Visar inlägg från augusti 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Ranelid intervjuas

I söndagens Svenska Dagbladet intervjuas Björn Ranelid av Christian Daun. Här har väl tidningen ändå äntligen fått tag på ett riktigt högerspöke. Dock det braveras och bullrar men det sägs inte så mycket. Björn Ranelid ser sig som en farlig sanningssägare ty har ger på vissa punkter sverigedemokraterna rätt. Det framgår att Ranelid är mycket indignerad över gängbrottslighet. Lösningen på detta är uppfostran och kärlek. Ranelid betonar människans fria vilja. ”I nästan varje fall väljer du kriminalitet. Det är inte deterministiskt bestämt att du skall bli kriminell”.
Så sant. Men omständigheter spelar roll. Helt och hållet fri är ingen människa. Vem väljer en barndom utan kärlek och uppfostran? Vem väljer ett socialt kriminellt arv?
Men den intressanta frågan är ju hur man skall stoppa brottsligheten? Om detta har Ranelid inte mycket att säga. Men det har han kanske sagt på andra ställen.
Ranelid förnekar att han är främlingsfientlig. Ty som barn blev han mobbad för sina läppar som tedde sig lika svarta mäns. Men någonstans tycks det handla om invandring. Ty Christian Daun påpekar att en stram invandringspolitik och hårda tag mot brott numera företräds av såväl moderater som socialdemokrater. Det är inget unik för sverigedemokraterna, så något helt udda sanningssägare är inte Ranelid. Men Ranelid menar att det är en omvändelse under galgen. Sverigedemokraterna bör alltså hyllas för sitt förflutna, de var tidigare än alla andra. Däremot bör man bortse frän deras nazistiska förflutna. Det viktiga är att de tidigt upptäckte ett samhällsproblem som andra varit sena med att notera. Är det genom att påstå detta som Ranelid blir en farlig sanningssägare?
Jag tycker, säger Ranelid, att det skall vara tillåtet att säga ”så här beter man sig i Sverige”. Varför inte snarare säga ”så här beter man sig om man är demokrat”. Så skiljer man tydligt godtyckliga seder från viktiga grundvärderingar. Det är tillåtet att ha andra värderingar än majoriteten. Men lagar och förordningar måste man följa. Och arbeta på demokratiskt väg om man vill ha dem förändrade. Enskilda angelägenheter bestämmer man själv, om gemensamma angelägenheter gäller majoritetens vilja. Individens frihet är en viktig demokratisk princip. Den måste man respektera även om det strider mot ens kultur. Något att betänka både för invandrare och svenska nationalister.
24 aug. 21

Elensky om Lindbom

Torbjörn Elensky i Svenska Dagbladet (20 aug.) börjar sin recension om Tage Lindbom på ett besynnerligt sätt. Man förstår inte riktigt kopplingen till den fortsatta recensionen. Inte heller får man i fortsättningen riktigt kläm på vem Tage Lindbom var. Han började som socialdemokrat och slutade som konservativ. Detta framgår klart av Elenskys recension. Men är det så intressant? Betydligt intressantare är att han mot slutet av sitt liv var hyllad av den kristna högern. Och sedan avslöjades det att han hela tiden varit muslim. Ända sedan början av 60-talet framgår det av denna recension. Och det är kanske recensionens mest intressanta uppgift. Möjligen är det också förvånande att han var sufier. En europeisk och elitistisk islam, skriver Elensky. Vad nu det kan betyda. Jag har alltid uppfattat den som en mystik och mindre dogmatisk Islam. Det förklarar dess spridning bland västerländska intellektuella. Men kanske är den lika konservativ och traditionalistisk som de flesta andra muslimska riktningar. Vare därmed hur som helst. Hyllningskören från kristna högerintellektuella borde dock ha fått en chock. Här prisar man någon för att han är till ytterlighet kristet konservativ och så är han det med sådan ytterlighet att han är muslim!
Och visst är det gåtfullt att han var så hemlighetsfull på den punkten. Till och med sonen, som skrivit den minnesbok över fadern, som Elensky recenserar, blev förvånad när han fann fadern på en bönematta. Och sedan skulle det livsvalet hållas strikt hemligt. Är det riktigt ärligt av en offentlig debattör att hålla tyst om sådant. Uppenbarligen blev en del vilseledda.
Elenskys inledning då? Han talar, liksom redan Francis Bacon gjorde, om det subjektiva i våra föreställningar. Det är dock skillnad på att tvivla på tidsandan och att gå långt lägre än så. Det verkar orimligt att nå utöver vetenskapens nuvarande föreställningar. Det är fullt möjligt att ta avstånd från populära föreställningar, att bli en sorts motröst. Däremot kan man ju inte förutsäga vetenskapens kommande insikter. Så det beror på viken subjektivitet man menar. ”Detta är genomgående i alla medier, för alla debattörer och politiker i alla tider”, skriver Elensky. Den satsens sanning är beroende av dess tolkning. Att känslorna spelar med, att önsketänkandet i någon mån gäller oss alla, behöver ju inte leda till total relativism. Det gäller nämligen i väldigt olika mån.
Så kanske är kopplingen till recensionen i övrigt, att Elensky menar att Tage Lindbom hade en orimlig dröm om att komma bortom det subjektiva. Eller är det ett försök att göra läsarna öppna för en synnerligen avvikande röst? Jag minns dessvärre Tage Lindbom som en ganska ointressant tänkare. Förstenad och förstockad.
23 aug.21

Wirtén om avhoppare

Nu kommenterar också Per Wirtén i Sydsvenskan (19 aug.) Svenska Dagbladets serie om avhopp från vänstern. Han gör samma konstaterande som jag, att det egentligen inte rör sig om några avhopp. Men sedan ställer han frågan varför man låtsas hoppa av från vänstern när man faktiskt inte har gjort det. Tidningens motiv torde ju vara uppenbara. Det har ett propagandavärde om man kan få människor att tro att tänkande människor lämnat vänstern. Men hur kan dessa gamla vänsterintellektuella hävda att de gör det? För Wirtén blir det obegripligt.
Ty kravet på jämlikhet är något alltid förenat och som borde förena hela vänstern, menar han. Det enda som behövs är att man förklarar att det numera inte bara handlar om klass. Det handlar ju också om kön, hbtq-människor, rasdiskriminering. Varför inser inte de gamla vänstermänniskorna detta? Jag tror dock att Wirténs analys främst har ett övertalningsvärde. Jämlikhet är rätt ord för att väcka rätta känslor.
Det är klart att man kan tala om ett vidgat jämlikhetsbegrepp. Den som är diskriminerad är inte jämlik. Men intressantare är kanske de fördomar som motiverar denna ojämlikhet. De är ju roten till det onda. Man kan mycket väl gå med på jämlikhetstanken i princip. Men man behöver däremot inte tycka att den skall gälla alla människor. Få främlingsfientliga nöjer sig med att plädera för att invandrare borde ekonomiskt diskrimineras. Man tycker att de överhuvudtaget inte borde få finnas. Många kan ha svårt att se att toleransen och välviljan mot främmande kulturer har någonting med jämlikhet att göra. Varför skulle man anse att det man tycker är sämre, borde vara jämlikt med det man tycker är bättre?
Jag tvivlar på nyliberalernas jämlikhetspatos. Vill de ändå hävda att de är starka vänner av jämlikhet, använder de sannolikt ordet i en annan mening än den gängse. Att jämlikhet är ett värde som man prioriterar torde man knappast ens hävda.
Därför kan man inte rakt av räkna liberaler bland vänstern, utan endast socialliberaler. Och observera att nationalkonservativa grupper ofta är anhängare av klassutjämning. I varje fall gäller detta nationalsocialister och andra högerpopulister. Det ser inte ut som om det vore vår jämlikhetstanke de i första hand vänder sig mot.
Artikelserien visar att det är sorgligt vanligt att gamla vänsterperoner föredrar nationalkonservativa framför nyliberaler. Än vänligare är väl känslorna för populismen. Det beror på att det i det gamla vänstertänkandet fanns populistiska, auktoritära och konservativa drag. När nu vänstern verkar ha kollapsat och det som finns kvar av den irriterar med sin demokratiska hyperkorrekthet, kan man lätt få för sig att det är fel att överhuvudtaget vara demokratiskt korrekt. Eller att det i varje fall inte är så viktigt.
Det är ganska förskräckande med en höger som ser socialdemokratin som en större fiende än sverigedemokraterna. Att samarbeta med socialdemokraterna är ett svek mot något som kallas borgerlighet. Att samarbeta med sverigedemokrater är det inte.
Men är det inte lika förskräckande med en vänster som ser nyliberalismen som en större fiende än högerpopulismen. Där, Per Wirtén, har du svaret på din fråga. Det är för att man gör det, som man börjar tvivla på var man hör hemma.
20 aug. 21

Larsson om Vasasöner

Man kan tycka att det är ett besynnerligt val av mig att läsa ett tjockt historisk verk om Gustav Vasas söner. Om man nu alls skall intressera sig för historia finns det väl viktigare nationer och epoker att intressera sig för. Men det handlar om min biografi. Mellan sju och tolv år ålder var jag en nationalistisk historieromantiker och mina kunskaper och intressen koncentrerade sig på epoken från Gustav Vasa fram till Karl XIV Johan. Eftersom mitt minne är gott har många kunskaper från den tiden stannat kvar. Vilket varit mig till glädje när jag har varit ute och rest. I Sverige och eftersom Sverige inte varit helt isolerat från det övriga Europa också därstädes. Men jag är naturligtvis medveten om denna folkskolebildnings otillräcklighet och att den är präglad av en tid där Carl Grimberg ännu låg tungt över landet. Mina minnen är kort sagt präglade av hjältekungarnas tid.
Om man nu har vissa kunskaper, som ju aldrig är ur vägen hur perifera de än kan tyckas, så är det inte bra om man bär på myter och lögner. Då vill man gärna veta hur det egentligen var. Därför var en bok om Gustav Vasas söner lockande. Lars Olof Larssons ”Arvet efter Gustav Vasa”.
Har jag fått revidera min förlegade historiesyn. I någon mån. I en tillbakablick på ett av de tidiga upproren mot Gustav Vasa, ”Daljunkerns uppror”, så visar det sig att det faktiskt var en son till Sten Sture d.y. som låg bakom. I min barndom slog man fast att det var en bonddräng som hette Jöns, som falskeligen uppgav sig för att vara son till Sten Sture. Men då har man gått på Gustav Vasas egen propaganda. Det var inte bra för kungens rykte att någon av de populära sturarna gjorde uppror och att upprorsmakaren straffades med avrättning. Men Erik XIV bekanta sturemord gick till som jag minns. Det var alltså en broder till daljunkern och hans två söner som dödades. En av sönerna blev handgripligen stucken i armen av Erik. Men de avrättades alla tre på kungens befallning.
Gustav Vasa efterträdes av sin son Erik XIV som störtades och efterträddes av sin bror Johan III. Som i sin tur efterträddes av sin son Sigismund som också var kung i Polen. Och denna störtades av sin farbror, Erik och Johans bror, Karl IX. Detta bör kanske sägas för den som inte monomant intresserar sig för vår provinshistoria. Annars blir det omöjligt att förstå vad jag säger.
Var Erik XIV vansinnig? Jo, han var mentalt förvirrad vid tiden för sturemorden. Men han hade bättre perioder både före och efter morden. En bror hertig Magnus och en syster var värre däran. En sjuklig misstänksamhet och ett koleriskt sinnelag som alltid balanserade på gränsen kan man nog säga utmärkte Gustav Vasa och alla hans söner. Larsson tycks betrakta Karl IX som psykopat. Och nog är han en sällsynt osympatisk person. Invecklar landet i kostsamma krig, tar själv befälet och misslyckas gång på gång, flyr i vid panik, och skyller därefter på sina underlydande som han avrättar som förrädare. I realiteten handlar det om högadelns makt. Redan Johan III var ute efter att begränsa den med hjälp av Karl. Det var inte bara det att de höll på fel kung, Sigismund i stället för Karl.
Och där lär jag min en del nytt om polsk historia och om de religiösa motsättningarna i Europa efter reformationen. Det var ingalunda så att Polen vid den här tiden var så ärkekatolskt. I stället hade man en ganska långtgående religionsfrihet och en stor protestantisk befolkning. Johan III sägs ha varit katolskt anstucken men det var snarare så att han försökte överbrygga motsättningarna mellan katoliker och protestanter. Vilket gav påvestolen grundlösa förhoppningar. Och därefter har den svenskpatriotiska historieskrivningen kunnat misstänkliggöra honom.
Johans vision var en polsk-svensk union riktad mot Ryssland. Samtidigt konkurrerade Sverige och Polen i Balticum. Så det var en komplicerad situation.
Mycket betydelsefull var Gustav Vasas beslut att låta de icke kungliga bröderna få varsitt hertigdöme. Det blir tidigt en maktkamp mellan Erik och Johan vilket leder till att Johan med hjälp av Karl avsätter Erik. Och han mördar med största sannolikhet Erik sedan han blivit fängslad.
Man har funnit spår av arsenik när man i modern tid undersök kroppen. Den gamla sägnen om ärtsoppan tycks ha en viss sanning. Eriks son blir också oskadliggjord.
Och också Sigismunds bror blir hertig. Och Sigismunds son skulle ju egentligen ha blivit kung, när fadern blivit avsatt. Det finns alltså andra pretendenter som ligger närmare till hands än Karl. Jag har tidigare aldrig hört talas om någon av dem. Ändå blir det Karl som lägger beslag på kronan.
Jag trodde den danska hegemonin i norden var över med Gustav Vasa. Men det är nordens starkaste makt under hela vasatiden. Jag hade en känsla av att svenskarna segrade i de flesta av sina krig vid den här tiden. Jag har inte längre den känslan.
En liten historisk detalj. När Erik Sparre skall avrättas slänger han först några guldmynt till bödeln. Som någon sorts dricks, förmodar jag. Det kallar jag en sann aristokrat.
19 aug. 21

Slutord om Lidforss

Det är dags för några slutkommentarer till boken ”Bortom det acceptablas gränser” som handlar om Bengt Lidforss. Vad har jag ytterligare lärt mig? Albert Engström hade ju ett beryktat angrepp på Lunda- bohemen. Där Lidforss i sitt svar apostroferar Engström som ”den som yrkesnarr så bekante mannen”. Det är nästan lika bra som när han kallar Vitalis Norström för ”den celebre alingsåsfilosofen”. Allt nog, Lennart Leopold berättar i denna bok att Engström, som inte var lundensare, säker fått sina uppgifter från Frank Hellers nära vän Arthur Möller. Arthur Möller hade tillhört kretsen kring Lidforss men så småningom kommit på kant med honom. Förhållande är ju detsamma med Karl Gustav Ossian-Nilsson och Fredrik Böök. Ernst Wigforss, vars skötsamhet var provocerande för Lidforss, reagerade också starkt mot den lidforsska livsstilen. Men kom ju att föra den radikala traditionen vidare. Han gick inte ideologiskt över till högern som de övriga. Och det är förmodligen Möller som också varnar Frank Heller för ”docenten i hallonbuskar”. Så faller också detta på plats.
Men viktigt, tycks det mig, är att man skiljer olika epoker från varandra. Det provocerande med Lidforss är att han som medelålders docent samlade begåvade unga män omkring sig till ett minst sagt våldsamt leverne. Han anses på mer än ett sätt vara en ungdomens förförare. Och för omvärldens reaktion är säkert homofobin helt angörande. Att studenter festar våldsamt var inte så provocerande i Lund. Och det skiljer sig också från den tidiga Tua-bohemen, som Lidforss tillhörde. Fakiren och Emil Kleen var hans jämnåriga. Det är när Lidforss blivit docent och återkommit från Tyskland som han väcker förskräckelse i Lund.
En annan intressant fråga ställs av Gunnar Broberg. Vilka var Lidforss drivkrafter? Här får man skilja på skäl och orsaker. Rättvisepatos, tro på förnuftet - det vetenskapliga förnuftet - hat mot fördomar, om man med fördomar menar på oförnuft grundade föreställningar som har inhumana konsekvenser.
Allt detta är hållningar som var Lidforss och på goda grunder. En helt annan fråga är varför han blev denna kulturradikal. Vad fick honom psykologiskt att opponera mot sin konservativa bakgrundsmiljö? Där kan bisexualiteten ha givit honom en upplevelse av att vara annorlunda. Både intellekt och känslor gick åt annat håll än faderns och hans vänkrets. Men det var en kluven opposition, från början försiktig. Det var rydbergsk idealism och kritik av Strindberg vid tiden för Giftas-processen. Jag tror att det faktum att Bengt Lidforss fick syfilis tidigt i livet kastade en mörk skugga över tillvaron. Kulturradikalismen fick karaktär av cynism och nihilism. Och att detta vände när han genom kontakten med Axel Danielsson blev socialdemokrat. Han fick en tillhörighet. Revolten blev plötsligt positiv.
18 aug. 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg