Lars Westerbergs Blogg

Visst har det kommit invändningar mot Niklas Orrenius artikel om KD i Dagens Nyheter. Som jag bloggade om häromsistens (27.7). Ta t.ex. Mathias Bred i Östgöta Correspondenten (27 juli). ”I DN:s artikel tas mer eller mindre för givet att väljare som definierar sig som kristna flyr partier som problematiserar invandring” menar Bred. Problematiserar invandring är väl, parentetiskt sagt, en vacker eufemism. ”Men tittar man på den statistik som finns från valet 2018 är det inte självklart”, fortsätter Bred. ”Tvärtom gick Sverigedemokraterna starkt framåt bland människor som regelbundet går i kyrkan.” Det låter inte osannolikt, men jag vill framhålla att orsaksförhållandet kan vara det omvända. Att det inte är kyrkfolket som lockats av konservatismen, utan konservatismen som lockat folk till kyrkorna. Det kan bero på att en stark konservativ trend har ökat intresset för religion, och fått människor som gripits av konservatismen att inse nödvändigheten att värna fädernas kyrka. Både nationalism och en pietetsfull inställning till religion finns i det klassiska konservativa idégodset. Och är man nationalist så stannar förstås pietetsfullheten vid det egna landets religion. Just hos sverigedemokraterna är ju nationalismen, länge bortglömt hos andra konservativa, den styrande faktorn. Dessutom finns i den konservativa ideologin en vördnad för traditionen. Det finns vanor som liknar sakrament, skrev den konservative kulturpersonligheten Per Erik Wahlund i en dikt. Det kan man om man vill ironiskt vända på, det finns sakrament som liknar vanor. Det kan man se som kristendomens hjärta i stället för medmänskligheten.
Ty min ursprungliga fråga är oanfäktad av detta. Hur tolkar man Bibeln om man inte finner att Jesu budskap är radikal medmänsklighet? Men jag är kanske för protestantiskt präglad. Det finns andliga traditioner som mer betonar världsfrånvändhet. Viljan att slippa en påträngande vulgär verklighet, att söka något bortom och upphöjt.
I övrigt är väl förklaringen att inte ens kristna är immuna mot tidens politiska trender.
Vi vet att präster under hitlertiden var överrepresenterade bland nationalsocialismens anhängare. Representerade båda av schartauaner och liberalteologer.
Så är det inte sant att kristna allmänt tar sig åt huvudet är de ser sverigedemokraterna, så är det fortfarande sant att de borde göra det. Så den bredska invändningen räcker väl så långt den räcker.
30 juli 21

Visst kan man beklaga kristdemokraternas förändring under Ebba Busch, men något liberalt parti har det egentligen aldrig varit. Det har däremot moderaterna. Den ekonomiska liberalismen hade en tendens att sprida sig till andra områden. Konservatismen var länge tillbakaträngd. Och nog kan man säga att den reinfeldtska uppmaningen att öppna sina hjärtan även hade en viss social slagsida. Det häftiga försvaret för den nya linjen måste nog rymma en del tvivel. Och strategin i försvaret är att det är odemokratiskt att inte låta ett så stort parti som sverigedemokraterna få inflytande. Angreppen på sverigedemokraternas medlöpare utmärks av en proportionslös hätskhet som saknar rimlighet. Att se sig själv som god och motståndaren som ond är en obeskedlighetens förhävelse. Och en försumpning av debatten.
Men detta högerblockets självförsvar är möjligt endast om man bortser från den centrala frågan. Hur trovärdigt är Sverigedemokraterna som antirasistiskt parti? Uppriktigt talat, kan gamla liberaler i moderaterna verkligen gå i god för sverigedemokraterna? Är den som är främlingsfientlig demokrat? Kan man ens tro på sverigedemokraterna i andra demokratiska
avseenden? De sympatiserar ju faktiskt med Orbán. Sverigedemokraterna bör naturligtvis betraktas som ett parti som alla andra. Men endast under förutsättning att det är ett parti som alla andra. Hur besvarar en hederlig moderat den frågan? Det är nog inte en fråga om ond eller god, utan en fråga om demokratisk trovärdighet. Det är naturligt att människor finner den egna hållningen vara den rätta, det är ju därför man har valt den. Det är inte mycket att göra väsen av.
Håkan Boström har en ledare i Göteborgs-Posten (25 juli) där han varierar detta tema. Den består mest av negativt värderande ord. Motståndarna utmärker sig för brist på verklighetsförankring och logik. Han ondgör sig över att Ola Larsmo i DN karaktäriserat Behring Breivik som nationalkonservativ. Men har ingen idé om hur han i stället borde benämnas. Boströms tanke är att Behring Breivik är så förvirrad att det är omöjligt att alls fixera honom. Det är riktigt att han är förvirrad men att undgå att se en ideologisk linje är att läsa med skygglappar. Men värdeorden ”ensidighet, undermålighet” hos Boström kan man lämna åt dess värde. Däremot har han en viktig iakttagelse. ”Motrösterna är fortfarande få och närmast frånvarande bortom de borgerliga ledarsidorna”. Jo, man kan till och med skärpa det. De börjar bli få också på de borgerliga ledarsidorna. Många av sagda motröster gick ju över till Bulletin och bröt där nacken av sig. Eller snarare stämbanden. Och vad kan det bero på att borgerliga ledarsidor har blivit ett reservat? Borde inte det också vara en källa till eftertanke? En borgerlig ledarskribent har kanske en tendens att försvara den politik de borgerliga partierna väljer. Utanför detta reservat har man inte dessa förpliktelser.
29 juli 21

Det är 1924. Det är Mödrarnas söndag, den dag då tjänstefolket har fridag, för att kunna besöka sina mödrar. Men tjänsteflickan i Graham Swifts roman är föräldralös och har vuxit upp på ett barnhem. I stället för att besöka sitt föräldrahem har hon en dag, som hon alltid kommer att minnas. Hon har nämligen ett förhållande till herrskapssonen i grannhuset. Man planerar för hans bröllop med en flicka ur en annan rik familj.
Därför samlas familjerna för att planera bröllopet och han är ensam i det stora huset. Så han ringer sin älskarinna och hon låtsas att det är någon som ringt fel. Medan hon lyssnar på instruktioner om vad som gäller för dagen. För en gång skulle kan hon komma öppet till huvudingången.
Och så skildras detta intensiva kärleksmöte. Tyvärr meddelar han att han skall träffa sin tillkommande klockan halv två för att äta lunch. Det är på något sätt isande. Han skall gifta sig och flytta bort, man anar att hon förstår att det är sista gången.
Efter kärleksscenen klä han sig omsorgsfull, obekymrad av att han har ont om tid till mötet med sin tillkommande. Han är van att göra som han vill och det är han som bestämmer reglerna. Och tjänsteflickan funderar en del över detta.
Ett hjärtskärande avsked, alltså. Och länge beskrivs hur hon därefter går naken genom hans hem. Hon kan ta god tid på sig eftersom ingen förväntas hem, tjänstefolket är naturligtvis också lediga och har skickats i väg.
Men sedan berättas vad som händer den stackars tjänsteflickan senare i livet. Hon har redan upptäckt litteraturen och fått löfte om att låna böcker hur sitt herrskaps bibliotek. Därför har hon mer ord och ett litterärt förhållningssätt redan när hon har sin livsavgörande upplevelse. Och hennes iakttagelseförmåga är skarp. Och förmågan att uttrycka sig i ord gör minnet klarare.
Och hennes läsning gör till sist att hon beställer en bok som hon blivit nyfiken på, men som inte finns i biblioteket, från en bokhandel i Oxford. Vilket i sin tur leder till att hon så småningom byter ut tjänsteflickrollen till att bli biträde i denna bokhandel. Och så blir hon själv författare, så småningom berömd, och gift med en filosof i Oxford. Och intervjuas i tidningarna när hon är sjuttio, åttio och nittio år. Hon är född 1901 och lever ungefär hela seklet.
Men vad hände med den älskare hon aldrig kan glömma? Jag skall inte spoila allt men här finns en del att förvånas över och fundera kring.
Jag tycker att det är en mycket bra bok. Kort och laddad och ändå omsorgsfull utan jäkt. Visst kan den kallas ett mästerverk som Guardian gör på omslaget till den volym jag läser. Och boken har alltså namnet Mödrarnas söndag.
28 juli 21

Jag läser Niklas Orrenius reportage om KD i Dagens Nyheter (25 juli). Jag har lätt att förstå att många fromma väljare har svårt att känna igen sitt parti. Det förefaller ju rimligt att mena att kärnan i den kristna etiken är medmänskligheten.
Det har rimligtvis präglat många människor djupt.
Det har inte gjort livet lätt men man har insett allvaret i kravet på medmänsklighet.
Nu är förstås etiken inte kristendomens enda poäng. När det höjs en kritik mot en politiserad kyrka kan man, om man så vill, se detta som ett värnade av andra aspekter av kristendomen än de etiska. Men om denna kritik betyder något annat än ett avståndstagande från en partipolitiserad kyrka, blir den orimlig. Det är naturligtvis absurt med en kristendom utan etik.
Etik får rimligtvis också politisk konsekvenser. Att den kyrkans etiska hållning måste stå oberoende av partipolitiken kan förefalla självklart. Men det blir ödesdigert om ställningstaganden från de politiska partierna skulle hindra kyrkan att på teologiskt-etiska grunder ta ställning. Om kyrkans ställningstaganden råkar sammanfalla med eller motsäga ett eller annat ställningstagande från de politiska partierna är det inte kyrkans problem.
Men KD då? KD är ett politiskt parti. Vad är kärnan i deras ideologi. Man kan ju gå längre tillbaka än till Alf Svensson. Och i stället fundera på hur det var på Lewi Pethrus och Birger Ekstedts tid. Då ser man genast att partiet inte bildades för att bekämpa de andra partiernas brist på medmänsklighet och snävt egoistiska intressepolitik. Utan det var att bekämpa normlöshet och avkristning. En auktoritär moralkonservativt bålverk mot samtidens liberalisering. Dagens tal om lag och ordning, straffskärpning, ligger faktiskt i linje med det. Moralkonservatism är en aspekt av den politiska konservatismen.
Svårare blir det naturligtvis när det gäller hur man skall behandla utsatta människor stadda på flykt. Där är bortstötningsmekanismerna svårare att motivera utifrån vilken rimlig bibeltolkning om helst. Har man nått gränsen för hur mycket man kan utblotta sig? Eller ser man inte problematiken?
Nå, partier är föränderliga storheter. Och som Mats Erik Molander skojade på 50-talet: ”Man måste följa den inre rösten. Jämte Kyrkomötets beslut.” Praktiska komplikationer kan göra det svårt att vara rakryggad. Jag tycker det är enkel att konstatera att Liberalerna svikit liberalismen. Vad är KD:s ideologi? Den kristna etiken? Och är verkligen medmänsklighet kärnan i den kristna etiken? Tittar man på kristenhetens historia kan man för all del undra.
27 juli 21

Jag läser Minnesbilder av ljungbykonstnären Sven Ljungberg. Den skrevs 1997 men jag har nyligen fått den av hans son som är en gammal och nära vän. Det är en prima läsupplevelse. Det är dels personporträtt av kända författare och dels allmänna minnesbilder ur det ljungbergska livet. Sven Ljungberg var ju konstnär och inte författare men hans böcker är lysande berättarkonst. Jag har förstås läst många andra av hans böcker. Ljungby är ju en av mina barndomsstäder. I Ljungby bodde Folke Fridell och Sven Ljungberg, Ann- Margaret Dahlquist Ljungberg och Nadja Wiking, som varit gift med Jan Myrdal. Och Sölve Rydell som är hart när jämnårig med mig.
Sven Ljungberg är ju känd för att han var så arg och skällde på de lokala politikerna för att de rev staden och fällde vackra trädalléer. Och han hade ju rätt, det inser alla förnuftiga människor idag. När jag höll föredrag för Rotary i Ljungby, på 90-talet, skojade jag om att människor i framtiden skulle turista i Ljungby med Sven Ljungbergs böcker i handen. Där man kunde se hur det sett ut i Ljungby. Och betrakta de parkeringsplatser som var kvar av stadskärnan. Det väckte inte det skratt jag förväntade mig. Sven Ljungberg var en kontroversiell person i sin hemstad.
När jag nu läser Sven Ljungbergs minnesbilder känner jag hur mycket det påminner om min egen hållning i det avseendet att han gör upp med den oredlighet och det fuffens som är typiskt för humburgslandet. Han är osofistikerad nog att tro på förnuft, enkla sanningar och allmän redlighet. Det håller jag honom räkning för.
Han är en suverän berättare. Och har glimten i ögat. Det blir en serie fantastiska anekdoter. Dock förhindrar hans sanningskärlek honom från att någonsin förbättra en historia. Där kunde han lära av Piraten, som är en av de författare han porträtterar. När det gäller porträttet av Ivar Lo-Johansson, som han kände mycket väl, är sanningskärleken dock en tillgång. Ivar Los fåfänga skildras utan illvilja och utan syfte att förlöjliga. Det blir i stället ett vackert porträtt av en person med alla hans fel och förtjänster.
Roligast är kanske en anekdot om Gunnar Ekelöf som jag omedelbart förmedlar till min yngste son, som är stor ekelöfbeundrare. Konstnärsparet har träffat Ekelöf i Italien. Och Ekelöf pikar Sven Ljungberg för den färgglada kavaj, som Ljungberg varit tvungen att inköpa i Italien, efter en stöld i bilen. Han kunde inte få tag i någon mera diskret. ”Tror du du kommer in på Ljungby Stadshotell i den där kavajen?”, frågar Ekelöf.
När konstnärsparet kommer hem är det dags att ha ett hopslaget födelsedagskalas för sönerna, den ena nio, den andra fem. Och alla deras respektive vänner. Det blir förstås ett väldigt liv och då kommer Ekelöf, just hemkommen från Italien och hälsar på. Gunnar Ekelöf har halkat på ett golv i Italien och fått benet gipsat. Det tycker alla barnen är spännande och Ekelöf inbjuder dem att komma och knacka på hans gips.
Boken är förstås illustrerad med mästerliga träsnitt av författaren. Och andra som det berättas om är Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist, harald forss, Bo Setterlind. Kanske inte mycket till bekantskapskrets att skryta med i jämförelse med de som hänger på Café Opera. Men Ljungberg bodde hela sitt liv i Ljungby och hans intellektuella kontakter begränsar sig till dem vilkas böcker han illustrerat.
26 juli 21
 
Eftersom jag är borta måndag förmiddag och de trogna läsarna känner mina morgonvanor, skickar jag ut denna blogg redan på söndagen (25 juli). För att undvika oro och hvudbry.