Lars Westerbergs Blogg

Ann Heberlein har skrivit en artikel i Svenska Dagbladet (29 april) som är mycket intressant. Den är till den grad politiskt inkorrekt och hon lär ha fått så mycket på skallen för den, att jag tvekar att trampa på den som redan ligger. Men några små synpunkter kan man väl tillåta sig.
Hennes artikel handlar om kvinnor som utsätts för våldshandlingar från sina män. De får ofta rådet att omedelbart lämna relationen. Men det finns något som heter kärlek och förlåtelse, menar Heberlein. Och alla kan väl kräva att få en andra chans. Därför är det kanske inte så bra att lämna direkt vid första misshandeln.
Ann Heberlein påstår att kärleken är irrationell. Det är inget jag håller med om. Jag tror att kärleken beror av vad som händer mellan människorna. Man kan fortsätta att älska den som inte älskar en. Det ligger något nobelt i att inte kräva gensvar. Men kan man älska den som misshandlar en? Att vara besatt och beroende av någon, att inte vilja släppa taget, jo, så kan det vara. Men det skulle jag knappast vilja kalla kärlek. Och mycket långt ifrån den kristna kärlek som Dostojevskij talar om.
Ann Heberlein tycks vara medveten och att man kan älska och förlåta någon. Men att det inte är samma sak som att förändra någon. Missbrukare är svåra att förändra. Såvida den inte har som förklaring en djupgående sadistisk/psykopatisk karaktär handlar väl våldsbenägenheten om bristande impulskontroll. Sådant förändrar man inte genom kärlek. Att någon blir så rörd över ens godhet att han ändar sig av det skälet är nog dessvärre romantik. Det kan lika gärna bli förödande för hans självbild. Heberleins tanke, om jag tolkar henne välvilligt, är att våldsmän bör behandlas. Och att resultatet blir bättre om han har en stöttande medmänniska. Men kanske är det bättre om denna medmänniska inte är den han förgripit sig på.
Ann Heberlein talar om en andra chans. Och det låter humant. Men tusen chanser? Är det inte lika bra att gå direkt? Blir det inte psykologiskt svårare att bryta om man redan gett en andra chans? I synnerhet om förlåtelsen och försoningen har varit rörande och befriande för båda parter. Jag har sett sådana här Sonja-människor på nära håll. Och jag tror inte att sådant här självuppgivelse är särskilt konstruktiv.
30 april 21

När jag tittar i hyllorna hittar Per Olov Enquists ”Berättelser från de inställda upprorens tid” som jag aldrig har läst. Den kom 1973 och utspelar sig i USA. Det är skönlitterära noveller men står inte så långt från reportage och rapport. Den sista novellen ger intryck av att vara ren verklighetsbeskrivning. Jag vill också minnas att jag läst i Expressen om hur Enquist sålde en bil för tidningens räkning.
Nå, den här tiden skrev man rapportböcker. Och detta är alltså en serie bilder från USA av Enquist. Med förvåning ser han losers som försvarar den amerikanska drömmen. Hatet mot kommunismen är också påfallande. Enquist åhör med fasa en vänlig människa säga att de utan vidare skulle skjuta ihjäl en kommunist om han träffade någon. Tänk att denne vänlige man skulle mörda mig om han visste. Reflekterar Enquist. Nå, det var en polariserad tid och bland studentvänstern fanns det gott och desperata människor som förmodligen skulle ha varit i stånd till vad som helst. Men den övertygade antikommunist, som Enquist möter, är ganska okunnig, vilket man kan ha nytta av att inse. Fanatiska islamister behöver inte vara de som är mest insatta ideologiskt och religiöst sett. Utan de som är känslomässigt mest övertygade.
Och Enquist berättar också en historia om en stackars amerikan som berättar om sitt besök i Göteborg. Han möts av två övertygade FNL-are som ställer honom till svars för USA:s vietnamkrig. Det hjälper inte att han försäkrar att han hela tiden varit mot kriget. Alla amerikaner är personligen ansvariga för kriget och han bör ögonblickligen åka tillbaka till USA och stoppa det. När han skämtsamt frågar om han inte åtminstone får ta en öl först får han höra att detta inte är någonting att skoja om.
Men annars handlar Enquists bok om vilsegångna amerikanska patrioter. Det blir en ganska upplysande tidsbild från ett lantligt USA.
Enquist hade året före skrivit den lysande reportageboken från sommarolympiaden, Katedralen i München. Och fyra år tidigare hade Sven Delblanc redovisat sina intryck från Berkeley i Åsnebrygga. Nu känns sådana här böcker mest tidstypiska och har svårt att hävda sig mot en krävande evighet.
29 april 21

När jag gick i realskolan (högstadiet) skaffade jag mig som ung strindbergbeundrare en volym med Strindbergs historiska dramer. Historia hade varit min barndoms passion och det fanns ännu rester av det gamla intresset även om det kämpade en ojämn kamp med mer vanliga tonårsintressen som rock och idrott. Nu började jag också intressera mig för litteratur och Strindberg var min första husgud.
Men att speciellt intressera sig för hans historiska dramer? Hans historietolkning är naturligtvis lika egensinnig som allt annat han skriver. Den historiska dräkten vare sig ökar eller minskar värdet.
Jag har tidigare bloggat om Mäster Olof som från begynnelsen var mitt älsklingsdrama och som jag bevarar en fäbless för. Nu tänkte jag pröva att läsa om och berätta om en del andra historiska dramer.
Mäster Olof kom redan 1872, sju år före Röda Rummet som var Strindbergs genombrott. När han återupptar historiedramatiken är det sent 90-tal. Och alltså efter infernokrisen som ju är en vattendelare i Strindbergs liv och verk. Och här hjälper mig min lundensiska beläsenhet att upptäcka något intressant. Strindberg skrev Inferno i Lund om saker han upplevt i Paris och Österrike. Men då bodde han i Lund och hade en del upplevelser där. Som han berättar om i sin nästa bok Legender. Och några år senare skriver han Påsk och Karl XII som utspelar sig i Lund. Gustav Vasa skriver han efter Legender men före Påsk.
Så även om platsen i Gustav Vasa inte är Lund så är intrycken från Lund färska. Han har mött en krets av kulturradikaler. Han har förnyat bekantskapen med Bengt Lidforss som han tidigare mött i Berlin före Inferno.
Och det intressantaste porträttet i Gustav Vasa är otvivelaktigt Erik XIV, den olycklige unge tronföljaren, en rumlare i opposition mot sin stränge fader, den kraftfulle Gustav Vasa. Och då tänker man förstås på Strindbergs eget förhållande till sin fader med hans isländinganatur. Gustav Vasa i dramat jämförs ju med Oden. Och i Erik XIV har vi den dekadente upprorsmannen, som ångrar sig. Precis som Strindberg gjorde efter Inferno. Och vem kan då Göran Persson vara om inte Bengt Lidforss? Mannen, som enligt Vilhelm Ekelunds omdöme efter det att de brutit med varandra, föraktade alla människor och mest sig själv. Det snärtigt nihilistiska repliker som Erik och Göran excellerar i gör ju att jag tänker på Bengt Lidforss och Emil Kléen. Så lät det i fakirens gamla krets. Det här kommer från Lund, sanna mina ord! Och den som rapporterar är en renegat. ”Men var dock titan än i nederlaget”, som skalden Bo Bergman vackert uttrycker det. Strindberg vet vad han talar om men har fått distans. Även om det är kärleken till Karin Månsdotter som får Erik att ändra sig. Inte respekt för Gud och makterna.
Det mesta annat i dramat är mer en fartfylld och dramatisk historieskrivning. Det börjar kusligt när kungen gör en utrensning bland tredskande dalkarlar. De samlas fem människor
hos Måns Nilsson och tre av dem blir kallade till kungen och deras blodiga rockar kastas in till de övriga. Det är en klaustrofobisk väntan medan de listigt frågas ut av Olaus Petri som nu är kungens handgångne man. Och under uppgörelsen med dalkarlarna, som fortsätter genom dramat, de övriga två kallas till Stockholm för att slutligen avrättas, så kommer ett värre hot från Småland. Det är Dackefejden som är under uppseglande. Och kungen är skakad och beredd att fly och kasta yxan i sjön. Men till sist måste Gud vända lyckan sedan han tuktat. Det visar sig att dalkarlarna trots kungens grymheter är honom trogna och dramat slutar med ett hopp om räddning.
Man känner sig benägen att utbrista: ”Strindberg skriver livfullt, men så bra som Ibsen är han inte.” Nå, detta är inte något av hans stora dramer, Ett drömspel, Till Damaskus, Spöksonaten, Påsk. Jag misstänker också att jag kommer att finna andra historiska dramer bättre. Vi får se!
28 april 21

Man blir en smula ställd när allt fler intellektuella kvinnor efterlyser mäns engagemang mot mäns våld mot kvinnor. Vad kan man som man ha för konstruktiva tankar om det? Man är ju inte delaktig bara för att man är man. Och könstillhörigheten gör naturligtvis inte att man förstår mekanismer och psyken bättre.
Två aspekter finns på problemet. Den ena handlar om våld. Den andra handlar om makt och maktmissbruk. Tydligast ser man en ojämn maktfördelning i privatlivet i relationen vuxna och barn. Den som är mycket stark måste vara mycket snäll, är ett uttalande som ibland hänförs till Bamse, ibland till Pippi Långstrump. Det brister ofta i insikter här, hos män såväl som hos kvinnor. Man har dåligt levt sig in i barnets totala maktlöshet. Att se barnens intressen som lika viktiga som sina egna, är en bra övning. Eftersom det inte kan eller bör finnas någon jämlik maktfördelningen här, måste barnens intressen försvaras av den vuxna ofta mot sina egna intressen. Man kan tycka att detta inte har relevans för den fråga jag skulle diskutera men insikten att man aldrig får missbruka sin makt är grundläggande. Inte bara barn utan också gamla hamnar till slut i denna totala maktlöshet. Och har behov av vår insikt att makten aldrig får missbrukas.
Kvinnor är generellt inte utan makt i samhället. Men makten finns i alla relationer. Där dominerar den psykiskt starke över den psykiskt svagare. Jämlikhet är svår att uppnå. Människors maktkamp med varandra är bland det otäckaste man kan iaktta. Värre är bara när den resulterat i dominans och underkastelse.
Privat våld måste generellt fördömas. Det är uselt oberoende av maktförhållandena mellan parterna. Vanligen är det bara den fysiskt starkare som tillgriper våld. Och då som ett maktmedel. Det är makten i dess lägsta och primitivaste form. Om detta råder konsensus i vår kultur. Samhället har ett våldsmonopol huvudsakligen för att stävja privat våld.
Följaktligen är det bara gravt urspårade personer som tillgriper privat våld. Och det har naturligtvis individuella psykologiska förklaringar. Det finns patriarkala traditioner. Men nästan ingen skulle hävda att det är legitimt för män att använda fysiskt våld mot kvinnor. Det måste handla om något psykopatologiskt.
Men finns det inte andra traditioner, hedersvåld och liknande? Starkare patriarkala. Här kan den, som anser sig ha rätten till dominans och i värsta fall hävda den med våld, sägas följa en norm, snarare än att bryta den. Men även traditionalister är förpliktade använda sin hjärna. Alla traditioner är inte goda, det ohållbara förblir ohållbart för den som tänker efter.
Så jag tror inte så mycket på att hygieniska intellektuella diskuterar dessa frågor. Våldet används sannolikt i de flesta fall för att kompensera en underlägsenhetskänsla. Och det handlar mycket lite om omgivningens reaktioner. Utan om ett tragiskt tillkortakommande som blir förödande för en närstående medmänniska.
27 april 21

Det pågår en debatt mellan Kajsa Ekis Ekman och Nina Björk å ena sidan och Elina Pahnke och Ida Ölmedal å den andra, som påstås handla om transpersoner och kanske delvis gör det. Det är utomordentligt olyckligt. Ty transpersoner är en behjärtansvärd minoritet som man önskar allt gott. Men var debatten borde handla om är en vetenskaplig teori (eller kanske hypotes) som är till den grad konstig och orimlig. Så vitt jag förstår emanerar den från Judith Butler och hon är högst prominent och inte det minsta behjärtansvärd. Så man borde koncentrera angreppet på henne. Jag försökte mucka gräl med henne i Obs, men passusen ströks, om jag minns rätt, av behjärtade feminister på redaktionen. En karl som hoppar på en renommerad feminist. Vad kunde det vara annat än det vanliga gubbgnället! Missförstår och grumsar, det är vad de gör.
I hela mitt liv har jag hävdat att själen inte har något kön. Kroppen har det förstås, vi har ju olika genitalier, men det är inte så betydelsefullt. Det viktiga är att själsligt är du bara människa. Och kan välja vad du vill av traditionellt manliga respektive kvinnliga egenskaper.
Vad Butler säger, om jag nu har fattat henne rätt, är att kroppen har inget kön men själen har det. Våra kroppsliga olikheter är en ren konstruktion. Hur det kan vara så skulle jag vilja att Elina Pahnke och Ida Ölmedal förklarade för mig. Och helst utan att blanda in transpersoner.
Själen däremot har ett kön. Hur skulle man annars kunna känna sig som kvinna? Man skulle naturligtvis i stället kunna betrakta sig som man med traditionellt kvinnliga egenskaper. Det ligger ingen orimligt i det. Och könsroller är förvisso något socialt konstruerat. Så det är fullt möjligt att vilja bli betraktad och behandlad som kvinna. Om detta är progressivt kan man fråga sig, är det inte att konstruera ett kön till själen?Eller att acceptera etablerade fördomar? Den diskussionen lägger jag mig tills vidare inte i. Men det strider åtminstone inte mot allt förnuft.
För länge sedan läste jag en artikel I Aftonbladet, där någon hävdade att manliga och kvinnliga hjärnor är olika. Därför kan man vara född med en kvinnlig hjärna men med manliga genitalier. Jag fann det då komiskt, men jag tänker nu att det faktiskt är det bästa försöket hittills är göra orimligheten en liten smula rimligare. Men vi föds ju inte med vissa egenskaper utan bara med dispositioner. Resten växer fram i ett socialt samspel.
Nog måste man få påpeka vetenskapliga orimligheter. Även om dessa orimligheter har glatt en utsatt minoritet och tyckt att det stämt bra med hur de spontant känner och upplever.
26 april 21