Visar inlägg från juli 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Utöya - en eftertanke

Nu när det är tio år sedan Utöya gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Och tänka på samtalsklimatet. Och inte brunmåla Anders Behring Breivik. Man får försöka vara nyanserad.
Behring Breivik har ju inte på långa vägar mördat så många människor som Hitler. Det är en grotesk jämförelse. Eller – och det tar kanske hårdare på en del – han är inte på långa tag en så stor massmördare som Stalin.
Nej, man får hålla på proportioner. I Sverige samtalar vi med varandra och kompromissar och kommer överens. Och stänger inte helt odemokratiskt ute starka opinioner från inflytande. Man kan tycka att Behring Breivik gick lite väl långt. Men det finns många som tycker som han och som inte alls är benägna att lösa saken på ett så drastiskt sätt.
Och Behring Breivik var – märk väl! - galen. Vilket naturligtvis inte en bred opinion kan vara. Muslimerna skulle inte ha en chans om de inte hade så många anhängare bland andra människor i Norden. Hade Behring Breivik varit rasist hade han naturligtvis givit sig på araber och andra främlingar. Nu slaktade han i stället helt icke-rasistiskt sina egna landsmän. Det var mycket riktigt de som har skulden till att landet översvämmas av muslimer och andra invandrare. Han var också framsynt nog att ge sig på ungdomsförbundet. Det är så man åstadkommer förändring på sikt.
Så jag varnar för att politisera dådet. Varför skall man politisera allting? Varför kan man inte få ha sina åsikter i fred?
23 juli 21

Lundvik och Kärde

Rebecka Kärde i DN (21 juli) och Anna Lundvik i Sydsvenskan (20 juli) diskuterar just nu huruvida dagens litteraturkritik är för hård eller för mesig. Det är givetvis en intressant diskussion. Men det är sorgligt att tänka på att den väl delvis är inspirerad av Linda Skugges famösa recension av Kristina Sandbergs sjukdomsbok. Man frågar sig tydligen vad som är felet med Linda Skugges recension. Och kan inte komma på annat än att den är för hård, hänsynslös och elak. Och så börjar man resonera om detta bör vara en rimlig hållning hos en kritiker.
Men problemet med Linda Skugge är ju ett helt annat. Hon är låg, vulgär och tarvlig. Hon angriper inte bara texten utan också personen. Hennes recension av Björn Ranelid var väl ett ännu tydligare exempel på att angreppet på person helt saknade textanknytning. Man får naturligtvis säga att Kristina Sandberg har skrivit en usel text. Men skriver man att det är mer synd om en själv än om författaren så har man missbrukat sin position. Det går att skilja skolgårdsmobbing från vilken magistral och skoningslös lektorstext som helst. Direkt osakliga bör inga recensioner vara. Kritiken måste vara underbyggd.
När det är sagt kan man diskutera hur hård och uppriktig kritiken bör vara. Rebecca Kärde påpekar att den s.k. kulturdebatten är långt mer drabbad än litteraturkritiken när det gäller vettlöst och tomt uppmärksamhetssökande. Det är naturligtvis sant och ligger i sakens natur. Men det är när det förfallet sprider sig till litteraturkritiken som det blir verkligt sorgligt. Att man tar med sig sina olater från debatten till litteraturkritiken.
Det är riktigt att kritikerna borde vara mer klassiskt bildade. Lösningen på detta är att alltid lämna utrymme för klassikerna på kultursidorna. Det skall inte behövas någon nyutgivning för att man skall uppmärksamma en klassiker. Eftersom det är så illa att kulturskribenter inte har råd till läsning som inte betalar sig så är det enda som kan råda bot på deras bildningsluckor att låta dem läsa och recensera gamla klassiker. Det kommer säkert att ha en nyttig inverkan på deras bedömning av den moderna litteraturen. Och samtidigt som man bildar kritikerna så öppnar man ju till det mest angelägna för läsarna. Men det betyder inte att en kritiker, om hon vill vara klok, bör jämföra en svensk debutant med Shakespeare. Anna Lundvik har rätt i att man alltid skall göra relevanta jämförelser, och bedöma var sak efter sin art. Men man har nytta av att själv ha ett brett perspektiv.
Jag tycker man alltid bör söka det originella. Hur anspråkslöst ett litterärt verk än kan tyckas, finns det något särpräglat i rösten, i berättelsen, som man inte ser på annat håll, förtjänar det beröm. Ibland kan man se en potential, det här är inte bra, men skulle kunna bli. Det kan också förtjäna en kritisk röst.
Man annars är det väl bra att man är varsam. Det går att berömma och samtidigt relativisera berömmet. Det här är det bästa som skrivit i Sverige i år, men inte det bästa i världslitteraturen. Man kan generöst berömma men ändå viska ett memento mori.
22 juli 21

Roth om Krylbo

”Jag gör bort mig en smula på min blogg” , skrev jag i Smålänningen 19 maj i år. Det gällde en blogg jag hade 22 mars om Hasse Ekmans krigstidsfilmer. Jag anknöt där till en recension i DN av Ola Larsmo den 18 mars. Han recenserade där en bok där det talades om ett attentat i Krylbo. Där en transport av ammunition som tyskarna sänt till östfronten skulle ha sprängts i luften av en engelskvänlig sabotör. Och jag menade att det kunde ha inspirerat manusförfattaren Hasse Ekman till filmen På liv och död från 1943.
På vad sätt hade jag gjort bort mig? Jag skrev följande: ”Permittenttrafiken har man ju hört talas om, malmtrafiken likaså. Men vapentransporter till krigszoner?” Jag blev alltmer förundrad över att denna sensationella uppgift inte väckt stort rabalder. Och till sist tog jag mig orådet före att maila Ola Larsmo, eftersom vi tidigare haft kontakt.
Han förklarade för mig att det handlade om den långt ifrån okända midsommarkrisen. Då svenskarna beslöt att släppa igenom tysk militärhjälp till Finland. Få saker i vår krigshistoria torde vara mer kända och diskuterade. De här ammunitionsvagnarna skulle alltså vara en senkommen del av den här militärtransporten. Det var i varje fall Ola Larsmos rimliga förmodan.
Nu behandlar Thomas Roth i Svenska Dagbladet samma bok som Larsmo recenserade, Anders Johansson ”Mysteriet Macolm Munthe. Churchills agent i Norden” (20 juli). Roth menar att det sannolikt inte var ett sabotage utan en olycka. Och han finner att huvudpersonen i Anders Johanssons bok, Malcolm Munthe, som påstår sig lika bakom attentatet, är föga trovärdig. Det intresserar mig inte så mycket. Det för mig intressanta är att denna ammunitionstransport förekom. Roth använder en liknande formulering som Ola Larsmo gör i sitt mail till mig. ”Möjligen var ammunitionen som detonerade i Krylbo avsedd för den divisionen”. Alltså den division Engelbrecht som Sverige hade givit klartecken till. Det är ju en förklaring som verkar rimlig. Är förklaringen en annan – ja, då vore det verkligen en sensation. Men den sanningen kan nog ingen historiker få fram i så fall.
21 juli 21

Woolfs Mot fyren

Varför är Virginia Woolfs Mot fyren en så vidunderligt bra bok? Därför att den representerar en modernism som verkligen fördjupar verklighetsbilden. Jag undrar om den inte är bättre än både Joyce och Proust. Därför att den visar på, inte bara hur medvetandet fungerar, medvetandets ström, utan också använder tekniken till en inträngande människoskildring.
Och den är skriven med en virtuos lätthet som aldrig känns sökt. Läsmotstånd som stundtals möter hos Joyce finns inte i denna bok. Däremot måste man läsa noggrant. Så man inte missar något. Man måste sugas in i vardagligheten. Det är som att flyga tyngdlöst. Det går lätt, men man måste bevara sin vakenhet.
I efterordet läser jag att Arnold Bennett på sin tid klagade på bokens brist på handling. Det som beskrivs är ju en familj och vänkrets som befinner sig på en ö utanför Skottland. Och där en sexårig pojke gärna vill göra en utflykt till en närbelägen fyr. Och hur denna utflykt tio år senare blir av. Men detta bevisar ju bara att det inte är handlingen som är det centrala.
Däremot, som sagt, människoskildringen. Woolf skiftar hela tiden perspektiv. Vad tänker någon om sig själv och andra? Vad vi får är personernas självbilder och hur de uppfattas utifrån speglade av många intellekt. Vad gör tiden och minnet med oss? Och här finns inget facit.
Det är egentligen ett otal personer i boken. En framstående vetenskapsman, hans fantastiska hustru, bokens centralgestalt, deras åtta barn och fem centrala gäster. I en annan bok skulle det vara ett vimmel. Här är det öns slutenhet man känner. Alla finns och är en självklar del av miljön.
Mrs Ramsey är den bärande personligheten, som håller samman den utvidgade familjekretsen. Mannen, som är en framstående forskare, barnsligt självupptagen, har ett starkt behov av bekräftelse. Det är till stor del hans beundrare som är gäster på ön. Det är Charles Tansley, en pedantisk viktigpetter, som alla tycker illa om, som bara blir nöjd när han kan hävda sig. Det går inte att stillsamt försjunka i stämningar utan att han skall göra förment briljanta analyser, som skall framhäva honom själv och nedvärdera andra. Enkla nöjen, som cirkus, som inte höjer hans status, föraktar han.
Mrs Ramsey är en hjälpare, som alltid ser till andras behov, sin mans främst och blir därför den gestalt som håller samman gemenskapen i den lilla gruppen på ön. Hon är mycket vacker och hon är den människa som nästan alla älskar platoniskt. Egendomligt nog är hon också besatt av att människor skall gifta sig. Här finns väl också det styrande, en mild maktutövning. En havererad filosof bland gästerna håller distans till henne och får henne att ifrågasätta sina motiv. Det kanske finns en sorts fåfänga i hennes hjälpbehov?
Så där är det hela tiden. Ingenting är entydigt. För de yngre barnen är fadern en despot. Boken börjar med sexåringens vilja att fara till fyren och fadern och hans beundrande viktigpetter slår fast att det är omöjligt på grund av vädret. Och fadershatet håller i sig när utfärden tio år senare blir av. Då är det fadern, som vill åka, ingen av de andra. Då har Mrs Ramsey dött och bara ett fåtal gäster är desamma. En konstnärinna, som är en annan centralgestalt, är kvar och funderar på sitt verk. Hon är en, som Mrs Ramsey misslyckades med att gifta bort, trots att det fanns en sympatisk man, som hon gillade en del. Däremot lyckas Mrs Ramsey med ett annat par, vars misslyckade äktenskap, hon genom sitt frånfälle slipper uppleva.
Och intressant är när Mrs Ramsey får en minnesbild av en plats och en situation där hon befunnit sig. Och hur hon tänker sig att hon nu genom sitt minne finns på denna plats och vandrar där som ett spöke med sina insikter om vad som sedan hände. Det vidgar ens uppfattning om tiden. Man kan tänka sig att nuet finns i det förflutna. Inte bara att det förflutna, genom minnet, finns i nuet.
Som ni ser, kära läsare, den här boken är det omöjlig att uttömma. Och det är också en bok full av lysande formuleringar, som inte bryter stilen utan ingår i den. ”Från den iskalla handen djupt nere i vattnet, sprutade en fontän av glädje över förändringen, över räddningen, över äventyret”. ”och Lily Briscoe rörde sig i sömnen och grep tag om sina filtar så som någon i fallet griper tag om grästuvan på kanten av klippan”. ”Ljuset flöt och flammade likt silverglänsande vattendroppar som darrade i vinden.”
20 juli 21

Björklund mot Lööf

Just nu är man upprörd på en människa som skrivit att hon hatar Annie Lööf och på redaktören som tillåtit att detta skrivs. Jag vet inte om jag tycker det är så farligt. Att vara rasande på politiska meningsmotståndare är ju synnerligen vanligt. Och barnsliga människor får lust att utsträcka sitt hat till själva personen, som man inte alls känner och som inte har gjort en något ont. Det handlar naturligtvis att ha en skärm som man kan projicera en massa känslor på. Och kan någon väcka lite sensation genom att torgföra dylika barnsligheter så skall man inte missunna henne det.
Och dessutom kan man ju tänka på grandet och bjälken. Annie Lööf har svikit borgerligheten genom att inte ställa sig bakom moderaterna och kristdemokraterna. Så skriver vissa borgerliga skribenter. Och jag gissar att det är det Anna Björlunds läsare tänker på, när de hör henne tala om svek. Sviker man borgerligheten är man inte trogen borgerlighetens ekonomiska politik. De som menar så har däremot har svikit demokratin, vilket ju är ett svek som ligger på ett helt annat plan. Här kan man verkligen med fog tala om existentiella dimensioner. Ekonomisk politik har inte existentiella dimensioner, att svika frihetens sak har det däremot. Att bli medlöpare till Viktor Orbán, det ligger ändå i en helt annan klass.
Men Anna Björklund nämner inte, till skillnad från den grupp hon hoppas få applåder av, detta svek. Det är mer att Annie Lööf är svekfull i största allmänhet. Hon har t.ex. inte ätit upp sin sko som hon lovade och hon svek en partikamrat när det blåste kalla vindar. Men hon skiljer sig när det gäller dessa små svek, inte från andra politiker, medger Anna Björklund till sist. Dymedels totalt decimerande sin egen artikel. Sådan låtsaspolemik är inte att ta på allvar.
Frågan är då om vi skall börja hata Anna Björklund, även rent personligen. Nej, jag tror inte det. Jag tror inte att hon förtjänar att tas så mycket på allvar.
19 juli 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg