Lars Westerbergs Blogg

Nu försvarar sig Göran Greider i Sydsvenskan mot Per Wirtén (28 aug.). Jag har tidigare tagit upp Greiders artikel i Svenska Dagbladet om sitt avhopp från vänstern. Liksom Per Wirténs artikel i Sydsvenskan är han gav uttryck för en liknande kritik av artikelserien som jag själv gjort i mina bloggposter.
Greider är en välmenande människa. Men inte någon riktigt klar tänkare. Så hans artikel borde väl ge upphov till en del funderingar.
Han är stolt över att Sverige tog emot så många flyktingar för ett antal år sedan. Men anser nu är invandringen bör begränsas. Hans skäl till detta är egentligen två, som han inte helt skiljer åt. Det ena är att det stora antalet flyktingar, som tagits emot måste få ett värdigt liv. Tar vi emot fler kan detta vara något vi inte går i land med. Det andra är att det gäller möta den starka högerpopulistiska opinionen. Man skall genom att i viss mån gå denna opinion till mötes ta udden ur den.
Jag citerar min invändning mot tron på denna effekt från en tidigare blogg. ”Men i stället för att stoppa högerpopulismen bör den ha känt sig uppmuntrad. Vi hade rätt hela tiden! Om de övriga partierna börjar föra en politik i sverigedemokratisk riktning kan det verka mindre nödvändigt att rösta på sverigedemokraterna. Men det är inget skäl att låta bli”. Och kan motverkas av sverigedemokraterna genom att de skärper sin politik.
Det andra skälet, att vi inte klarar av fler flyktingar och invandrare, utan att viktiga delar av välfärden hotas, tål att tänka på. Greider talar taktiskt om de nykomnas rätt till ett värdigt liv men det gäller säkerligen oss alla. Johan Hakelius i Expressen (21 aug.) erkänner åtminstone konflikten. Samvetet säger oss att vi bör ta emot ett stort antal flyktingar från Afghanistan. Men vi klarar det inte utan sammanbrott. Och samvetets röst står kvar även om vi beslutar oss att låta bli.
Sedan säger Greider att det faktum att SD tilltalar så många arbetarväljare har tvingat socialdemokratin att föra en nyliberal politik. Att nyliberalismen skulle verkat lockande på de flyktande arbetarväljarna är en orimlig tolkning. Tanken är väl snarare att för att hålla SD borta har man fått samarbeta med borgerligheten. Men socialdemokratins högervridning är äldre än SD och har ingenting med SD:s uppdykande att göra.
Ett vanligare missförstånd är att socialdemokratins högervridning lagt grunden till SD:s framgångar. Att SD:s framgångar skapat socialdemokratins högervridning är det dock ingen som har trott. Om man bortser från Greider nu. Resonemanget gäller förstås den ekonomiska politiken, att för mycket marknadsliberalism skapat missnöje. Vad SD påverkat är väl konservativa inslag i den socialdemokratiska politiken. Mer lag och ordning och restriktivare invandringspolitik.
Sedan försvarar Greider nationalstaten. Ja, det verkar onekligen lättare att skapa ett mänskligt samhälle om skalan är mindre. Hur detta är förenligt med global rättvisa kan man dock undra.
31 aug.21

Nu presenterar Svenska Dagbladet en ny avhoppare från vänstern (28 aug.). Den här gången är det min vän Salomon Schulman. Kanske har man här fått tag på en genuin avhoppare. Schulman var vänsterman och vänsterns antisemitism fick honom att hoppa av. Hans artikel är dock svårt att bedöma eftersom den handlar så mycket om känslor och identiteter. Och så lite om ideologier och värderingar.
Schulman beskriver hur han som ung tog avstånd från religionen och blev ateist. Varför förblir oklart. De svenska judarna, d.v.s. de som inte hade tysk eller polsk bakgrund, tyckte att han sjöng vackert. Fast Schulman var i målbrottet och kraxade betänkligt. Är det detta hyckleri – som kanske var menat som en vänlighet – som upprör honom så?
Allt nog, han blir socialdemokrat. Och sedan dras han in i studentvänstern. Men han nämner aldrig maoismen.
Men låt oss försöka oss på något som Schulman inte ägnar sig åt, en ideologisk analys. Det är ju helt riktigt att en ateist inte är mosaisk trosbekännare. Det är också riktigt att en kulturradikal är antitraditionalist. Detta är dock inte något politiskt ställningstagande. Men fullt förenligt med socialism såväl som liberalism. Man borde som socialist – som får motiveras på annat sätt – inte vara troende eller traditionalist.
Hur var det med vänsterns antisemitism? Hur kunde den förekomma? Ja, denna antisemitism uppstod med mellanösternkonflikten. Här finns grunden till en nutida och synnerligen elakartad antisemitism. Vänstern tog stark ställning mot Israel. Varför? Tredjevärldismen, gissar jag. Tredje Världen har alltid rätt, vi måste stödja vietnameserna på deras egna villkor. Palestinier och araber identifierades med tredje världen. Israel var den första världens förlängda arm, i detta tänkande. Marxismen gav heller inget skydd mot fördomar. Intresset ljuger aldrig. Borgerlig bakgrund är misstänkt, judisk likaså. Därför kan du bli misstänkt, oavsett ståndpunkt.
Märk dock att en del framstående judiska intellektuella har varit mycket israelkritiska och ställt sig på palestiniernas sida.
Observera att de svenska maoisterna var nationella socialister. En patriotism som lätt kan slå över i främlingsfientlighet. Och som i vissa fall också gjorde det. Jag har en del enstaka exempel på det. Den socialdemokratiska antisemitismen härleder sig förmodligen snarare från en stark identifiering med utsatta muslimska invandrare. Man tar deras parti så starkt att man i extrema fall också identifierar sig med deras rasism och fördomar.
Men det är tvivelaktigt om socialdemokratin skall räknas till vänstern. Den har förvisso inget att göra med den maoism och studentvänster som Schulman kom att tillhöra. Jag tvivlar inte på att Schulman möttes av antisemitism. Och att detta fick honom att på nytt intressera sig för det judiska. Frågan är hur många konservativa drag han fortfarande bär med sig från just denna falang av studentvänstern.
30 aug. 21

Jag beslutar att Jean-Luc Godard en chans. Jag äger en fullmatad box med hans skivor. Från början tyckte jag bättre om Godard än det mesta i den nya vågen. Jag gillade hans sofistikerade ironi, hans många litterära och filosofiska citat. Medan Truffaut tycktes mig lite för charmerande och Chabrol poänglös. Det har jag förstås omvärderat sedan dess. Sedan kom Min natt med Maud av Eric Rohmer som var i särklass intressant. Ändå var den inte den stora ögonöppnaren för mig beträffande Rohmers storhet utan Claires knä. Från den dagen såg jag alla Rohmers filmer två gånger. Och Chabrol började jag uppskatta när jag insåg att han var behaviorist. Att man skulle vara uppmärksam på de små detaljerna i människors beteenden. Och Chabrols bästa film kom först 1995, Ceremonin.
Mot Godard blev jag mer misstänksam med åren. Får se vad jag nu tycker om filmerna i min box.
Jag börjar med En kvinna är en kvinna från 1961. Det är en lekfull komedi utan mycket handling. Den Godard som mötte mig när jag började gå på bio var en politisk vänstersatiriker. Det märker man inget av här. Eller mycket lite. Mannen i filmen läser L'humanité. Och polisen kommer plötsligt in och undersöker lägenheten eftersom det skett ett attentat. Men det mesta handlar om en kvinna som grälar med sin man eftersom hon vill ha barn. Det vill inte mannen, åtminstone inte omedelbart. Någon gång kanske, när de varit gifta ett tag. Men det finns ingen anledning att genast gifta sig om man inte råkar ha ett barn på gång. Och om den konflikten berättas utan stort allvar och med många metafilminslag. Någon vill se Till sista andetaget (Godards debutfilm) på TV och frågar någon hur det går med Jules och Jim (en tidig viktig film av Truffaut). Och ibland kommenteras skeendet med skriva textrader typ ”Han är nu mycket olycklig”. Eller hjältinnan vänder på ett ägg i stekpannan genom att kasta upp det i luften, gå och svara i telefon och återvända för att fånga upp det. Och när de är så sura på varandra att de inte vill tala med varandra travar de i väg till bokhyllan med golvlampan i handen för att söka lämpliga boktitlar för att förolämpa varandra med. Det är modernistiska förrevolutionära lekfullheten. Innan intellektuella blev maoister. Man tänker på Richard Lesters filmer med Beatles eller Widerbergs Kärlek 65. Männen bakom Staten och kapitalet, Blå tåget, hade ju också sitt ursprung i en popinspirerad lekfullhet. Det återstår att se om jag kommer att kunna ta Godards Sorbonne - maoism på allvar.
27 aug. 21

Jag är hårt drabbad av den tekniska utvecklingen. Jag är inte intresserad av strömningstjänster och jag har inget intresse för de fantastiska serier som de intellektuella idag prisar. Jag skulle vilja ha ett stort bibliotek hemma av filmklassiker. Inte vara hänvisad till bibliotekslån och andra fora där man sällan har de filmer jag skulle vilja se. Så länge videon och dvd-spelaren fungerade var jag på god väg att skaffa mig ett präktigt filmbibliotek. TV:s filmutbud är inte dåligt och jag spelade in allt jag var intresserad av. Visserligen tycktes en del filmer aldrig dyka upp medan andra visades på nytt. Ju fler filmer man spelat in desto glesare blev med det som man inte redan hade försäkrat sig om. Men det var en förhållandevis lycklig tid.
Jag frågar mig vad som hänt. Kommersialismen med sitt rika utbud och stora valfrihet är hård mot det udda. Det blir mer av majoritetsförtryck än individuell frihet. Det verkar som man bestämt sig för att i stället för att ta filmen på lika stort allvar som litteraturen så kräver man i stället numera att litteraturen skall vara lika underhållande som filmen. Letar man efter filmer får man söka på titel inte på regissör. Jag tänker med sardoniskt löje att man på bibliotek skall börja sortera även böcker efter titel.
Nå, nu sitter jag här. Videon pajade, dvd- spelaren kan inte längre spela in. Men fungerar ännu i något mån för att återge inspelat material.
I varje fall det man inte själv har spelat in. Det vill säga köpta dvd-er. Köpa nytt går knappast. Numera kan man bara få tag i Blu Ray. En innovation som slog igenom för att omedelbart bli förlegad.
Det här är naturligtvis generellt ointressant. Annat än att det kan vara en insikt, att om man värderar som jag, så sitter man illa till i Du sköna nya värld.
Eftersom jag nu tänker kommentera ett antal Godard-filmer, som jag har i en box, tyckte jag att jag måste ge denna förklaring. Jag är nämligen inte särskilt förtjust i Jean-Luc Godard. Men jag får ta vad jag har.
26 aug. 21

Efter att ha läst Jacobs rum läser jag om Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Jag fann ju Mot fyren vara ett sådant unikt mästerverk. När jag läste Jacobs rum fann jag den vara en trevande förstudie. I den meningen endast att Virginia Woolf kommit på en del metoder som hon till fulländning utnyttjar i Mot fyren. Mrs Dalloway skrev hon där emellan. Är det också ett steg mot mästerverket?
Kanske. Den är skriven 1925. Joyces Ulysses kom 1922, samma år som Jacobs rum. Och man tänker på Ulysses efter som Mrs Dalloway utspelar sig under en dag i juni. Mrs Dalloway vandrar genom London, som Bloom genom Dublin. Men Mrs Dalloway har inte bara intryck och snabba associationer. Utan har ganska många minnen och reflektioner. Och jämfört med Jacobs rum är det en fördjupad människoskildring.
Naturligtvis kan man jämföra Mrs Dalloway med Mrs Ramsey i Mor fyren. Hon har ett annat kvinnligt sätt att förverkliga sig själv än Mrs Ramsey. Hon har inte det moderliga engagemanget att samla allt och alla i sin hand. Men hon älskar att ge bjudningar, det är ett viktigt livsinnehåll. Giftermålet med Richard Dalloway har gett henne möjlighet till detta självförverkligande. Hon tycker om sin man, men en ungdomskärlek, som hon en gång givit korgen, betyder mer för henne. Denne, Peter Walsh, är mer slarvig, bohemisk, barnslig – kort sagt mer levande. Den här dagen kommer han tillbaka från Indien, där han är gift. Nu är han förälskad i en gift kvinna, vill skilja sig från sin fru och gifta om sig med den gifta kvinnan när båda deras skilsmässor är klara. Men den som verkligen betyder något för honom är Clarissa Dalloway. Det finns intressanta spänningar hos dem båda. Peter Walsh är kritisk mot Clarissa och hennes överklassliv och en hel massa saker i hennes karaktär. Han inser att han i hennes och hennes omgivnings ögon är en misslyckat figur. Men hon upphör inte angå och oroa honom. Och Clarissa lever det liv hon önskar och det hade varit omöjligt med Peter Walsh. Och ändå är det han som berör henne djupast.
En oerhört gripande berättelse är om ett par som Peter Walsh passerar under sin vandring i London. Och vars historia berättas. Hon är en italienska som gift sig med en krigsveteran från första världskriget. Och är djupt bekymrad över hans tilltagande krigspsykos. Han har börjat prata med sin döde vän från fronten. Det slutar med att han tar livet av sig eftersom varken hon eller någon annan kan skydda honom från en fryntlig och påträngande läkare, som gör honom paniskt flyktbenägen. Det leder till att han kastar sig ut genom fönstret.
Men i övrigt är det den brittiska överklassen som skildras. En del personer närmar sig karikatyren. Bland annat tar en överklassdam Richard Dalloway och en annan nobilitet till hjälp för att skriva en insändare till Times. Det klarar hon inte på egen hand, hon kan inte ge logisk struktur åt sina tankar. Medan personen som hjälper henne med detta, Hugh Whitbread, har som främsta och enda talang att kunna skriva insändare till Times. Det är svårt att veta om det är satir eller bara realism. Jag misstänker att författaren vill leva sig in i en föreställningsvärld vilket utesluter satir. Ett försök till objektiv skildring av människor, som själva kan vara fulla av subjektiva meningar.
Det är en främmande värld som skildras. När Peter Walsh kommer hem efter några år i Indien ser han att världen har förändrats, tabun har krossats. Renommerade veckotidningar kan nu skriva öppet om vattenklosetter. Det humoristiska i detta är helt beroende på tidsavståndet.
Så visst är Mrs Dalloway lysande litteratur. Men omläsningen har stärkt min uppfattning att Mot fyren är enastående i Virginia Woolfs produktion.
25 aug. 21