Lars Westerbergs Blogg

Strindbergs Kristina är ett obehagligt drama. Det är nästan värre än äktenskapsdramerna. Dessa gyttjebrottningar kan ändå sägas ha fångat något, om man betraktar dem som absurda parodier. Något kan man i alla fall känna igen i överdrifterna.
Kristina är en historisk pjäs. Och handlar alltså om den svenska drottningen Kristina. Den är förstås anakronistisk. För mig framstår den som något, som med tiden på ett annat sätt blivit en historisk pjäs. Som ett angrepp på förra sekelskiftets kvinnlighet. Pjäsen är nämligen misogyn och speglar Strindbergs oförmåga att handskas med starka kvinnor. Men också ett hat mot de strategier som ett förkrympt kvinnoideal tillät kvinnorna att använda sig av.
Drottningen är slarvig, arrogant, ansvarslös. Hon saknar allvar och pliktkänsla. Men är starkt dominerande, en maktkvinna. Hon är full av härskartekniker. Ibland slår hon ner brutalt, men leker ibland oskyldigt barn. Kallar sig lilla Kerstin. En grandios teaterdrottning.
Det är ett infamt kvinnoporträtt. Men kanske finns sådana kvinnor? Ett porträtt av en skurk, som råkar vara kvinna, gör ju ingen författare till generellt misogyn. Kvinnliga maktmänniskor finns, ansvarslösa människor som gör sig små för att slippa ta ansvar likaså, men i nutiden inte längre i samma person. Men det låter sig tänkas historiskt.
Det är en mycket strindbergsk pjäs. Rollen skrevs för Harriet Bosse, Strindbergs skådespelande tredje hustru. En grandios roll, för att få henne tillbaka. Hon kom sedan också att spela rollen. Men vid premiären utfördes den av den mer värdiga Manda Björling. Och då strök Strindberg alla ”Lilla Kerstin”. Jag förstår inte hur det gick till, det kan inte ha skett utan betydande omarbetningar, så pass central är denna sida av Kristina.
En av Kristinas gustlingar, Klas Tott, skulle då vara diktarens självporträtt. Han är mycket yngre än Kristina, först är han rädd för henne, sedan blir han mycket förälskad. Han är känd som kvinnohatare, men påpekar att Kristina själv är kvinnohatare. Dessutom är Kristina ett undantag, som han älskar med en svärmisk, upphöjd kärlek.
Tidigare har han löst sina kärlekssorger med att trampa på och förakta föremålet, när förhållandet har tagit slut. Men tar det slut med Kristina kommer han att krossas, säger han.
Strindberg var åtskilligt äldre än Harriet Bosse. Man har tolkat att det ju faktiskt är tvärtom med Tott och Kristina, som ett sätt att i diktens form göra om verkligheten. Så att den blir mer behaglig för författaren. Men jag tror snarare att det är reminiscenser från förhållandet med Siri von Essen. Den unge och blyge Strindberg. Klas Tott berättar att han tycker att drottningen ser på honom som en rovfågel och det gör honom rädd. Och det romantiska kvinnodyrkartramset är typiskt för den unge Strindberg.
Och vad händer med Klas Tott när Kristina avsäger sig kronan för att kunna gifta sig med honom. Då faller fjällen från han ögon och han kallar henne sköka. Ännu en gång en strindbergsk revansch, att få trampa på den man tidigare dyrkat. Man har lite svårt att förstå denna plötsliga förändring hos Klas Tott. Han har visserligen i en tidigare scen sett en tidigare älskare skymta. Den omedelbara anledningen är att han ser en folkhop som visar tydliga tecken på missnöje med Kristinas vanstyre. En opportunistisk författare som sneglar på sin publik? Och jag tänker på hur Strindberg frågade en ung socialdemokrat, kanske Fredrik Ström, vad publiken skulle tycka om en mycket stor åldersskillnad mellan ett kärlekspar. Det var när han funderade på sin sista kärlek Fanny Falkner. Han fick svaret att det skulle publiken inte gilla, ty socialdemokraten tog för givet att det handlade om ett pjäsuppslag. När Strindberg bleknade förstod han att det måste varit något djupare.
Pjäsen har berömts för sin spiritualitet. Och man kan inte förneka att Strindberg här skapat en tacksam teaterroll åt kvinnliga skådespelare. Det finns också sympatiska män i pjäsen som Magnus Gabriel De La Gardie. Och en ännu mer trogen drottningbeundrare, Anton Steinberg. Är det en historisk person, är namnlikheten med August Strindberg verkligen en besynnerlig slump. Kan det vara två mer positiva och försonliga självporträtt?
31 maj 21

Expressen är på ledarplats en tidning i förfall. Lydigt gör ledarsidans skribenter sina bugningar för Sabunis och hennes anhängares ambition att normalisera högerpopulisterna. Så här uttrycker sig t.ex. den förhoppningsfulle Arvid Åhlund (14 maj):
”När högerpopulismen bröt igenom på allvar 2016 delade liberaler hårdraget upp sig i två läger. Det ena såg de nya strömningarna som ett slags virus som måste hållas stången, det andra letade bakomliggande förklaringar och idkade rentav viss självkritik.”
Till detta har jag två, kanske tre, kommentarer. Vad betyder den prisvärda liberala självkritiken? Att man ångrar att man varit alltför antifascistisk? Eller för att undvika beskyllningar för brunsmetning alltför anti-högerpopulistisk? Men kan och bör man verkligen vara nyanserad i dessa frågor? Till det som är högerpopulismens värsta uttryck, utrotningslägren, torde det i varje fall vara omöjligt att förhålla sig nyanserad. Och jag kan inte tänka mig en främlingsfientlighet så mild att den kräver någon förståelse.
Men kanske skall den liberala självkritiken tolkas på annat sätt. Att den nyliberala politiken skapat ett missnöje, som förklarar sverigedemokraternas framgångar. Men att vara mot nyliberalismen är inte liberal självkritik. Det är att ansluta sig till en förnuftigare och humanare liberalism, mer kritisk mot ekonomisk makt och social ojämlikhet. Och för övrigt: säger man att högerpopulismens framgångar beror på nyliberalismen, så är det helt enkelt inte sant. Det är en myt som med förkärlek omhuldas av vänstern. Men det samband som kan finnas är att ekonomiskt och socialt missnöje gynnar missnöjespartier. Men det förklarar inte varför sverigedemokraterna är ett av våra tre stora partier. Medan vänsterpartiet tillhör de medelsmå. Varför inte tvärtom? Vad har sverigedemokraterna som vänsterpartiet inte har? Ekonomiskt missnöje gynnar missnöjespartier, men det finns fler anledningar till missnöje än de ekonomiska. Att ogilla förändringar och att ogilla främlingar bottnar inte i ekonomin. Att utpeka kapitalets strukturella makt är en abstrakt och komplicerad förklaring. Mot att hitta en konkret mänsklig syndabock: invandraren. Det kräver ingen tankeansträngning, men kan omedelbart få respons i känslolivet. Jag ber om ursäkt om någon sitter på en djupare och mer sann förklaring.
Nu skall det sägas att Arvid Åhlund markerar sin anpassning i en bisats. Men det är symptomatiskt för ledarsidan. Med Alice Teodorescu Måwe som ny kolumnist på ledarsidan är Expressens kamratbädd med Göteborgs – Posten fullbordad. Nu bör de äntligen få samma opinion emot sig.
Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet (16 maj) skrev och fördömde det försåtliga föraktet. Utgående från Hillary Clintons förakt för trumpväljarna. Det låter förstås inte bra med förakt. Men samtidigt varje människa har ansvar för sina åsikter. Är förakt aldrig befogat? Men bör inte generalisera, alla människor med samma åsikt är inte likadana och är det inte av samma skäl. Men dock, det finns åsikter som är skrämmande inhumana och empatistörda. Och som ofta leder till våld och översitteri.
28 maj 21

Tidningen Lundagård fyllde 100 år 2020. Redan två år i förväg talade man om jubileumsfesten. Och aviserade att det skulle komma en bok lagom till jubileet. Den som kände sig kallad borde skriva.
Eftersom det intresserade mig mycket skrev jag genast. Dels kunde jag ju råka avlida under de två år som återstod till jubileet. Dels kände jag med sorg att få längre hade personliga minnen från Lundagårds första 50 år, som sannolikt var de bästa. Jag hade åtminstone kommit till Lund så att jag kunnat läsa tidningen de sista fem åren av de första 50. Alltså från 65 och sextiotalet ut.
Det har sina problem att vara tidigt ute. Det tog någon månad att få bekräftat att mitt bidrag kommit fram. Sedan kunde jag luta mig tillbaka och invänta tidens gång.
Men sedan när det börjar dra ihop sig, ringer mig Anna Alsmark och meddelar att mitt bidrag tyvärr inte kan publiceras. Jag är nämligen kritisk till ett flertal Lundagårds redaktörer och årgångar. Och de kritiserade har ingen möjlighet att försvara sig. Jag tycker det ligger något i detta.
Visserligen kan ju vem som helst gå i svaromål var som helst. Men det får ju inte den officiösa prägel, som det som förekommer i en bok.
Så jag sätter mig och skriver på stående fot ett nytt inlägg. Om det är bättre eller sämre än mitt första försök, vet jag inte. Jag nöjer mig den här gången med att uteslutande kritisera mig själv. Det undanröjer problemet men gör det onekligen mindre allmänintressant.
När jag kom till Lund 1965 ansågs Lundagård elitär och ointressant för vanliga studenter. Till exempel de som var aktiva på studentnationerna. Kårkrönikan, som bestod av interna lustigheter, små spetsiga aforismer, var alltså ingenting för vanliga studenter. Samma sak med q-versen, som Hjalmar Gullberg och Frans G. Bengtsson och Karl Ragnar Gierow skapat och odlat på sin tid. Jag gillade däremot den Lundagård jag började läsa, när jag kom till Lund. Fann den vass och respektlös. Det var samma ton som odlades av Aftonbladets lundensiska ledarsida. Nordahl Åkerman och Lars Ola Borglid, redaktörer efter varandra, var båda socialdemokrater. Det var inte så konstigt att de gick i Gunnar Fredrikssons och Dieter Strands fotspår.
Men sedan kom Per Gahrton. Lars Jonung som satt i hans redaktion talar om denna redaktion på symposiet. Enligt Jonung dominerade vänstern bland de intellektuella. Den västerliberale Per Gahrton stod för motståndet.
Men det var det inte många som förstod. Tvärtom betraktades Gahrtons redaktion som vänsterns seger. Som god kulturradikal avskydde Gahrton det studentikosa. Och han angrep karnevalen. Han hade själv vid en tidigare karneval varit berusad afrikan i karnevalståget, han använde naturligtvis n-ordet, som vi alla på den tiden, och han hade insett att det inte var så värdigt.
Sålunda var den förfinade, men obegripliga, lundensiska ironin borta från tidningen, i stället användes storsläggan. Det var naturligtvis inte Gahrtons fel att den konservative medelstudenten uppfattade det som det högsta uttrycket för en deciderad vänsterhållning. Den muntre och festande medelstudenten visste nämligen föga om marxismen. Men den som skrek och bråkade var vänster. Och vem hade högre röstvolym än Per Gahrton? De socialdemokratiska redaktörerna hade passerat utan att någon fick blodstörtning. Och det blev lugnt igen när Gahrton efterträddes av en ny socialdemokrat, Fredrik Braconier. Jo, han benämndes utan att protestera som socialdemokrat vid den här tiden. Senare gick han väl högerut.
Nu läser jag i den bok som utkommit att Per Gahrtons beskrivning stämmer med min. Han medger att tidningen uppfattades som en studentupplaga av Fib/Kulturfront. Och vad skall man säga om ett omslag med en molotovcocktail och texten: så må det då bli strid. Det är riktigt att Per Gahrton vid den här tiden var vänsterliberal. Och han var väl den enda icke-marxist som hade något anseende hos den marxistiska vänstern. Man kan säga att han bjöd ett alternativ för människor med vänstersympatier. Men hos gemene student uppfattades han snarare som vänsterman. Ungefär som Lars Gustafsson på BLM, utan att själv vara marxist öppnade han för tidens strömningar.
Lars Jonung ställde också en fråga på symposiet om vad som hände med litteraturen dessa år. 66 kom två böcker ut som ansågs förebåda en lundaromantik. Bo Sigvard Nilssons ”Vindlock” och Jesper Svenbros ”Det är idag det sker”. Jag har beskrivit i ”Det röda Lund” att jag 68 såg Svenbros namn i något vänstersammanhang. Jag tog det som ett uttryck för att även han sugits med av vänsterströmningarna. Världen var aktuell, inte dikten. Och jag kände sorg över detta.
Jag löste medlemskort i Litterära Studentklubben hösten 65, men när jag skulle intervjua ordföranden våren 69 för Dackekuriren fann jag föreningen upplöst. Jag talade med de sista av deras styrelsemedlemmar, men ingen visste vad som sedan hänt. När Jacques Werup skulle debutera skickade han sina dikter till Lundagård. Men refuserades av Fredrik Braconier. Då skickade han dikterna till landets ledande litterära tidskrift BLM. Och där blev han publicerad. Lundagårds redaktör, denne helt illitterate statsvetare kunde inte ens då erkänna att han gjort ett misstag. På symposiet sa man att man fick gott självförtroende av att vara lundagårdsredaktör. Men ibland kan det gränsa till självgott.
27 maj 21

Man är väldigt upprörd över en tarvlig recension som drabbat Kristina Sandberg. Fast man ännu inte har sett den i någon papperstidning. Jag kan lugna en upprörd allmänhet med att ingenting nytt har hänt. Recensionen är nämligen skriven av Linda Skugge. Om Linda Skugge är djävligare än vanligt är en fråga för finsmakare. Är detta verkligen det ultimata bottenrekordet i en lång följd av bottenrekord?
Bör Linda Skugge publiceras i svensk press? Och i så fall bör hon publiceras på en kultursida? Ja, tydligen finns det de, som tycker det. Fast jag själv i min enfald besvarade båda frågorna med nej redan på 80-talet. Det var en händelse när denna låtsaspolemiker – hon har i efterhand medgett att hon inte menade vad hon sa i sin kolumn, utan sa det för att provocera - av Per Svensson på Expressen upphöjdes till kulturskribent. Där fanns det skäl att ta sig för pannan. Och Linda Skugge blev naturligtvis inte annorlunda av sin upphöjelse. Eftertanke och en viss analytisk förmåga är t.ex. en bra sak när man skall recensera böcker.
Det är underbart med recensenter som har humor och är roliga. Skolgårdsmobbing är däremot inte rolig, inte på skolgården, inte i kolumner, inte på kultursidor. Man kan ha varit bra på att mobba när man var skolflicka, eller sett andra vara det, och tagit med sig den insikten till vuxenlivet att det här är vägen till framgång. Och att denna förmåga räcker, man behöver inte belasta sig med bildning eller utveckla en förmåga till texttolkning. Det är inte konstigt att det finns sådana människor. Däremot är det konstigt att denna tomhet publiceras bara för att den säljer. Och väcker jubel hos de småsinta och korkade.
28 maj 21

Min vän Karl – Arne Blom, deckarförfattaren och mångsysslaren, är död. Jag läste det i tidningen strax innan jag for till Gotland. Jag skrev snabbt några minnesord som jag skickade till Sydsvenskan. Och som publicerades samma dag som jag var tillbaka i Lund.
Jag har de senaste dagarna tänkt mycket på Lundagård. Det kommer ut en bok med anledning av tidningens 100 – årsjubileum. Och tidningen har så här ett år i efterskott haft en digitalt symposium med gamla medarbetare. Där var jag med. Men jag satt i motljus, så jag syntes inte så mycket. Dessutom hade jag namnskylten Christina, eftersom jag lånade hustruns dator. Och framstod således som en trendig könsbytare i tidens stil.
Men konstigt nog tänkte jag inte, när jag skrev mina minnesord, på att även Karl – Arne varit medarbetare i Lundagård. Det var i Rolf Erichs redaktion. När Erichs avgick kandiderade Blom själv till ny chefredaktör. Han ville ha med mig i sin redaktion och det accepterade jag. Men den sittande konservativa kårledningen med Mats Svegfors i spetsen föredrog en mer partilojal kandidat som chefredaktör, Johan Bengt – Påhlsson. Han var synnerligen inkompetent och dessutom explicit antiintellektuell, Lundagård borde göra sig av med sitt kulturarv, menade han. I sitt försvar för medelmåttigheten.
Nå, det var som det var. Men innan Karl – Arne hade förlorat striden sa han att han tänkte ge mig uppdraget att intervjua kungen. Jag visste inte om han skojade eller inte, men funderade allvarligt på hur jag skulle göra det. Hur ställer man frågor som inte är för kontroversiella för att besvaras, men som ändå kan vara intressanta. Tyvärr hade Per Olov Enqvist nyligen skrivit inlevelsefullt om kungens bisarra roll. Och jag hade i mina funderingar lite svårt att frigöra mig från detta.
När Blom förlorat striden om redaktörskapet skrev jag följande dikt, som jag aldrig försökt publicera:
Trots sitt bildningsarv från Rom
fick han gå sin väg, herr Blom
ty när grumlig sjöström strömmar
Frisjuntan fått andra drömmar.
När det är på jorden senare
vill vi se en ny athenare.
 
Dikten innehåller en kanske inte helt vacker koppling till den fascistiska militärjuntan i Grekland. Alf Sjöström var, vill jag minnas, kårvice vid den här tiden. Den nye Athenaren var Konservativa Studentföreningens tidskrift.
Men detta minne av Karl – Arne aktualiserar andra minnen från Lundagårds historia som jag återkommer till.
25 maj 21