Lars Westerbergs Blogg

Det är dags för några slutord om Dackefejden. Jag funderade i en tidigare blogg över hur kaotiska stridshandlingar i äldre tider brukade vara. Men det är inte bara landsändar som det är svårt att kontrollera utan också människor. Överallt har det alltså under fejden uppstått sympatiyttringar för rebellerna ledda av lokala ledare. Som inte sällan kommer i konflikt med Dacke. En upprorsman i Östergötland blir till exempel dödad av Dackes dräng. En synnerligen besvärlig ledare vill inte respektera vapenvilan. Men går ändå över till kungen när krigslyckan svänger. Och det gäller de flesta, när slaget är förlorat går man över till fienden. En av Dackes hövitsmän är med och dödar honom i Rödeby skog i Blekinge. Men återfaller i upproriskhet och blir avrättad av kungen.
Punkterades någon av mina myter? Ja, tydligen var det inte rätten att få bedriva oxhandel med danskarna på andra sidan gränsen, som främst skapade missnöjet. Det var en myt som kungen skapade när det gällde att hålla folket norr om gränsmarkerna obenägna att delta i upproret. Gränsborna är bara missnöjda med att inte få sälja sina oxar till danskarna, men det är en trafik som missgynnar alla oss andra. Framför allt vad det de tunga skatterna som var huvudpunkten för de upproriska. En viss kyrklig konservatism hade en begränsad betydelse. Någon djupare teologi låg säkert inte bakom. Men man upplevde väl en av förtrollning med protestantismen. Säkert fanns det ett inslag av magi i den folkliga religiositeten som man kände sig berövad.
Man får en känsla av att Dacke var en mycket försiktigt general. Det verkar inte som om han hade någon avsikt att avsätta kungen. Han hoppades snarare att få gehör för sina krav. Det kan diskuteras om Dacke var någon ljusgestalt. Att Gustav Vasa var en otäck despot är det däremot inte minsta tvivel om. En svekfull och hänsynslös maktspelare.
16 sept.21

Vem var Nils Dacke? Uppenbarligen var han kronotorpare. Från Vissefjärda i södra Möre i Kalmar län. Ingen storbonde men inte heller någon vinddriven skogsrövare. Han och en Jon Andersson gör sig skyldiga till ett fogdedråp vid ett tidigare uppror. Och får böta de övliga oxarna.
Själva dackefejden börjar som en hämndaktion. Man har spårat upp och dödat en fredlös släkting till Nils Dacke och en av hans hustruns många bröder blir gripen och dödad vid samma tillfälle. Nils Dacke och hans män gör alltså en serie överfall mot ett antal fogdar och frälsemän i Voxtorp söder om Kalmar. Och mördar också en fogde som ligger döende i Gräsgärde. Det är oroliga tider, det jäser bland allmogen, som det brukar heta. Och Gustav Vasa blir naturligtvis nervös. Och sänder ner trupper från Västergötland mot Växjö. Dacke genskjuter trupperna vid Bergkvara och segrar. Kungens trupper retirerar. Därefter proklamerar Dacke vapenvila.
Kungen utnyttjar tiden till att försöka lugna menigheten med propaganda och allehanda förespeglingar. Dacke anklagas för svekfullhet och för att kollaborera med främmande makt. Men det är snarast kungen som kallar in legoknektar från Tyskland. Och som inte alls strikt håller vapenvilan. Och slutligen bryter den och sänder sänder sin huvudstryka mot Växjö. Medan en annan trupp avgår från Östergötland mot Kalmar. Huvudstyrkan slåss vid Slätthög och Dackes kapten Lille Jösse stupar. Men det kungliga trupperna kommer till korta. Mest skrämmer det att trupperna från Östergötland blir fångade i en fälla. Man fäller träd både framför och bakom dem och de har ingenstans att fly. Givetvis kan inte Dacke vara på två ställen. Det är sympatisörer från nordsmåland och Östergötland som besegrar kungens trupper vid Kista. Därefter sluts vapenvila i Linköping. Som båda parter förpliktar sig att inte bryta.
Nils Dacke dricker jul på Kronoberg, borgen utanför Växjö. Han får propåer från kejsaren av Spanien och fursten av Mecklenburg som är villiga att hjälpa Dacke att avsätta Gustav Vasa. Dacke är inte intresserad men använder det i propagandan. För gemene man handlar det inte så mycket om var man har sitt hjärta. Och mer om vilken makt det är farligast att trotsa. Därför gäller det att verka farligare än man är.
I början av nästa år, 1543, tågar kungens trupper mer mot Kalmar. Nils Dacke ligger i Högsby för att mota truppen. Den försöker dock göra en kringgående rörelse och viker av mot väster. Dacke genskjuter den och det blir en avgörande strid vid sjön Hjorten utanför Virserum. Där blir Dacke svårt sårad. Och man flyr med sin sårade ledare.
Kungens taktik är att uppspåra och döda så många ledare som möjligt. Maktförhållandena ser lite annorlunda ut när Dacke är återställd och på nytt försöker resa allmogen. Han får inget stöd och blir själv förföljd och dödad i Rödeby skog i Blekinge.
Där är väl huvuddragen i upproret. Jag återkommer med några slutreflektioner.
15 sept. 21

Per I. Gedins artikel i Svenska Dagbladet i fredags (10 sept.) var högintressant och åtminstone i mitt fall belärande. Och den landade i slutsatser som jag bara kan instämma i.
Det handlar alltså om kritiken och kritikerna på de stora tidningarnas kultursidor. Det är en utveckling som reducerar frågan om kritikerna är för elaka eller för snälla till ett skäligen ointressant spörsmål.
Gedin börjar med att prisa Svenska Dagbladet kritikern August Brunius för hans framsynthet. Om hans storhet var jag helt okunnig. Men tydligen stödde han såväl Isacc
Grünewald inom bildkonsten som Pär Lagerkvist inom litteraturen. Att stå på modernisternas sida
redan då, Brunius dog 1926, var ju anmärkningsvärt framsynt. Gedin kallar Brunius vår förste professionella kritiker.
Och sedan hoppar han fram till tiden efter Brunius död och några rätt slätstrukna Svenska Dagbladet- kritiker. Men här blir man ytterligt förvånad. Vad blev Fredrik Böök av? Han blev ju Svenska Dagbladets förste kritiker redan 1906. Där han för övrigt efterträdde Oscar Levertin. Som också var en omstridd kritiker. Märk Bengt Lidforss levertinfixering!
Lagerkvist råkade ju illa ut för Erik Hedén i Socialdemokraten. Som klagade på Lagerkvists många tankstreck, men trots det tyckte att det hade varit bättre om Ordkonst och Bildkonst hade bestått uteslutande av tankstreck. Om man vill kan man höra ett eko av detta i Peter Englunds bekanta elakhet mot Björn Ranelid.
Så det fördes en stor kritikerdebatt redan på Brunius tid. Och Svenska Dagbladet hade en kultursida med Verner von Heidenstam, Tor Hedberg, Oscar Levertin, David Sprengel. Hjalmar Söderberg var kåsör. Samtliga nog färgstarkare och inflytelserikare än Brunius.
Men tystnaden om Böök är anmärkningsvärd på andra sätt. Gotthard Johansson (konst) och Anders Österling och Sten Selander beskrivs som skribenter som inte gjorde särskilt mycket väsen av sig och som levde i symbios med sin kulturkonservativa läsekrets. Helt korrekt. Sten Selander var ju tråkig som en påstigande i Alvesta, enligt Stig Ahlgren.
Med Fredrik Böök var ju en lysande stilist och kolossalt inflytelserik. Han var inte en konservativ av det nedtonade slaget. Och om någon var han symbiotisk med sin läsekrets. Den litade på honom och han vägledde den.
Ty när sedan Per I. Gedin nämner Olof Lagercrantz dominerande roll och stora inflytande så blir tystnaden om Böök än mer graverande. Sannolikt var Böök inflytande under den närmaste föregående tidsperioden minst lika stort och destruktivt. Troligen större.
Lagercrantz var en lysande stilist. Han var den svenska kritikens Strindberg. En stil så krängande och så personlig att den egentligen inte kan karaktäriseras. Det var något magiskt och förtrollande över Lagercrantz sätt att skriva. Det är en bra egenskap hos en författare, det blir alltid spännande och läsvärt, men det är inte givet att det är någon bra egenskap hos en kritiker. Det är helt korrekt att Lagercrantz var en komplexdriven fadermördare. Därför var hans kärlek till de alltfler revolutionära författarna till vänster inte bara en vilja att vara en spjutspets för det nya. Jag har ibland tänkt mig att han hatade aristokraten inom sig. Först måste han göra upp med konservatismen, sedan med liberalismen, sedan med västerlandet som helhet. Det var som kedjor han hela tiden ryckte i. Men Gullberg och Selma Lagerlöf och Ingmar Bergman har nog längre livslängd än allt vad Lagercrantz åstadkom.
Och sedan kommer dagens värld. Ur min synpunkt sett är det ett trefalt förfall. Litteraturens, Kritikens och Publikens förfall. En mer fördomsfri betraktare skulle kanske tala om en ny tid. Där man älskar den litteratur och gillar den kritik man bjuds. Äldre tiders kulturuppfattning är snart ett minne blott. Människan måste ju alltid leva här och nu.
14 sept. 21

Är det synd om Ann Heberlein? Det är kanske inte någon intressant fråga. Ändå uppmärksammas hennes kommande bok ”Fallet” i såväl Svenska Dagbladet (recension av Gunilla Kindstrand 10 sept.) som i DN:s lördagsmagasin (intervju av Hilda Ärlemyr 11 sept.). Och DN - recensionen signerad Alex Schulman står idag (13 sept.).
På den ställda frågan kan man väl bara svara: ”Jodå, i viss mån”. Men det finns en del intressantare frågor som gör sig påminta. Varför blir en liberal och human debattör plötsligt auktoritär och konservativ? Och hur är det med yttrandefriheten 2021 när det fria ordet fått andra herrar?
Och den första av dessa frågor hänger naturligtvis samman med hur synd det är om Ann Heberlein. För det är viktigt att poängtera att ord är betydelsefulla. De är förknippade med ansvar. Den som tror på frihet måste också tro på ansvar. Och ord får verkningar. Vilket ansvar ligger inte hos dem som gav uttryck för sitt hat mot muslimer och främlingar för vad som sedan hände på Utöya. Ord drabbar. Jagar de redan utsatta. Även om de inte får så synbara och drastiska konsekvenser som på Utöya.
För den enskilda borde det vara viktigare att hen vet med sig att hen tagit sitt ansvar. Allt jag sagt kan jag stå för. Viktigare alltså än vilken frihet som ett visst opinionsklimat tillåter.
Varför ändrar sig Ann Heberlein? Jag minns att hon förvånande mig genom att hellre villkora Guds kärlek, han är kanske inte så god som vi är benägna att tro, än Guds allmakt. En Gud som är så svag att han behöver sin avbild som medhjälpare är en outhärdlig tanke. Har man den synen måste man ha behov av auktoriteter till varje pris.
Man kan lugnt se detta svar på teodicéproblemet som något känslomässigt. Att i stället villkora allmakten är logiskt likvärdigt men känslomässigt annorlunda. Och har den effekten att människans kamp för det goda inte blir betydelselös.
Så det finns någon sorts svaghet hos Ann Heberlein. Ett behov av att styras av krafter utanför jaget. Opinionsvinden eller andra krafter. Men inte av den egna kraften och integriteten. Hon var en människa i takt med opinionen. Var det verkligen hennes egen kraft som fick henne att trotsa den opinionen? Man tjänar en del pengar av att verka vid ett fint och välanständigt universitet. Liksom att skriva tänkvärda och välanständiga artiklar i den välanständiga pressen. Det kostar en del rent ekonomiskt att trotsa dem.
Och det beror på att det finns tidningsägare och publicistiska makthavare. Är ingen beredd att betala vad man skriver tjänar man inte längre några pengar.
Men det finns ju andra uppdragsgivare. Man kan i stället verka på nätet och betalas av sina följare. Men då uppstår ett klassiskt medlöpardilemma. Ger man inte följarna kraftiga köttben så betalar de inte. Det är uppenbarligen något sådant som Heberlein råkat ut för. Pöbelhopen som den nya makthavaren. Maktfullkomligheten tar sig nya uttryck.
Ingen vill ha total yttrandefrihet. Just för att orden har betydelse kan inte hets mot folkgrupp tolereras. Människor som är vana vid att avreagera sig vid köksbordet har nyligen flyttat ut på nätet. Och har plötsligt ett oerhört ansvar som de troligen inte är vuxna.
Så det finns en gräns. Var denna gräns går kan man alltid diskutera. Och den tenderar att förskjutas. Det är naturligt att människor i Ann Heberleins situation tycker att konsekvenserna har blivit orimligt hårda. Men det är ingen mänsklig rättighet att skriva i de stora tidningarna. Eller att ha kvar ett välavlönat arbete. Men vad som anses anständigt idag är annorlunda än när Heberlein hamnade ute i kylan. Idag kan man läsa häpnadsväckande saker på stora tidningars ledar och debattsidor. Och, som antytts, man kan leva ett bra liv utanför offentligheten också. Man får bara inte vara för bortskämd med bekräftelse.
13 sept. 21

Som litet barn i de stora smålandsskogarna fascinerades jag av berättelser om stigmän och fredlösa skogsmän. Robin Hood var naturligtvis en mytgestalt med ovanlig lyster. Men man behövde inte bege sig till Sherwoodskogen. I Småland fanns Nils Dacke, i nordskåne snapphanarna. Och Rekord Magasinet ståtade med den fiktiva berättelsen om Per Stigman, skriven av kommunisten, den blivande maoisten, Nils Holmberg.
Men Nils Dacke var ju en småländsk hjälte. Han behandlades rätt knapphändigt i mina historieböcker men redan detta att ha åstadkommit det farligaste av de många upproren mot Gustav Vasa imponerade ju. Jag försökte sätta mig in i vad som egentligen hände. Mitt sista försök gjorde jag som gymnasist. Sökande i
mina många, redan då föråldrade historieverk, som en behjärtad moster försett mig med ur huvudstadens antikvariat.
Nu läser jag Lars – Olof Larssons Dackeland från 1979. Mest för att utrota de myter som jag kanske bär med mig. Och få en så objektiv bild som det är möjligt.
Och det är på många punkter jag måste tänka om. Historien i sig är mycket mer kaotisk än vad en ordnad historieskrivning ger besked om. Det insåg jag redan när jag läste Larssons bok om vasasönerna. Vem som vunnit ett fältslag är en tolkningsfråga. Och vilka landområden en segrande armé behärskar i än högre grad. Och denna svårbestämbarhet gäller ju ett uppror i ännu högre grad än nationella fälttåg.
Och så är det ju de historiska källorna. Som i det här fallet till övervägande delen är den kungliga propagandan och de straff som utmättes mot de upproriska. Där får man en del intressanta uppgifter. Har man slagit ihjäl en fogde får man vanligen böta ett antal oxar. Medan dödstraff och tortyr kan utmätas för brott som inte riktigt har den kalibern. Larsson gör klok nog så att han ger en kort beskrivning av själva upprorets förlopp. Och sedan beskriver han vad som hände landsända för landsända i det han kallar Dackeland. Olika delar av Småland, Östergötland, Öland och det angränsande Danmark, d.v.s. Blekinge.
I en kommande bloggpost skall jag redogöra för vad jag nu vet om upproret.
10 sept. 21