Lars Westerbergs Blogg

Merete Mazzarella skriver i Upsala Nya (21 feb.) om tendensen att spara alla vackra ord om en medmänniska fram till den dag hon har dött. Jag tycker det är bra att detta sägs men själv har jag ovanligt gott samvete i det fallet. Jag brukar inte spara på lovord mot dem som förtjänar det. Den som skriver har också så mycket större praktiska möjligheter till detta än andra. Är man hänvisad till när man träffas personligen, kan huvudet vara fullt av så mycket annat.
Men så finns det ju också skäl, om än inte goda, att vänta med lovorden. Dels kan ju en person som fortfarande lever göra en besviken. Det vore ju synd om lovorden visade sig vara förhastade. Dessutom kan den person man prisar svara att så var det inte alls. ”De goda motiv du tillskriver mig hade jag inte.” Men som regel gäller ju att en person man uppskattar blir glad av att höra det. Och även om helhetsbilden blir mindre vacker än man tänkt sig, så var det ju sant i talande eller skrivande stund.
Själv tror jag att det är unikt att skriva i en studenttidning. Aldrig har jag mött så mycket välvilja och goda ord som då. Och det var mycket uppmuntrande och gav ny kraft. Det var då jag tänkte på hur värdefullt det var att på liknande sätt uttala sin uppskattning. Och jag har alltid tyckt att det är bättre att lovorda de levande än de döda. Men trovärdigheten kräver att man uttrycker sin uppskattningen oberoende av liv eller död. Även om ingen längre kan glädjas åt lovorden så förblir de sanna.
Nu sätter ett dödsfall ibland fart på lovorden att mindre hedervärda skäl. Det kan ha ett inslag av dåligt samvete och skuld. Det är vanligt att man i det dagliga livet inte ha varit alltigenom snäll. Eller bara att man inser att det funnits tillfällen då man kunde gjort mer. Då kan man ångra allt som inte varit helt i sin ordning. I regel är detta egocentriskt och överdrivet. Man betydde inte så mycket för den just avlidna som man inbillar sig. Stod inte tillräckligt nära för att sveken och oegentligheterna skulle haft någon större betydelse. Men för sådana känslor kan vackra ord ha en kompensatorisk funktion.
26 feb. 21

Agneta Pleijels Dubbelporträtt är inte stor litteratur, men har alla andra förtjänster. Boken handlar alltså om målandet av ett porträtt. Och denna porträttmålning har ägt rum i verkligheten och porträttet finns kvar.
Det är Oscar Kokoschka som målar Agatha Christies porträtt. Den kända deckarförfattarinnan porträtterad av en framstående modernistisk konstnär. Att porträttet alls blir till är ett initiativ från hennes man och hennes älskade barnbarn. Enligt boken. Hur det i verkligheten gick till, kan läsaren inte veta.
Agneta Pleijel gör författarinnan ytterligt motsträvig inför tanken att porträtteras. Bortkastad tid att bara sitta och låta sig bemålas. Och hon finner väl sitt utseende inte precis lämpat för något porträtt överhuvud taget.
Men det blir av. Kokoschka vill ha liv och rörelse i porträttet och han försöker förmå författarinnan att berätta engagerande händelser. Då kommer det liv i ansiktet, hoppas han. Men författarinnan är både realist och psykolog. Hon utfrågar i stället konstnären. Hans stora kärlek har varit Alma Mahler, en i konstnärskretsar känd femme fatal, gift med kompositören Gustav Mahler. Det är det stora såret i hans liv och när han väl har börjat prata säger han mer än han tänkt och vill. När förhållandet är över har han också ett chockerande sätt att handskas med sin fortsatta bundenhet och kärlek. Agatha Christie lyssnar. Men det kommer liv i hennes ansikte.
Men också Agatha Christie måste berätta om sitt livs centrala episoder. Hon har levt ett spännande och äventyrligt liv. Men hon har sällan förlorat sin kontroll och sin behärskning. Lika kompetent som när hon skriver deckare. Utom en gång när hon blir tvungen att fly från sitt liv. Det har också ägt rum i verkligheten, hon var en tid försvunnen och man letade efter henne. Och fann henne slutligen på ett hotell i en främmande stad, Harrogate. Förklaringen var att hon drabbats av minnesförlust.
Agneta Pleijel har sin egen tydning av denna gåta, kanske baserat på vad man numera vet. Det är en medveten flykt. Ett försök att fly som först bara drivs av en längtan att komma bort. Men som leder henne till hotellet och från den stunden blir hennes flykt medveten. Hon skriver in sig under falskt namn. Och lever sedan ett stilla liv bland de övriga hotellgästerna. Tystlåten, men lyssnande. Jag har själv haft denna känsla mången gång när jag varit på resor. Hemifrån men med ett tillfälligt boende någon annanstans. Som att uppleva ett alternativt liv.
Jag har inget förhållande till Oskar Kokoschka. Han är bara ett av de modernismnamn som flutit förbi i mina museivandringar. Men nu har jag absolut ett förhållande till honom. Agatha Christies författarskap tycker jag inte om. Jag ha pliktskyldigast läst enstaka av hennes mest berömda böcker. Mordet på Orientexpressen. Den som i dag heter ”Och så var de bara en” läste jag i skolan och har sedan läst den även på svenska. Det är en genial idé och det är en spännande bok. Och Begravningar är farliga läste jag av en slump som barn. Dorothy Sayers är däremot lysande och skriver ofta om Oxford, vilket jag som student emeritus gillar.
Däremot tilltalas jag av icke litterära skäl av äldre engelska damer som skriver böcker, Enid Blyton, Richmal Crompton och alltså också Agatha Christie. Det har varit roligt att vara tillsammans med henne och Oskar Kokoschka under läsningen.
26 feb. 21

Jag undrar vad coronan gör med relativt privilegierade människor som jag? Hur påverkar det min blogg? Hur mycket skuld har coronan till att ens upplevelse av livet undergår vissa små förändringar.
Varför anser jag mig privilegierad? Jag har familj och jag kan i stort sett leva det liv jag brukar leva. Tidningsrummet på biblioteket är öppet, tidningar läggs ut varje dag och jag kan promenera tre kvart för att nå det. Så jag är inte tvungen att använda kollektivtrafik.
Dock är det så att jag dagligen tänker på Hasse Alfresons gamle man. Man har låst in mig och min konjak, men i skilda skåp. Kopieringsapparaten står nämligen i huvudbiblioteket och till det är dörren låst. Jag kan alltså inte göra som jag brukar, när jag hittar något intressant, kopiera och ta med mig hem för närmare studium. Och sedan ha texten framför mig när jag skriver min blogg. Jag får läsa noggrant redan på biblioteket och anteckna.
Men jag har tyckt mig märka att jag blir allt mindre intresserad av det som står i tidningarna. Är detta någon indirekt följd av pesten? Att opinionsbildare blir förlamade av situationen och alltmer ointressanta ? Eller som helhet, betänk den stora mängd jag dagligen observerar, blir något mindre intressanta. Jag bestämde mig ju tidigt för att inte ha några synpunkter på coronahanteringen. Jag kunde inte häckla amatöriska tyckare om jag själv tyckte något. Medicinskt okunnigare amatör än jag får man leta efter. Och nog har detta varit ett ämne som dominerat opinionsbildningen.
Men andra förändringar har nog kommit ändå. Att allt intressant i tidningarna har kommit att koncentreras till helgerna. Och att populära artister i stor utsträckning har ersatt intellektuellt intressanta personer som intervjuobjekt.
Men vad skall jag dra för slutsatser av detta för egen del? Att söka ämnen i samtidsdebatten är förmodligen ett fördärv. Man bör nog bara skriva om det som spontant engagerar en. Det är när starkt engagerande frågor dyker upp som det är en lycka att kunna kommentera dem på bloggen.
Visst är det så att jag vinnlägger mig om regelbundenhet och förutsägbarhet. Det är bra att det finns en text varje vardag. Och då ligger det i sakens natur att det inte kan vara lika läsvärt varje dag. Även utanför det som står i tidningarna kan ju ämnena bli sökta. Men mycket tidigt i min skribentverksamhet såg jag lockelsen i att vända mig bort från det som jag inte längre tyckte höll måttet.
”Natten gick hän och det grydde till dag och de seglade ständigt.”
24 feb. 21

Frans Werfel är en österrikisk klassiker, fast kanske något bleknad. Hans bok om Bernadette Soubirous, upphovet till miraklet i Lourdes, är emellertid synnerligen intressant läsning. Sången om Bernadette heter boken.
En fattig bondflicka, ansedd som måttligt begåvad, får oväntat visioner. Hon ser en dam, vackert klädd, i en nisch i en grotta. Bernadette blir genast hänförd över hennes skönhet. Hon försjunker så i detta att hon först efter ett tag frågar sig vad damen kommer ifrån och minns att hon glömt bort att hälsa. De hälsar på varandra. Damens skönhet tycks Bernadette överjordisk. Bernadette försöker göra korstecknet men är som förlamad. Men Damen gör korstecknet och sedan känner Bernadette som om något grep tag i henne och får henne att göra korstecknet på samma sätt som damen.
Bernadette har varit ute och plockat ris tillsammans med sin syster och en skolkamrat. Hon skils från de båda andra och det är då hon upptäcker Damen. När de två andra flickorna hittar henne tycks hon vara i extas och de måste kasta sten på henne för att väcka henne.
Sedan utvecklas förhållandet till Damen. Hon har uppväckt Bernadettes kärlek och längtan. Och när Bernadette berättar om sin upplevelse och möts hon av förskräckelse och ängslan. Genom skolkamraten kommer historien ut bland skolflickorna, som blir nyfikna. Medan de vuxna håller distans. Men fler och fler följer med när Bernadette går till grottan igen och iakttar hennes extas. Hon är på väg att få en del folkliga anhängare. Kyrkan ignorerar det hela och hoppas att det skall dö ut, medan rationellt inställda statstjänare, den världsliga makten, förfasar sig.
Bernadettes roll är framför allt imiterande. Hon återger damens rörelser. Därför kan åskådarna se vad som händer mellan henne och damen. Men så händer plötsligt en katastrof. Bernadette får i uppdrag att rena sig och dricka ur källan, det är damens bestämda uppmaning. Men det finns ingen källa. Bernadette försöker gräva fram vatten och renar sig med dy. Och när hon försöker dricka dyn kräks hon. Hennes anhängare vänder sig mot henne med avsky.
En förkommen man botar sedan sin blindhet genom att trycka en del av dyn mot sina ögon. Men han vinner ingen tilltro.
Men efter en tid bryter en källa fram. Det ter sig förvånande men är inte oförklarligt. Men källan får snart rykte om sig att vara undergörande. En ängslig grannfru har ett sjukligt barn, som under sin spädbarnstid har haft återkommande kramper. Men Bernadettes mor, som gäller för att vara lite läkekunnig, har kunnat hjälpa honom över anfallen. Men till sist är han så sjuk att han definitivt är dödsdömd. Då försöker man med källan som sista utväg och han är därefter frisk. Det blir ett under som är svårt att förklara bort.
Men författaren resonerar själv aldrig om huruvida undren har gudomligt ursprung. Däremot har han gett ett vackert och delvis originellt helgonporträtt av sin huvudperson. Hon är en naturligt ödmjuk och uppriktig människa. Hon är för enkel och osofistikerad för att bedra. Och stark i sin kärlek och lojalitet.
Men naturligtvis reagerar alla andra med beräkning, med maktintriger och misstro. Här uppvisar författaren en förskräckande realism. Det gör den långa berättelsen oavlåtligt underhållande. Här finns en hel del att lära.
23 feb. 21

Har man för mycket känslor är det alltid risk för att de springer i väg med förnuftet. Det är också risk för att stilen blir svulstig. Jag gjorde den reflektionen när jag läste Erik Helmerson i DN förra onsdagen (17 feb.). Där han går till attack mot pulkaåkning på kyrkogårdar.
Insikten om fastans vikt finns inte längre, klagar ledarskribenten. Den enda man vet om fastan är att det inte är sant att julen varar till påska, konstaterar han. ”Med den har mycket gått förlorat, livsvisdom som kan vara värdefull oavsett om man är troende eller inte. Det handlar om försakelse, stillhet, inre rening, kontemplation. En möjlighet att fråga: Vad har jag för mycket av i mitt liv, vad borde jag ha i stället?” Men jag har aldrig förstått varför man inte kan fråga detta oberoende av om det är fasta eller inte. En naturlig följd av att man stannar upp och tänker efter hela tiden.
Sedan talar ledarskribenten varmt för vördnad. Det är ett ord som betyder precis ingenting för mig. Jag är mer på Elsa Graves linje. ”Respekt syns ej på lätta fötter! Vördnad! - vilken lustig leksak i luftens klara händer.” De döda skulle inte ha något emot att våra barn har roligt, lär pulkaåkande förälder ha undsluppit sig, ”till synes rödblommigt ostörda av tanken på hur tidevarv komma tidevarv försvinna och släkten följa på släktens gång”. Vilken är tanken bakom detta fromma snömos? Att de rödblommiga inte insett att de döda verkligen är döda och således inte tycker något alls? Eller är det själva tanken på att tiden går och vi alla är dödliga som borde föranleda något större allvar. Är det inte fröken Bock i Karlsson på taket som säger något liknande?
Nej, det är de levande som tycker och de bör naturligtvis respekteras, om inte precis vördas. Vi har alla våra irrationella sidor och man måste respektera individens vilja och känslor även om man själv är främmande för dem. Man behöver ju inte åka pulka där det väcker anstöt. Jag skulle inte säga att man kränker någons religiösa känslor genom att här synda på nåden. Men man kränker kanske någons sinne för pietet och det kan vara illa nog.
Sedan övergår Helmerson till att tala om en helt annan sak, nämligen en försvagad humanitet. Men det är något helt annat – och mycket, mycket värre - än en brist på vördnad.
22 feb. 21