Lars Westerbergs Blogg

Jag tänker på liv och dikt. Konsten är lång men livet är kort. Hur litet man hinner läsa under ett liv, i synnerhet om man läser med eftertanke.
Det är förstås Lars Noréns död som skapar detta tankespår. Och också för hur den skrivande människan lever en stor del av sitt liv i sina texter. Livet kan innehålla katastrofer som ger det en ny riktning. Det påverkar rimligtvis också skrivandet. Men katastrofen kan också finns i själva författarskapet. Man skriver något som förändrar hela uppfattningen om författarskapet. En utveckling bryts och en annan börjar. En annan fråga är hur framgång förändrar en människa. Integritet är en bra sak och den egensinnige har lättare att förhålla sig oberoende av omvärlden. Men om omvärlden börjar anse en viktig är det underligt om inte självkänslan stärks.
Jag läste i min ungdom om poeten Lars Norén. Det vanligaste fotografiet på honom stärkte det man visste. Det skrevs nämligen att han vårdats för schizofreni. Och en av hans diktsamlingar hade den suggestiva titeln ”Stupor. Nobody Knows You When You're Down and Out. Och jag funderade på om man kunde bli frisk från schizofreni. Och jag tänkte mig att det tydligen var möjligt att skriva dikt även om man hade den bakgrunden. Detta känsliga nästan utplånade ansikte. Som en asp som skalv. Det måste ha varit under mycket tidiga studentår eller gymnasieår, då jag ännu inte visste så mycket.
Sedan såg jag Amala Kamala på TV 1971. Och fann det vara en märklig pjäs.
Och så kom genombrottet vid decennieskiftet till 80-talet. Det ledde till att jag kom att se ”Natten är dagens mor” i Malmö och dess fortsättning ”Kaos är granne med Gud” i Göteborg. Jag pendlade ju då oroligt mellan Lund och Alingsås. Det var en skakande upplevelse att se dessa pjäser. Man tvivlade inte på att man upplevt något stort.
Därefter har jag mer eller mindre förlorat kontakten med Lars Norén. Jag har säkerligen sett några av hans pjäser i TV och funnit dem bra. Men han har inte längre känts som så nödvändigt. Man blir äldre och ser redan döden hägra. Man försöker fortfarande lära och förstå. Norén skakar om känslomässigt men ger han några bestående insikter om livet? Och hur originell är han i förhållande till Eugene O'Neill?
Men jag talar ur en djup okunnighet. Och livet är kort. Varje viktigt verk man tar del av är ett val. Och man vet aldrig om man väljer rätt. Många har varit förtjusta i Lars Noréns dagböcker. Men jag misstror själva genren. Prata kan jag göra själv. Men Karl Ove Knausgårds Min Kamp är bland det bästa jag läst. Och det skulle jag aldrig trott om jag på grundval av mina fördomar hade avstått från att läsa.
Jag har också en respekt för konsten som är en smula irrationell. Man bör aldrig döma en bok halvläst. Men det får ju som konsekvens att det blir många böcker man aldrig öppnar. Medan man sammanbitet fullföljer sina felval.
Men för att flytta blicken till Norén. Hur påverkade den mänskliga omdömeslöshet som gjorde att Norén ställde autentiska nazister på scenen, lät dem själva utforma sina repliker. Ett ohyggligt konstnärligt experiment som havererade. Den krocken måste han tvingat till nya spår i författarprocessen. Noréns dagböcker skrivs i samma situation som Katarina Frostensons två senaste böcker. Vantrivseln i kulturlivet är förklarlig.
29 jan. 21

Så läser jag om Walter Ljungquists Nycklar till okänt rum. Det var den fösta roman jag läste av Walter Ljungquist och den har stannat i mitt minne som ett mästerverk. Och det var länge det enda jag läst av Walter Ljungquist. Den som följt min blogg vet att jag sedan läst nitton av hans tjugoen böcker och att det stärkt min uppfattning att han är en mycket stor svensk författare. Inte bara udda och bortglömd utan i klass med de allra största. Detta sagt under fullt medvetande om det subjektiva i all litteraturbedömning. Mest liknar han Eyvind Johnson. Den universella känsla av sorg, som Johnsons bästa böcker, främst Hans Nådes tid, framkallar, når Ljungquist inte upp till. Men han är på andra punkter överlägsen Johnson. Det finns en intimare psykologi hos Ljungquist. Båda författarna har sina svagare böcker. Men jag anser Eyvind Johnson vara den störste svenske nobelpristagaren och absolut en klassiker. Inte alla nobelpristagare är det. Nå, på den nivån behövs det inga jämförelser. Men desto mer skriande blir undervärderingen av Ljungquist.
Men jag har alltså mött fler imponerande mästerverk hos Walter Ljungquist, sedan jag först läste honom. Hur står sig mitt första intryck av författarskapet, hur bra är Nycklar till okänt rum i förhållande till annat han skrivit? Jag hänvisar till min blogg 19 juli 2018 där jag tar upp hans sex sena böcker. De når mycket djupare och längre än Nycklar till okänt rum. Nycklar till okänt rum är en enklare roman, men spännande och tillgänglig.
Man har påstått att det har en närmast deckarbetonad intrig. Och det stämmer i så måtto att det är en gåta som skall lösas.
Det är alltså en roman om minnesförlust. Jagpersonen befinner sig på en gata i Stockholm och är nära att bli påkörd av en spårvagn. Men en behjärtad kvinna rycker tag i honom och drar honom i säkerhet. Och han har helt tappat minnen. Han vet inte ens vad han heter. I fickan hittar han tre nycklar och i plånboken lite pengar. Kostymen tycks vara köpt i Köpenhamn. Han vandrar planlöst omkring och längtar efter kvinnan som räddat honom för att ha något fäste i världen. Och hon dyker också upp på nytt och känner väl att hon bör ta hand om den förvirrade mannen. Hon tar med honom hem och de blir förälskade. Den förälskelsen är ju början på det nya livet. Ty det förflutna är utraderat.
Men så kommer några fragment tillbaka. Medan han bor hos kvinnan ber en person, som han inte känner igen, honom att hälsa till Pax. Och i drömmen kommer ett ortnamn tillbaka. Och ett namn på en kvinna. Och då ger sig jagpersonen av på natten för att söka sitt förflutna. Men kvinnan som han älskar följer honom i spåren.
Och sedan berättar jagpersonen och kvinnan växelvis i sökandet efter hans förflutna. Når i olika ordning platser där han bott och upplevt saker. Vad heter han egentligen? Vem är Pax? Vart går nycklarna? Så småningom faller bitarna på plats.
Det är som sagt spännande. Kanske brister Ljungquist i realism här. Kan det gå till så, vid en minnesförlust? Och varför lämnar han den han just börjat älska? Kanske styr intrigen psykologin. Minnet kan inte återvända förrän allt i gåtan är löst. Det blir mer spännande om man får följa två personer som forskar var för sig. Men det är en lättläst och tydlig bok. Ljungquist markerar alltid vem det är som berättar, handlingen är lätt att följa. Kanske är det en bra bok att börja med.
Det man tidigt upptäcker hos Walter Ljungquist är att han är sommarstämningarnas skildrare framför alla andra. Naturen finns alltid med och förstärker stämningarna. Jag minns ett kåseri jag skrev i GT, kvällstidningen i Göteborg, där jag skildrade en tågresa mellan Alingsås och Göteborg. Och hur jag då tänkte på Walter Ljungquist. Hans landskap är vanligen norra Småland, upp mot östgötagränsen. Så det var inte geografin utan sommarens ljuvlighet som fick mig att associera till honom.
28 jan. 21

Jag skulle vilja tala om definitioner. Så här skriver Kaj Schueler i Svenska Dagbladet (25 jan.) när han recenserar Björn Wiman. ”....då man givetvis kan hysa antisemitiska uppfattningar eller vara antisemit utan att vara nazist. Däremot är det inte möjligt att vara nazist utan att vara antisemit – antisemitismen är en av nazismens ideologiska grundpelare.”
Det är helt rätt. Men då får man problem med hur man skall benämna dem som sympatiserade med nazismens idéer i övrig men stod främmande för antisemitismen. Den var bara konstig, tyckte man, och valde att helt bortse från den när man i praktiken stödde nazismen. Man tolererade rasismen utan att gilla den. Och eftersom antisemitismen var en så central del av nazismen så är förbrytelsen här att bortse från ett vettlöst och fanatiskt judehat. Man kan naturligtvis också definiera detta som antisemitism. Men jag har en känsla av att denna typ av hållning var ganska vanlig i norden. Och Inge Scholl berättar i sin bok om den vita rosen att ungdomsledaren inte kunde förklara antisemitismen för tvivlande ungdomar. Utan fick tillgripa ”religiösa” argument. Detta måste man tro på utan att kunna begripa det.
En annan definitionsfråga kommer jag att tänka på när jag läser Joel Halldorfs i Expressen
(25 jan.) angrepp på Dagens Nyheter. Han spårar en sekulär puritanism, en rigiditet av religiösa proportioner hos tidningen. Det är helt riktigt, deras trångsynta moraliserande liknar mer calvinism är liberal vidsynthet. Drick och rök inte, bekämpa sexualarbete, res inte, handla inte i affärer,i synnerhet inte under coronan och om du är makthavare. Men jag anser inte att den tar sig uttryck i kampen mot högerkrafterna. Det är inte en renhetslängtan som gör att man bekämpar fördomar och egoism. Ondska handlar det definitivt inte om, det är stor skillnad mellan att vara ond och att vara fördomsfull. Och fördomar drabbar, får onda konsekvenser. Det handlar inte om att längtan efter renhet utan att försvara de mest utsatta.
Så blir Halldorf bara en av rösterna som vill förringa och relativisera högerpopulisterna. Men jag är övertygad om att mycket beror på att det gått 75 år sedan kriget. Hade inte nazismen lett till så förfärliga resultat så hade den nog åtnjutit en ganska bred popularitet. Och när de förfärliga resultaten blir historiskt allt avlägsnare så återkommer populariteten. Och eftersom man inte riktigt har klart för sig sambandet mellan idéer och resultat, så blir nazism i stället ett annat ord för ondska. Och då kan man inte förstå varför man orättvist blir brunsmetad. Ond är man ju inte.
27 jan. 21

”Men att dra i gång samma alarmistiska debatt som för 5 – 10 år sedan gör oss inte klokare”, skriver Anna Dahlberg i Expressen (24 jan.). Varför skulle vi inte göra det om läget är oförändrat?
”Och det är sant att den högernationalistiska vågen har satt den liberala demokratin under press på många håll. Men samtidigt representerar SD en betydande del av väljarkåren”, säger hon vidare. ”Det är denna dubbelhet......som gör frågan om hur SD skall hanteras så komplex att den river och sliter i många liberaler, inklusive undertecknad”. Men det är bara att bestämma sig Dahlberg!
Men, sant att säga, tycks Dahlberg redan ha bestämt sig. Att hon inser att det inte var något lätt beslut, blir hennes försvar för ett i hög grad tvivelaktigt beslut.
För det som Dahlberg kallar demokratins paradox, när partier som inte är demokratiskt invändningsfria får ett stort folkligt stöd, fanns ju också med Hitlers parti, när det begav sig. Och inga jämförelser i övrigt, vill jag skynda mig att tillägga, innan några ropar om brunsmetning. För att situationen, paradoxen, är analog, behöver inte Sverigedemokraterna vara analoga med Hitler. Så det är sverigedemokraternas harmlöshet som Dahlberg måste argumentera för. I stället för att upprepa hur många sverigedemokraternas väljare är. Det senare gör inte saken annorlunda. Det är ett stort parti, det finns det ingen anledning att hymla om, även om det just nu verkar osannolikt att det skulle bli större. Men nationalsocialisterna i 30-tals Tyskland var också ett stort parti. Och är man inte ett parti som alla andra, så är man inte. Med icke full demokratiska värderingar, för att uttrycka sig maximalt milt.
Att få makt och inflytande tror jag inte skulle minska sverigedemokraternas röstunderlag.
Det är väl rimligare att tro att det skulle innebära ett ökat väljarstöd.
26 jan. 21

Nu blir jag allvarligt bekymrad över debattens augiasstall. Man är ju ingen Hercules och man har ingen flod till sin hjälp. Nyligen läste jag Åsa Linderborg i Aftonbladet (19 jan.) och tog mig för pannan. Och nu kommer Svenska Dagbladets biträdande kulturchef Anders Q Björkman (24 jan.) och säger något som får världen att vibrera. Det är väldigt vad det låter.
Det handlar om sanningen. Då är jag tyvärr nödsakad att säga något mycket trivialt. Ty vi måste börja med triviala sanningar. Anders Q Björkman säger att sanningen är flyktig och svårfångad. ”Absolut inte absolut”. Men det är den. Antingen är det sant att det regnar eller också är det inte sant. Man kan missta sig om fakta, man kan tro att det regnar fast det inte gör det, men det hindrar inte att sanningen finns. Detta kan inte Anders Q Björkman förneka. Den enda förklaringen till att han bortser från det är att han tycker det är för banalt för att behöva nämnas.
Eftersom verkligheten ofta är komplicerad. Fakta och värderingar går in i varandra och när det gäller värderingar är det knappast journalistikens uppgift att värdera åt läsaren, lyssnaren, tittaren.
Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att hon inte förstår att det skulle finnas någon absolut motsättning mellan kravet på sanningssökande och opartiskhet. Nej, det är det förstås ingen som har hävdat. Vad man i stället har hävdat är att inför uppenbara lögner så blir sanningen viktigare än opartiskheten. Och det skall mycket till om man vill hävda att Trump aldrig har sagt en uppenbar lögn. Det är alltså inte så att om den ena parten hävdar att det regnar och den andra att det inte gör det, så måste jag som journalist ställa mig neutral.
Men man kan naturligtvis låta lögner passera i förlitande på mottagarnas intelligens. Där finns det ingen regel som alltid kan tillämpas. Fast jag undrar vad man kan begära av vanliga människors förstånd när det är så klent med det också hos yrkesdebattörer.
Och jag har inget emot att man försöker ge en så mänsklig och sympatiskt bild man kan av en sverigedemokrat. Det ligger delvis i programmets Min sanning natur att arbeta på det viset. Vad jag anser Anna Hedenmo missade har jag tidigare varit inne på.
Och just nu finns det en anständig höger som har intresse av att Sverigedemokraterna avdemoniseras. Men mycket tyder på att den anständiga högern har ändrat mening medan sverigedemokraterna har stått fast. I synnerhet i den fråga, som gjorde sverigedemokraterna till något annat än ett parti som alla andra. Allt faller på om den förändring hos sverigedemokraterna som den anständiga högern tycker sig se är sann eller inte. Det finns en sanningsfråga här.
25 jan.21