Lars Westerbergs Blogg

Både på det digitala Lundagårdsjubliéet och i Men Lundagård lever, framställs Expressen som den mest lundensiska tidningen. Och så är det väl, om man ser det genom tiderna, att de flesta värvningarna från Lundagård har Expressen stått för. Dessutom var ju Expressens förste chefredaktör, Ivar Harrie, en av Lundagårds 1920-tals fäder. Men när jag kom till Lund 1965 upplevde jag Aftonbladet, som den verkligt lundensiska tidningen i svensk press. Det berodde på att Allan Fagerström var kolumnist i tidningen. Och han hade den lundensiska formuleringsförmågan. När jag träffat honom sa jag att det var som att ha mött Frans G. Bengtsson. Ivar Harrie förekom visserligen då och då på Expressens kultursida, där han kåserade om gamla tider och 20-talslegender.
Aftonbladets ledarsida dominerades av Gunnar Fredriksson och Dieter Strand som odlade en studentikos och respektlös journalistisk. Expressens ledarsida var bara trist under Per Wrigstad, led av ett stilistiskt förfall som närmast gjorde den oläslig. Bo Strömstedt var visserligen kulturchef men kultursidan i övrigt dominerades av en intellektuell uppsalageneration, Lars Gustafsson, P.O. Enquist, Anders Ehnmark, Sven Delblanc, Björn Nilsson. Och detta var deras ledande skribenter. Hart när omöjliga att ifrågasätta.
Bo Strömstedt hade tillhör den litterära s.k. lundaskolan från tidigt 50-tal. Jag har hört den missförstås som ovanligt from. Eftersom Majken Johansson blev frälsningssoldat, Ingemar Leckius katolik och Anna Rydstedt var svenskkyrkligt from redan från början. Hon debuterade ju som bannlyst prästinna. Men lundaskolan kännetecknades av en kylig intellektualism. Teoretikern Göran Printz - Påhlson var dess ledare. Och Majken Johansson var när det begav sig en nihilistisk gamäng. Därför sa Bo Strömstedt till mig att han kände samhörighet med Anna Rydstedt. Men sin frikyrkliga bakgrund stod Strömstedt främmande för den lundensiskt kyliga intellektualismen. Strömstedt var säkert mycket präglad av Lund, men tidigare präglingar vägde tyngre. Därför var det hos Fagerström och Fredriksson/Strand jag fann tonen från Lund.
Karl Vennberg som var Aftonbladets kulturchef var inte lundensare. Däremot hade han varit gymnasist i Lund, gick på Spyken. Och han hade startat sin Innerspalt i Aftontidningen. Där Stig Ahlgren var kulturchef. Sedan jag läste Ulrika Milles Ahlgren-biografi har jag undrat hur mycket Stig Ahlgren präglat publicisten Karl Vennberg. Ett visst lundensiskt arv kan det ju finnas.
Så visst var det Aftonbladet man vände sig till om man ville lyssna till tonen från Lund. I dag är jag rädd att det är en förklungen ton.
11 juni 21

Johan Croneman i Dagens Nyheter (8 juni) prisar Roy Andersson med anledningen av en dokumentär, som nyligen gått i TV. Detta gör han med risk för att få Ebba Witt – Brattstöm på sig eftersom Roy Andersson är en vit kulturman. Han lär ju dessutom vara förebild för Hugo Rask i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, kan man tillägga med en rysning.
Men Croneman beskriver Roy Andersson om inte som ett geni så genialisk. Vilket tydligen inte är samma sak. Man kunde tro att genialisk var geniets egenskap. Medan geniet var bäraren av det genialiska. Men för Croneman är antagligen geniet den som är genialisk ständigt. Medan genialisk i hans språkbruk är den som stundtals är genialisk. Utan att behöva vara det jämt. Eller också tror han att genialisk är en diminutiv form av geni.
Croneman väljer att balansera sina omdömen genom att citera en vän som anser att Roy Andersson är en pösig, övertydlig Buskis-Beckett. Bortsett från de tidiga verken. Men det påverkar inte Croneman. ”Skulle jag välja mellan Roy och Ingmar så väljer jag Roy”.
Det senare må vara honom obetaget. Men varför välja? Det är som att säga att man väljer Beckett framför Shakespeare. Om det är menat som något annat än att belysa sina egna smakpreferenser, så är det väl nonsens. Var och en som har en egen ton och en egen röst, har något att tillföra litteratur eller film. Och det har Roy Andersson.
Visst är Roy Andersson absurdist. Men buskis och övertydlig? Synnerligen svartsynt och rolig. Precis som Beckett. Men spänstigare, mer laddad.
Han första mycket haussade film ”En kärlekshistoria” är däremot överskattad. Det är en bra film, inte mera. Troell eller Widerberg hade kunnat göra och har gjort något lika bra eller bättre. Särskilt originell är den säkert inte.
Men floppen Gilliap är en förstudie till den sene Roy Andersson. Svärtan och absurdismen finns redan. Men den saknar den anderssonska humorn. Den tyngs av sitt gravallvar. Men man kunde redan då se hans potential som konstnär.
När man läser Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande undrar man vad den skärpta författarinnan kunde se hos en så veritabel flumpelle. När det teaterviskades att det var Roy Andersson som var förebilden föll alla bitar på plats. En genialisk konstnär vars styrka inte är det skärpta och nyktra tänkandet. Och som ibland faller för de osannolikaste hypoteser.
10 juni 21

Det verkar som den nuvarande politiska situationen har ett menligt inflytande på debattörers hederlighet. Det är ju nämligen så att Nyamko Sabuni har svikit liberalismen genom att acceptera stöd från sverigedemokraterna. Ulf Kristersson var naturligtvis först med sveket. Och då har det hos många debattörer skapats ett behov av att använda sin betydande intelligens för att förklara bort detta faktum. Senaste ute är Andreas Johansson Heinö i Dagens Nyheter (8 juni). Och eftersom han tidigare har tett sig hederlig och förnuftig gör det mig en smula besviken.
Han utgår från att Liberalerna är ett mittenpati. Vilket också Centern säger sig vara. Då borde man ju inte vara så anti sverigedemokraterna. Man borde snarare ligga någonstans mittemellan sverigedemokraterna och dess motståndare. Vilket skulle bevisas. Men det faller på att liberalismen inte är och aldrig har varit en mittenideolgi. Höger-vänster-skalan har aldrig varit särskilt meningsfull. Liberalismen är inte ett mellanting mellan konservatism och socialism. Snarare är de tre ideologierna tre ben av en triangel. Och såväl likheter som skillnader finns mellan de tre ideologierna. Vilka två ideologier som kan ställas en tredje beror alltså på vad man betonar. Och det är ett faktum att konservatism och socialism har lika mycket gemensamt som någon annan kombination.
Däremot är det riktigt att socialliberalismen i likhet med socialdemokratin och nationalsocialismen placerar sig i mitten i sin ekonomiska politik. Där ytterpolerna är nyliberalismen och planekonomin. Det är förstås främlingsfientligheten som är det beklämmande med sverigedemokraterna. Deras ekonomiska politik i övrigt är inte mycket att bråka om. Det finns drag hos såväl konservatismen som socialismen som en god liberal måste ta avstånd från. Än mera då från den perverterade konservatism som sverigedemokraterna företräder.
Så när det gäller frihetens sak kan man nog inte stå i mitten. En intellektuell bör använda sitt förnuft för att sprida upplysning. Inte för att försöka förklara bort det uppenbara.
9 juni 21

I Dagens Nyheter (5 juni) skriver Nadia Jebril om kvinnor som stannar i ett dött äktenskap av ekonomiska skäl. Här finns mycket att diskutera. Också ur andra aspekter än de som framkommer av kolumnen. Tänk om problemet bottnar i den lyckliga kärlekens oförmåga att vara beständig.
Jag tror inte att den som kämpar med ett olyckligt och besvärligt förhållande upplever det som dött. Det är levande eftersom det är djupt problematiskt. Men det förhållande som inte är djupt problematiskt kan naturligtvis upplevas som dött. Vad är lösningen på detta? Jo, den seriella monogami som många tycks tillämpa. Det vill säga, man är trogen sin livsledsagare. Men byter livsledsagare ett antal gånger. Ett liv av större intensitet och ständig förnyelse.
En annan lösning är förstås att omdefiniera begreppet kärlekslycka. Där det handlar om en alltmer fördjupad känsla, den vakna inte trötta blicken ser ständigt nya saker hos sina medmänniskor. Och inte om ett ständigt, eller åtminstone upprepat, rus.
Men så kommer ju de ekonomiska aspekterna. Om man äger mer än sju ting, så äger tingen en, lär ett gammalt buddhistiskt ordspråk säga. Fast problemet här är inte prylar utan större saker för att skapa ett materiellt bra liv. Och dessa investeringar kommer att låsa en. Livet är så många saker samtidigt. Så man kan tvingas välja mellan kärlekslivets förnyelse och en bestående materiell standard. Men kanske bidrar ett visst offer till kärlekslivets ökade värde.
Men kanske är det något fel på det ekonomiska systemet. Att det inte är anpassat till den seriella monogami som många tycker är naturlig. Eller att man inte skall göra de ekonomiska investeringar, som man bara klarar om man är två. En materiell återhållsamhet för att bevara sina frihetsmöjligheter. Att välja mellan kärlek och rikedom, är det inte lite romantiskt?
Som du märker, käre läsare, är jag främmande för sådana frågeställningar själv. Jag har en annan livsupplevelse. Jag levde med en stor ensamhetskänsla, kände mig utestängd från livets värme. Träget läsande, tänkande, skrivande. Sökte det bästa möjliga livet för mig. Men med en grundläggande känsla av olycklighet.
När jag kom in i värmen började livet sjunga. Och det har sjungit sedan dess. Jag kan inte svara på hur jag upplevs. Död som människa, död i mina texter? Men jag är livslångt tacksam över att ha förlorat en förlamning.
8 juni 21

Skall vi tro att Cissi Wallin menar allvar när hon ångrar de drev hon startat? Många tvivlar. Intet är förlåtet, tycks Marcus Berggren vilja säga i Göteborgs- Posten (3 juni). Det är nog bara en ny medial strategi, menar Sara Berg på Sydsvenskans kultursida (3 juni). Cissi Wallin har känt att vinden har vänt och det är dags att byta sida. Och visst är det svårt att tro på att Cissi Wallin genomgår en ibsensk självprövning. Hon har liksom inte det formatet.
Visst var hon en ledande gestalt, påpekar Heidi Avellan på Sydsvenskans ledarsida (4 juni). Alltså inte en medlöpare till dreven utan en pådrivare. Men när hon säger att hon rycktes med, menar hon väl att hon lät sig lockas av de förväntade applåderna.
Icke desto mindre är detta en bra avbön. Det förändrar inte det förflutna, ty det är som det är. Men det är en stor vinst om hon inte i framtiden gör något sådant. Och det sprider sig lätt när någon tar första steget. I Dagens Etc har redan en annan skribent, Anna - Maria Carnhede (3 juni) ångrat sig. Och alla som drevat inspirerade av Cissi Wallin borde få en tankeställare när den ledande kraften ångrar sig.
Och jag tror inte på hypotesen om den vända vinden. Jag tror snarare att Cissi Wallin har träffat ett bättre jag, som hon vill imponera på. Men om sådant vet man intet.
Då tror jag mindre på alla de som försvarar Linda Skugge. Så svårt kan det väl inte vara att skilja skolgårdsmobbing från karaktärsmord av den högre skolan. Småsinnet, avundsjukan, tarvligheten, vad är det att försvara? Men jag förstår att det genast bildas en försvarsallians. Att vara mot Linda Skugge är inte originellt, det blir så trivialt att det knappast är publicerbart. Bättre då att använda sitt lysande intellekt till abstrakta och oprecisa resonemang till hennes försvar. Jo men hör här, vad jag tänkt ut! Lina Skugge är en stor kritiker. Nu blev du förvånad, lille läsare. Det är dags att omvärdera det du såg på skolgården.
Betrakta t.ex. Stina Otterberg slit i DN (4 juni). Först går hon i hård polemik mot kritiker som ifrågasatt om Linda Skugges text var en recension. Men med detta menade de nog inget annat att Linda Skugges recension var så usel att den inte förtjänade att kallas recension. Men man kan ju alltid låtsas att det som var en värdering egentligen var ett sakligt tvivel. Sedan kan man hänvisa till litteraturteoretikern Michael Riffaterre. Ett subtil växelspel mellan bok och recension tycks det. Och sedan prisas att Linda Skugge är personlig, man får se hennes ansikte. Då har hon satt något på spel. Vilket mer sakliga kritiker inte gör. Som tar sig orådet att peka på brister utan att involvera sig själva. Jag är inte säker på att jag vill se detta ansikte varje gång Linda Skugge fattar pennan. Ärligt talat, är det något att visa upp?
7 juni 21