Visar inlägg från januari 2021

Tillbaka till bloggens startsida

Förakt och medkänsla

Om jag kunde förstå varför man bör tycka synd om sverigedemokraterna och dess väljare. Och varför det är ett sådant klassförakt att tycka illa om dem? Men det är ju ett faktum att högerpopulismen liksom den gamla nationalsocialismen är klassöverskridande. Den som stöder sig på undersökningar, som Martin Gelin i DN (19 jan.), när han studerar trumpväljare , finner ju att de inte alls är särskilt fattiga eller marginaliserade. Möjligen kunde man se det som de klokas förakt mot de dumma, ett förakt från intellektuella mot icke- intellektuella. Men det drabbar väl företagare och rika kapitalister i så fall lika hårt som arbetare.
Dessutom tror jag att det har ganska lite med dumhet att göra. Utan det handlar om den fördumning som inträder när intellektet helt och håller blir känslornas tjänarinna. Intellektet används för att så intelligent som möjligt försvara en grundläggande och intensiv känsla. Och den känslan är svår att modifiera med förnuftsmässiga resonemang eftersom förnuftet i stället används för att berättiga den. Allt annat skulle känslomässigt vara otillfredsställande.
Men förakt? Är inte försöken till ursäkter och inlevelse det verkliga föraktet? Varför inte i stället tänka: Du är så mycket människa som jag. Du har rätt till din åsikt och du säger vad du tycker och tar ansvar för det. Precis som jag gör, din jämlike. Skall jag i stället säga, att du egentligen menar något annat än det du säger? Att det är hemskt synd om dig som har sådana åsikter som du egentligen inte kan mena. Är det inte mindre föraktfullt att konstatera att här föreligger en djupgående värdekonflikt. Och att du på basis av dina värderingar får så mycket respekt av mig som du förtjänar.
22 jan. 21

Lifvendahl och Hakelius

Det är ingen tvekan om att den anständiga högern har problem. Jag tänker på två så hedervärda personer som Johan Hakelius i Expressen (9 jan.) och Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet (17 jan.). Lifvendahl skriver en lång och klok ledare som jag bara kan instämma i. Men så plötsligt kommer något som får mig att spärra upp ögonen. Hon säger mycket riktigt att så väl högern som vänstern bör sopa framför sin egen dörr. Inte komma dragande med motsidans försyndelser.
Men så kommer det. ”Man kan både fördöma Antifas våldshandlingar och Donald Trumps uppvigling och attacker på demokratin och hans supporterskarors våldsverkan”. I detta har hon helt rätt. Men det är något skumt att jämföra Trump, eller Sverigedemokraterna, hans svenska försvarare, med Antifa. Trump var USA:s president och Sverigedemokraterna är ett av våra tre stora partier, då har man en betydande demokratisk position. Afa bör väl snarare jämföras med de rena nazisterna. Alla vettiga människor tar avstånd från sådana höger- och vänsterextremister. Men vi har sett att republikanerna alltför länge spelat med i Donald Trumps spel och att det faktiskt finns en höger som skulle ha nytta av ett visst samarbete med Sverigedemokraterna. Och det är faktiskt viktigt att hålla rent mot extremisterna även om det kostar. Att hålla rent mot nazister och antifascister är inget dilemma. Men det blir det när illiberaler börjar få stort folklig stöd och därav en potentiell maktposition. Då först blir det en samvetsfråga.
Och lyssna på Johan Hakelius. ”Och visst behöver folkviljan uppfostras. Men hur i all världen skall den här uppfostringen gå till? Ska man beröva folk deras rösträtt? Och hur i all världen skall ett samhälle där stora grupper utesluts, kunna vara ett samhälle. Det är alltid, förr eller senare, det förbannade folket som ställer till det. Nu har det gjort det igen. Lösningen? Jag har ingen aning. Men jag är rätt säker på att den inte är att avsätta folket och välja ett nytt”.
Den sista meningen torde vara ett citat från Bertold Brecht. Och det är nog aldrig aktuellt att ta det på allvar. I diktaturer behöver man inte välja bort folket eftersom det är maktlöst. Men i en demokrati kan folket på demokratisk väg avskaffa demokratin. Och då får folket nya makthavare och vi andra hamnar i opposition. I värsta fall får vi emigrera. Det är väl det man har att välja på om man inte vill korrumperas. Det verkar som den anständiga höger inte kan handskas med en så djup värdekonflikt. Man tror att man kan göra som vanligt, ge och ta och kompromissa. Det blir inte bättre för att man skriker, däri har man rätt. Men ett högt tonläge är inte vårt centrala problem.
21 jan. 21

Överspåndhet

I Kerstin Ekmans En stad av ljus berättas om hjältinnans korta och bohemiska period i Uppsala.
Något kan jag ju känna igen. Att komma till universitetet från en småstad och den vilsenhet man känner i en ny miljö. Så jag kom att tänka på mina första terminer i Lund.
Jag var 20 år och läste precis som Kerstin Ekmans hjältinna Nordiska språk. Parallellt med de övriga kurserna stilistik, fonetik, landsmålsalfabetet, läste vi norska och danska. Vi började med norska och vår lektor Ivar Orgland var själv nynorsk poet. Vi sysslade alltså med nynorska poeter. Tre och tre tilldelades vi en nynorsk poet. Och vi tre skulle gemensamt skriva en presenterande text om poeten i fråga. Sedan skulle vi välja två dikter var och analysera dem.
Den vi tilldelades var Tormod Skagestad.
Jag blev mycket starkt gripen av hans poesi. De övriga medlemmarna i gruppen var väl mer distanserade.
Jag ansåg vid den här tiden att diktanalys var en ytterligt meningslös sysselsättning. Diktaren hade ju sagt vad han ville säga i sin dikt och på det sätt hen ville att det skulle sägas. Jag kunde inte begripa vad alla omskrivningar skulle tjäna till. Numera ser jag mer poängen med det hela, genom att fundera kring en text kan man förstå den bättre, se hur tankeinnehåll och form samverkar. Men det kräver ju en speciell form av begåvning. Det är väl troligt att valhänta försök på gymnasienivå inte kunde göra detta klart.
Men jag hade min stora upplevelse av Tormod Skagestad. Som egensinnig elevrådsordförande visste jag att man kunde bryta mot regler och konventioner. I stället för att analysera talade jag om min starka upplevelse.
Hur reagerade man på det? ”Jag tror lektor Orgland blev lite rörd”, sa en flicka till mig. Jo, han kommenterade aldrig mitt regelbrott. Kanske tänkte han att jag var en liten novisch som man fick behandla med varsamhet. En annan flicka sa att det var ovanligt med en pojke som var så öppen och personlig. Det uppskattade jag mycket eftersom en av mina ambitioner var att bryta med könskonventioner. Betänk att året var 1965.
Men jag blev studentrepresentant hösten därpå. Tillsammans med en mycket vacker och snäll flicka. Hon tog sig lite grann an mig under min kristermin. Hon berättade att det också fanns de i studentgruppen som karaktäriserat mig som överspänd. Jag kan inte precis säga att det sårade mig och jag tyckte det var bra att jag fått veta det. Men lite ledsamt var det kanske. Och säkert ökade det min självdistans.
Men hur var det med själva dikterna? Jag får väl som anslutning ge en av de dikter jag valt. Den heter ”Je bögde meg stille – og gråt”.
 
Stum har ho samla sitt mörke hår.
Sitt mörke gull. Moldsvarte traer
löfta månen tor havet, full.
Og havet låg der. Ho sa: Je går.
 
Men mine hendar fannt ikkje ro.
I stein, kvit som rav, högg dem ho in.
Je dikta ho ut i skyer och hav!
I regn och vind. Je lot drömman gro -
 
Da kom ho tebars att. Kjakan var våt.
Ut har ho slått har ho rivi sitt hår!
Breia det for meg. Stolt har je stått.
Stumt har ho gått.
 
- - - -
 
Je bögde meg stille og gråt.
 
Den andra dikten tycker jag är för lång för att citera. Den handlar om en tågresa i natten, där en efter en stiger av. Och till sist får diktaren själv stiga av. Stiga ut i mörkret. Billeten gjalt ikkje lenger.
20 jan. 21

En stad av ljus

Så läser jag den avslutande delen i Kerstin Ekmans katrineholmskvartett, En stad av ljus. Det är på många sätt en större roman än de övriga. Den efterlämnar en känsla av sorg. Tragiken är svår att värja sig mot. Jag kan inte förklara varför den känns så mycket mera drabbande än de andra böckerna. Tragiken fördjupad, katrineholmshatet våldsammare? Kan det bero på en så enkel sak att det är en roman berättad i jagform. Och att berättaren är en förlorare bland förlorare. Det som skiljer henne från andra förlorare är att hon haft en viss tur på det yttre planet. Men hon är lika uppgiven.
I början undrar man vem som är berättaren. Men så förstår man att det är Ann- Marie, flickan som vuxit upp hos Tora Otters son Fredrik och svärdotter Jenny (se min blogg 22 dec. 20). Och som också i hög grad som barn protekterades av Tora. Nu är hon vuxen, gift, och bor i Portugal och har rest hem till Katrineholm för att sälja sitt hus. Samtidigt letar hon efter sin dotter Elisabeth, som är på rymmen. Och så får man hennes förgångna i tillbakablickar.
Elisabeth har skickats iväg på semesterresa till Sicilien tillsammans med Jenny. Men smiter på flygplatsen medan Jenny sitter fast i planet. Så där sitter Ann-Marie i sitt hus och kommer ingen vart utan väntar på Elisabeth. Ann-Marie är gift med Hasse som är en hårt arbetande kapitalist, som till sist gör konkurs. Och så får vi återblickar på hennes liv. Hennes misslyckade studier i Uppsala och hennes måttligt framgångsrika journalistkarriär.
Man undrar hela boken varför hon har så dålig hand med sin adoptivdotter. Men jagpersonen som hela tiden berättat saker ur sitt förflutna, otroheter och annat, avslöjar på slutet
plötsligt något som hon aldrig tidigare nämnt. Och konstigt nog är det när dottern kommit tillbaka och berättar varför hon tycker illa om mamman. Det är något som skaver här. Visst kan man frisera en framställning för en tänkt läsare. Visst kan man dölja saker också för sig själv. Men att i samtal låta något avslöjas som man inte har berättat. Ligger det inte något orimligt i det? Inte ens en otillförlitlig berättare borde inte gå så klumpigt till väga.
Det är också en metafysisk roman och en vetenskapsteoretisk. Den av Ann Marie dyrkade fadern, som spelar en stor roll i romanen, är nämligen uppfinnare. Så hon får tidigt ett stort intresse för Fysik. Det är svårt att bli klok på de metafysiska inslagen, kontakten med en helt annan värld. Kanske handlar det om en psykos, kanske om ett genuint metafysiskt behov? De metafysiska och vetenskapsteoretiska inslagen har ju det gemensamt att de ställer frågan om vad som är verklighet på sin spets. Maria Schottenius som skrivit en avhandling om romanen arbetar både med fysikalisk - matematiska teorier och jungiansk analys.
Jag vet en roman som fyller mig med en stor och hopplös sorg, Eyvind Johnsons bästa bok Hans Nådes Tid. En stad av ljus efterlämnar en liknande sorg. Men inte bara över livets ohjälplighet utan också över sårighet och låghet.
Kanske beror det helt enkelt på att det inte här är öde och omständigheter som är problemet. Utan människorna.
19 jan. 21

Hedenmo och Karlsson

Jag tänker på Anna Hedenmos intervju med sverigedemokraten Mattias Karlsson i TV:s Min sanning. Som väckt så mycket ursinne. Men man kan ju tänka sig att det var ett försök att göra rättvisa åt sverigedemokraterna genom att presentera dess absolut bästa argument av dess bästa representant. Och det var ju inte så lite upplysande. Bättre än så här blir det alltså inte. Och allt annat inom partiet är mycket sämre. Nivåskillnaden mellan den ledande trojkan och resten är jättestor. Och som t.ex. Jomshof visar är det inte så politiskt korrekt där heller.
Också på en annan punkt var det upplysande. Partiledningen Åkesson, Karlsson och Jomshof bekämpar uppriktigt rasismen. Men de har en annan definition. Om man säger om en viss invandrargrupp att tiotusentals av dem är potentiella sexualförbrytare och terrorister så är det inte rasism. Menar alltså sverigedemokraterna och argumentet är att potentiella bara betyder möjliga. Och i så fall är ju alla människor möjliga våldtäktsmän och terrorister. Hedenmo är lågmält och förbiglidande inne på argumentet, men försummar att säga att då är det med nödvändighet rasism att säga det om en viss grupp människor. I stället säger hon försiktigt att det – kanske - är rasism. Men det är tvärtom en slutsats man inte kommer ifrån. Och detta säger alltså sverigedemokraternas mest antirasistiske företrädare. Och det är inget som han hymlar med utan direkt försvarar. Antirasismen är alltså uppriktig, ty ibland är rasismen omedveten. Ehuru genuin.
Man kan undra varför alltfler röster talar för att kritiken mot sverigedemokraterna bör tonas ner? Det behöver inte nödvändigtvis betyda en så stor åsiktsförskjutning. Man varnar för polarisering, man bagatelliserar det uppenbara. När det gäller polarisering mellan sverigedemokraterna och resten så är det ett faktum. Eftersom de har andra värderingar än vi andra, även om de ibland låtsas något annat. Och det handlar inte om den vanliga åsiktsskillnaden mellan konservativa, liberaler, socialdemokrater och socialister. Utan om något mycket mera grundläggande. Att vissa värderingsskillnader är mer grundläggande än andra tycks vara en svår insikt för den anständiga högern.
Jag tror att bagatelliseringen beror på att ett samarbete med sverigedemokraterna är vägen till makten. Hur uppriktigt man tror på sverigedemokraternas harmlöshet undandrar sig mitt bedömande. Man kommer lätt att tro det man vill tro. Ett sätt att förvandla en medveten osanning till en inre förljugenhet.
18 jan. 21

Äldre inlägg

Nyare inlägg