Visar inlägg från februari 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Att misstro Helmerson

Man blir kanske onödigt paranoid. Men jag blev lite misstänksam när jag läste Erik Helmerson i DN igår (11 feb.). Han varnar för polarisering och angriper dem som säger sig gilla polarisering. Polarisering är inte att med kraft angripa extremister, menar Helmerson. Det skall man naturligtvis göra, men att kalla det polarisering är ett missförstånd. Polarisering är i stället när man blir oförsonlig, vill undvika kompromisser, skär alla meningsmotståndare över än kam.
Det är lätt att se att det är en strid om ord.
När extremister och icke-extremister står oförsonligt mot varandra kan man naturligtvis mycket väl använda ordet polarisering. Även andra motsättningar kan beskrivas som polarisering, man har distinkt olika åsikter. Fanatism och generaliseringar bör man naturligtvis alltid undvika.
Och varför är min irritation paranoid? Därför att jag ser det i samband med frågan hur man bör förhålla sig till sverigedemokraterna. Och det står ju inte uttalat hos Erik Helmerson.
Det är som om Sverigedemokraterna blir elefanten i rummet i alla diskussioner. Man vill egentligen inte diskutera sverigedemokraterna. Man vill inte gå in på huruvida de bruna rötterna ibland går i dagen. Om sverigedemokraterna verkligen förändrats. Att det som inte var ett vanligt parti, numera ändå skall betraktas som det. Det är riktigt att det finns en livaktig högerextremism till höger om sverigedemokraterna som inte har minsta ambition att framstå som demokratisk anständig. Ingen kan säga annat än att sverigedemokraterna verkligen försöker. Men är de trovärdiga?
I stället diskuterar man värdet av kompromisser och samförstånd i största allmänhet. Där är man på säker mark. Och slipper ge sig ut på hal is.
12 feb. 21

Johansson Heinö om demokrati

Jag undrar varför den kloke Andreas Johansson Heinö i Dagens Nyheter (10 feb.) skriver en artikel om demokrati som inte klargör utan bara bidrar till förvirringen. Och just nu när det är så viktigt att hålla fronten mot antidemokraterna.
Vad innebär begreppet liberal demokrati? Ja självklart inte att man måste vara liberal för att vara demokrat. Det påpekar också Johansson Heinö men är inte mer konkret än så. Varefter han går vidare och pekar på några frågor som inte har med demokrati att göra.
Liberal demokrati innebär att demokrati inte bara handlar om majoritetsvälde. Utan att man dessutom måste respektera vissa grundläggande friheter, yttrandefrihet, religionsfrihet, församlingsfrihet och liknande. Mer liberal än så behöver man inte vara för att vara demokrat. Och det är den definition av demokrati som varit rådande i västerlandet. Det är först när begreppet illiberal demokrati lanserats som man börjat tala om liberal demokrati, som tidigare hette blott demokrati. Den illiberala demokratins idé är väl att de individuella rättigheterna, som ingen majoritet kan taga från en, inte behöver respekteras. Majoritetens vilja är allenarådande.
Förmodligen kan man också säga att den som inte tar avstånd från rasism, sexism och homofobi, inte kan göra anspråk på att vara demokrat. Men det finns väl ingen gräns för hur olika man kan tänka i ekonomiska frågor. Och i frågor om abort, public service och friskolor finns det inget ställningstagande som är odemokratiskt. Abortfrågan skulle visserligen kunna ses som en individuell rättighet, kvinnans rätt till sin egen kropp. Men kompliceras av att det kanhända handlar om två individer. När skall fostret börja betraktas som självständig individ. Var går gränsen mellan människa och förmänniska? Och måste man alltid värna livet?
Men jag tycker inte om att Johansson Heinö svävar på målet just nu. Han ser en vidgning av demokratibegreppet som han är tveksam till. Bättre då att hålla fast vid den gamla definitionen. Den räcker som bra som verktyg mot demokratins fiender.
11 feb. 21

Mikael Nilsson och SD:s lögner

Jag ser på Göteborgs – Postens debattsida att en historiker, Mikael Nilsson, skriver om nationalsocialismen (8 feb.). Ingenting kan ju vara mera behjärtansvärt. Vi lever i Putin - och Donald Trump-tider. Där det ljugs besinningslöst och utan att man egentligen tror på sina egna lögner. De är bara till för att skapa förvirring bland okunniga och tankemässigt oklara.
Den här gången gällde det alltså nationalsocialismen. Som ytterhögern påstår vara en vänsterrörelse och där de fått med en och annan från partierna M och KD på den angenäma idén. Mot detta vänder sig Nilsson med rätta och med kraft. Men han gör det på ett lite besynnerligt sätt.
Man kan, säger Nilsson, och så långt har han rätt, inte dra stora växlar på att nationalsocialisterna kallar sig socialister. Inte var DDR någon demokrati, för att de kallade sig det. Men sedan säger han något mycket konstigt.
”Hitler var absolut socialist. Men han var socialist åt höger, något helt annat än den mer vanligt förekommande vänstersocialismen”. Detta tycks mig vara ett språkbruk som är mer förvillande än klargörande. Och sedan han infört detta besynnerliga språkbruk, visar han på den icke-socialistiska dragen hos nationalsocialismen, t.ex. individualismen. Och att de socialt progressiva dragen egentligen bara tjänade nationalismen och antisemitismen. Och att planhushållningen tjänade den militära expansionslustan. Så sant.
”Hitlers Tyskland var en blandekonomi men där privat ägande och kapitalistiskt marknadsekonomiska principer dominerade”. Och här framträder Nilssons svagheter. Han definierar aldrig tydligt begreppet socialism. Men man kan inte undgå att se att hans beskrivning stämmer ganska väl med den ekonomiska politik som företräds av socialdemokratin och socialliberalismen. Det är en pipa snus om man vill kalla det socialism eller inte. Själv skulle jag väl inte göra det. Det är väl rimligare att konstatera att nationalsocialismen i ekonomiskt avseende är ett mittenparti. Och i alla andra avseende ett högerparti. Om man med höger inte menar nyliberalism utan konservatism. Nationalistiskt, moral - och kulturkonservativt, militaristiskt, auktoritärt. Rasismen kan vara lite svår att placera på en normal höger- vänsterskala men kan naturligtvis ses som en form av extrem nationalism. Och i så fall är det rimligtvis fråga om högerextremism.
Många anser nu att själva radikalismen, det revolutionära, är oförenligt med konservatismen. I så fall har konservatismen här blivit så extrem att den upphäver sig själv. Den konservativt revolutionära grupperna existerar emellertid. Det är en terminologisk fråga vad man skall kalla dem.
När det gäller förhållandet individualistiskt contra kollektivistisk är nationalsocialismen motsägelsefull. Det finns många konformistiska drag. ”Gemensam nytta före egennytta” för att citera ett slagord. Gemenskap i nationen och rasens tecken var ett utmärkande drag. Mot detta står naturligtvis övermänniskotanken, som kan beskrivas som ett extremt uttryck för individualism.
Den som vill ha ett utmärkt bemötande av den sverigedemokratiska historieförfalskningen, som alltså haft en viss spridning bland mer anständiga högerpartier, bör läsa Ola Larsmo idag i Dagens Nyheter (10 feb.). Det är perfekt klargörande.
10 feb. 21

Historiska paralleller

I min ungdom kom den nya vänstern. Och snart stod världsrevolutionen för dörren. Det parlamentariska livet flöt stilla, man hade talat om ideologiernas död. Och så blev den ideologi som skapat järnridån, som höll folken nere med en betongkloss av förtryck, som i min barndom frammanat tårar över händelserna i Ungern, så blev den ideologin ungdomens ideologi, den nya protestideologin.
Sovjet var naturligtvis inte populärt. Ljuset kom antingen från Kina eller från Cuba.
Jag har min förklaring till vänsterengagemanget, ofta redovisad. Jag tror det var Vietnamkriget och televisionen. Det senare har inte så många lyft fram. Lägg dock märke till att Göran Sonnevis berömda vietnamdikt börjar: ”Bakom TV:n ändrades ljuset utanför fönstren”. Och han laborerar sedan med bilder från TV.
Fanns det några lärdomar att dra av Marx, trots Sovjetunionen? Akademikerna upptäckte den unge Marx och gav ut flera böcker. Men det var naturligtvis indignationen över att en stormakt bombade en fattig bondebefolkning som ledde till de direkta protesterna. Den äldre generationens lojalitet mot USA tedde sig obegriplig när man såg detta tydliga övergrepp. Var USA felfritt? Hade det rätt även när det bombade fattiga bönder med napalm? En skur av fördömande mötte demonstranterna i borgerlig och socialdemokratisk press. Redan då talade man om polarisering. Den äldre generationen hade uppenbarligen fel om USA, menade de unga protestanterna. Var vietnamkriget bara en tillfällig missbedömning av USA eller vad det något fel på hela samhällssystemet? Det senare gav ju en djupare förklaring. Och kunde de äldre ha fel om USA så kunde de också ha fel om kommunismen. Så fick vi en generation av intellektuella marxister.
Och TV:n betydelse? Jo, man fick se hemskheterna i Vietnam, inte bara höra om dem som under radions tid eller läsa om den i tidningen. Och det var TV:s barndom, ingen hade hunnit bli avtrubbad.
Men de intellektuella var inte någon stor del av befolkningen. De som ville kunde bortse från dem och rycka på axlarna. Men för en icke-marxistisk intellektuell var det självklart att hjälpligt sätta sig in i det marxistiska tänkandet. De svenska valrörelserna pågick som förr och de gamla parlamentarikerna polemiserade mot varandra som de alltid hade gjort. Men när jag lyssnade på dem tänkte jag på hur mycket alla demokrater har gemensamt. Hur radikalt annorlunda det var med marxisterna.
Och detsamma tänkte jag när Palme blev mördad. Och en kall kåre gick efter ryggraden vid tanken på att det kanske var hets och hat som åstadkommit detta dåd mot demokratin.
Och faktiskt, det är en bestående lärdom att den viktiga gränsen går mellan demokrater och andra. Det präglar min inställning till sverigedemokraterna. Är det ett problem att de är så många? Ja. Är det ett problem att de är så många, utan att få politiskt inflytande? Nej. Det får väl räcka med att de åtnjuter demokratiska rättigheter. Det får vara någon måtta med den demokratiska självuppgivenheten. Det är inget fel med allianser, de är väl bra att de demokratiska partierna i första hand bekämpar antidemokraterna. Man blir inte mer demokrat för att man samlar många röster.
Jag har alltid varit mer lojal med idéer än med partier. Jag byter parti när mina idéer sviks. Endast den inskränkt partilojale, som inte förmår höja blicken över de politiska spelet, har anledning att förebrå mig.
9 feb. 21

Lyriskt med Lindström

Har ni upptäckt TV:s bästa kulturprogram? Helt lyriskt med Fredrik Lindström. Här är det folkbildning på hög nivå. Och ett program som jag verkligen har längtat efter. När mycket annat börjar gå tomgång.
Det finns förstås orsaker till att just jag uppskattar programmet. Här handlar det inte om nya böcker utan om gamla dikter. Att aktualisera en kanon. Och ändå inte. Det har lite av tillfälligheternas oförutsägbarhet. Det handlar inte om sådant man läser i skolan, kanske snarare om sådant man en gång läste i skolan. Det är kanske inte den aktuella kanon utan en äldre kanon. Vem vet något idag om Sten Selander, Gunnar Mascoll Silfverstolpe eller Ragnar Jändel?
Det fanns en gång ett radioprogram som hette Önskedikten. Där fick lyssnarna önska sig uppläsning av sina favoritdikter. Det är lite annat än när experterna bestämmer vad som skall vara levande dikt. Det här TV-programmet har lite av önskedikts karaktären.
Ty idén är alltså att en modern underhållningsartist skall tonsätta en gammal dikt som hen fastnat för. Musik och lyrik står ju varandra nära. Att ge dikten musik är redan det något av en tolkning. Och att se artister man älskar hämta ord från källor man knappast är så förtrogen med, kan vara en uppenbarelse. Det är väl tanken.
För den som mest månar om dikten kan resultatet bli något blandat. Jag är nämligen i den omvända belägenheten. Jag känner inte till moderna musikartister. Men vet en del om gammal dikt.
Men det blir fascinerande möten. Och man ger en presentation av såväl författare som artister. Man lägger nog störst vikt vid författarna, kanhända för att de anses mest obekanta. Både diktanalys och författarpresentation hinns med.
Och till sin hjälp har artisterna och Fredrik Lindström Åsa Beckman och Jonas Ellerström.
När det gäller Jonas Ellerström har jag genant höga tankar om honom. Han tycks förstå dimensioner som jag uppskattar att någon förstår. Den stillsamme förläggaren är unik i detta. Ändå är han ibland chockerande okonstlad. Entusiasmen ger ett direkt tilltal som berör och kommer nära.
Men det är i mycket Fredrik Lindströms program. Han får programmet att andas frihet. Han är bra på diktanalys och han förstår psykologiskt sina artister. Och dikten är ju till för människornas skull. Man tänker vidare när man har förstått dikten. Så Fredrik Lindström tillåter sig långa och roande utvikningar. Och man tänker att precis så är det. Dikten sätter igång något i en. Man börjar skapa själv, i kanske andra riktningar.
När mina barn var små och jag bar dem för att vagga dem till sömns sjöng jag Bellman, Birger Sjöberg och Evert Taube för dem. Och vad som var tonsatt av Dan Andersson, Nils Ferlin och Karlfeldt och Fröding. Och så finns ju författare av vilka jag bara kände till en visa. Franske kungens spelmän, Flicka från Backafall, Båklandets vackra Maja, Beatrice Aurore.
Det finns vissa dikter som faktiskt ropar på musik. Och dikter som blivit så förknippade med en viss melodi att man gör klok i att läsa dem för att få syn på något annat. Tolkningar både öppnar och stänger.
8 feb. 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg