Visar inlägg från juli 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Nya Wermlands Tidningens sanning

Kan man göra något åt människors förljugenhet?
Nå, det är stor skillnad mellan det man vet och det man kan förmå sig till att erkänna att man vet.
Jag tänker på en ledare i Nya Wermlands Tidningen (8 juli). När det gäller Ulf Kristerssons uttalade om invandringen som en belastning skriver tidningen: ”Det är ett klarspråk som länge saknats i svensk politik. Vissa kommer att förfasas och mena att vi nu ger oss ut på ett sluttande plan som kommer att sluta på det mest ohyggliga sätt. Men denna tankefigur bygger på att Moderaterna och kristdemokraterna skulle vara beredda att dagtinga med sina samveten och acceptera en politik som går emot frihetliga och demokratiska ideal”.
Vad är tanken här? Att det är en oerhörd anklagelse, förmodligen. Vem kan tro annat än att Moderaterna och kristdemokraterna skulle vara upphöjda över alla misstankar. Och detta skriver man trots att de redan tagit ett steg, som ännu igår var otänkbart. Jo, jo, låt vara första steget, men trovärdigheten skall ändå vara absolut. Förljugenheten visar sig i att man tror att högstämt tal om frihetliga och demokratiska ideal fortfarande kan ha någon trovärdighet. Det vore mindre förljuget att säga att gamla frihetliga och demokratiska partier förhoppningsvis inte kan gå hur långt som helst.
Och man citerar statsvetaren Peter Santesson som redan 2016 skrev om de djupa sår som tonläget i debatten om SD skapat. Att migrationsfrågan kommit att definiera en människa som antingen ond eller god. Och därmed skadat relationer och karriärer.
Ja, visst. Men det är inte någon omotiverad åsiktsintolerans. Det handlar inte om en polarisering där den ena gruppen behandlar den andra som ond. Det är ett svar på främlingsfientligheten. Där invandrade svenskar misstänkliggörs och stigmatiseras. Splittringen börjar när man demoniserar och använder som syndabock andra svenskar, första och andra generationens invandrare, nämligen. Det behövs försoning kan man säga. Men de som här demoniseras är de som bygger sin politik på att demonisera andra. Och invandrarna är ändå personer långt mer utsatta än någon sverigedemokrat. Det är först när man bortser från att invandrarna är människor, utan betraktar dem som ett problem man kan ha olika åsikter om, som man börjar bli absurd. Och kommer till slutsatsen att mobbarnas enda försyndelse är att ha fel åsikt.
16 juli 21

Hakelius om populism

Ibland känner man sig maktlös mot tidens röster. Hur uselt tänkande som än levereras så vet man att en trogen hejarklack anammar det med glädje. Jag minns 60- och 70-talet. Med prostar som Jan Myrdal och helgon som Sara Lidman. Malmstämman som hade resonans i ett tomt huvud, änglasången som steg serafiskt mot höjderna. Man tog sig för pannan. Den nya högervågen består mest av clowner. Men även en larvpotta kan vara tanketom.
Jag tänker på det när jag läser Johan Hakelius i Expressen (3 juli). Där försvarar han populismen mot eliterna. Han erkänner att han är populist, men menar sig ha sagt en sanning. Vad han nu ser är att eliterna gaddar i hop sig mot folket, medan den som står på folkets sida betraktats som klassförrädare. Men klassförrädare är marxistiskt språkbruk och blir tomt utan marxismens klassanalys. Det är långt ifrån värderingsfritt.
Det är som att påstå att när konservativa blir nazister så är det intressanta att de svikit sin klass. Man kan tycka att detta klassvek från den gamla överklassen är sympatiskt. Men det är inte det intressanta när någon blir nationalsocialist. Det är i stället att hen börjar tycka att rasbiologi och antisemitism är en god idé. Det är riktigt att det på 30-talet fanns ett klassförakt som på ett otrevligt sätt drabbade nationalsocialisterna. Men att detta var det intressanta med nationalsocialisterna är inte en sanning. Utan en absurd värdering.
Så är det givetvis också med dagens högerpopulism. Mycket kan skilja den från nationalsocialismen men inte klassperspektivet. NSDAP var inte ett överklassparti. Det hade ambitionen att vara klasslöst och var till sin sammansättning klassöverskridande. De som omfamnar populisterna för att de behöver dem i det maktpolitiska spelet, har väl inte direkt svikit sin klass. Däremot har de gjort en fatal underskattning av demonin i vissa idéer. Man blir ingen skarpsinnigt sanningssägare av av att göra detta. Det blir i stället ett tyngdlöst nojs lika tanketomt som på sin tid prostarnas orgelbuller.
Den här mannen, Johan Hakelius, har en gång varit ledarskribent på Svenska Dagbladet. Men det var innan han insåg att han hade långt mer underhållande talanger. Så kan det gå.
15 juli 21

