig pengar till ett par som ämnar skiljas. Och han är också älskare till kvinnan i paret. Samtidigt har han affärer med maffian som han är skyldig ännu mera pengar. En äldre man och en liten flicka tycks vara maffians torpeder. Den äldre mannen kallas dessutom för prinsen, vilket gör att jag anar att jag missförstått något. Kanske har mordet aldrig ägt rum? Och att det är en komisk poäng att den patetiske hotelldetektiven jagar en skugga. Dessutom handlar filmen om en boxare vars managers också är betalda av maffian och det förekommer dunkelt tal om riggade matcher. Boxarens docksöta flickvän sägs vara prinsessa av Bahamas. Och vill rymma med boxaren.
Men det är mannen, hustrun, älskaren som får den mest ingående skildringen. Speciellt de båda männens kval ägnas stor omsorg.
Och hur löses mordgåtan? Mördaren har kommit till hotellet och läst rumsnumret på den han skall mörda upp och ner i hotelliggaren. Och så glömmer han att han har läst det upp och ner och mördar fel person. Rum 666 i stället för 999.
Och så dödar de flesta av huvudaktörerna varandra. Man kommer osökt att tänka på Falstaff, fakirs ”Konsten att sluta stycken”. Är personerna för många och intrigerna för trassliga är det lika bra att ta död på dem alla på ett bräde.
29 okt. 21

”Hur hamnade Horace här?” är den dubbeltydiga rubriken på en stor intervju i Göteborgs – Posten av Erik Eje Almqvist (24 okt.). Ty Horace Engdahl bor numera i Göteborg. Men han har också gått från folkkär till riksskurk.
Horace Engdahl tycks trivas i Göteborg, vilket gläder en. Och han ägnar sig nördigt och entusiastiskt åt att upptäcka sin nya hemstad. Precis som jag i någon mån gjorde när jag bodde i Alingsås, Göteborg låg ju så nära. Och Horace Engdahl finner i Göteborg en betydande distans till Stockholm och de kulturella trenderna. Och sådant hittar man ju också i Lund och förmodar jag i varje betydande svensk stad utanför Stockholm.
Jag har en viss svaghet för människor som haft fel men ändå inte ändrar sig. Mot allt förnuft håller de fast. Som Jan Myrdal, t.ex. Det finns en viss trohet i detta. Det var angeläget att bekämpa Horace Engdahl därför att han hindrade Akademiens förnyelsearbete. Att rensa upp efter Kulturprofilen. Nu när det är gjort och hans falang reducerats till honom själv finns det av den anledningen inte längre något skäl att ropa ve över honom.
Men det är mycket intressant med Horace Engdahls självbild och den bild jag numera har av honom. Låt mig först tala om hur min bild av honom har förändrats.
Det kom en reaktion mot 70-talets politiserade konst. En estetisk elitism som opponerade mot nyenkelhet och att konsten måste göras av alla. Jag fann detta intressant och kanske befriande. Den som först gick i bräschen för det nya paradigmet var Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet. Det var en något gäll och obalanserad röst. Men så fanns tidskriften Kris. Det var tydligen Horace Engdahl, som var det nya paradigmets verkliga kapacitet. Det var inte politiskt men det var esteticistiskt och elitärt. Och Horace Engdahl värvades till Dagens Nyheter.
Men vad jag inte anade då var att han var en knök. En person med reaktionära värderingar. Som suttit vid den extrem korkade knöken Eugen Napoleon Tigerstedts fötter. Man trodde att en konservatism av det slaget var död med Gunnar Unger och Knut Hagberg. Men i akademistriderna och i uppgörelsen med Ebba Witt Brattström såg man för första gången den gamla 50-tals högerns revansch. Uppgörelsen med marxisterna från exempelvis Lars Gustafsson, Sven Fagerberg eller Sven Delblanc hade inte varit av det slaget. Det var ju mer av samma slag som det Henrik Stangerup och likställda sysslade med i Danmark. Europeiska intellektuella av ett nytt slag. Vad det än var, det var inte knökarnas återkomst.
Horace Engdahls självbild då? Han beskriver sin ungdom som en stor ensamhet. Mobbad i skolan, som intellektuell vid universitetet utanför. Det liknar mitt eget liv och min egen självbild. Han förvånar sig över den olust han väckte hos sin omgivning. Han berättar från doktorandseminarierna att det fanns en person som började gny och tjuta när han yttrade sig och slutligen tvingades lämna rummet. ”Det är tänkbart att det är något i mitt sätt att vara som är fullkomligt outhärdligt för vissa människor”, reflekterar Horace Engdahl. Nå, det kan ju ha rationella förklaringar. För långa anföranden t.ex. Eller att man hade svårt att stå ut med hans elitism, precis som vissa människor fann Lars Gustafssons vänliga nedlåtenhet besvärande. Och man kan ju också tänka sig att hans uppvisade hundlika beundran för den stockreaktionäre professorn bidrog till aggressionen. Horace Engdahls folkkärhet kom ju när han gick från smal och svår - men beundrad intellektuell - till en vänlig pedagogisk folkbildare. Uppenbarligen ligger det något i Ebba Witt Brattströms beskrivning av att hon förde en förfrusen in i värmen. Och nu har Horace Engdahl en ny familj i Göteborg så hans alienerade ungdom kommer inte tillbaka.
Och fullt så aningslös behöver man inte vara. Det är klart att de värderingar man uttrycker, de sidor man visar i skrift, helt rimligt och logiskt påverkar allmänhetens bild av en. Om man har svårt att få vänner eller någon att älska med, har det mer att göra med hur man framtonar privat.
28 okt. 21

Det är onekligen svåra frågor som berördes av Stina Oscarsons och Maria Ludvigssons brevväxling i Svenska Dagbladet i söndags (24 okt.). Och som berör Stina Oscarsons tvångsintagning för anorexi. Man kan säga att det belyser ett liberalt dilemma. Individens frihet: Ja! Men vad gör man åt de omyndiga, barnen, galningarna och de uppenbart självdestruktiva? Man skulle hamna i fullständig förryckthet om man gav tvååringar samma frihet som vuxna.
Maria Ludvigsson tycks lösa Stina Oscarsons problem. Oscarson kan nämligen inte få det att gå ihop att hon anser att vi har en moralisk plikt att hjälpa en medmänniska som vi ser far illa. Och att hon samtidigt inte i något fall kan försvara tvångsvård. Inte ens om det räddar liv. Det är ju en riktig tanke, det går inte ihop. Ludvigssons lösning är en pseudolösning.
Ty vad är samhällets omsorg annat än institutionaliserad medmänsklighet? Och det är ju bra att den finns eftersom privat medmänsklighet har en begränsad räckvidd. Det är naturligtvis viktigt att inse att institutioner inte befriar oss från kravet på medmänsklighet. Men man bör inte avskaffa någondera. Jag kan inte inse att det vore rätt att som medmänniska hindra någon från att ta livet av sig, men fel när polis eller myndigheter gör det. I båda fallen sätter man sig ju över någons fria vilja.
Men har man någonsin rätt att sätta sig över någons fria vilja? Vad är egentligen mentalsjukdom? Vad betyder ett ord som inre tvång och hur skall det skiljas från den fria viljan? När människor mot allt förnuft handlar självdestruktivt, vad är förklaringen? Inte bara i mindre skala, som när man avstår från att leva perfekt och hälsosamt, utan när det är direkt livshotande. Det enda jag kan säga som liberal är att man bör ha mycket goda skäl om man påstår sig förstå en människas bästa, bättre än hon gör själv.
Man kan inte bortse från att det finns maktvilja och förmyndartendenser hos människor. Det kan utnyttjas i situationer när människor är ställda under tvång. Josefin de Gregorio berättar i Svenska Dagbladet (26 okt.) att det fanns vårdare som hade synpunkter på hur hon höll besticken och skar upp sin mat, när hon själv tvångsvårdades för anorexi. Man kan förstå att behjärtade vårdare blir överdrivet misstänksamma mot patienter som kan tänkas göra allt för att sabotera. Oscarson berättar några historier om en ouppäten smörgås. Men självklart kan beteendet hos vårdaren här bero lika mycket på dumhet som på auktoritära tendenser. Och jag påpekar att alla föräldrar har den maktpositionen gentemot sina barn. Föräldrarollen är en självklar frestelse till maktmissbruk.
Att låta mentalsjuka gå vind för våg sparar både pengar och ökar deras frihet. Men är det någon som tror att det inneburit någon förbättring? Utifrån ser det i alla fall ut som en större misär.
27 okt. 21

Gina Gustavsson i Dagens Nyheter har skrivit ännu en bra artikel som man bara kan instämma i (22 okt.). Hon skriver om den förkastliga mainsplaingens medbrottsling i en alltför ödmjuk kvinnlighet. Kvinnans tendens att göra sig mindre än hon är. Det är helt riktigt att sådant bör bekämpas.
Men det slår mig att man numera har en tendens att diskutera manligt och kvinnligt. När man oftare borde tänka i kategorin mänskligt. Ty det är ju så att en god respektive dålig egenskap hos det ena könet är det också hos det andra. Av tradition har männen odlat vissa dåliga egenskaper som prestige, maktvilja, dominans och självsäkerhet också när den är obefogad. Dessa usla egenskaper finns också hos kvinnor men inte på långa tag i så stor utsträckning. I stället ser man ofta den alltför ödmjuka tendensen.
Dock, det tillstånd man som människa bör stäva efter ligger någonstans mitt emellan. Alltför sällan ser man uttalat i diskussionen att man som människa bör sträva efter det bästa i båda traditionerna och undvika det sämsta. Det är ofta bra att var ödmjuk och osäker. Det som bör avgöra graden av säkerhet är inte vilket kön man tillhör utan hur säker man är på sina resonemang, hur insatt man är i frågan. Man kan naturligtvis avstå från att yttra sig när man är osäker. Men det är rätt bra om man kan pröva sina resonemang även om man inte är så säker. Kanske tänker man mer rätt än man tror. Vågar man bara framföra det kan det visa sig att man tidigt anat något viktigt.
Många kan uppleva att jag ofta är tvärsäker. Det är riktigt. När jag tycker det är självklart att mina resonemang håller, tvekar jag ingalunda. Den som har satirisk skarpblick kan med visst fog säga att det beror på att det mesta jag säger är trivialiteter. Jag minns vilken lättnad det var att möta diskussionerna i Lund, där man aldrig behövde öda kraft på att förklara självklarheter. Utan kunde börja med att diskutera det som var verkligt intressant. Meningsmotståndarna tidigare hade för mig varit lärarkollegier och föräldraföreningar och familjesamtalen var inte heller uppmuntrande. Men fortfarande vidlåder väl min intellektuella hållning en fäbless för välformulerade och kraftfullt uttrycka självklarheter. Men jag sticker inte under stol med när jag är osäker.
När jag fick en q-vers i Lundagård skev man att min refräng var: ”Jag tror”. Och här betydde det förmodar eller anser. Det låter osäkrare än det var, det var snarast jag som skulle betonas. Säker kan man inte vara på någonting. Men så här ser jag det och detta är mina skäl. Då lämnade jag öppet till läsaren att själv bedöma saken.
En annan aspekt av den kvinnliga osäkerheten som Gina Gustavsson tar upp är att kvinnor ogärna vill såra. Att ta ansvar för de känslor ens beteende kan väcka hos omgivningen. Är detta en bra eller dålig strategi för den könsöverskridande människan? Psykologisk inlevelse och uppodlad psykologisk intelligens är en mycket fin mänsklig egenskap. Det har jag alltid beundrat hos kvinnor. Men Gina Gustavsson har rätt i att i en sakdiskussion är det inte på sin plats. Det bör inte alltför mycket daltas med ömtåliga egon. Då väljer man en feg älsklighet som inte har mycket att göra med verklig medmänsklighet.
26 okt. 21

Det är bra att Jennifer Wegerup i Expressen (22 okt.) och Johannes Klenell i Svenska Dagbladet (20 okt.) diskuterar pornografi. Eller rättare Jennifer Wegerup kritiserar Johannes Klenells recension av Margaux Dietz erotiska roman ”Alexa”. Jennifer Wegerup tycker det är bra att kvinnor skriver om erotik oavsett verkshöjd. Det förefaller som hon upplever den kvinnliga erotiken som något okänt och konstnärligt obehandlat. Det är den ju knappast. Men nog behövs det fler och mer.
Klenell påstår att ”resliga kukar” inte är ett nog eggande omdöme. Undandrar sig mitt bedömande. Men bättre än stora eller stående. Reslig ger associationer till båda delarna.
Jennifer Wegerup frågar sig vad som är bra pornografi? Kan vi ens bedöma sexlitteratur neutralt, eftersom det man finner upphetsande är så i högsta grad personligt? Frågar hon sig och på den punkten har hon alldeles rätt.
Hon pekar också på att sexualitet ofta skildras klichéartat och ur manligt perspektiv på film. Ännu en riktig iakttagelse. Mannen verkar tillfredsställd medan kvinnan verkar oförbrukad.
I jämförelse med detta står Wegerup ut med hur många resliga kukar som helst.
Men det här problemet berör något väsentligt som jag ofta varit inne på. Nämligen de psykosexuella skillnaderna mellan könen. Att de individuella skillnaderna är stora är inte mycket att göra åt. Att manskroppen är tråkig för den heterosexuelle mannen är fullt naturligt. Förhoppningsvis är den något roligare för kvinnor. Men jag undrar om den är lika rolig som kvinnokroppen är för män.
Nu tycks Klenells kritik mest röra sig om författarinnans försök att sexualisera varumärken, som hon som influenser behöver sälja, och detta lämnar Wegerup därhän. Men man kan inte tycka att allt som sägs i en recension behöver tas upp.
I stället säger Wegerup följande. ”Jag hävdar bestämt att få saker har hämmat och ännu hämmar oss kvinnor som männens länge närmast totala tolkningsföreträde till hur sex skall skildras. Bara genom att ta makten över ordet tar vi det även över lusten. Blir det dålig litteratur ibland? Det får vi leva med”. Och det kan man väl bara instämma i.
Men när Dietz skall skildra kvinnlig sex så tycks resultatet enligt Klenell bli: ”Man skall bli kåt men straffas stenhårt”. Det har han svårt att förstå. Men det är nog inte bara en anpassning till manliga klichéer. Det brukar, som bekant, anses som gravt antifeministiskt om upphovspersonerna till dessa klichéer är män. Men här handlar det kanske inte om kvinnlig masochism. Fast man kan ju undra när man tänker på vilken succé ”50 nyanser av honom” blev. Jag tror att ett sätt att ladda sexualiteten är att utmana sig själv, överskrida sina egna gränser. Kanske fantasier om ett straff gör sexualiteten ännu mer spännande?
Men jag skulle verkligen vilja veta mer om den kvinnliga sexualiteten. Det kan ju hända att makten över ordet ger en makt över lusten. Men det kan vara tvärtom också. När man känner sin lust kan man också på rätt sätt beskriva den. Jag läste nyligen en kronik i Politiken där en skribent inkluderade havandeskap, barnafödande och amning i den kvinnliga sexualiteten (16 okt. Ina Lykke Schmidt). Jag trodde jag var allena om det. Men här har någon annan haft samma tanke. Kanske är det en fråga just om hur man väljer att använda språket. Skall det ses som samma hormonstyrda behov eller som ett annat behov?
25 okt. 21