Lars Westerbergs Blogg

Så är det dags för Ibsens allra sista drama ”Når vi döde vågner”. Det är ganska besynnerligt och har lite grann karaktären av skräckhistoria. Det handlar om en uttråkad bildhuggare som förlorat det mesta av sin inspiration. Efter att ha fullbordat sitt mästerverk ”Uppståndelsens dag” har han därefter bara kunnat göra småting. Hans äktenskap är också livlöst och präglat av rutin.
Det äkta paret är tillbaka i Norge och bor mitt emot ett badhotell. Annars har de ett hem vid Taunitzer See. Men av någon anledning har de fått idén att tillbringa sommaren i norden.
Men så återser bildhuggaren den kvinna som en gång inspirerat hans storverk. Han ser henne först som i en drömsyn om natten, där han ser en gestalt komma ut från det närbelägna hotellet och bada i månskenet. Och hustrun möter en manlig och brutal björnjägare som vill ta henne med upp på fjället.
Den tidigare modellen är numera en skugga av sitt forna jag och anser sig nu vara död. Hon har varit intagen på mentalsjukhus och bevakas nu av en sköterska. Hon känner sig starkt delaktig i konstverket och påstår att hon har gett både sin kropp och själ till det. Konstverket kallar de båda för sitt gemensamma barn. Tydligen har hon gett sig av utan spår när konstverket i stort sett är färdigt. Det visar sig att konstnären därefter låtit det genomgå ganska betydande förändringar.
Hon anklagar honom för att han aldrig rörde vid henne men säger samtidigt att hon hade dödat honom om han gjort det. Konstnären däremot tycker att avhållsamhet var nödvändig för konstverket, vad han ville avbilda var det som var ungt och orört. Den ger en intressant inblick i den sexualideologi som format dem. När konstnären tackade henne för hennes medverkan avfärdade han det som varit mellan dem som en episod. Det är en viktig anledning till att hon försvinner. Hon har sedan haft skiftande öden. Säger att hon stått naken på en drejskiva för otaliga män. Föst tolkade jag det som han hon försörjt sig genom att posera, vilket liknar, men inte är identiskt med, att vara konstnärsmodell.
Men sedan undrar jag om det inte snarare kan betyda att hon låtit sig formas av många män. Och hon var varit gift två gånger.
Det finns ett underligt kärlekshat hos henne till bildhuggaren. Under samtalet har hon en dolk i beredskap och frestas hela tiden att hugga till. Det kan man kalla repliker på liv och död. Det gör det naturligtvis till ett spännande drama att under det upprörda samtalet befara ett mord.
Konstnären och hans modell stämmer möte uppe på fjället. Det har varit åtskilliga anspelningar på att komma högt upp och skåda all världens härlighet. Man längtar efter livet i stället för konsten. Och när dimman och ovädret kommer går de under.
Det är ett ålderdomsdrama. Om uppblossande livslust och om att realisera möjligheter som man tidigare inte tagit vara på. Och det känns lite patetiskt.
31 mars 21

DN:s stort uppslagna artikel idag av Bengt Ohlsson om varför han aldrig engagerade sig i Bulletin (30 mars) torde väcka mycket intresse. Det ter sig knappast gåtfullt att han blev en smula misstänksam till projektet. Här fanns stora pengar och varför satsades dem? Ägarna måste ha haft ett starkt åsiktsmässigt engagemang, starka åsikter, som man ville skulle komma till tals. Och kanske därav en alltför optimistisk övertygelse om att projektet skulle lyckas ekonomiskt. Medan alla utomstående vet att alla sådana satsningar är vanskliga.
Det också lätt att se varför ägarna blev så förvånade över den interna oppositionen. Här har man samlat alla skribenter, som fått en att jubla, och så opponerar de sig. Man räknade inte med att skribenter som verkat så länge i etablerad press fortfarande bar på en massa formella fördomar. Som att ägarna inte fritt kan yttra sig i sin egen tidning, som att anställda skall kunna ta sig ton.
Men Bengt Ohlsson tycks delvis ha haft andra problem. Som vanligt har hans artikel ett egocentriskt perspektiv. Och det är hans hållning till kulturfamiljen, kulturkotteriet, som dominerar artikeln. Eller i det här fallet kulturfamiljerna. Vilka av polarna har rätt? Vad är den smarta positionen här?
Och Bengt Ohlsson är naturligtvis intressant. Jag får ett starkt intryck av en av tankeförvirring åstadkommen djup ambivalens.
Eller om det är tvärtom, att den känslomässiga ambivalensen gör det svårt att tänka klart.
Så här skriver han om SD:s motståndare. ”Men om deras motståndares enda sammanhållande kitt är att de tycker illa om SD och allt de står för tvingas de till absurda ställningstaganden och positioneringar, bara för att de till varje pris vill undvika att hamna på samma sida som SD.”
Det är naturligtvis riktigt att när man undersöker verkligheten, så skall man bortse från SD. Utan bara titta på hur det egentligen är. Vi delar inte SD främlingsfientlighet men invandringen kan skapa praktiska problem. Jag tror inte det var SD- motstånd som gjorde att man hade svårt att se dem. Och när man sett dem så är det kanske beklagligt om SD framstår som segrare. Men inte heller det skall man bry sig om. Det vore värre om man på grund av SD – avsky skulle framhärda i sin blindhet.
Men i grunden, Bengt Ohlsson. Det finns motsättningar mellan de demokratiska partierna. Men den stora motsättningen, den helt överskuggande motsättningen, är mot partier och människor som inte accepterar demokratin. Som har andra grundvärderingar. Svårare än så är det inte.
Därför är det sammanhållande kitt som motstånd mot SD innebär full naturligt och det enda anständiga. Att bekämpa demokratins motståndare är viktigare än alla inomdemokratiska motsättningar. Man kan inte som Bengt Ohlsson gör margfaldiga gånger uttala sin avsky för SD och sedan resonera som om de inte var något radikalt annorlunda.
” Jo, jag avskyr Sverigedemokraterna. Problemet är att jag också har hjärtligt svårt för alla fantasilösa och platta fördömanden”. Skriver Bengt Ohlsson. Han önskar sig alltså fantasifulla och djupa fördömanden. Men kräver frågan om SD någon djupare analys? Vilken analys är det Bengt Ohlsson önskar? Det är väl så i alla frågor att en del debattörer nöjer sig med att värdera. Med stark känslomässig kraft värdera. Medan andra försöker resonera. Det har inte saknats förslag om varför människor stöder SD.
Ta del av den diskussionen och strunta i de som bara värderar och vill ge uttryck för sina känslor. Eller markera sin grupptillhörighet.
Men kanske är det inte det som Bengt Ohlsson är ute efter. Kanske vill han att man ser mer nyanserat på mobbarna? Precis som alla de nyanserade ställningstaganden till nationalsocialismen som förekom i Sverige under Tredje rikets tid.
Det är bra att vara nyanserad. Men när situationen för en gångs skull är ovanligt klar behöver man inte slösa tankekraft på detta. Värre är väl att man tenderar att ursäkta det som inte kan ursäktas.
30 mars 21

I den besynnerliga debatten om kulturkändisbarnen dyker det ena bisarra påståendet efter det andra upp. Det är många med kulturellt okända namn som passar på att yttra sig. Och det är bra. Men det de säger är inte alltid så bra.
Senast var det en man i Göteborgs – Posten, Morgan Palmqvist, (23 mars) som berättade att han skrivit en avhandling med en epokgörande tes. Man måste inte bara ta hänsyn till samhällsklass, menade han. Han hade funnit formeln: samhällsklass+ uppväxtort= reell samhällsklass. Och det var ett viktigare problem i kulturlivet än korrupt svågerpolitik.
Om detta kan sägas. Barndomen betyder mycket för en människa. Tre saker är relevanta i det här sammanhanget. Den mentala säkerhet hon bär med sig genom livet, de kulturupplevelser hon hade möjlighet till och hur mycket intellektuell stimulans hon kunde hämta hemifrån. När det gäller säkerheten spelar dock individuella faktorer in. Ett barn kan bli knäckt i vilken samhällsklass som helst. Jag tänker mig också att den karriärism som kan finnas i överklassen och den revanschism som kan finnas i underklassen kan vara en viktig drivkraft till framgång senare i livet. Samtidigt som det gör individen mindre harmonisk, mindre lycklig, mindre hel. Man blir helt beroende av sina prestationer. Det ger kanske framgång i kulturlivet. Men som gammal överliggare tillåter jag mig att tro att ett kulturliv huvudsakligen befolkat av sådana människor är ett sämre kulturliv.
Och jag har svårt att tro på platsens stora betydelse. Den betyder knappast något alls om ens föräldrar har akademisk utbildning. Det är sämre med det kulturella utbudet i Sävsjö och liknande små platser, ont om teatrar, konsthallar, biografer och museer. Men det skapar inga bestående mindervärdeskomplex. Det är bara att senare i livet flytta på sig.
Men det är klart att kommer man från underklassen kan ju storstadens bibliotek, teatrar och konsthallar ge en viss kompensation. Kanske stärker det självförtroendet om man tidigt kan börja kompensera för sin samhällsklass. Men det är samhällsklassen som är helt avgörande.
Och allt är inte bara barndom. Det är nog alldeles sant att det därefter är nätverk som är vehiklar för framgång.
Själv är jag son till en veterinär och uppvuxen i Vaggeryd, Sävsjö och Ljungby. Det ansågs fint att vara veterinär i Sävsjö. Själva småstadsmiljön gjorde väl uppblåstheten bara större, kan jag tro. Vem skulle brytt sig om en veterinär i en storstad? Ens på den tiden.
Så Stockholms fördelar handlar nog inte så mycket om barndomen. Utan på att det är där de stora fiskarna simmar.
29 mars 21

John Gabriel Borkman är ett ibsendrama som är tungt och klaustrofobiskt. Den gamle bankmannen har gjort sig skyldig till förskingring och suttit i fängelse. Han har svikit sina vänner och förskingrat deras pengar. Och därför förlorat alla sina vänner och fyllt sin hustru med skam. En vän har han dock kvar, Vilhelm Foldal, en fattig man med litterära drömmar, den ende som besöker honom. Även han förlorade sina pengar på grund av Borkmans spekulationer, eftersom han var fattig var det i reda pengar inte så mycket, eftersom det var allt han ägde mer än de flesta drabbade. En enda människas pengar lyckades Borkman rädda undan katastrofen, sin svägerskas.
Men hustrun Gunhild hatar honom för skammen och vanäran och de bor på skilda våningar i huset. Han lever isolerad på övervåningen. Och hustrun hoppas att deras son, den unge studenten, Erhart, skall hämnas på fadern och återupprätta namnet.
När dramat börjar sitter hustrun och väntar på sin son. Men i stället får hon ett oväntat och ovanligt besök av sin tvillingsyster, Ella Rentheim. Eftersom systern är den enda som har pengarna kvar är det hon som gör det möjligt för familjen att bo kvar i sitt hus. Hon har också tagit hand om sonen en lång period under hans uppväxt. Ända tills systern krävde honom tillbaka. Så att han skulle kunna utföra sitt stora verk, att upprätta familjen och hämnas på fadern.
De två systrarna har alltså en djupgående rivalitet om sonen. Den ena hävdar sin biologiska rätt, den andra sin långa kärleksgärning. Men det finns ytterligare en kvinna inblandad.
Den ende vännens, Foldal, 15-åriga dotter brukar komma och spela musik för fadern. Och eftersom paret Borkman bor utanför staden är hon inackorderad hos en kvinna i närheten, en fru Wilton. Det är sonen som ordnat detta för att fadern skall få den glädjen att höra musik. Och den aktuella kvällen vill fru Wilton ta med sonen till en fest hos advokat Hinkel.
Nu visar det sig att det är just denne man som ligger bakom att Borkman en gång fick leda banken och utveckla sin makt och storhet. Men det är också mannen som avslöjar hans oegentligheter och bringar honom på fall. Flickan som spelar för Borkman är också inhyrd för att spela på samma fest.
Nu visar det sig att tvillingsystern, Ella Rentheim, har haft en central roll i händelsernas utveckling. Advokat Hinkel har åtskilliga gånger friat till henne och blivit avvisad. Ella Rentheim har varit Borkmans första kärlek, men han avstår från henne för att han förstår att han annars skulle vara i vägen för advokat Hinkel. Och gifter sig sedan alltså med hennes tvillingsyster. Och så står vägen öppen till makten och härligheten.
Men svägerskan fortsätter att avvisa Hinkel. Och då börjar advokaten till sist misstänka att det ändå är Borkman som står i vägen. Och då behöver han inte tveka att avslöja hans bedrägerier.
Men när systrarna slåss om studenten så väljer han till sist fru Wilton. Och reser bort med henne och tar med sig flickan, som spelade för fadern och på Hinkels fest, så att hon i utlandet skall få sakkunnig musikutbildning. Och när släden far i väg råkar de köra över flickans far, som råkar komma i vägen. Som skadar sin fot och slår sönder sina glasögon. Men han är ändå lycklig när han hör om flickans framtidsmöjligheter. Det gör det lättare för honom att acceptera sitt eget litterära misslyckande.
Henrik Ibsen utmärker sig för tyngd och allvar. Jordens luft är sällan lätt att andas. Och klaustrofobin tycker mig ovanligt stark i detta hans nästsista drama. Herr och fru Borkman är föga sympatiska, han cynisk och översittande och hon egoistisk, låg och hämndlysten. Men Ella Rentheim är en god och trofast människa, liksom Vilhelm Foldal, den stackars hunsade litterära drömmaren.
26 mars 21

Jag ser Gustaf Molanders filmatisering av Hjalmar Bergmans Swedenhielms från 1935 som TV visade nyligen. Med den store Gösta Ekman d.ä. i huvudrollen. Det är mest för hans skull jag ser filmen. Jag fick på Fars Dag en box med gamla Gösta Ekman – filmer och de har jag suttit och titta på. Så nu fick jag chansen att se ännu en film.
När jag såg teaterföreställningen från 1961 på TV så skrev jag en blogg om den (1.11. 16). Så jag behöver inte orda mer om pjäsen. Däremot tycker jag inte att Gösta Ekman är bra. Hans mimik är visserligen livlig, när han spelar ledsen ser han ut som barn gör när de börjar gråta. Man ser hur ledsnaden stiger i ansiktet till allt sorgsnare grimaser. Swedenhielm har visserligen sina barnsliga sidor men så löjligt primitiv är han knappast i sin sorg.
Eftersom jag av någon anledning kommer att tänka på Chaplin tänker jag att det kan ha något att göra med Ekmans bakgrund i teatern via stumfilmen. I stumfilmen fungerade det och var nödvändigt med teaterns kraftiga kroppsliga utspel. Orden var kortfattade mellantexter, i övrigt måste handlingen åskådliggöras med kraftfulla kroppsliga utspel. Det kan vara en viss förklaring till min högst måttfulla entusiasm över Ekmans spel. 1961 gör ju Edvin Adolphson en glansroll som Swedenhielm. Och då minns jag att den första Gösta Ekman-roll jag såg var i John W. Brunius stumfilm Gustaf Wasa. Och då spelade Edvin Adolphson Kristian Tyrann i samma film. Och var så mycket bättre än Ekman.
Så kanske är Edvin Adolphson en bättre skådespelare än Gösta Ekman? Ytterligt få levande människor kan ha sett Gösta Ekman spela teater. Och hans bästa film är onekligen ”Kanske en diktare”, som i mycket är filmad teater. Att Ekman var en lysande skådespelare kan man inte förneka, jag har sett honom i flera mycket bra filmroller. Men hans rykte är också kolossalt. Adolphson är bara tre år yngre. Men han fick leva tills han var 86 medan Ekman dog när han var 48.
För oss som är födda efter kriget är det stor skillnad mellan en aktör som fanns med hela ens barndom och ungdom. Och en som dog före kriget.
I övrigt om filmen? Den gamla stumfilmsaktören Karin Swanström är imponerande bra som hushållerskan Boman. Men 61 spelades rollen av Margareta Krok och det kan man ju inte överträffa. Men ändå. För somliga innebar uppenbarligen ljudfilmen ett lyft.
25 mars 21