Lars Westerbergs Blogg

Debatten om kändisbarnens oskäliga fördelar som Sanna Samuelsson (GP 15 mars) initierade fortsätter med ett stort antal inlägg. Det man tydligast märker är en oförmåga att hålla sig till saken. Susanna Popova skrev nyligen i Svenska Dagbladet om cykelställsdebatter, bagatellartade saker som man debatterar, eftersom det är mindre komplicerat än viktiga saker. Det tycks mig som om den här debatten vore ett bättre exempel än Trump och nättidningen Bulletin.
Man måste skilja den här saken från en större och viktigare. Nämligen den om det sociala arvet. Att akademikerbarn blir akademiker. Att läsintresse stimuleras i vissa miljöer, att man där har både förebilder och uppmuntran. Barn till föräldrar med ett akademikeryrke kan bli ett annat akademikeryrke. Men naturligtvis tenderar föräldrarnas yrke att gå i arv. Det var ju just denna inriktning man har med sig hemifrån.
Men vad den här debatten handlar om är vilka för- och nackdelar det kan vara i kulturlivet att ha en förälder som är välkänd och inflytelserik. Och då är väl de förmenta fördelarna av två slag. Dels att själva namnet och vetskapen om släktförhållandena kan blända eventuella uppdragsgivare. Dels att det finns ett kontaktnät inom kulturfamiljen som man kan överta från föräldrarna. Och inte behöver skapa själv.
Martina Montelius i Expressen ( på nätet 18 mars) har tydligen sagt något som är intressant på ett annat sätt än hon avsåg. Hon menar nämligen att namnet kan ge en chans till publicering, men håller inte skribenten i längden, så blir det ändå diket. Vilket hos hennes vettiga kritiker (Anders Q. Björkman i Svenska Dagbladet, Susanne Nyström i Dagens Nyheter, 22 mars, och Sanna Samuelsson själv, GP, 20 mars) genast föranleder repliken att redan detta att få chansen just är en stor fördel. Ett orättvist privilegium om man så vill.
Men det som gör Montelius inlägg intressant för mig är den osäkerhet hos kulturlivets makthavare som det speglar. De har ju en text framför sig som de oväldigt skall bedöma: publicera eller icke publicera. Montelius text avslöjar den trendkänslighet och den osäkerhet som man länge misstänkt kulturella makthavare för. Som om varje publicering vore ett test. Och att man sedan avvaktade - vadå? En publikreaktion? För att se om man fortsatt skall satsa på skribenten. För all del, jag ser inget orimligt i att man väljer att publicera en ofullgången text, därför att man ser en potential hos skribenten. Och därefter funderar på om hen håller vad hen lovar. Jag förstår att varje debutant lockar makthavarna med förhoppningen om att ha upptäckt något nytt och stort, en förhoppning som gamla och redan positionerade skribenter inte kan skänka. Men då måste man verkligen ana en potential. Och där bedöms väl kändisbarn och andra på likartat sätt. Eller borde göra det.
Nej, jag upprepar, det stora problemet, är att kontakter och kompisrelationer spelar så stor roll i det svenska kulturlivet. Ytlighet och sociala nätverk och näsa för trender och opinioner i stället för tyngd, allvar, sanning.
24 mars 21

Susanna Popova tycker i Svenska Dagbladet (21 mars) att man inte skall diskutera bagatellartade frågor utan koncentrera sig på den verkligt väsentliga frågan: Varför finns det inte tillräckligt med vaccin i Sverige? Bagatellartade frågor – cykelställsfrågor som hon kallar det med Parkinson, är frågor som människor diskuterar därför att de är någorlunda enkla och möjliga att begripa, inte för att de är viktiga. Och hennes exempel är Trump, Harry och Meghan och Bulletin. Visserligen medger hon att förenta staternas president har en viss betydelse. Men man förstår att det kan naturligtvis inte jämföras med katastrofen att Sverige är ett land med vaccinbrist.
Om vaccinbristen säger Susanna Popova att man inte skall skylla på Asta Zeneca. Nå, det är rimligen en del av förklaringen att man misstänker en del farliga biverkningar av ett visst vaccin. Hela förklaringen är det måhända inte. Men Popova levererar ingen förklaring alls. Det verkar inte vara viktigt för henne varpå det beror. Det centrala är att man kan hitta någon att förebrå. Nämligen regeringen och de svenska myndigheterna. Det är kanske klokt att avstå från att diskutera väsentliga frågor om man inte har något att säga. Att skrika rätt ut och anklaga hjälper föga om man inte har något hypotes om varpå felet beror.
Och Bulletin är inte någon bagatellfråga om man inte tycker att vad som skrivs på svenska ledarsidor – inklusive Svenska Dagbladet – är en bagatell. I och med Bulletin dränerades svenska ledarsidor på en stor del av sina värsta element. Opinionsbildningen i Sverige är helt annorlunda efter Bulletin. Att Bulletin sedan körde i diket gör att dessa tvivelaktiga figurer inte ens har möjlighet att vara av marginell betydelse. Trots alla utfästelser om att detta skulle vara den stora segern över den publicistiska anständigheten.
23 mars 21

Det finns tre filmer av Hasse Ekman från 40 – talet som det finns särskilda skäl att titta närmare på. Nämligen om man vill få en bild av hur det neutrala Sverige ställde sig under andra världskriget. Filmerna är Första divisionen 41, På liv och död 43 (regisserad av Rolf Husberg men med manus av Hasse Ekman) och Lilla Märta kommer tillbaka 48.
Första divisionen är en sorts beredskapsfilm. Det gäller att stärka den nationella patriotismen. Samtidig är vi neutrala. Det är oroliga och hotfulla tider, men tyskar och engelsmän nämns inte. Det vore ju ett brott mot neutraliteten eftersom det skulle tvinga fram ett ställningstagande. Och hur kan man vara heroisk om hotet inte beror på en speciell främmande makt? Det får alltså bli en tapper död i en flygolycka. Ett hjältemod som inte riktar sig mot någon, men visar på hur viktigt det är att vara modig och plikttrogen.
På liv och död är ännu intressantare. Där handlar det om att avslöja en attentatsman från främmande makt. Man planerar nämligen att spränga ett svenskt tåg. Någon är förrädare av den grupp människor som samlas på den lilla skidorten. Men varför skall en främmande makt försöka spränga ett svensk tåg? Det kan inte rimligen handla om något annat än malmtransporterna till Tyskland. Det hemska och hotfulla förrädaren är alltså agent för demokratierna.
Jag läser i Dagens Nyheter att det förekom ett tågsabotage i Krylbo 41 (Ola Larsmos recension av Anders Johanssons Malcolm Munthe, 18 mars). Det var vapen som tyskarna transporterade från Norge till östfronten. Och det var mycket riktigt var britterna som låg bakom. I varje fall var det en brittisk diplomat som tog på sig skulden.
Det var nytt för mig att tyskarna transporterade vapen genom Sverige. Permittenttrafiken har man ju hört talas om, malmtransporterna likaså. Men vapentransporter till krigszoner?
I juli 41 hade tyskarna just inlett sin offensiv mot Sovjet och det gick ännu mycket bra för tyskarna. I november kommer motoffensiven och först i februari 43 är tyskarna definitivt besegrade på östfronten.
Lilla Märta kommer tillbaka har jag bara tagit med för att den driver med och tar klart avstånd från nazismen. Tre år efter kriget kunde man kosta på sig detta. Filmen är för övrigt en misslyckad uppföljare till den enormt roliga Fram för lilla Märta från 45.
Tekniken har sprungit ifrån mig. Jag kan inte längre samla filmer som är intressanta för mig och se om dem när jag vill. Därför kan det hända att jag har vissa minnesfel när det gäller detaljer i de nämnda filmerna. Men jag tycker ändå att det är en föga utnyttjad källa till kunskap till svensk mentalitet under tredje rikets tid. Det borde lyftas fram mer.
22 mars 21

Agnes Lidbeck i DN (17 mars) ställer en fråga, som man kanske inte ställer om man tänkt efter. Hon tänker på män som våldtar. Och reflekterar över den uppfostran med goda ambitioner som tydligen inte hjälper. ”Hur lär vi dem att våldta?”
Eftersom Lidbecks kolumn handlar om kvinnors rätt att tryggt och fritt röra sig ute, så är det rimligt att tänka att det rör sig om två problem. Det ena är: Hur lär vi våra barn att inte bli kriminella våldsmän? Det andra: Hur lär vi dem att inte bli misogyna översittare?
Ty den som ligger i försåt i buskarna för att överfalla förbipasserande kvinna är naturligtvis lika kriminell och asocial som någon. Och då blir Lidbecks fråga till föräldrarna snarare: Vad gör ni för att er asociala livsstil inte skall övergå i ett socialt arv? Och det är förstås en absurd fråga. Nu kan ju också människor från socialt trygga miljöer bli asociala. Och då är det något fruktansvärt fel med föräldrarna, deras personligheter och deras handlingar mot barnet. Utom i det fall när kriminaliteten börjar med missbruk. I missbruk kan man nämligen hamna på grund av olyckliga omständigheter och i en del fall kan det trasa sönder personligheten.
Intressantare är ju våldtäkter som äger rum mellan människor som känner varandra, t.ex. det som sker inom äktenskapet. Där handlar det om brist på respekt för medmänniskan. Och där tror jag att förebildligheten spelar större roll än alla förmaningar. Ett barn som ser att det behandlas med respekt, det är inte ointressant vad det känner och tycker, och förväntas att respektera andra, löper inte så stora faror.
De som ställer frågan om barnuppfostran och våldtäkt, t.ex. känsliga kulturskribenter, behöver nog inte ställa den. Och de som behöver ställa den, ställer den inte.
19 mars 21

Sanna Samuelsson har en djupt osympatisk artikel i Göteborgs – Posten (15 mars). Hon är nämligen avundsjuk på kulturpersonligheter som har kulturellt kända föräldrar. Avundsjuka är en förfärlig åkomma som speciellt inom kulturvärlden omfattas med stor tolerans. Ingen blir diskrediterad av att sitta i TV och fnittra att man är hemskt avis. Nå, det är en pipa snus att jag är mindre tolerant i det avseendet. Det är värre att kändisbarnen inom kulturlivet inte är så många att det förtjänar att kallas ett problem. Och att det kanske inte är en så stor fördel att ha en känd förälder. Man blir ju då också jämförd med sina föräldrar. Idealet är kanske att de är lite halvkända, en smula halvstora kulturpersonligheter, så man slipper starta från scratch men som ändå inte omöjliga att överträffa.
Nej, det finns ett annat mycket större problem med svensk kulturliv. ”Jag som är uppväxt på en liten mjölkgård utanför Linköping, kan glädjas åt att själv har skapat mina kulturella och professionella nätverk”, skriver Sanna Samuelsson. Där har vi problemet. Ty det är förstås alla dessa nätverk som är problemet. Nepotism och kompisgäng i stället för objektiv kvalitetsbedömning. Ingen borde vara stolt över att förlita sig på nätverk.
Och det är en rätt vämjelig historia hur Sanna Samuelsson försöker anpassa sig i Stockholms kulturvärld. Det kan säkert vara svårt om man är en katt bland hermelinerna. Men det är alltså något som man inte bör anpassa sig till.
Det är en stor förmån att kunna verka utanför stockholmsområdet. Genom att t.ex. skriva i Göteborgs – Posten eller Sydsvenskan. Malmö och Göteborg har naturligtvis också sina gäng och hierarkier. Men det är lättare att fördra en grönköpingsanda som inte gör anspråk på att vara rikstäckande.
Men hur överlever man, hur får man alls komma till tals, om man inte anpassar sig? Själv har jag haft tur, jag inser det. Blev omhändertagen av Willy Josefsson och Lena Brundenius på Obs som lät min motröst få finnas. Bakgrunden var min långa och knaggliga väg, 13 år, genom studentpressen.
Däremot är det riktig att bakgrund i en civiliserad borgerlighet, som i och för sig är på utdöende, är en stor och oförtjänt fördel. Där böcker finns, där det diskuteras, där man gläds åt formuleringar. Och det är inte så dumt, ”att man lärt sig allt man vet vid ett fin universitet”, för att citera Radio Mosebacke. Kanhända förvärvar man sig insikten att man inte behöver vara en David Lagercrantz eller Alexander Schulman. Att det kanske inte ens är eftersträvansvärt att vara det.
18 mars 21