Guillou om sossarna

”Att S inte vill bedriva socialdemokratisk politik – ett mysterium”. Skriver Jan Guillou i Aftonbladet (4 juli). Jo, ett mysterium är det i den meningen att det kräver sin förklaring. Och att det noga taget inte är helt lätt att förklara. Desto egendomligare att Guillou inte ens gör något försök.
Socialdemokratins högervridning har ingenting att göra med Jöken och SD. Utan ligger längre tillbaka i tiden. Varför ändrar socialdemokratin en välfärdspolitik som fungerat så väl att också borgerligheten socialdemokratiserats? Att alla har det bra – nåja, nästan alla - att det är någorlunda jämlikt och att sjukvård och skolor är till för alla. Att man kan få hjälp om man inte klarar sig. Att man tar hand om de utslagna. Åtminstone efter fattig förmåga.
Jag har haft några hypoteser under årens lopp. En är att kommunismens fall upphävt den ideologiska konkurrensen. Liberaler tycker om konkurrens och avskyr monopolisering. Men det vore mycket begärt att de skulle klaga på den monopolisering som socialismens fall inneburit. Att inte längre behöva visa upp en kapitalism med mänskligt ansikte, för att visa att den i alla avseenden är humanare än kommunismen. Det är en ganska fatal konsekvens. Den allt starkare internationaliseringen gör det också svårare för enskilda nationer att gå sin egen väg. Och var det inte just en kapitalism med mänskligt ansikte som karaktäriserade den traditionella socialdemokratins Sverige?
Varför lämnade man det? Fanns det också någon inre förändring som förklarar saken? Hade väljarna gått åt höger. Ett stigande välstånd minskar solidariteten och ökar egoismen? I så fall stämmer inte den vanliga analysen att väljarna blev missnöjda över högervridningen – så missnöjda att de konstigt nog vände sig till Sverigedemokraterna och inte till Vänstern – när socialdemokraterna ändrade politik.
Ändå har jag svårt att tro att denna förändring var nödvändig. Vad hindrar en någonsin från att slåss för sina värderingar. Kan man verkligen tro att socialdemokratin måste slå ut med händerna och säga: Vi var tvungna! Någon form av ansvar måste väl ändå föreligga.
Och när det gäller SD kan jag bara upprepa. Deras existens och framgångar beror inte uteslutande eller ens huvudsakligen på berättigat ekonomiskt och socialt missnöje. De beror i hög grad på människans fria val och uppriktiga mening. Högerpopulismen är en klassöverskridande rörelse. Behovet av syndabock är inte klassbundet och kan inte förklaras ekonomiskt.
14 juli 21

Vänstern och SD

Det kräver kanske än förklaring till varför man inte kan jämställa sverigedemokraterna och vänsterpartiet, som man ofta gör på borgerligt håll. Det låter ju rättvist, skall man fördöma högerextremister, skall man också fördöma vänsterextremister. Men intuitivt känns detta fel. Men det beror kanske på den starka ställning som vänstern länge haft i svensk debatt?
Jag finner att kamrat Stalin utan vidare kan jämställas med Hitler. Båda partierna är alltså belastade av sin historia, där finns ingen skillnad. Men det intressanta är inte historien utan var man står idag. Vänsterpartiet ter sig som ett vänstersocialdemokratiskt parti, inte mer präglat av marxismen än den revisionistiska traditionen bjuder. Man kan ha vissa invändningar mot Eduard Bernstein men att demonisera honom vore en överdrift. Vem tror att dagens Vänsterparti är präglad av stalinism eller brezjnevism? Proletariatets diktatur kan kanske öppna vägen till Gulag, men proletariatets diktatur är knappast aktuell längre.
Men hur är det med sverigedemokraterna? Det mest demoniska med nationalsocialismen var ju antisemitismen och rasbiologin. Redan den gamle fascistledaren Per Engdahl förstod efter kriget att rasbiologin hade kapsejsat. Det var dags att byta den biologiska rasismen mot en kulturell. Främlingen var underlägsen genom sin kultur, inte genom sina gener. Det gjorde naturligtvis rasismen mer svåråtkomlig. Jag har tidigare diskuterat komplikationerna i detta, det vill säga den större svårigheten att fastställa rasismen i det hela. Skall vi tro att sverigedemokraterna helt gjort upp med sin historia?
Det förblir ett faktum att sverigedemokraternas hjärtefråga handlar om invandring. Man kan vilja minska invandringen av helt andra skäl än generell främlingsfientlighet. Man är rädd att vi inte klarar av en stor invandring, välfärdssystemet havererar. Man tycker inte att någon av våra medborgare – rik eller fattig - skall få det sämre för att vi öppnar våra hjärtan. Det är då historien slår till med full kraft. Man måste vara mycket naiv om man inte tror att hjärtefrågan till dels laddas av främlingsfientlighet. Och främlingsfientligheten är den modifierade formen av rasism. Och rasismen är det demoniska arvet från Hitler. De högerpopulistiska partierna i våra grannländer har inte den belastningen. Fast det i sig är misstänkt att engagera sig alltför starkt i just i denna fråga.
Så jag kan inte se annat än att det borgerliga rättvisetänkandet är nonsens.
13 juli 21

Gudmundsons ölsinne

Bulletins Per Gudmundson har uttryckt sig fördomsfullt. Han ångrade sig genast och menar att det berodde på att han tog några öl och surnade till. Det är knappast någon ursäkt. Det är som att försvara sitt rattfylleri med att man var berusad. Kanske borde man lansera ordet tyck-fylleri för företeelsen. Man skall ha respekt för att man riskerar människoliv i trafiken. Men man skall också ha respekt för ordet. I synnerhet det fria och fritt valda.
Dessutom finns det ju ett gammalt latinsk ordspråk: In vino veritas (i vinet finns sanningen). När spärrarna släpper visar man sitt sanna ansikte.
Gudmundson tycker sig se ett debattens förfall, en kvalitetssänkning. Han jämför Stig Strömholm med Irena Pozar. Det finns en del att säga om det. Att debattens förfall skulle ha något med invandringen att göra är under alla omständigheter en ren fördom. Det har varit ett problem att en så viktig grupp länge saknat röst i offentligheten. Det börjar bli lite bättre. Och detta har varit en vinst. I kvalitet varierar invandrarskribenterna ungefär som alla andra skribenter. När det gäller att bedöma enskilda skribenter får Gudmundsons värderingar stå för honom själv. Eftersom Gudmundson är en nu verksam högerskribent vore det väl mer relevant att jämföra sig själv med Strömholm. Kan man se ett konservativt förfall här?
Det tycker jag väl egentligen inte. Leif Carlsson, Per Erik Wahlund och Sten Carlsson står för mig som de stora konservativa skribenterna. Strömholm ter sig bildad men någon vass intelligens eller stilistisk briljans uppvisar han inte. Det är en ganska tungrodd lärdomsprosa, låt vara synnerligen väl genomförd. Han är en småsint man som hånar dem som refuserats ur salongerna. Det hade inte Diogenes gillat. Den som verkligen älskar bildningsarvet skryter inte med sin akademiska fåfänga.
Å andra sidan fördomsfulla män som sitter och ölar. Det verkar mera 68-ornas revansch. Respektlöshet parad med fördomsfullhet. Den gamla konservatismens iskalla arrogans är faktiskt att föredra framför detta. Men Gudmundson skriver inte illa. Det är som för Stig Ahlgren, en bakgrund i det radikala upproret gör aldrig att reaktionära tankar låter lika fasansfulla. Man bevarar från vänstertiden ett sinnets rörlighet som kalkat igen hos äldre, livslångt konservativa. Maoisterna var ju unika med att förena en auktoritär grundhållning med ett uppror. Och det upproret var mer populistiskt än marxistiskt.
Och varför hoppa på Irena Pozar när det finns Cissi Wallin och Linda Skugge? Och det finns väl ett och annat manligt nättroll som inte heller håller måttet. Fiskmåshögern är utan tvivel ett förfallssymptom. Om man jämför med vad som helst bland äldre konservativa skribenter. Gör man sådana jämförelser blir till och med Stig Strömholm ett under av bildning och finess.
12 juli 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg