Lars Westerbergs Blogg

Lille Eyolf av Henrik Ibsen är ett besynnerligt drama. Det är kanske det minst kända och spelade av den sene Ibsens dramer. Första gången jag läste det tyckte jag det var ett bedrövligt pekoral. När jag nu läser om det finner jag det betydligt intressantare. Det har ett mörkt sug.
Det handlar alltså om ett gift par, paret Allmers, som har en liten nioårig son, Lille Eyolf. Det är ett stark skuld förknippad med honom, eftersom han lämnades sovande på ett bord när han var spädbarn, medan föräldrarna hade sex. Så föll han ner från bordet och skadade sig så svårt att han blev livslångt handikappad. Just detta fann jag vid förra läsningen osannolikt och konstruerat. Men det finns ju andra sätt att genom ovarsamhet skada sitt spädbarn. Maria Schottenius berättade nyligen i DN (8 mars) att hon glömde att ta med sig sitt barn i barnvagnen när hon skulle åka hem med bussen. Och vi har hört annan glömska, som däremot lett till tragiska olyckor. Själv har jag en motsatt historia från mitt eget liv. Jag gick omkring i den park, Brunnsparken i Alingsås, där jag så ofta hade gått med barnvagn, när min äldste son var liten. Och undrade förskräckt var han blivit av. Tills tanken hann upp mig att han var över tjugo år och satt på ett plan till USA. Men om föräldraskapet blir en del av andra rutiner kan man naturligtvis lätt missa. I synnerhet om man delar ansvaret. Då har man inte känslan av att barnet är något man alltid måste ta hand om.
Men åter till Ibsen! När dramat utspelar sig pratar hustrun, Rita, med sin svägerska, Astra, mannens syster, och det visar sig att mannen kommit hem efter en lång fjällvandring. Han har varit mycket upptagen med att skriva en bok och tror att en vandring skall öka inspirationen. Men under vandringen har han kommit fram till att han i stället skall ägna sig åt att uppfostra sonen. Nu skall han ge sonen sin tid och lära honom att han inte behöver resignera inför handikappet. Rita har emellertid hatat hans arbete med boken. Och nu blir hon i stället svartsjuk på sonen.
Svägerskan, mannens halvsyster, har flitigt uppvaktats av en ingenjör, som är i trakten för att bygga vägar. Men nu tycks hon har förlorat intresset för honom. Hon har med sig en samling gamla brev mellan fadern och hennes mor till brodern. De har nämligen en gemensam far men olika mödrar. Men brodern är inte mycket intresserad av dessa gamla brev.
Däremot har han ett mycket nära förhållande till sin syster, det står varandra närmare än vad man och hustru gör. Det har naturligtvis hustrun märkt och hon är också svartsjuk på Asta.
En kuslig och gåtfull gestalt uppenbarar sig i dramat, råttfröken. Hon åker runt i byarna och utrotar råttor. Det verkar som om hon har samma metod att locka och förgöra råttor som råttfångaren från Hameln. Hon kommer in till paret för att vila sig och gör ett fascinerande och skrämmande intryck på Lille Eyolf.
När råttfröken har gett sig av försvinner också Eyolf ut i trädgården. Men när Asta och hennes uppvaktande kavaljer promenerar i trädgården, man anar att han skall ta tillfället i akt att fria, finner de ingen Eylof där. Det får man veta när paret kommit in från trädgården och vägingenjören fått korgen. Och strax ropar man från stranden att Eylof har drunknat. Han kan naturligtvis inte simma på grund av sitt handikapp. Och det verkar som det är råttfröken som lockat ut honom i havet. Man har sett Eyolf ligga på botten med öppna ögon innan en ström kommer och för honom bort.
Och breven som Asta förde med sig? I dem får man reda på att Asta inte är biologisk dotter till sin far. Och så skyddas hon inte längre av incesttabut mot äktenskapsbrott. Och får därför ge sig av. Det är oklart om denna nya insikt fått henne att tappa intresset för vägbyggaren eller om intresset aldrig varit ömsesidigt.
Kanske är handlingen väl melodramatisk. Men kanske skall man betrakta det som en saga. En saga som handlar om bortträngda önskningar, egoistiska äganderättskänslor och det skrämmandes gåtfulla lockelse. Och om den sviknes öppna, anklagande ögon.
17 mars 21

I söndagens Svenska Dagbladet (14 mars) recenseras den andra tjocka volymen av nyutgivningen av Birgitta Trotzigs böcker. Min hustru, Christina Bergil, har skrivit ett efterord till en av böckerna, En berättelse från kusten. Recensenten, Emi – Simone Zavall, ger henne några erkännsamma ord. Det gör mig mycket glad. Christina skrev en gång en lysande avhandling om fem av Birgitta Trotzigs böcker, Mörkrets motbilder, 1995, och jag tycker inte den fått tillbörligt erkännande.
Det är något konstigt med experternas läsning av Birgitta Trotzig fortfarande, tror jag. Birgitta Trotzigs författarskap är inte helt lättillgängligt. Därför drar hon till sig prestigesökande litteraturvetare, fullastade med estetiska teorier. Varefter de försöker imponera på varandra. På så sätt kan man göra ett svårtillgängligt författarskap än svårare. Dessutom har det här sekulariserade landet skapat en massiv teologisk okunnighet och ett känslomässigt främlingskap inför religionen. Detta delar experterna med den vanliga läsaren och i det avseendet vill de inte skapa några hinder för tillägnelsen. Bortse alltså från det religiösa! Men det är väl rimligt att en viss teologisk-religiös kunskap gör det lättare att förstå författaren. Man behöver ju ingalunda dela hennes livsåskådning för den sakens skull. Den häftiga fientlighet som mötte Birgitta Trotzig när hennes böcker kom ut är lyckligtvis ett minne blott. Det var för mörkt och för ångestframkallande och det berodde kanske på den obegripliga religionen. Gissade mången kritiker.
Christina vantrivdes under doktorandtiden. När hon disputerade försvarade hon sin avhandling mycket lamt. Jag trodde det berodde på att hon delade min avsky för futtig akademisk prestigekamp. Men jag har senare förstått att det snarare berodde snarare på att det var kulmen på en deprimerande tid. Jag minns att hon blev kritiserad för att hon fann den mörka Birgitta Trotzig ”uppbygglig”. Man reagerade som pavlovska hundar på detta kladdigt religiösa ord. Att Christina menade något annat och djupare föll dem inte in.
Det var också en tid där teoriberusningen var som störst. Christinas metod var däremot den intellektuella hederligheten. Hur skall jag kunna ge envar begripliga tolkningar av ett svårtillgängligt författarskap? Hon kom därför inte att skattas särskilt högt bland andra litteraturvetare.
Det kan bli svårt nog ändå. Birgitta Trotzigs inspirationskällor ligger ofta vid sidan av allfarsvägarna. Men man skall inte förenkla. Bara undvika att göra det onödigt svårt.
Det är därför jag blir så glad över detta korta beröm. Ty efterordet bygger naturligtvis på avhandlingen. Äntligen ett erkännande av att hennes tolkningar gör Birgitta Trotzig lättare att möta.
16 mars 21

Svenska Akademiens åtal mot Nordiska Motståndsrörelsen för att de citerat klassisk svensk dikt tycks mig både bisarrt och felslaget. Naturligtvis får man inte förvanska citat om man inte uttryckligen vill parodiera. Men det är det inte fråga om den här gången. Man citerar korrekt. Om tolkningen av en text kan man alltid ha olika åsikter. Vissa dikttolkningar har onekligen ett skimmer av absurditet. Hur många gånger har jag inte hört Hjalmar Gullbergs dikt ”Människors möte” citeras som om det gällde vilket möte som helst. När det just är det korta, tillfälliga mötet mellan främlingar som skildras. Som ger varandra några korta praktiska anvisningar utan förment djupsinne. Och att det ibland kan vara fullkomligt tillräckligt. För att skingra skräcken för ensamhet.
Känd är ju tolkningen av Runebergs Den enda stunden, där man menar att det handlar om en älgjakt. Jag brukar påpeka att denna tolkning är logiskt möjlig. Tolkningsmöjligheterna är så öppna att inte ens en sådan tolkning är utesluten.
Generösa läroböcker för grundskolan påstår rent av att en dikt kan man tolka precis hur som helst. Men det är att ta till. En dikt är något mycket mer bestämt än en bläckplump. Det finns naturligtvis bättre och sämre tolkningar. Man tror gärna att ett kärleksmöte är mera intensivt och livsavgörande än en älgjakt.
Men så vitt jag förstår gör motståndsrörelsen inte osannolika tolkningar. Det är ju inte något konstigt i att chauvinistiska människor i nutiden gärna citerar gammal chauvinistisk dikt. Skulle några citera dessa dikter med kraftigt instämmande så är det väl just denna folkspillra.
Men de nationalistiska och krigsförhärligande dikter som ingår i kulturarvet skall tydligen skyddas från sina nutida beundrare. Detta citerande kan nämligen göra etablerade klassiker missaktade i vida kretsar. Det är klart att det är lite skumt att bli citerad av motståndsrörelsen. Men skall då människor med förfärliga åsikter hindras från att citera dikt. I någon mening diskrediterar de ju allt de citerar.
Det är ju heller inget ovanligt att man i en diskursiv framställning tar sin utgångspunkt i ett citat, uttalar sitt gillande över detta, och därefter utvecklar sina egna synpunkter. Är man en våldsförhärligande rasist blir dessa synpunkter kanske är snäppet värre än det som sägs i citatet.
Jag tycker inte klassikerna skall skyddas på det här sättet. Det är väl tvärtom lite upplysande att det kan citeras med gillande av rasister och främlingsfientliga. Vissa klassiker har sina sidor. Något som man gärna vill tona ner och bortse från när man pläderar för kulturarvet. Men man skall inte sätta klassikerna på piedestal. Man skall oavlåtligt bråka med dem.
15 mars 21

Visst ter sig verkligheten ibland lite ironisk. Jag läser om de stora bråken på nättidningen Bulletin. Och jag skakar lätt på huvudet.
Nättidningen lanserades med stora förhoppningar. Kända skribenter lämnade sina säkra positioner på de stora tidningarna, ty nu skulle de hoppa på framtidens vagn och dessutom få bra betalt. Men det var inte skribenter med vilka åsikter som helst som rekryterades. Det var de som uppvisat den största toleransen för främlingsfientliga mobbare. Och som var mest bekymrade över att dessa figurer inte fick tillräcklig och tillbörlig demokratisk genomslagskraft.
Man undrade då två saker. Vem skulle finansiera det hela? Vem hade råd att bjuda över de stora tidningarna och varför var man så angelägen att just dessa åsikter skulle komma fram? Även ganska vettiga och föga extrema personer som Lars Leijonborg och Nina Lekander anslöt sig och försäkrade att ägarna var helt kosher. Jag tror clean också var ett uttryck som användes.
Och nu bråkar ägarna med publicisterna. Jag kan inte säga att jag är mycket förvånad. Man minns Jan Stenbeck, som var en ägarknöl, som mobbade sina anställda. Men han rekryterade mest en ångrande vänster. Så kunde omvändelsen få lite auktoritet i ett vänsterpräglat kulturklimat. Men samlar ägarna ihop de mest deciderade högerpublicisterna i svensk press, sådana som då och då haft sina jimmieögonblick, så hoppas man väl att man skall kunna styra dem. Varför skulle man undvika att trampa just på dem? Man kanske hade illusionen att det inte skulle behövas. Där enighet råder behövs inga järnhandskar. Men att man skulle tveka ett ögonblick, om det verkligen behövdes, var inte att vänta.
Det är inte utan sin komik att ägarna stänger av Alice Teodorescus mikrofon, när man träffas för att diskutera. Hon som så länge och behjärtat försvarade den främlingsfientliga opinionens rätt att få finnas, tystas slutligen. Den konservativa revolutionen tystar sina egna barn.
Men ändå det har något av råttfångaren i Hameln över sig. Bort från sina positioner lockas en skara för att bli lämnade när allt rasar samman.
Och så kan Csaba Bene Perlenberg, Jönköpings- Postens nye politiske redaktör, glädja sig åt att Svenska Dagbladet åter är en liberal tidning och tycka att Moderaterna borde ta efter (6 mars). Och stängt taget har ju liberalismen dominerat partiet i ett antal decennier. Visst har de funnit ett inslag av konservatism men den har mest bestått i en viss svaghet för romantik i en alltför krass och rationell värld. Varför inte ett kungahus med historiska traditioner? Viktoria är snäll och duktig och kungen lite tafatt svensk, vilket gör att vi alla kan känna igen oss i honom. Och varför inte ha lite civiliserad respekt för religionen? Och nationalism? Man väl tycka att Sverige är ett litet hyggligt land. Man behöver ju inte förakta Sverige för att man är internationalist. Ungefär så mycket konservatism har intelligenta moderater kostat på sig.
Och det är hållningar man inte utrotar så lätt. Även om det blåser reaktionära vindar och Sverigedemokraterna är vägen till makten.
Om bulletinbråket se Elisabet Anderssons utmärkta redogörelse i dagens Svenska Dagbladet (12 mars).
12 mars 21

Bygmester Solness är en ganska obehagligt ibsendrama. Det handlar om en hänsynslös maktmänniska, lätt megaloman. Som slår sig fram och klagar över att han inte har ett tillräckligt robust samvete, vilket betyder tillräckligt okänsligt. Det handlar också om ett dött äktenskap, där hustrun böjer sig i underkastelse och plikt. Och om ungdomen, den rädsla unga män fyller honom med och den lockelse som unga kvinnor utövar.
Byggmästaren har en skicklig underlydande som han är rädd skall frigöra sig och starta eget och bli en farlig konkurrent om ära och makt. Denne går nämligen i giftastankar och presenterar sin tillkommande på arbetsplatsen. Men hon förgapar sig då i maktmänniskan. Om byggmästaren besvarar känslorna är lite oklart men säkert tycker han om att bli beundrad. Och så anställer han henne som sin bokhållare. På så sätt kan han lättare behålla hennes fästman som underlydande. Han kan inte länge bryta sig loss och skapa eget.
Den unge mannens far är också anställd av byggmästaren. Tidigare har han varit en potentiell konkurrent men byggmästaren har knäckt honom.
Men byggmästarparet tyngs också av skuld och sorg över en händelse som ligger tolv, tretton år tillbaka. Hustruns föräldrahem som blivit deras har brunnit upp och i samband med det har deras nyfödda tvillingar omkommit. Hustrun har blivit sjuk av sorgen över att förlora sitt hem och tror att hon är orsak till barnens död därför att hon ammat dem när hon haft feber. Och byggmästare Solness har önskat att hemmet skall brinna upp och låtit bli att åtgärda en brandfara. Men rent faktiskt har denna brandfara inte orsakat eldsvådan.
Och av något anledning blir det starten på hans framgångsrika karriär. Så växer hans framgång ur något olyckligt och skuldtyngt.
Men så kommer Hilde Wangel från en vandring och hälsar på. Hon har funnit med i ett tidigare ibsendrama. Det är den yngre systern från Fruen fra havet. Och berättar en märklig historia. Hon har som trettonåring sett byggmästaren bygga ett högt torn på en kyrka. Och han har, trots att han har anlag för svindel, i en sorts hybris själv klättrat upp i tornet och fäst kransen, som markerar avslutningen på ett framgångsrikt bygge. Trettonåringen ser detta som något storslaget och ropar ”Hurra för byggmästare Solness”. Det hade förstås lätt kunnat leda till att han ramlat ner. Men hon är bara full av beundran.
Och så råkar han träffa henne ensam innan festen för honom skall börja. Och han kysser henne flera gånger, kallar henne för sin prinsessa och lovar att komma tillbaka om tio år och ge henne ett kungarike. Det är naturligtvis ytterligt gränsöverskridande och just detta har gjort att det stannat som en romantisk dröm hos henne. Och nu har det gått tio år, byggmästaren har inte kommit tillbaka och därför uppsöker hon honom.
Han har just bygg färdigt ett nytt hem till sin hustru på platsen där det nedbrända huset stod. Hustrun ser utan glädje på det nya hemmet. Det som är förlorat, har hon för alltid förlorat. Nu lever hon ett glädjelöst liv i pliktens tjänst.
Och mötet med Hilde blir för byggmästaren omvälvande. Här möter han någon som finner honom storslagen. Som bekräftar hans grandiosa självbild. En människa med ett stort behov av att dyrka. Som lockas av maktutövning och gränsöverskridande. Där själva kraften, den som ryggar för intet, är erotiskt attraktiv. Rädsla och småsinthet och svaghet anstår inte en hjälte, inte ett alltför känsligt samvete heller. Hon vill inte gärna beröva den snälla fru Solness hennes man. Men hon driver honom att göra om sin bragd. Än en gång klättrar han upp i sitt torn och fäster kransen. Men störtar ner.
Ibsens dramer handlar ofta om skuld. Men här kan man väl säga att det framför allt handlar om falska skuldkänslor. Inte hade Solness skuld till att huset brann ner, inte hade fru Solness skuld till att barnen dog. Den reella skulden, att ha brutit ner en konkurrent, bundit hans son till sig, utnyttjat en ung kvinnas kärlek, bekommer honom däremot inte.
Har Hilde Wangel skuld till att Solness dör? Hon är offer för sin brist på klarsyn. Hon ser en hjälte i den som är rädd, svag och småsint. Hennes illusioner om honom stärker hans egna om sig själv.
11 mars 21