Visar inlägg från maj 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Granström och grund-Butler

Skärpta skribenter finns det inte gott om. Därför får man vara tacksam över Helena Granström i Expressen (14 maj). Jag skrev en blogg med anknytning till transdebatten och fick två kommentarer som gjorde mig så besviken att jag förstummades. Det tycktes mig finnas en grundläggande förvirring i debatten, en orimlighet. Den ville jag klargöra och lämna resten därhän. Kajsa Ekis Ekman hade jag inte läst. Och mitt förtroende för henne är sedan tidigare debatter ringa. Dock tycktes det mig att hon hade rätt när det gäller den grundläggande orimligheten.
Mitt resonemang var helt enkelt att själen inte har något kön. Det har däremot kroppen. Det är inte så viktigt men biologiska skillnader mellan könen finns. Mentalt är vi fria att välja hurudana vi vill vara. Och män och kvinnor bör inte betraktas eller behandlas olika på grund av kön. Att själen inte har något kön bör läsas, varken har eller bör ha. Nu finns det alltså idéer som såvitt jag förstår stammar från Judith Butler, att biologiskt kön är något konstruerat. Medan genus däremot är något givet. D. v. s. hur könen behandlas och betraktas och vilka egenskaper som utmärker det ena och det andra könet.
Detta är en utomordentligt besynnerlig tanke. Hur kan själen ha ett kön och inte kroppen? Hur kan kroppen vara en konstruktion?
Av mina kommentatorer anmärker den ena att i synnerhet genus är ett oklart begrepp. Men det är inte så svårt att göra distinktionen mellan kropp och själ. Att genusaspekterna är mångfacetterade hindrar inte att de är något utomkroppsligt. Hur kan man påstå att man känner sig som kvinna om det mentala aspekterna av kvinna är en ren konstruktion? Alltså måste man mena att de inte är det. Och hur kan man vilja betraktas och behandlas som kvinna om det inte är acceptabelt att könen behandlas och betraktas olika? Att de inte tävlar i samma idrottsgrenar beror på eljest oväsentliga biologiska skillnader. Och kanske kunde man här göra en rättvisare indelning. Så att små klena män som jag fick tävla med kvinnorna.
Jag kan inte tycka att detta är särskilt oklart. Språket är naturligtvis alltid oklart, precis som det är sant att man inte vet något med säkerhet. Men bortsett från detta kan det inte bli mycket klarare än så här. Liksom det att förintelsen har ägt rum är bland det säkraste i historien.
Min andra kommentar bortsåg från det jag sagt och diskuterade transfrågan utan att beröra grund-Butler. Det har många gjort sedan dess. Man kan naturligtvis försvara transsexualiteten utan att ha någon grundläggande tankeförvirring. Det är mycket möjligt att Kajsa Ekis Ekman överdriver de praktiska konsekvenserna av tankeförvirringen. Men jag är tacksam över att Helena Granström går direkt på grund-Butler.
24 maj 21

Strindbergs Erik XIV

Nej, Erik XIV är ett sämre strindbergdrama än Gustav Vasa. Gustav Vasa har lämnat scenen och Erik XIV och hans kumpan Göran Persson är nu makthavare. Av den stökige ynglingen har det blivit en galen despot. Full av högmod och maktfullkomlighet. Han bevakar svartsjukt sin frilla Karin Månsdotter. Hon är däremot en god människa som ser sitt ansvar för det stora inflytande hon har över kungen. Han har blivit en fullfjädrad maktspelare. Hoppas på sitt frieri till den engelska prinsessan som är dotter till Henrik VIII. Även Polen kan bli en mäktig allierad. Hans bor hertig Johan tänker gifta in sig i det polska kungahuset.
Men det är svåra spänningar mellan vasasönerna och Erik litar inte mer än jämt på Johan. När Elisabet av England har tackat nej till frieriet vore det kanske klokare att Erik själv friade till den polska prinsessan. Men då har han redan i sitt övermod givit sin broder tillstånd att fria.
Även mot Karin Månsdotter är han misstänksam. Och svartsjuk på hennes ungdomsvän fänrik Max. Som han av den anledningen låter lönnmörda. Samtidigt kräver han att Karin skall glädjas åt den framgång han i det längsta hoppas på med sitt engelska frieri. Karins far förblir fientlig mot kungen. Finner det vara en klen ära att vara kungens frilla.
Göran Persson är annars en klok person. Men han rår inte på sin obehärskade konung. Allt klokt han tänker ut går galet. Den genomtänkta anklagelseskrift i vilken Erik anklagar stormännen för högförräderi kommer bort. Ett av Eriks barn använder den att svepa in sin docka i. Och så är den borta när Erik skall ha det. Och utan Göran Perssons manus tappar han alldeles besinningen och stormännen triumferar.
Och så går det utför med Erik. Sturarna grips och mördas. Och hertigarna gör uppror och avsätter Erik. Och den klassiska slutrepliken är hertig Carls: ”Nej, mitt barn, livets strider ta aldrig slut”. Då anar man den fortsatta konflikten mellan Johan och Carl.
Man kan nog ana att Strindberg stod på underklassens sida. Den föga självrättfärdige Göran Persson är en klok och kompetent människa. Någon ljusgestalt är han knappast, den rollen sparas för Karin Månsdotter. Mycket talas det om kärleken. Göran förebrår Erik för att han så ofta använder ordet hata och att han skulle må bättre av att säga älska lite oftare. Men när Göran själv blir sviken i kärlek, säger han sig åter bli en ond människa. På mig gör det ett lite komiskt intryck. Det är som om Strindbergs gestalter, till skillnad från Ibsens, inte var riktigt vuxna. Som om de befann sig på någon sorts småpojksnivå.
7 maj 21
 
Bloggen tar nu paus i två veckor på grund av en resa till Gotland. Tillbaka måndagen 24 maj.

Klenells högerhysteri

Svenska Dagbladets kultursida rekryterar fyra nya kolumnister. Från skilda ideologiska håll: Ivar Arpi, Elsa Westerstad, Johannes Klenell och Shora Esmaillian. Och det låter ju bra och intressant. Först ut är Johannes Klenell (5 maj).
Han vill balansera vänsterhysterin över högerpopulismen med lite högerhysteri. Jag finner hans högerhysteri mycket rimlig och jag kan bara inte förstå varför han kallar det högerhysteri. Han pekar på de negativa konsekvenser som en extrem nyliberalism och ett extremt marknadstänkande medfört. Den där privatiseringsmanin, som varit ideologiskt betingad, men i praktiken bara medfört elände.
När jag var ung var alla liberaler socialliberaler och de längst till vänster av dessa vänsterliberaler. Nyliberalismen fanns inte på kartan, vi kallade den manchesterliberalism och ansåg att det var en historisk företeelse. Det har väl förblivit min hållning, ingen planekonomi, men en kapitalism med mänskligt ansikte. Hur skulle annars största möjliga lycka hos största möjliga antal människor kunna genomföras?
När nyliberalismen på nytt blev på modet var det främst ytterhögern som drev den. Sedan spred den sig vänsterut.
Men Moderata Samlingspartiet bar även på ett konservativt arv. Här fanns förstås en motsättning till liberalismen. Den nya ideologin blev liberalkonservatismen. Det var väl mest på andra områden än det ekonomiska som konflikten mellan konservatism och liberalism blev synlig.
Vad som hänt med marxismen vet vi. Alla till vänster har mer eller mindre blivit vänsterliberaler. Få håller fast vid kommunism och planekonomi. Men förblir kritiska mot mot den ekonomiska liberalismens mer extrema former.
Så varför kalla denna normala, socialliberala, vänsterliberala, kritik för högerhysteri? Vem tycker inte illa om Postnord, marknadsskolan och avskaffandet av arbetsförmedlingen. Skola, vård och omsorg, lämpar sig inte för privatiseringar. Man bör inte kostnadsberäkna ett glas vatten till en döende.
Min första tanke var att Klenell sitter så fast i högertänkande att varje kritik av högerliberalismen måste vara konservativ. Men sedan läser jag att han är kulturredaktör på tidningen Arbetet (gamla LO-tidningen). Och då är språkbruket kanske taktiskt betingat med tanke på läsekretsen.
Och när det gäller vänsterhysterin mot högerpopulismen. Så tycks den mer gälla ett parti, än detta partis idéer.
6 maj 21

Ekmans Var sin väg

Jag ser Hasse Ekmans Var sin väg från 1948 som TV visade nyligen. Det är en film från Ekmans bästa period och den visar sig vara en av hans yppersta filmer. Närmast efter Medan porten var stängd, Flicka och hyacinter och Excellensen. Och kanske även Vandring med månen. Allt från denna period är inte bra. Och Gabrielle och På en bänk i en park är bra filmer fast de ligger senare.
Sedan är förstås Fram för lilla Märta och Ratataa hejdlöst roliga filmer.
Men Var sin väg är ovanligt bra. Man får förstås ha klart för sig att 40-talsfilmer har hunnit bli historiska. Förlegade, säger de tanklösa. Men det är förstås som när man tar del av andra klassiker. Tidens föreställningar bildar någon sorts ram för skeendet. Och det är under dessa förutsättningar som personerna agerar. Fast förutsättningarna är annorlunda kan det säga oss något om människan.
Det intressanta är att Ekman här har tecknat en ond människa. Det är inte en bestialisk mördare, en galen övermänniska av Dr Mabuses typ. Utan en vardagsond. Som säger maximalt elaka saker, hycklande vänligt, men alltid med ond avsikt. Som driver andra människor mot katastrofen. Det kräver både verbal och handlingsmässig uppfinningsrikedom. Och total kontroll, för att hyckleriet aldrig skall kunna beläggas. Det gör ingenting om elakheten genomskådas, det är snarast en poäng, bara den onde mannen undgår att ställas till svars. Det är också ett porträtt som försmår alla psykologiska förklaringar. Vilket inte betyder att de inte kan finnas. Men man slipper alla förenklande och i värsta fall vetenskapligt förlegade förklaringar.
Ondskan står kvar i all sin fascination.
Huvudhandlingen rör sig om en läkare och en skådespelerska som separerar eftersom hon inte kan avstå från att utöva sitt yrke. Tendensen är här reaktionär, det är naturligt för kvinnan att leva för mannen. Det var säkert ingen som den tidens publik reagerade på, hemmafruinstitutionen var inte bara allmän utan betraktades väl närmast som ett kall. Maka och mor, som det hette. Därför står kvinnan inför en verklig målkonflikt, medan mannen bara kan uppleva sig som sviken när han kräver vad han självklart uppfattar som sin rätt.
Hon gifter om sig med en annan man, skådespelare och teaterchef. Han med en dödsdömd patient, som inte vet att hon är dödsdömd. Här brister väl realismen en smula, jag kan inte tänka mig att man är dödligt sjuk, utan att åtminstone snudda vid tanken på att man skall dö.
Naturligtvis återförenas det ursprungliga paret. Sedan mannens nya fru dött och kvinnan gjort fiasko och övergivits av sin nye man.
Konflikten mellan att leva för sin kärlek och att leva för sitt verk, är som bekant högaktuell. Och inte länge könskodad. Vem kan erövra ett eget rum? Vuxna människor behöver ingen omsorg, men barn gör det. Och barnfrågan spelar också en stor roll i filmen. Skådespelerskan blir med barn men vill inte slå av på arbetstakten. Då får hon missfall och kan sedan inte vidare få barn. Det förefaller ju mycket egendomligt och man anar att regissören inte vågat berätta om en illegal abort. Som ju däremot ofta nog kunde få den konsekvensen.
Och skådespelerskan bryter med den man hon tänkt följa till sydamerika. För att han struntar i hennes kommande barnlöshet. För honom är det inte en tragedi, utan en fördel. Det gör också hennes brytning psykologiskt rimligt. Den som inte förstår mina förluster förstår mig inte. Hon återvänder alltså till sin första man.
5 maj 21

Bortvandrarna

Min svåger, Jan Olov Nilsson, skriver den ena värdefulla boken efter den andra. Böckerna har en stor läsekrets men levereras utan medialt strålkastarljus. Det är varken något för kultursidorna eller för nöjessidorna. Det är bara bra.
Man kan kalla dem dokumentärromaner. Men då får man komma ihåg att tyngdpunkten ligger på det dokumentära. Det ligger en omsorgsfull och noggrann research bakom. Och det som dokumenteras är artonhundratalets hårda tider för det enkla folket. Hur de försökte att överleva och de rörelser i geografin som de var tvingade till eller fann för gott att välja. Fiktionen är bara till för att göra framställningen mer levande. Författaren har varit journalist i hela sitt liv. Det här är bara en friare form av journalistik. Hans gestalter blir levande, men de är fast förankrade i verkligheten. Trovärdigheten offras aldrig.
Den här boken heter Bortvandrarna. Det är inte emigrationen från fattiga värmlandsbygder till Amerika det handlar om. Utan en emigration till Norrland. Ett ganska omfattande men bortglömt historiskt skeende. Och författaren följer tre systrar och deras olika öden. I själva verket är det en större släktkrönika, barn växer upp och får nya barn. Det är beundransvärt hur författaren lyckas få läsaren att hålla reda på alla dessa människor i synnerhet som namnen ter sig snarlika. Det är till och med så att någon som heter Johannesson kommer att kallas Johansson. Och accepterar det nya namn som omgivningen bestämt sig för.
Själv uppskattar jag mycket författarens sinne för humoristiska folkliga repliker. Språk är så mycket mer än litteratur. Språkbegåvningen, viljan att sammanfatta, att drastiskt summera en situation, finns också hos dem som håller sig till det muntliga. Det bär jag med mig från min fader veterinären. Som gärna citerade Frans G. Bengtsson och Frank Heller, trots att han hela sitt liv levt fjärran från Lund. Men också en och annan välfunnen replik från de bönder han dagligen umgicks med.
4 maj 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg