Visar inlägg från februari 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Maunsbachs sexsvin

Så fick jag ännu en bekräftelse på hur självklart det är att skuldbelägga den manliga sexualiteten. Det är Maria Maunsbach i Sydsvenskan (12 feb.) som i förbigående beskriver att hon kallat en man för objektifierande svin. Hon har visserligen ändrat sig men tycks inte känna någon djupare skam.
Saken är den att hon för fyra år sedan la upp nakenbilder på sig själv och hävdade att det var konst. Det är naturligtvis en typ av hyckleri som vissa män, som läste herrtidningar, brukade göra sig skyldiga till i min ungdom. Om man inte skyllde på att det var de seriösa intervjuerna i Playboy som lockade, så talade man om bildernas estetiska kvaliteter. Jag betvivlar inte att man kan göra konst av nakenhet, vi har ju sett ett och annat exempel på det i konsthistorien, men att helt bortse från de samtidigt förekommande inslagen av erotisk lust, verkar aningslöst. Och varför skulle man det? Estetik och erotik har sina kopplingar. Och varför måste man se erotiken som något lågt och oönskat?
Men det tycker jag inte spelar så stor roll. Man kan genomskåda sig själv och ens inställning till erotiken kan förändras. Det är värre att ha kallat någon ett objektiverande svin. Att man kallat människor för svin för att de har helt naturliga känslor är verkligen något som man borde skämmas över.
Maria Maunsbachs artikel handlar om mycket annat, det här är något hon bara nämner i förbigående. Och jag skulle naturligtvis inte ta upp det om jag inte såg det som en samtidstendens. Så lätt att bli kränkt och så svårt att stå för sina egna kränkningar.
19 feb. 21

Holt om Harrie

Jag läser med förkärlek lundensare. Vassa och roliga skribenter som Stig Ahlgren, Dieter Strand/Gunnar Fredriksson och i äldre tider Bengt Lidforss. Eller dräpande skribenter som Allan Fagerström och Sten Broman och Frans G. Bengtsson.
Men det finns andra skribenter som är högst stilistiskt njutbara, som Fredrik Böök och Ivar Harrie. I synnerhet Harrie är suverän. Med sina långa meningar med inskjutna bisatser, det magistrala och välavvägda, man hör hela tiden hans andning, känner på sig var konstpauserna är belägna. Det är en njutning att läsa honom.
Jag har just läst om Kristoffer Holts bok ”Publicisten Ivar Harrie”. Det är ingen biografi och inte heller ägnar den sig mycket åt Ivar Harries stil. Som rimligen kommer bäst fram i litteraturkritik och betraktelser. Utan det är debattören Ivar Harrie som står i centrum. Främst är boken fokuserad på hans tid som Expressens förste chefredaktör. Men hans tid som radiokrönikör och skribent på Handelstidningen och Dagens Nyheter behandlas också. Så det blir en mycket givande genomgång av svensk debatt under andra världskriget och hela 50-talet. För Holt är ute efter att bestämma Harries ideologiska position. Och detta gör att han måste presentera ett helt debattklimat under dessa tjugotal år. Det är en styv prestation, det är spänstigt och klargörande skrivet.
För mig personligen är det ju perfekt. Jag började följa kulturdebatten när jag kom till Lund kring 1965. Detta är alltså den bakgrund som mötte mig som svaga ekon när jag själv med stort engagemang läste kultur- och ledarsidor och gnisslade tänder.
Harrie var en gammaldags kulturradikal. Men i så upplysta tider att han i 50-talets debatt mer framstod som en balanserande personlighet mellan fronterna. Hans sirliga och koncilianta väsen bidrog till det intrycket. Men Harrie ville vara kättare, provokatör, oroare, i klassiskt kulturradikal stil. Kanske framstår han inte som den mest hädiske. Men Expressen kom förvisso med ett modernare och fräckare tilltal, med stegrad framgång från begynnelseåret 1944. Det var inte Harrie som drev på detta, snarare den journalistik som formades av Nycop och Sigge Ågren. Harrie fick rollen som kvällstidningsstilens kulturelle försvarare.
Som kulturradikal försvarade han konsekvent friheten också för moderna tendenser han ogillade som pornografi. När Hedenius drabbade samman med biskoparna var Harrie själv mer nyanserat kristendomskritisk. Han var präglad av Hans Larsson, inte av Hägerström. Och på en punkt var han kulturkonservativ. Han försvarade alltid den klassiska bildningen. Vilket också gjorde honom konservativ i skolfrågor.
Politiskt var han deciderat antinazist och skrev hos Segerstedt. Sedan gick han över till Dagens Nyheter, som var samlingsregeringens språkrör. Och fick anpassa sig till ett hovsammare röstläge, dock utan att ändra åsikt.
Och originell är hans utrikespolitiska syn under kalla kriget. Där han var en varm anhängare av en svensk anslutning till Nato samtidigt som han var deciderat antiantikommunist. Han sökte alltid positiva drag hos Sovjetunionen, varnade för svartmålning. Han var alltså varken för Tingsten eller Tredje ståndpunkten. Hur gick det ihop? Mycket bra, egentligen. Han tvivlade aldrig på att vår grundläggande lojalitet fanns hos västmakterna. När vi markerat denna tillhörighet och utan att åka snålskjuts på att västmakterna ändå skulle förbli lojala mot oss vid en storkonflikt. Då kunde vi börja nyansera. Se negativa drag hos väst och positiva drag hos öst.
Denna hållning var han ensam om i Expressen, hans efterträdare Per Wrigstad gick mer på Tingsten-linjen.
Så det är i högsta grad givande att läsa denna bok. Just dess fokusering på åsikter och idéer gör att en tid, inte alltför fjärran, uppstår på nytt. Man kan lära mycket av detta och får perspektiv på samtiden. Man minns de gestalter som uppträdde i ens ungdom. Nu har man deras bakgrund.
18 feb. 21

Elfriede Scholz spökar

Våren 2020 kom Christina Bergil ut med en dokumentärroman om Elfriede Scholz. Ett viktigt framlyftande av en vanlig tyskas öden under det nazistiska förtrycket. Döm om min förvåning när det i en essäistisk artikel i Dagens Nyheter (16 feb.) avslöjas att den berömda franska filosofen Hélène Cixous har rötterna i Elfriedes hemstad Osnabrück och har nämnt Elfriede Scholz i en bok förra hösten. Det är filosofens mor som kommer från Osnabrück och som judinna blir tvungen att fly undan nazisterna.
Om detta berättar alltså Roza Ghaleh Dar i sin essä.
Det har mycket förundrat mig att det varit så tyst om Christinas bok. Romanen om en helt vanlig kvinna, en sömmerska, knappast politiskt engagerad, som kommer i kläm under nazistiska stöveln. Det har spekulerats i om det låg henne i fatet att hon var syster till Erich Maria Remarque. Men snarare handlade det väl för nazisterna om rädslan för att få folket emot sig när krigslyckan svängt och katastrofen blir alltmer uppenbar. Vilket gjorde förbrytarstaten till ett alltmer vidrigt paranoia - och angivarsamhälle.
Nå, nu finns det böcker med intressanta ämnen, men på grund av att författaren är så bedrövligt dålig är de en ren plåga att läsa. Smärtan över detta drabbar förstås bara läsare med kvalitetskrav. Men i det här fallet handlar det inte om en bok för de rödblommigt kravlösa. Här är en författare med seriösa ambitioner. Sådana ambitioner garanterar ingenting. Hur det står till i det enskilda fallet kan man bara utröna genom att läsa.
Nu är det klart att det är en stor investering i tid att läsa en bok. Böcker man aldrig har hört talas om kommer knappast på fråga. Någonting måste man läst om en bok i pressen eller sett något på TV för att bli intresserad. Ja, för att överhuvud veta att den finns.
Men det är en ännu större investering för en kritiker att läsa en bok. Eftersom hen inte investerar fritid utan arbetstid. Det vill till att det lönar sig för kulturproletariatet, slösa med sin tid har man inte råd med. Urvalet måste ske innan boken är läst. Och då ligger böcker som kommit ut på små förlag illa till. Recenseras de alls går det till de mindre renommerade kritikerna. Som absolut inte vågar ta risken att berömma en författare som ingen annan har berömt. Så tystnaden om en bok som kommer ut på ett litet förlag är naturlig. Det beklagar säkert de stora tidningarna. Men det verkar svårt att göra något åt.
17 feb. 21

John Williams Stoner

John Williams bok Stoner har ett märkligt öde. Den kom ut 1965 och lades därefter till handlingarna. Som en av de många goda böcker som kommer ut, hyllas och glöms bort. Men så återupptäcktes den på 2010-talet. Och utropades till en litterär sensation. Och då var författaren sedan länge död.
Nu har jag läst den och finner den så bra som det sägs. Det är en stillsam och vemodig bok. Om ett stillsamt och vemodigt liv. Berättelsen om en grå akademiker.
Man kan jämföra hållningen med Hjalmar Söderbergs. Här är en man som inte är herre över sitt öde utan underkastad en tung nödvändighet. Men stämningen är inte Tjechovsk eller Hjalmar Söderbergs elegisk. Resignationen är egentligen bortom all smärta. Det måste vara som det är.
Den kan delvis förklaras av Stoners bakgrund. Han kommer från en småbrukarfamilj där man inte är van att ifrågasätta, som känner människans trånga villkor. Fadern får dock en idé om att sonen kunde börja på lantbrukshögskola i universitets regi. Och de gör Stoner men blir mer intresserad av en sidokurs i litteratur. Och byter då studieinriktning. Han är ambitiös och plikttrogen och han klarar sina kurser. Och tar till sist fel sorts examen.
Så blir han trogen det universitet han snabbt blir överanpassad till. En plötslig förälskelse får honom att gifta sig med en kvinna, som han inte har något gemensamt med. Hon är skygg för det kroppsliga och styrd av sina konventioner. Hon gifter sig därför att hon tycker att man ska det. Och sexualiteten är ett ovälkommet inslag. På samma sätt bestämmer hon sig för att ha ett barn och de får en dotter.
En försiktig förtrolighet uppstår mellan far och dotter. Som består tills modern skiljer dem åt och börjar styra flickan.
Stoner har en svår akademisk konflikt med en av sina kollegor, vilket leder till en livslång fiendskap. Han blir Stoners chef och får honom att ta de tyngsta och tråkigaste arbetsuppgifterna. Och i samband med detta möter han sitt livs verkliga kärlek. Som både är en kroppslig gemenskap och en stark andlig samhörighet. Denna kärlek förstörs dock av omvärlden. Och hans gamle fiende är primus motor.
Man får följa Stoner fram till sin död. Han lyfter en bok, som han håller framför ansiktet utan att kunna läsa. Och sedan faller den i golvet.
Man följer Stoner hela tiden och det är en mycket hedervärd människa. Han är naturligen anspråkslös och tillbakadragen och genuint hederlig. Men jag tänker mig att en skarpsynt läsare skulle kunna avslöja moraliska brister hos honom. Man känner att han gör rätt eller i varje fall att han inte skulle kunna handla på annat sätt. Men är det så säkert?
Han är en tålmodig människa som står ut med mycket. Men hade han varit mera handlingskraftig och viljestark hade han kanske inte behövt stå ut med fullt så mycket. Underkastelsen är mer en nedärvd vana vid hårda villkor än en filosofisk determinism. Därför blir man inte riktigt färdig med honom.
Konfliktsituationen med kollegan känner jag igen från mitt eget liv. Som när någon hävdar något som man finner totalt absurt och med fasa upptäcker att den andre helt uppriktigt tror på detta. Den kusligheten är mig inte obekant.
16 jan. 21

Fredrik Johanssons försvar

Fredrik Johansson i Svenska Dagbladet levererar det hittills hederligaste och mest ambitiösa försöket att försvara moderaternas samarbete med sverigedemokraterna (13 feb.). Demokratin är institutionellt stark, menar han. Det är ingen fara för att systemet bryter samman, bara för att man stöder sig på sverigedemokraterna. I Danmark och Norge har man ju samarbetat med högerpopulisterna och Danmark och Norge är fortfarande demokratiska stater.
Det verkar ju ligga en del i det. Någon större risk för statskupp, yttrandefrihetens upphävande och det parlamentariska systemets hädangång verkar inte föreligga.
Humanitet är något mycket fint. Men sannolikt kan man bli hur inhuman som helst och likväl förbli demokrat. En majoritet kan säkert enas om vilka gräsligheter som helst. Men man måste respektera individens frihet, man måste värna minoriteternas rätt, för att vara demokrat. Då är det inte bra om man ifrågasätter människors rätt att bära slöja eller om prideflaggan halas. Det senare är väl mest en markering av majoritetens förakt för minoriteten, inte något värre. Men detta förakt grundar sig inte på åsikter utan på förakt för vissa människors natur. Så vad händer om man börjar samarbeta med människor som inte har demokratiska värderingar? Det har vi sett i Danmark och Norge. Det är inte demokraterna som påverkat antidemokraterna utan tvärtom. De demokratiska institutionerna består nog. Men hur går det med det som Johansson kallar demokratins kultur? Är det någon som tror att det inte är sverigedemokraternas långsiktiga mål att undergräva denna kultur? Ungern och Polen är ju deras idolländer och möjligen Putins Ryssland. Det går ju inte att blunda, hur många vittnesbörd behöver vi? Det kommer inte att ske i morgon, politik är det möjligas konst. Det kommer att ske gradvis. Vad vi sett är ju en allt svagare liberal ryggrad. Nyss var också moderaterna klara över att med detta parti ville man inte samarbeta. Men makten lockar och anden är svag.
15 feb. 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg