Lars Westerbergs Blogg

Jag tror att det finns en stark tradition av medlöperi i vårt land. Vi är kanske goda demokrater. Men bara i viss mån och till en viss gräns. Vi är ett klokt folk som alltid kan resonera. Det där med demokrati kan man alltid diskutera. Att stå det onda emot får inte gå till överdrift. Det är ju också högmodigt, säger man att man är mot det onda, har man ju karaktäriserat sig själv som god. Och på samma sätt är med det som är antidemokratiskt. Vad som är antidemokratiskt kan man aldrig veta så noga.
Kan det verkligen vara demokratiskt att låta den antidemokratiska opinionen bli utan inflytande? Vill majoriteten avskaffa demokratin så är det väl demokratiskt att låta den göra det? Vi såg ju i 30-talets Tyskland att en framgångsrik diktatur kan ha majoritetens stöd. Man vet naturligtvis inte detta eftersom nationalsocialisterna aldrig hade majoritetens stöd så länge landet var demokratiskt. Att de kom till makten på demokratisk väg berodde på att de fick stöd av vissa demokrater. Är det egentligen så stor skillnad mellan en demokrati och en diktatur som har stöd av majoriteten? Så där kan man som förnuftig svensk resonera.
Och resonerar man med varandra så påverkar man varandra. Diskuterar man med antidemokrater så blir de kanske så småningom demokrater. Vad är problemet om man märker att vi har blivit allt mera lika? Har de inte blivit demokrater, så har väl vi resonerat oss fram till en ny definition av vad som är demokrati.
Och vi som är demokrater? Vi har ju också våra motsättningar. Det är så tråkigt att vår enda gemensamma nämnare är att vi är mot något. Det är ju ändå de inomdemokratiska motsättningarna som är intressanta för oss. Antidemokraterna drabbar ju mest främlingar och flyktingar. Och i det inomdemokratiska spelet behöver vi antidemokraternas stöd. Varför skall inte antidemokraterna ha rätt till demokratiskt inflytande? De nationalsocialister det här är frågan om är ju nationalsocialister med mänskligt ansikte. Situationen är ju helt annorlunda nu än i 30-talets Tyskland. Sveriges förfärliga 30-tals medlöpare visste ju ingenting om vart högerpopulismen kunde leda. Varför skall man såra oss med att jämföra oss med dem? Vi vet ju att ingenting är jämförbart. Varför skall man jämföra oss med en massa medlöpare som ännu inte visste vart det kunde leda.
Nog av med satiren. När jag ser i högerpressen en osignerad ledare är förstås min första tanke att man vill markera att innehållet är viktigt. Detta är något så viktigt som tidningens linje, inte ett verk av en enskild tyckare. Men det finns en molande misstanke hos mig att anonymiteten finns för att ingen enskild skall behöva ta ansvar för den i framtiden.
30 juni 21

Jag kommer ihåg att jag en gång läste en understreckare i Svenska Dagbladet som förundrade mig mycket. Den var skriven av Hans Furuhagen och påstod något besynnerligt. Att arkeologin visade att Bibeln var missvisande när det gällde rent historiska detaljer. Det stred ju mot allt vad jag tyckte mig veta. Sanningen i de religiösa påståendena blir ju alltid en fråga om tro. Men när det gällde judafolkets historia trodde jag att arkeologin i förvånansvärd hög utsträckning bekräftat Bibelns utsagor. Jag råkade träffa en docent i Gamla Testamentets exegetik på ett matställe och hon ställde sig lika frågande.
Nu har jag läst den nyligen framlidne Hans Furuhagens bok från 2010 ”Bibeln och arkeologerna” och förstår hur det hänger samman.
Jo, arkeologin har bekräftat att Bibeln är historiskt sann men forskningen har inte varit förutsättningslös. Naturligt nog de som varit villiga att bekosta utgrävningar och de som varit villiga att gräva, varit just de som vill bevisa att Bibeln är sann. Israel och Juda rike var inte några historiskt betydelsefulla platser, anledningen till att man intresserar sig för denna region är alltså en annan. Och Hatte Furuhagen försöker alltså punktera den tidigare forskningen.
Och då blir det inte mycket kvar av den historiska sanningen. Att skapelseberättelsen och syndafloden tillhör myternas värld är det väl ingen som förnekar. Men Furuhagen får hela GT att framstå som en sorts Aeneiden, Vergilius dikt om Roms grundläggning. En diktad nationell myt. Furuhagen tror inte att David och Salomo existerat. Det har aldrig funnits någon storhetstid och något stort tempel byggdes aldrig på Salomos tid. Argumentet är väl att man skulle funnit något spår i utombibliska källor om så varit fallet. Nå, man kan ju tänka sig att det finns en kärna av sanning även om uppblåstheten har saknat proportioner. Historievetenskapen har sina begränsningar. Den kan aldrig finna sanningen, bara den sanning, som kan beläggas. Och vad Furuhagen visar är att det finns just inga belägg för den bibliska historien och att de belägg man tror sig ha funnit inte håller. Det strider mot det som man med rimliga historiska argument kan anta vara sant.
Ett uppenbarligen vanligt sätt att resonera är att fråga sig vad en viss historieskrivning tjänar för syften, vem tjänar på denna bild. Men även om man inser att något skulle vara en gagnerik myt så bevisar det ju inte att denna berättelse är en myt. Det gör väl på sin höjd att man kan vara en smula misstrogen mot dess sanningshalt.
Men visst gör Hatte Furuhagens skeptiska och distanserade attityd ett trovärdigt intryck. Det blir väl så nära den objektiva sanningen man kan komma.
Om nya testamentet har han inte så mycket att säga. Det intressanta är väl att han zoomar ut. Tecknar den världspolitiska situationen. Att Herodes hade sin makt med romarnas stöd medan folket i Jerusalem mera stödde den andra världsmakten, nämligen Persien. Herodes hade vunnit sin makt i rivalitet med andra kämpar om kungamakten, som i stället fick stöd av Persien. Herodes hade visat sig ovanligt hänsynslös och mördat flera av sina rivaler på sin väg till makten. Men barnamorden i Betlehem menar Furuhagen är en myt. Men kunde accepteras som sanning mot bakgrunden av kungens dokumenterade hänsynslöshet.
Man har funderat kring varför man dör att korsfästelse. Kvävning på grund av den extrem obekväma ställningen? Andra experiment tycks visa att det inte stämmer. Och då har man också försökt undersöka hur man fäste de korsfästa. Jesus själv dog av sina sår och sin misshandel, menar Furuhagen. Men korsfästelse var ju en vanlig avrättningsmetod, så den måste ju ha varit effektiv.
24 juni 21
 
Ingen blogg i morgon på midsommarafton. Sedan två dagars extrafritt, måndag och tisdag. Nästa blogg onsdagen 30 juni.

Jag läser om Det gångna är en dröm av Aksel Sandemose. Eftersom boken innehåller en gåta som kan skapa en viss spänning hos läsaren avråder jag alla presumtiva läsare av boken att ta del av den här bloggen. Efter läsningen kan man återvända hit om man så vill.
Är det en läsvärd roman? Ja, den har åtminstone på mig den effekten att väcka tankar.
Vad man än i övrigt tycker. Sandemose är och framför allt har varit en kultförfattare. Varmed jag menar en författare vars beundrarskara är mycket hängiven. Cornelis Vreeswijk lär ha lånat namnet Felicia från Varulven. Och Lars Andersson närhet till Sandemose är ju uppenbar.
Norge har många stora författare. Enligt min mening är Ibsen, Tarjei Vesaas och Karl Ove Knausgård, de största. Även Cora Sandells Alberte-serie är oerhört bra. På listan kan man sakna Hamsun, Undset och Sandemose. Jag medger att det kan vara subjektiva skäl till att jag inte fullt ut ser deras storhet. Svårast har jag väl att förklara bort Undset. Men jag står inte ut med realism, vare sig det handlar om kvinnliga eller manliga slöjder. Och jag gillar inte känslomässig ambivalens. Det är min sammanbitet fanatiska natur främmande.
Men Sandemose nu då? Jag tycker nog idén med den här romanen är lite skakig. Det handlar om ett mord och berättaren söker mördaren.
Och så visar det sig att det är berättaren själv. Att han inte är medveten om detta beror på black out och bortträngning. Då och då under berättelsens gång skymtar sanningen fram. Men det är först på slutet som det når över medvetandets tröskel. Sofokles Oidipus har faktiskt större sannolikhet.
Berättaren har som ung emigrerat till USA och blivit en rik man. Handlingen utspelar sig när han besöker sitt gamla hemland. Ett mord har blivit begånget och hans bror är anklagad. Brodern är på besök hos sin käresta och hans rival kommer för att skjuta honom. Men det blir rivalen som blir skjuten. Brodern ser en okänd man springa därifrån, men på dennes existens är det ju ingen under rättegången som tror. Så brodern blir dömd och hamnar i fängelse. Medan berättaren inleder ett förhållande med broderns älskarinna. Hon bor i brödernas gamla barndomshem, det är när han besöker det, som han kommer i kontakt med henne.
Men var finns det då för motiv för berättaren att skjuta en för honom okänd person? Ja, det tycks vara någon sorts riktningslös hämnd. Han har innan han emigrerade haft en ungdomskärlek. Egendomligt nog känner han sig sviken av henne. Hon har visserligen bedragit honom. Men hon är en flicka med många relationer och framför allt kan hon inte vara ensam. Hon kompenserar sig med andra, hon måste ha någon när han är borta. Är han bara där vill hon nog gärna gifta sig med honom. Men han förstår att han måste välja mellan att bryta sig loss eller leva fastlåst. Så det är ju egentligen inte hon som sviker honom.
När han återvänder till Norge är hon en gammal utsliten hustru till en annan man. Hon spelar just ingen roll i romanen, annat än den som hon en gång var. Men han återfinner henne i en annan kvinna som blir hans stora kärlek. Hon är gift med en norsk författare, som är mycket bunden till henne. Och hennes relation med berättaren leder till att hennes man tar sitt liv.
Här måste man stanna upp och fundera lite över denna egendomliga roman. Varför identifierar han de två kvinnorna med varandra? Någon djupare kontakt har han inte med någon av dem, det centrala tycks vara vad de representerar för honom. Och likheterna är ett ett vidlyftigt sexualliv. Det är 40-tal i världen. Sexualbejakelse och frånvaro av pryderi kan upplevas som befriande. Men omöjligheten att hålla fast en sådan människa skapar rimligen problem. En annan stor kärlek har han haft i USA är med en nakendansös. Det finns ett mönster här. Förhållandet med broderns älskade, som resulterar i en son, ligger utanför det mönstret. Men det går också mindre djupt. Det kan finnas andra förklaringar. Hans stora kärlek har inte bara haft ett vidlyftigt sexualliv, hon är också falsk och elak. Här finnas kanske ett behov hos en skuldplågad man att hitta någon som är moraliskt sämre än man själv.
Min hustru har som mycket ung skrivit flera gånger i marginalen: generalisering, dessa ständiga generaliseringar! Och när man hör en erfaren man tala om hurudana kvinnor är, bör man dra öronen åt sig. Och det får mig att tänka på den gamla filosofiska frågan om erfarenhet contra tänkande. Det finns inte något sådant som ren erfarenhet. En man med fördomar träffar kvinnor präglade av konventionella föreställningar om vad det är att vara kvinna. Då tycker han ju att erfarenheten bekräftar hans fördomar. Romanen består i stora delar av essäistiska resonemang, som ter sig mycket förlegade. När jag funderat på min sexualsyn har jag alltmer tenderat att se det som rekommendabla synsätt, inte som empiriska sanningar. Jag brukar inte ha någon svårighet att läsa klassiker med förlegade synsätt. Kanske är Sandemoses funderingar inte tillräckligt förlegade för att möjliggöra denna distans.
23 juni 21

Det har kommit ut en bok, Ida Ali Lindqvists ”Jag är viss någonting” som kritiserar och avslöjar Hasselakollektivet. Där man alltså med mycket auktoritära metoder försökte ”bota” narkomaner. Själv fann jag det avskyvärt, inga resultat kunde rättfärdiga sådana metoder. Jag kallade det i ett radioinlägg det närmaste man kommit Gulag på svensk botten. Och under min korta tid på Expressen föreslog jag att man skulle göra en vitbok på Nils Bejerot. Som var en annan tillskyndare till en sådan narkotikapolitik. Att begära en vitbok på honom ansågs i den tidens kulturklimat så extremt att det verkade komiskt.
Nu framgår det att Hassela var långt mer korrumperat än jag kunde föreställa mig. Men makt korrumperar och det var deras idé att återföra människor till ett normalt samhällsliv genom att utöva total makt över dem. Det kan verka korrumperande på dem som tagit sig den makten.
Men det som kanske kan komplettera bilden är att påminna om den tidsanda som bar Hassela. Folket i Bild/kulturfront bars upp av maoister, men var som namnet anger avsedd att vara en tvärpolitisk kulturfront. Tidskriften stöddes alltså av svenska maoister och alla dem som utan att vara maoister delade maoisternas centrala värderingar. Här fanns en arbetarromantik. Man skulle vara rejäl, inte ägna sig åt feminism eller liberal pisshumanism eller annat borgerligt tjafs. Utan med hederliga auktoritära metoder göra folk av sina barn. Enkla, redliga människor, präglade av arbetarkultur, som kände den sanning som Blandaren en gång formulerade. ”Har dödsstraffet dugt åt min far och min farfar, så duger det åt mig också”. Självklart ville man ha en narkotikapolitik som uteslöt dalt. Hassela applåderades av denna grupp. Och den bestod till en början av merparten av svenska intellektuella.
Gal-Tan-skalan var inte uppfunnen ännu. Det handlade om höger och vänster. Men jag insåg att det var möjligt att göra den antiauktoritära kampen till huvudsak. Det är därför jag idag finner Gal-Tan-skalan intressantare än höger-vänster-skalan. Och det har jag egentligen gjort långt innan man såg möjligheten av en sådan skala.
22 juni 21

Ibland är det svårt att undvika svengelskan. Vissa ord har på relativt kort tid gått in i språket och redan fått sina speciella konnotationer. En av mina kommentatorer säger försiktigt – för att inte såra mig förmodligen – att han inte precis vill påstå att jag valde att vara en outsider. Det svenska ordet ”utanförstående” ter sig långt och klumpigt. Och avvikande och självständig täcker inte heller ordet eftersom det innefattar båda sakerna.
Men visst har jag valt att vara en outsider. Vad jag inte valt är att vara en loser. Också här är det svårt att undvika svengelskan. Förlorare har i mina öron inte samma föraktfulla klang. Och på det sexuella området var jag en loser. Det var viktigt för mig att vara ärlig på den punkten. Även om denna ärlighet gjorde mig ännu mindre attraktiv. Förälskelse handlar ju så mycket om illusion. Och sanningen slår hål på illusionerna.
Sexuellt oattraktiv, osocial och passiv. Det var nog nyckeln till mitt loserskap på kärlekens område. Extremt originella människor är svåra att leva med även om egenskaperna kan verka charmiga på avstånd. Men det är klart att min längtan inte bara var en hunger efter sex. Som hos många inåtvända människor är det de ytliga kontakterna som förefaller obekväma. Medan det finns en längtan efter kontakt på djupet. Jag tror inte jag är helt dålig på vänskap.
Hur har detta präglat mina texter? Jag har en känsla av att mina texter i Dackekuriren och Lundagård präglades av en lågintensiv depression. Och jag vill inte att detta skall tolkas i alltför klinisk bemärkelse. En låg och förlamad livsstämning. Jag arbetade mycket med mina texter, jag skrev dem långsamt. De var avsedda att läsas långsamt och med tankepauser. Orden skulle återklinga. Empatiska läsare har sagt att texterna var bra men att man kände sig ledsen över min situation och mitt känsloläge. Blandat med denna självupptagenhet fanns hänsynslösa polemiska utfall som väl inte var roligare men hade större energi. Och som förebådar min radiopolemik som kulturkvast. Och en del som vette mot underhållning och var skrivet med ett visst roat lättsinne.
Efteråt har jag tänkt att det fel jag gjorde som radiopolemiker var att jag trodde mig skriva i de gallsprängda och bittert skoningslösas tradition. Medan den muntra parodin var mitt rätta röstläge. Driften med all uppblåsthet. Med den gravallvarliga felslagenheten. Raseriet kan verka befriande också på lyssnaren men det är lika rimligt att det väcker olust. Det gör det aldrig, utom för de närmast drabbade, om någon utan ond vilja, bara för att det är så kul, roar sig på andras bekostnad.
Så man kan till sist bedöma texter väldigt olika. Det kan vara så att det som är sårigt och svårt lär en mer än det som är lätt och briljant. Men det får man absolut lämna till läsaren.
Och jag är helt övertygad om att en människa som undersöker skillnaden mellan olika epoker i sitt liv bortser från en viktigt sak. Att det som är sig likt är det mest dominerande. Men hur mycket det är värt jämfört med annat som skrivs får man lämna därhän. Det kan ingen skrivande människa själv avgöra.
21 juni 21