Visar inlägg från juni 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Ali och de Gregorio

Jag läser två artiklar i Svenska Dagbladet (18 juni) som på olika sätt handlar om sex. Det är skrivet av två kvinnliga feminister, Elaf Ali och Josefin de Gregorio. Den förra reagerar med rätta mot grabbiga raggningsstrategier. Det finns ett kvarvarande manligt önsketänkande att världen är till för männen, att det bästa, så att säga, är att köra på och inte onödigtvis ta hänsyn till vad kvinnor tycker. Det är som om vissa sanningar är alltför obekväma för att inses och att man vill leva kvar i en värld av obrutet patriarkat.
Så det enda jag vill invända mot Elaf Ali är tonen. ”Jag tror inte det kommer som en chock, men det är absolut ingen mänsklig rättighet att få ligga. Ingen tjej är skyldig att ha sex med dig oavsett hur snäll du själv tycker att du är. Och att ingen tjej vill ligga med dig är ingen anledning till att hata eller hämnas på kvinnor”.
”Varför manipulera någon till att falla för en tillgjord och icke genuin version av dig? Den som gillar den för den du är är den rätta för dig. Var dig själv. Eller fortsätt vara ensam”.
Hon har helt rätt. Om vi håller på människans fria val måste några bli bortvalda. Men det är givetvis inte roligt att bli bortvald och utstött. Det är detsamma för män som för kvinnor. Att det måste vara så bör nog inte betraktas som något som dumma barn måste lära sig att inse. Utan bör erkännas som en av livets ofrånkomliga inneboende tragedier.
Josefin de Gregorio oroar sig över porrvidoer på nätet. ”Som ung feminist inte bara kan man vara för prostitution – eller sexarbete, som det så elegant döpts om till - man måste vara det”, klagar Josefin de Gregorio. ”Annars är man osolidarisk, puritansk eller, värst av allt - sexnegativ.”
Det har gjorts en dokumentär om den beramade sajten Onlyfans. Och i dokumentären dyker Kajsa Ekis Ekman upp. Som en frisk fläkt, säger Josefin de Gregorio. Det kan man ju tycka, men ”frisk fläkt” betyder väl här knappast oväntad eller ny.
Det är väl i sin ordning att moralkonservativa ger uttryck för sina åsikter. Men dessa åsikter har varit rådande bland majoritetsfeminismen sedan 1970-talet. Så nu gäller det att slå ner uppstickare med en annan sexualsyn. Och då förvandlar man dem, medvetet eller omedvetet, till ett mäktigt etablissemang. Som det egentliga etablissemanget från en underdogsposition heroiskt opponerar mot. Att moralkonservativa problematiserar den sexuella revolutionen är inget konstigt. ”Vågar” skriver Josefin de Gregorio som om det skulle krävas att särskilt mod för att hävda en så etablerad åsikt. Det märkliga är att de tror sig slå ur underläge. Men kanske ligger en känsla av ohållbarhet i den egna positionen bakom. Kanske är den insikt man värjer sig mot denna. Vi hade inte sanningen. Vi hade bara ett av möjliga synsätt.
18 juni 21

Swahns Stenjätten

Jag har läst om Sven Christer Swahns barnbok ”Stenjätten” från 1965. Den är förknippad med åtskillig nostalgi. Sommaren 1965 läste jag två stora (möjligen fler) artiklar i Sydsvenskan av Swahn som var utdrag ur en kommande bok, ”Detta Lund”. Jag satt på min balkong i Ljungby och drömde om mitt kommande lundaliv. Och så kom boken lagom till min första lundatermin och jag köpte den och läste den. Den blev min ingång till Lund. Sedan har jag läst om den ungefär vart tionde år.
Och samtidigt gick på radio under min första lundatermin en dramatisering av ungdomsboken Stenjätten som också handlar om Lund. Jag tyckte inte den var särskilt bra och jag köpte den många år senare, sannolikt vid någon bokrea. Den ter sig en smula splittrad i sin pendling mellan saga och realism. Som om författaren inte riktigt kan bestämma sig. Några personer kan dels vara raggare från Hästveda dels troll eller förkrympta jättar. Medan en pojke kan vara en vanlig lunnapåg, dels vara kyrkogrimmen som är satt att vakta och försvara kyrkan. Och man följer växelvis gestalterna till dess samtliga landar i domkyrkans krypta efter många äventyr. Den bygger delvis på den gamla sagan om jätten Finn eller snarare är sagan invävd i berättelsen.
Lund kallas Lilla Sandvik och också gatorna har påhittade namn. Varför förstår man inte riktigt. Kanske för att författaren då kan förändra Lunds topografi som det passar berättelsen. När jag nu läser om boken är jag mindre kritisk. Tycker att det är lite spännande ibland. Och rolig när några sagoväsen ger sig i väg på en flygande soffa. Och det är väl vad man kan begära av en ungdomsbok.
Intrigen är att ett antal troll skall försöka väcka liv i jätten Finn (som här kallas Lodinn) så att han kan riva kyrkan. Som hjälp med detta behöver de bokens huvudperson pojken Jacob. En mystisk vers avslöjar var en dryck är gömd. Och denna tryck behövs för att stryka på jätten ögon så att han vaknar.
Jacob hälsar på hos sin farfar, en pensionerad läkare, och medlem av föreningen Det gamla Lilla Sandvik. Jacob bor egentligen i Stockholm men besöker Lilla Sandvik varje sommar. Och är nu för ovanlighetens skull på besök i Lilla Sandvik vid adventstid. Finn skall nämligen väckas upp just när kyrkoåret slutar.
Mer skall väl inte avslöjas av den vindlande handlingen som också innehåller en lokal polis och hans systerson. Här aktualiseras många lundamyter, t.ex. den om en underjordisk gång mellan domkyrkorna i Dalby och Lund. Och rolig är också förklaringen till varför det alltid blåser utanför domkyrkan. Det är vinden som är ute och promenerar med den onde. Medan kyrkorådet finns i församlingshuset. Då säger den onde att han måste uträtta något och ber vinden vänta. Och så far fan i kyrkorådet. Och vinden vandrar sedan evigt runt domkyrkan och väntar på att han skall återvända.
17 juni 21

Strindbergs Gustav III

Strindbergs Gustav III är ett konspirations - och intrigdrama. Man skulle kunna säga ett skådespel om skådespel, eftersom intriger kräver förställning. Man måste spela teater och dölja sina avsikter.
Och det skall sägas att intrigerna ibland är så intrikata att det är svårt att hänga med. Och det är risk för att det krävs för mycket kraft till att förstå vad rollspelet går ut på. Eftersom det intressanta ju är hur var och en spelar sin roll.
På något sätt är det Gustav III och Pechlin som är huvudaktörer. Gustav planerar att utöka sin makt, oppositionen intrigerar för att minska den. Och här lägger båda sidor i dagen en teatral djärvhet. Pechlin är i dramat en person som gärna vill hålla i trådarna. Men en inre krets planerar att mörda kungen. Och det vill inte Pechlin. Han tror dock att han kan använda dessa fanatiker för sina syften. Medan de håller Pechlin utanför sina egentliga intentioner och således kan dra nytta av Pechlin.
Pechlin inbjuder en massa misstänkta oppositionella till en fest. En och annan ditlurad
skall ge saken ett oskyldigt sken. Men får polisen tag i listan kan den inte undgå att bli misstänksam.
Men vad gör då Pechlin? Jo, han travar upp till kungen och lämnar listan och inbjuder såväl kungen som polischefen. För att skapa rädsla och som en styrkedemonstration.
Men när den mordiska sammansvärjningen sammanträder så har de strax Pechlin på plats. Och sedan kommer också kungen. Så dramat innehåller sina djärva och teatrala utspel.
Och dramat slutar hotfullt. Två gånger har Anckarström kungen på kornet men drottningen råkar stå i vägen. Dramat slutar alltså i ett förtätat hot som förebådar den tragedi som skall komma. Själva mordet ryms inte i dramat.
Fru Schröderheim, som Carina Burman nyligen skrivit en roman om, spelar en roll som drottningens förtrogna. Hon underblåser drottningens antipati mot kungen. Och man får följa hur fru Schröderheim störtas från makt och inflytande. Och när hon samtalar med sin man, hör man tydligt hos mannen Strindbergs röst, när han talar om omöjligheten att se henne både som sin hustru och som sin mätress. Det heliga moderskapet skall ägnas barnen och då kan det knappast länge vara läge för ett vidlyftigt kärleksliv. Det är väl åsikter som är mer 1800-tal än 1700-tal.
Kritiker har också påpekat att det fanns spänningar mellan Gustav III och drottningen. Eftersom hon var av dansk börd och Sverige förde krig mot Danmark. Det har man jämför med att Harriet Bosse var norska och att dramat skrevs vid tiden för unionsupplösningen. Det tycks mig vara en tämligen långsökt koppling.
16 juni 21

Åkermans rum

Parallellt med den stora boken om Lundagård läser jag en liten bok som jag inköpte 1966, Det krökta rummet. Knappt mer än ett häfte. Sammanställd av Lundagårds dåvarande redaktör Nordal Åkerman. Den består i mycket korta artiklar och berättelser av dåtidens kända lundaintellektuella. Och kända från Lundagård, ty det var där de skrev. Där är Jan Mårtensson, som var Åkermans företrädare. Samt Peter Ortman, Joel Ohlsson, Bertil Palmqvist och Nils Eric Sandberg.
Så finns det tre namn som jag inte omedelbart kan identifiera, Per Paulsson, Måns Persson och Sven Carlström. Den senare hittar jag dock i mina gamla böcker som en spexare och karnevalist. Per Paulsson tror jag att jag har kunnat hitta på nätet. Han tycks ha varit konstvetare och ordförande i filmstudion. Han skriver en elegant, satirisk prosa och ter sig anmärkningsvärt begåvad.
Både Per Paulsson och Måns Persson har ju anonyma namn. Eftersom jag hittade en Per Paulsson död 2015 förmodar jag att skribenten verkligen hette så. Men Måns Persson? Eftersom han i satirens form raljerar med rektors reaktion mot liberalernas sexfest kan man ha sina misstankar. Jan Petterson, ordförande i Liberala Studentklubben, när sexfesten ägde rum, hösten 65, var med i Nordal Åkermans lundagårdsredaktion. Janerik Larsson som var den drivande kraften bakom sexfesten debatterade mycket de här åren. Och Olle Svenning som vid den här tiden skrev en bok ihop med Åkerman har ofta haft bra åsikter också sedan vinden vänt. Men är det en pseudonym kan det vara vem som helst. Inte Åkerman själv dock, allt han skrev under de här åren bar spår av en tydlig puritanism. Men man kan ju heller inte utesluta att namnet är autentiskt.
De korta texterna vittnar om att det var hög klass på tidens skribenter. Förutom Paulsons text är Joel Ohlssons ”Julbetraktelse” en text som man minns. Med dess sällsamma tragikomik. Om en ensam julfirande student som bryter nacken av sig i ett försök att inta en synnerligen obekväm samlagsställning, som han sett beskriven i en sexualrådgivningsbok. Så kan det gå.
15 juni 21

Strindbergs Carl XII

Strindbergs Carl XII är inget lysande drama. Ändå vet jag mig ha sett det på teatern, så det anses uppenbarligen spelbart. Faktum är att ungdomsdramat Mäster Olof tycks vara det bästa av Strindbergs historiska dramer. Men Gustav Vasa var ju inte så dåligt och Kristina i varje fall intressant. Och Gustav III kommer jag att titta vidare på.
Strindberg tecknar en mycket negativ bild av Carl XII. Nyligen skrev Magnus Västerbro i Dagens Nyheter (30 maj) och gav en liknande bild av kungen. Och det får väl sägas vara den moderna historieskrivningens senaste ord. Strindberg såg alltså klarare på Carl XII än dåtidens Carl XII- dyrkare.
Det är en mycket trött kung som Strindberg tecknar. Uppgiven men ovillig att söka nya lösningar. En despotisk envåldshärskare. Låst i den enda funktion han behärskar och älskar, krigarkungens. Han kan inte släppa tanken på en krigisk revansch. Egentligen är han en slagen man. Men han ser inga andra lösningar. Och så går han mot sin undergång. Faller i Fredrikshall fast kulan borde kommit uppifrån från Gud. Enligt Swedenborg i dramat och förmodligen också Strindberg.
Det är alltså ett strindbergsdrama som till stor del utspelar sig i Lund. Där har kungen sitt högkvarter medan han förbereder kriget mot Norge. Att Strindberg nyligen levt i samma stad märker man på en del skånska uttryck. ”Min liv och kniv”, ”Min själ”.
Och i porträttet av Emerentia Polhem kan Strindberg leva ut sitt hat mot kvinnligt koketteri och kvinnliga förförelsekonster. Konungen är dock svårflirtad. Han visar den oemottaglighet som nog Strindberg önskar att han själv hade haft. Det är inte roligt att bli förförd om man samtidigt är puritan.
14 juni 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg