Lars Westerbergs Blogg

Eddie Constantine var så vitt jag minns en skådespelare som gjorde en mängd B-filmer där han spelade agenten Lenny Caution. Plötsligt fick Jean-Luc Godard för sig att han skulle göra en sådan film. Det slår mig nu när jag ser Godards tidiga filmer hur nära den nya vågen har till popkulturen. Man beundrade Hitchcock, i Tokstollen läser huvudpersonen tecknade serier och det dricks flitigt Coca Cola. Och det ser man ju tydligast innan vänstervågen riktigt tagit fart. Senare kom ju Godard att mynta uttrycket ”Karl Marx och Coca Cola- generationen”. Godard såg det dubbla arvet och förnekade det väl aldrig. ”Coca Cola - där går gränsen” säger man tvärtom i Lukas Moodyssons film om 70-tals vänstern, Tillsammans. Och man tycker sig minnas att det lät så. Kanske var det ett ideologiskt allvar som var förbehållet de arktiska och protestantiska länderna.
Men denna förälskelse i klassisk action pekar ju också fram mot regissörerna i det sena 80-talets franska våg, Jean - Jacques Beineix, Luc Besson och Léos Carax.
Men den här actionrullen blev inte särskilt bra. Agenten Lemmy Caution kommer till framtidsstaden Alphaville, som också är filmens namn. Han uppger sig heta Ivar Johnson och vara journalist. På tidningen Figaro - Pravda. Det sovjetiska kommunistpartiets tidning kombinerat med den franska högertidningen. Men naturligtvis är han ute i helt andra syften. Han vill ha tag på en professor som en gång landsförvisats från de yttre länderna och nu har en betydande maktställning i denna framtidsstad. Det finns alltså en spänning mellan denna auktoritära framtidsstad och den gamla värld som agenten kommer ifrån. De yttre länderna kallar man i framtidsstaden denna gamla värld.
Den förskräckliga framtidsstaden är dock inte tecknad med någon omsorg eller logik. Datorerna har tagit över och det är ju ändå en framtidsvision som är anmärkningsvärd för att vara skapad 1965. Man blir inte riktigt klar över vad som är människa och vad som är robot. Mutanter kallar man människorna i framtidsstaden. Det blir oklart om teknokraterna styr datorerna mot ett fulländat logiskt och känslobefriat samhälle eller om det är datorerna som styr teknokraterna. Man blir i denna samhälle avrättad om man uppträder ologiskt. Till exempel om man gråter när ens fru har dött. Avrättningarna är offentliga och kombineras med en simuppvisning. Delinkventerna störtar i vattnet, efter att ha blivit skjutna, bland gracilt simmande kvinnor.
När agenten kommer till sitt hotell följs han av en hotellanställd kvinna som uppger sig vara en förförerska av tredje graden. Och som uttalar förföriska repliker, uppenbarligen fullkomligt mekaniskt. Agenten får också en av myndigheterna anställd övervakerska, som visar sig vara dotter till den professor han söker. Och han blir förälskad i henne. I slutscenen flyr han tillsammans med henne tillbaka till de yttre länderna. Och hon lär sig säga ”Jag älskar er”. Tydligen har känslor, som tidigare varit obegripliga för henne, plötsligt väckts.
Skulle du, kära läsare, till äventyrs få intryck av att detta är en bedrövlig soppa, så har du helt rätt. Naturligtvis är det också skottlossning och slagsmål, som genren fordrar.
Det som kan vara tänkvärt med filmen är sorgen över att allt som har med skönhet och känslor att göra har blivit obegripligt. Att betvingande poesi kan falla platt till marken. Det behöver man inte resa till någon framtidsstad för att uppleva.
30 sept. 21

Det känns konstigt att höra stockholmare klaga på Stockholm. Och drömma om att bo på landet och odla får och getter. Leva av markens gröda. Nu finns det ju också de som försvarar Stockholm. Så det är ju upplagt för en intressant provinsdebatt i den lokala stockholmspressen.
Nackdelen med Stockholm är att människor är stressade och otrevliga. Fördelen är att om man tillhör en minoritetsgrupp och har lidit av landsortens inskränkthet så får man en större frihet och större möjligheter att leva det liv man vill. Jovisst, det är som i de gamla pilsnerfilmerna, som alltid förkunnade: Stockholm är syndens stamort, som man måste akta sig för. I en tid när vi har en mer positiv syn på synden blir detta Stockholms stora fördel.
Det verkar vara ett stockholmsperspektiv det där, att det enda som existerar är landsbygd och Stockholm. Men man kan ju också bo i Göteborg eller Malmö. Och det är en väldig skillnad mellan att bo i Linköping eller Eskilstuna och att bo i Sävsjö eller Ljungby. För att inte tala om Uppsala och än mer Umeå och Lund. Och Alingsås och Åkarp.
Ty de gamla universitetsorterna är speciella. Här finns lika mycket frihet och upplysta värderingar som i huvudstaden. Och här finns fortfarande en viss frid. Och som exemplet Alingsås och Åkarp visar, man behöver inte nödvändigtvis bo i Göteborg eller Malmö. Men det är en fördel att man snabbt kan ta sig dit. Motsvarigheten för Stockholm skulle väl vara Enköping eller Södertälje, förorterna har ju en speciell karaktär. Ingår i det man förknippar med Stockholm.
Sven- Eric Liedman kallade sig en gång, när han drev med stockholmsfixeringen, en bondgubbe från Göteborg. Och det är väl ingen som tror att Göteborg liknar Stockholm. När man frågar om vägen möts man av ett vänligt: ”Lelle pöjk”.
I Lund och Umeå har man längre till Stockholm än i Uppsala. Men man behöver ju inte åka till Stockholm så ofta, bara för att man bor i Uppsala. Jag förmodar att man slipper extremt storstadsjäkt i Sveriges fjärde stad. I riktigt små städer kan det vara inskränkt och kvävande och man lever ändå inte direkt i naturen. Men en del små städer är idylliska. Man kan älska idylliska småstäder lika väl som fält och skogar. Något Sodom och Gomorra är det sällan. Men människor kan vara tolerantare än man tror. Man kan sätta sig över småstadsskvaller och leva sitt eget liv. Och den sociala kontrollen är inte alls så stor i småstäder som i de små byarna.
Så finns det ett kulturellt kotteriliv i huvudstaden som man slipper om man väljer att inte bo där. Det är ovanskliga fördelen med att vara en bondgubbe från Göteborg.
I övrigt tycker jag att Frans G. Bengtssons sentens fortfarande stämmer: ”Lund är den sämsta plats man kan bo på. Om man undantar alla andra platser.”
29 sept. 21

Kultursyn är naturligtvis ett brännande ämne. Som kan behandlas både på ledarsidor och kultursidor. I fredags (24 sept.) gjorde Dagens Nyheter ett försök på båda fronterna. Erik Helmerson på ledarsidan behandlade Abba och hur Abba hade behandlats av dåtidens progressiva kulturetablissemang. Och på kultursidan pläderade Saga Cavallin för rätten att slippa starka och livsförändrande kulturupplevelser. Eller överhuvud starka upplevelser.
Låt oss ta Erik Helmerson först. Han tycks bortse från att kultur inte är underhållning. Lika lite som religion är underhållning. Man kan faktiskt skilja på yta och djup. Och sedan får man nog erkänna att vi behöver båda. Det betyder inte att det skulle vara lätt att åstadkomma god underhållning. Det är inte konstigt att Abba provocerade de progressiva allvarsmännen. Det fanns ett puritanskt drag hos dem, flärd och glitter var en styggelse. Skicklighet var dessutom något elitärt, konsten skulle göras av alla, endast amatörismen var folklig nog. Men det största felet med Abba var att de inte var politiska. De skulle störtas i samma Gehenna som den exklusiva finkulturen.
Men de hade ju rätt i att det finns något leder till eftertanke och reflektion, får oss att bättre förstå oss själva och våra medmänniskor, får oss att bättre förstå vad det är att vara människa, fördjupar vår sensibilitet. Och annat som inte gör det, hur bra det än är i sitt slag. Som till exempel Abba. Det är naturligtvis ytligt att stämpla allt som någon tjänar pengar på som kommersialism. Vi lever alla i en ekonomi, i vårt fall rent av i en kapitalistisk ekonomi. Om den enda effekten av en verksamhet gör att det tjänas pengar, kan man tycka att det är lite tunt. Starkare ord än så kan mitt liberala hjärta inte förmå mig till att använda.
Saga Cavallin pläderar för rätten att slippa de stora upplevelserna. ”Om man går ett helt liv med enbart mediokra, ointressanta upplevelser som aldrig rubbar eller omkullkastar någon värld – är det då så fel?”. Fel och fel, moraliskt fel är det inte. Möjligen kan man tycka att det är lite oklokt, precis som när man väljer att avstå från lycka, även när den är fullt nåbar. Ingen kan väl kritisera någon moraliskt för att hen gör sitt liv fattigare.
Saga Cavallin tycker att det är överdrivet att kräva att ett konstverk skall förändra. Då är det en distinktion som det är viktigt att hålla i huvudet när man läser henne. Den mellan känslodjup och känslointensitet. Den våldsamma känslosamheten är ingenting att eftersträva, längtan efter den plötsliga omvändelsen är sannolikt ett frikyrkoarv. Det kan lika gärna – och hellre – handla om långsamma, djupgående förändringar. Och känsla och förnuft är alltid sammantvinnade. Som när man inser något klarare, känner något djupare, än man gjorde förut.
28 sept. 21

Karin Olsson skriver i Expressen om dokumentären om Lena Nyman (26 sept.). Och beklagar sig över att hon själv tar över Vilgot Sjömans kåta blick. Tänker: Så vacker hon var. Inte var hon särskilt tjock inte. Tvärtom – jättesexig! Medan Börje Ahlstedt med sin ordinära penis lämmar henne utan några starka känslor.
Mig förefaller det som om Karin Olsson inte skulle behöva känna obehag över detta. Vad är det för korrekt reaktion som uteblir? När man ser en naken mycket vacker kvinna ägna sig åt sexuella handlingar skall man alltså bortse från kropp och sex. Och betrakta det sex man ser utan kåthet och endast som ett ideologiskt statement. Det är bra att man visar sex. Alternativt: Det är inte bra att man visar sex. Det tycker jag är orimligt. Vem blir inte förförd av vackra människors sexualitet?
Nu hade det varit onödigt att påpeka att Lena Nyman är vacker om inte en massa mansgrisar hade ifrågasatt det. Och ägnat sig åt en massa kränkande gnäll. Annars hade väl varken Kain Olsson eller någon annan kommit på tanken.
Sedan bör det också påpekas. Nakna karlar må vara mycket mindre laddat och mycket mindre kul – också för kvinnor – men det var vid den här tiden mycket ovanligare.
Jag tänker på de amerikanska damer som lär ha viskat till varandra: ”Såg du hans – alltihopa!”
Och det har kanske en poäng att Lena Nyman var vacker och sexig utan att vara perfekt. Det var tilltalande och uppriktigt. Öppet, realistiskt. Precis det som nyfikenfimerna gjorde anspråk på.
Själv uppfattade jag filmerna som i första hand politiska. En kritik av socialdemokratin från vänster. En uppgörelse med klassamhället. Jag minns att jag tänkte: ”En Godard i urskogen”. Lite tafattare, lite klumpigare, lite mer direkt. Mycket svensk. En postprotestantisk uppriktighet utan smink och försköning. Lena Nyman och Vilgot Sjöman får dela på äran. Att Lena Nyman blev blottställd och utnyttjad kan man diskutera
efter det att man konstaterat detta. Den frågan finns, som bekant, redan på agendan.
27 sept. 21

Nu stundar kyrkovalet. Det är lätt att bli förvirrad och vilseledd av debatten. Därför här några försök till klargöranden om var skiljelinjerna går.
Det finns tre opolitiska partier och fem politiska, av vilket ett är SD. En del ytterligare småpartier finns också. Med politiska avses här att man går fram med partipolitiska beteckningar kända från den vanliga riksdagspolitiken. Centern, socialdemokraterna, vänstern. Samt ett parti som kallar sig borgerligt. Man kallar sig alltså inte moderater utan vill samla personer med sympatier för den politiska högern.
De opolitiska partierna vänder sig alltså mot att kyrkan skulle styras av politiska partier. Detta ser exempelvis Aftonbladets chefredaktör Anders Lindberg som ett uttryck för en odemokratisk linje. Man vill alltså ha bort andra partier. Men själva är de egentligen lika politiska och politiskt oeniga. Det är de kyrkligt inaktiva och religiöst likgiltiga, som man inte tycker skall få inflytande.
Men är det sant att de opolitiska partierna är maskerat politiska? Man kan naturligtvis kalla alla moraliska och teologiska frågor för politiska. Eftersom de får samhälleliga konsekvenser. Och man kan med rätta mena att Jesus radikala förkunnelse i hög grad är politisk. Frågan om kvinnliga präster var en teologisk fråga, och frågan om samkönade vigslar är det också. Här är Frimodig Kyrka och Öppen kyrka djupt oeniga bland de partipolitiskt obundna. Posk intar väl en mellanposition. Man vill inte tvinga någon att viga homosexuella.
Men vill naturligtvis inte driva linjen att det är fel att viga homosexuella. Det är riktigt att det påminner om den samvetsklausul som länge gällde i frågan om kvinnliga präster. Ändå förefaller det lite hårt att kalla Posk högerkonservativa av den anledningen.
Och här finns förvisso attitydskillnader. När Josefin de Gregorio skriver i Svenska Dagbladet (16 sept.) att kyrkans syfte är att människor skall komma till tro på Kristus så är det ett teologiskt ställningstagande. Inte en enande sanning som omfattas av alla kristna. Det finns teologer som anser att det viktiga inte är att människor tror på Gud utan att Guds vilja sker. Är tron ett försanthållande verkar det besynnerligt att göra mission till kristendomens huvuduppdrag. Men vem kan kräva förnuft av en dårskap?
”Jesus tog ställning för fattiga, utstötta och kvinnor. Är det politiskt? Ja, kanske – men inte partipolitiskt”, skriver de Gregorio. Hon borde ha skrivit naturligtvis i stället för kanske. ”Vi anslöt oss inte till kyrkan av politiska skäl utan för att vi hungrade och törstade efter sanning och gemenskap med Gud”, säger de Gregorio vidare. Det är ett psykologiskt motiv och ett teologiskt ställningstagande. Andra kan se det viktigare att följa Kristus radikala medmänsklighet. Att gå den tunga vägen i timmermannens slitna sandaler.
Men det har en poäng om denna radikala medmänsklighet inte kan kopplas till något politiskt parti. Det ger kyrkan möjlighet att vara ett salt i världen.
Och hur skall jag själv rösta? Inte alls. Eftersom jag inte är medlem i kyrkan. Den som ställer sig utanför skall naturligtvis inte rösta. Och jag tycker att alla antidemokrater som röstar i demokratiska riksdagsval borde tänka detsamma.
17 sept. 21
 
Det kommer ingen blogg nästa vecka. Utan jag återkommer måndagen 27 sept. Jag kommer att vara borta någon dag i nästa vecka och tar en hel veckas paus. Eftersom jag känner ett visst behov av en dylik.