Visar inlägg från januari 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Idergards manssyn

Thomas Idergard poängterar, som kolumnist på Dagens ledarsida (7 jan. ), att det är viktigt att Jesus var man. Och det har en stark koppling till Idergards syn på könen överhuvudtaget. Eftersom kroppen är viktig kan det inte vara ointressant är Jesus var man. Här ser man en konservativ människas eftergift till en kroppsfixerad samtid. Och att se könen som en konstruktion strider mot skapelsen, menar uppenbarligen Idergard. Könsskillnaden är alltså inte enbart biologisk. ”Här återställs Guds ursprungsplan i skapelsen: Könens likhet i värdighet och olikhet, komplementaritet i uppgifter”. Det är ju clara verba. Och inte mycket att säga om det. Detta är Idergards åsikt.
Det problematiska är att Idergard uppenbarligen tror att han argumenterar. Något liknar det att påstå: Att om var det Guds vilja att vi skulle flyga, så hade hen gett oss vingar. Ty naturligtvis hade Gud kunna skapa människorna så att de hade kunna fortplanta sig på annat sätt. Eftersom hen inte gör det, kan man misstänka att hen ville ge det en betydelse utöver den biologiska. Precis som med flygplanen och de uteblivna vingarna.
Men det händer en del på jorden som inte är Guds vilja. Det torde väl inte ens Idergard kunna förneka. Det är ju inget som hindrar att människorna i sin fåvitskhet har börjat tillskriva de olika könen olika egenskaper och uppgifter på grund av att det ena könet är fysiskt starkare. Att konstruktionen av genus inte är gudagiven strider inte mot tanken på en skapare.
Då kan man ju invända att man trodde som Idergard i biblisk tid. Det gjorde man förvisso. Och man kan tro att ingenting är tidsbundet i bibeln. Gud blev människa just då för att det var den bästa av tider. Det verkar ju klokt att välja en tid när hen behöver korrigera människorna minst. Men alla sanna människor är tidsbundna. Så också guden om hen samtidigt är sann människa.
Varför valde Gud att bli man när hen inkarnerade sig? Därför att det var viktigt för lärans spridning. På grund av människornas dårskap hade en kvinna inte tagits på samma allvar. Varför valde han just den tiden att bli människa? Förslagsvis, därför att han tyckte att människorna nätt och jämt kunde ta till sig budskapet. Så tidigt som möjligt i historien men inte för tidigt. Ett annat alternativt var att det var historiska skäl. Jesus föddes någonstans i världsväldet som kristendomen kunde erövra innan det upplöstes.
Allt detta är bara tankelekar och spekulationer. Men de visar att det finns alternativa synsätt till de Idergard presenterar. Och med lika stor trovärdighet.
15 jan. 21

Skammens återkomst

Jag tycker nog man bör observera och framhålla som ett betänkligt drag i tiden skuldbeläggandet av den heterosexuella manliga sexualiteten. När den sexuella revolutionen kom, fanns det gott om moralkonservativa motröster. ”Vi måste värna om de kristna värdena.” Nu skulle dessa tabun brytas, ingen skulle behöva skämmas för sin sexualitet. Sexualiteten var inte något fult utan något naturligt och sunt. Så gick psalmerna. Det är lätt att se att det moralkonservativa greppet var starkast över kvinnorna. Det som var tillåtet för männen var inte tillåtet för kvinnorna. Jungfrutro och dubbelmoral, hette Kristina Ahlmark Michaneks bok.
När Kristin MCMillen recenserar Geir Gulliksens senaste bok i Dagens Etc (8 jan.) avslutar hon med följande ord. ”Jag tror nämligen att det kryllar av män med lager av problematiserande blickar på sig själva. Män som vill slippa bli sedda som typiska män”. Och vad är det Gulliksen problematiserar? Att han ser på en kvinna med lust. Här har hans hjälte verkligen internaliserad ett vanligt feministisk synsätt, talet om den manliga blicken. Jag har svårt att se det som något annat än ett skuldbeläggande av själva lusten.
Jag är på det klara med att det finns en tradition av manligt översitteri som det i hög grad att viktigt att göra upp med. Att bli medveten om och reagera mot detta är centralt. Här är det naturligtvis bra med problematiserande blickar på sig själv. Men det är inte bra om man börjar skämmas över sin sexualitet.
Jag tror visst att många kvinnor finner manlig uppmärksamhet plågsam. Att drabbas av okändas sexuella intresse. Sexuellt intresse kan bara vara acceptabelt, när man på andra grunder har börjat intressera sig för varandra. Det där kan man fundera mycket på. Yta kommer ju alltid tidsmässigt före djup. Man möter en människas yttre innan man möter hennes inre. Men jag är inte främmande för att det kan finnas psykosexuella skillnader mellan könen, medfödda eller, vilket jag mer tror, förvärvade. Men det är svårt att generalisera, skillnaderna är ju inte bara beroende av kön, utan också av generation. Och individ.
Men jag tycker det är allvarligt om man skuldbelägger blickar och impulser. Det är inte långt från den gamla moralkonservatismen. Skräms, o människa!
14 jan. 21

Hemmamakt

Jag tycker inte att debatten om vilket kön som har makten över hemmet har förts med tillräcklig stringens. Nu är det en ganska besvärlig debatt eftersom det finns en annan fråga med vissa kopplingar till denna. Men som ändå är något annat.
Det utgår alltså från en undersökning som bekräftar att mannen har större offentlig makt. Och att kvinnan har den största makten över hemmet. Men det sensationella är att båda könen anser den privata makten väsentligare. Detta diskuterades för någon månad sedan. Nina Solomins, delvis judisk vinklade, inlägg i Svenska Dagbladet (11 jan.) visar att debatten ännu lever.
Den andra frågan är naturligtvis frågan om arbetsfördelning. Det finns i hemmet och familjen vissa nödvändiga arbetsuppgifter och de bör man naturligtvis dela rättvist på. Men så långt handlar det inte om makt. Maktaspekten kommer in bara om man menar att den som har den största arbetsbördan också bör ha den största makten.
Den maktlöshet som mannen känner beror nog inte på att han till äventyrs skonas från hårda arbetsuppgifter. Utan att hans inflytande är för dåligt. Den mest grundläggande maktfrågan är frågan om ambitionsnivån. Det gäller städning och prydlighet. Om man med städning menar göra rent i hörnen och med prydlighet att pennorna ligger rätt på skrivbordet. Räcker det med att det fungerar eller måste det fungera perfekt? Vem sätter ambitionsnivån? Det är en maktfråga.
Det kan naturligtvis också sägas om de sociala kontakterna. Hur många människor måste man ha kontakt med och hur perfekt måste kontakten skötas? Vad är viktigt? Det är naturligt att man tar på sig en uppgift som man finner viktig. Men det ingår knappast i det gemensamma arbetet om den andra parten finner den oviktig.
Jag tror att de maktfrågor som männen tänker på när de beklagar sin brist på makt gäller heminredning och barnens uppfostran. Vem är det rent bokstavligt som bestämmer var skåpet skall stå?
Det är en plikt att försöka vara bra för sina barn. Se till att de inte fryser och hungrar. Hämta och lämna på dagis. Gå på föräldramöten och utvecklingssamtal. Packa gymnastikpåsar. Stötta och samtala. Men uppfostran är något annat, den grundläggande hållningen till barnen, vilken livshållning man försöker förmedla. Därför brukar jag alltid säga att det förnämsta man kan säga om en människa är att hen är en god medförälder. Är det inte helt bra kan det tvinga fram smärtsamma kompromisser. Som man tycker går ut över barnen.
Här har jag egentligen ingen lösning om man skulle ha olika åsikter. Det torde vara lättare att kompromissa om heminredning. Men kompromisserna kan naturligtvis också leda till att båda vantrivs.
Jag tänker när jag skriver det, vad talet om delaktighet ofta betyder. Jag vill inte veta din åsikt, men jag vill att du intresserar dig för och bekräftar min.
13 jan. 21

Lernfelt om liberalismen

En gammal kollega från Lundagårdstiden, färgstark och originell, karaktäriserade min framtoning under lundagårdstiden som politiskt korrekt. Termen var inte uppfunnen på den tiden, men tittar man bakåt kan man se, att jag tyckte då vad jag tycker idag. Och idag är jag utan tvekan politiskt korrekt.
Men mina ideologiska rötter är ännu äldre än det sena 70-tal när jag skrev i Lundagård. Jag är nämligen en klassisk kulturradikal, vilket betyder att jag avskyr fördomar. Och försvarar rätten för envar att vara annorlunda. Min vänsterliberala minoritism har alltid varit grundläggande. Och under den marxistiska eran i en tid när folket hyllades, de många människorna, var detta ingalunda något opportunt. Det var givetvis höger, borgerlig individualism, ansåg vänstern. Idag stämplas det som bekant som vänster. Det finner jag synnerligen ointressant. Men jag känner igen flockbeteende och majoritetsförtryck när jag ser det. Vare sig man kallar det höger eller vänster.
Men inte alla reagerar på samma sätt. Malin Lernfelt ägnar en indignerad ledare i Upsala Nya Tidning (4 jan.) över att liberalerna (gamla Folkpartiet) av sverigedemokraterna kallas vänsterliberalt. Ett förfärligt invektiv, förstår man att hon tycker. Själv är jag mycket nöjd med att sverigedemokraterna rätt uppfattat att det är liberalerna som är deras huvudfiende. Och inte försöker låtsas som att uppgörelsen sker mot marxister, postmarxister eller socialister. Jämför dock den av sverigedemokrater använda termen kulturmarxister som har en direkt parallell i nazisternas kulturbolsjeviker.
Huruvida socialliberalismen kan kallas vänsterliberal kan man naturligtvis fråga sig. När vi använde termen i min ungdom var det förstås en markering mot folkpartiet, vi var ett snäpp radikalare. Men i ordet vänsterliberal är det förstås liberal som är det centrala ordet. Vänster är ju bara en positionsangivelse. Vi står längst åt vänster bland liberalerna. Enligt ett gammalt normalt språkbruk står liberalismen till vänster om konservatismen och till höger om socialismen. Det kan man ju inte förneka genom att manipulera med termer. Socialliberalismen står rimligen till vänster om nyliberalismen.
Så Lernfelts problem är mest en fobi för ordet vänster. Och sverigedemokraternas motståndare är förstås liberalerna. Vänster talar man om för att appellera till alla som delar den lernfeldtska fobin. Men det är ju helt riktigt att det inte är den ekonomiska liberalismen man i första hand är ute efter. Utan all annan liberalism, frihet, demokrati, feminism, antirasism. Som jag påpekat man kan inte angripa vänsterliberalismen utan att angripa liberalismen som sådan. Och man har inte varit särskilt hycklande på den punkten. Den illiberala demokratin – vilken inte är mer demokrati än den östtyska folkdemokratin – tycks vara idealet.
12 jan 21

Tunström om Bulletin

Ibland blir man besviken. När Marin Tunström i Barometern (23 dec. 20) skall kommentera Bulletin har han inte ett ont ord att säga (se min blogg 21 dec.). Det här kommer att öka mångfalden i opinionen. Det finns ingen anledning att misstänka att man inte klart kommer att skilja på nyhetsfakta och opinionsbildning. Låt vara att Tunström ondgör sig över att Dagens Etc inte alltid gör det. Låt oss hoppas att han inte menar att vänsterns övertramp kan tjäna som ursäkt för högerns. Det är inget skumt med att vissa kapitalister satsar på denna nätprodukt. Tvärtom det är värt beröm, eftersom de flesta nu för tiden är mer angelägna att tjäna pengar än att satsa sina pengar på opinionsbildning. Menar alltså Tunström.
Ja, men var är det för opinion man satsar på? ”Det hymlas inte om ledarsidans inriktning, liberalkonservativ som etiketten lyder. Ett ord som till och med Moderaterna för några år sedan valde att lägga under mattan.” Men vem är rädd för liberalkonservatismen? Det tycker jag är en ganska ordinär högerideologi och jag kan inte tänka mig att det kräver något större mod och ryggrad att erkänna den. Men vänta nu: Alice Teodorescu Måwe, Carolin Dahlman, Ivar Arpi, Per Gudmundsson, Paulina Neuding. Finns det inte något mycket profilerat hos dessa högertänkare? En man som jag dagligen träffar på biblioteket var en stor beundrare av Alice Teodorecu Måwe när hon var politisk redaktör för Göteborgs - Posten. Hon ligger någonstans mellan moderaterna och sverigedemokratena, sa han, berömmande. Hans konstaterande var alltså inte något infamt vänsterförtal utan hans ärliga bedömning av ett sakförhållande som han gillade. Men sedan dess har ju Alice Teodorescu Måwe varit med om att skriva moderaternas partiprogram så det finns kanske inte längre något mellanrum där man kan befinna sig. Eller också har det bara krympt.
Så det är väl alldeles utmärkt att kapitalister satsar sitt kapital på opinionsbildning. Men de här kapitalisterna satsar alltså sitt kapital på Bulletin och inte på Svenska Dagbladet. Något har väl detta är betyda. Det är också sant att om Bulletin och Svenska Dagbladet inte har samma linje så ökar mångfalden. Precis som en tidning som sympatiserar med Putin eller Donald Trump skulle öka mångfalden i den svenska opinionsbildningen.
Alla människor har rätt till sina värderingar. Men jag brukar bortsett från alla värderingar uppskatta Martin Tunströms intellektuella hederlighet. Jag är en smula konfunderad här. Kan han det här gången verkligen vara i god tro?
11 jan. 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg