Visar inlägg från april 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Anderssons Brandlyra

Jag finner det en smula obekvämt att låna böcker på biblioteket under coronan. Man får beställa på nätet och sedan komma och hämta den framplockade boken. Det gör att jag hellre läser böcker som finns här hemma. Sådana som förblivit olästa eller som förtjänar att läsas om.
Så jag har läst Lars Anderssons debutbok Brandlyra för första gången. Jag har aldrig tidigare läst något av denne författare. Numera är han, om inte bortglömd, så något förbisedd. Läsningen visar sig ha oväntade poänger. Den är skriven 1974 av en tjugoårig författare. Christina läste den när den kom ut och var då jämnårig med författaren. Hon har skrivit kommentarer med blyerts. Så jag får alltså ett verk skrivet av en tjugoårig författare kommenterat av en annan tjugoåring.
Jag läser att Andersson blev beskylld för att plagiera Aksel Sandemose när han skrev denna bok. Jag är inte så beläst i Sandemose heller. Jag läste Det svunna är en dröm, när jag läste norska, och den gjorde ett ganska starkt intryck på mig. Sedan läste jag långt senare hans stora verk, som är en kultbok för många: Varulven. Men jag blev, kanske på grund av mina höga förväntningar, lite besviken. Man säger i Brandlyra att Sandemose upplyser läsaren om vad denna inte vill veta. Jag är kanske för god eller för självgod eller bådadera för att det skall fungera på mig. Men jag uppskattar viljan att borra i själsdjupen.
Brandlyra är en kriminalgåta om vem som har anlagt en mordbrand. Christina skriver i sin slutkommentar att hon genast förstod vem som var förövaren Och att författarens tillbakablickar på huvudpersonernas förflutna egentligen är irrelevanta när det gäller gåtans lösning. Det är förstås sant. Men det är inte det som är poängen med boken.
Gåtan finns väl mest till för att ge boken en framåtrörelse. Det är människornas psykologi som är det väsentliga. Och de delvis essäistiska resonemang som bokens personer för. Det är en stilistiskt mycket kompetent bok, trots en och annan misslyckad metafor, som Christina slår ner på. Och fint och roande är en ung förälskelse skildrad, som det berättas om i en tillbakablick.
Det slår mig att det är en ovanligt homosocial bok. Att de manliga vänskaperna är betydelsefullare än kärleken mellan man och kvinna. Det är ju också tankar som man möter hos dagens feminister. Sammanhållningen hos kvinnor blir ett korrektiv till förhållande till mannen. Väninnekören kallas det hos Lena Andersson. Vidare kan man tänka att det gäller att stå så stark som möjligt inför en ny kärleksrelation. Att det är bra om det finns andra band. Även den som inte är djupt beroende av sina vänner har sin ursprungsfamilj att tänka på. Den nya relationen måste infogas i ett befintligt mönster. I Brandlyra handlar det om tre män, nära relaterade till varandra, som är intresserade av samma kvinna. Och att hon slutligen väljer en av dem. Men vänskapen mellan de fyra är i stort sett bestående. Och kärleken till det uppväxande släktet gemensam.
Är det hela psykologiskt trovärdigt? Jag vet inte. Men man accepterar på något sätt upplägget. Romanen har en sådan prövande ton, som var det hela en gestaltning av något möjligen möjligt.
Så den tjugoårige debutanten klarar sig med heder.
23 april 21

Olasdotter Hallberg om våldtäkt

”En våldtäktsman är ofta underbar”, är den chockerande rubriken på ett inlägg av Nanna Olasdotter Hallberg i Expressen (20 april). Det vill säga, Olasdotter Hallberg har funnit att de vanligen är trevliga när de inte våldtar. Kunde man bara få dem att upphöra med sina dumheter vore allt frid och fröjd, tänker alltså läsaren. Ty de verkar fullt normala, utom på denna punkt. Här har Olasdotter Hallberg säkert sett något väsentligt. Och ingen vrede hindrar henne att konstatera det.
Och här har vi ägget och roten till det onda. Det finns en gammal manlig föreställning, som man kan möta i äldre litteratur. Kvinnor gillar inte sexualitet eller snarare de vet inte att de gillar det. Därför gäller det för mannen att ta för sig mot hennes vilja. Och då förstår kvinnan att det egentligen var det hon ville.
Olasdotter Hallbergs reaktioner gör att man förstår hur denna mansmyt uppkommit. Hon tycker inte att hon skall behöva säga nej på ett otrevligt sätt. Och när den eländiga karln inte respekterar det. Så gäller det att inte låtsas om det som hänt. Det låter som om hon menar att struntar man i att kalla det våldtäkt, så är det ingen våldtäkt. Hade hon blivit våldtagen på stan av en främling, så kunde hon fritt hata och slapp sin ambivalenta hållning till förövaren. Och då skulle hon absolut veta att hon var utan skuld.
Men ett klart nej, aldrig så vänligt, räcker för att befria från skuld. Man kan ha ambivalenta känslor, men situationen är inte mångtydig. Det är inte kvinnors fel att män inte begriper. En alltför sentimental inställning till idiotiska män kan lätt slå över i hat och inhumanitet. Vilket Nanna Olasdotter Hallberg sedan resonerar kring. En gärningsman är inte en omänniska. Men han förblir gärningsman.
Och den smitvägen kan och bör en kvinna aldrig kosta på sig. Att hoppas få sex utan att ta ansvar för sina val. Det går inte längre att drömma om offrets skuldfrihet. Man har att välja och vara tydlig med sina val. Det är att vara vuxen. Och då kan man också kräva att bli respekterad.
Och den man som inte har den respekten är inte så underbar. Det är ju ändå en människas gärningar och respekt för medmänniskan det kommer an på.
22 april 21

Hellsings rasism

Lennart Hellsing har nyligen anklagats för rasism. Eftersom han är barnboksförfattare vill man inte gärna sprida hans fördomar till kommande släkten. Men då står valet mellan att sluta läsa Lennart Hellsing eller att läsa honom i tvättat skick. Om Lennart Hellsing är en klassiker har kanske Svenska Akademien en uppgift. Här handlar det ju verkligen om att förändra en text, inte bara om att nationalister och krigshetsare ordagrant citerar själsfränder ur den klassiska litteraturen. Att förändra och förvanska ett verk skulle väl då snarare vara ett brott mot upphovsrätten. Å andra sidan är det en smula metafysiskt att betrakta en text som helig. Människor som arbetar med teater har i alla tider lärt sig hur föga helig en text är. Den måste fungera och den måste avvinnas nya möjligheter. Mot detta kan man hävda att texter, goda texter, är organiska. Och ändringar kan lätt fördärva en text. Orden har sin egen tyngd och kraft, språket sin rytm. Alla som skriver vet hur svårt det är att fånga en formulering. Väljer man ett annat sätt att uttrycka samma sak, blir det inte lika bra.
Det är besynnerligt när gamla kämpar för antirasism anklagas för att ha använt n-ordet. Och själva ordet har ju blivit tabu. Det ansågs inte nedvärderande på den tiden och det användes utan ond vilja. Möjligen kan det spegla en ännu inte nådd medvetenhet.
I vetenskapliga sammanhang är det naturligtvis nödvändigt att citera korrekt. Så där kan man inte byta ut några n-ord. Här trumfar sanningskravet. Och handlar det inte om vetenskap så handlar det kanske om folkbildning. Även för gemene man kan det ju vara mycket viktigt att se hur oerhört rå rasismen kunde vara i äldre tider.
21 april 21

Tankar om Foucault

Jag läser i Svenska Dagbladet (17 april) att Michel Foucault anklagas för att ha sexuellt utnyttjat barn i Tunisien. Det får mig att tänka i många olika riktningar.
Dels på minnets sätt att fungera, dels på det nära sambandet mellan upplevelse och tolkning. Mannen som anklagar Foucault minns att han föraktfullt kastade slantar till småpojkar och kom överens med dem om kärleksmöten. Men rapportörens före detta flickvän som var med i Tunisien minns slantarna men inte överenskommelsen om några kärleksmöten. Så är det nog ofta att man minns som sanning också det man misstänkte och tolkade inte bara det man verkligen såg. ”Så var det säkert, det måste vara avsikten med hans beteende.” Och sedan blir detta en del av minnet. I efterhand blir inte skillnaden mellan vad man säkert vet och vad man anar så betydelsefull.
En helt annan tanke är att man måste akta sig för anakronism. Det är många franska intellektuella som anklagas för att de pläderade för pedofili på 60-talet. Och också gjorde sig skyldiga till pedofili. Sanningen är ju den att de trodde det var oskadligt. De var alltså inte medvetna om vad de gjorde. Varför skulle tabut mot pedofili vara rimligt, när inga andra tabun var det? Om sexualitet inte betydde så mycket hur kunde det då vara skadligt. Jag tror utan vidare att man numera vet att pedofili är skadligt. Men jag har fortfarande svårt att förstå hur det kan vara det. Christina har försök förklara det med att den unga individen är lättpåverkad och inte riktigt mogen till egna beslut på detta område. Men detta gäller ju alla områden där den myndige bestämmer över den omyndige. Vad är det för speciellt med just sexualiteten? Och hur skall man se på de nödvändiga övergrepp som vi utsätter barn för i sjukvården. De kan ännu inte förstå nödvändigheten av de åtgärder den vuxne utsätter dem för. Sprutor och annat som skapar smärta är rimligtvis obehagligt. Varför talar ingen om detta som ett livslångt trauma?
Jag förmodar att det finns människor som är sexuellt intresserade av mycket små barn. Och de som är intresserade av lite större förpubertala barn. Det är en mycket speciell läggning och där finns ingenting som den som inte har den läggningen känner igen. Barn i puberteten däremot triggar helt normala sexuella impulser. Där krävs moral och eftertanke.
Men visst är det konstigt om man haft ett förhållande i alltför unga är och då upplevt det som positivt, att det i efterhand ter sig som ett trauma. Såsom fallet är med Vanessa Springora. Här kan man ju undra om inte samtiden spelar en ett spratt. Hur är det med kropp och själ och hur är det med kultursjukdomar? Jag är helt övertygad om att man kan dö av voodoo. Är man övertygad om att man skall dö så är det inte osannolikt att man dör. Jag tror kultursjukdomar finns och att det lidande de åstadkommer är verkligt.
Jag undrar om dessa försiktiga funderingar på grund av sitt innehåll vore omöjliga att publicera i ett större sammanhang. Men jag är inte ute efter att anklaga eller försvara. Jag vill bara begripa.
20 april 21

Lena Anderssonhöger

Vilken befrielse det är att åter läsa Lena Andersson en lördag i Svenska Dagbladet (17 april). Sedan man i två lördagar fått stå ut med Fredrik Johansson (senast 10 april). Det är något grundläggande fel med debattörer till höger och vänster som nöjer sig med att få åsiktsvännernas applåder. Någon påstod att Johansson försökte parodiera eller satirisera. Men det var snarare den vanliga fryntligt skämtsamma högerhållningen, en omisskännlig översittarton. Det verkar inte heller så begåvat av en högerman att håna när liberaler åberopar viktiga föregångare i partiets historia. Lazarusliberaler kallar han denna grupp avlidna. Här handlar det ju inte om vilka traditioner som helst utan om personer som praktiserat de liberala idéerna i historisk tid. Och så löjligt kan det väl inte vara med historisk tradition för en moderat? Fast det är förstås svårt att yvas över Arvid Lindman och Fritiof Domö. Eller Gösta Bagge.
Men Lena Andersson är nog något för ansträngande för att väcka glada skratt vid punschborden. Det finns just nu en ambition både hos vänstern (Åsa Linderborg och Göran Greider) och högern att fånga upp opinioner i tiden. Men man måste tro på sina egna idéer, göra dem tydliga och kämpa för att vinna människorna för dessa. På opportunism vinner man ingenting.
Det gäller alltså för högern att betona att det finns en grundläggande skillnad mot sverigedemokraterna. Man skall inte lika gärna kunna rösta på sverigedemokraterna som på moderaterna. Hos moderaterna finns idealt ett alternativ till isolationism, vilket är den logiska följden av en hårt driven nationalism, och främlingsfientlighet. Däremot en lika stor vilja till lag och ordning, att krav ställs på medborgaren, oavsett etnicitet. Det skiljer moderaterna från andra borgerliga partier. Men just genom den etniska neutraliteten också från Sverigedemokraterna.
Lena Andersson har en respekt för individens frihet och det gäller också invandrarens. Därmed tror hon inte på paternalism om än aldrig så välvillig. Det finns inte heller någon sentimentalitet. Men är inte Lena Andersson för liberal för en troende liberalkonservativ? Till alldeles nyss var moderaternas enda konservatism att respektera kyrkan och bevara kungahuset. Man såg kanske inte dessa institutioner som helt förnuftiga. Men de hade å andra sidan stora känslovärden. Det är klart att denna måttfulla kyrklighet under de senaste decennierna har fått lite problem med Kristus som ter sig onödigt radikal och extrem. Men den konservatismen är sedan länge något helt annat än att låta samhället genomsyras av en organisk gemenskapstanke. Lena Andersson kallar det dunkla begär efter en gemenskap där vi sitter i ring och håller varandras hand. ”Särskilt hemmastadda i ringlekarna har Moderaterna ändå aldrig varit”, tillägger hon.
19 april 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg