Visar inlägg från december 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Lifvedahl om att förstå

Tove Lifvendahls ledare i söndagens Svenska Dagbladet (6 dec.) säger något som man numera ofta hör. Det är en stor fara med polariseringen, vi måste försöka förstå varandra. Alltså leva sig in i varför människor tycker annorlunda än man själv gör.
Jag har svårt att låta bli att misstänka att det kan finnas ett dubiöst motiv bakom denna honnetta ambition. Sverigedemokraterna är ett parti med stort väljarstöd och att samarbeta med dem, mer eller mindre omfattande, kan vara en väg till makten för partier som inte delar deras åsikter. En större förståelse kan göra ett sådant samarbete mer acceptabelt. Därför blir det angeläget att just nu plädera för just detta.
Men sakfrågan kan alltid diskuteras. Är det farligt med en polariserad debatt? Är det inte en nödvändig följd av att några utmanar ens mest grundläggande demokratiska värderingar? Inträder i så fall inte en polarisering ?
Och detta med förståelse? Inte är det väl konstigt att människor kan ha olika värderingar? Vad är det egentligen att förstå? Till och med intolerans går att förstå. ”Detta tycker jag och jag vill att alla andra skall tycka som jag. Och gör de inte det skall de straffas och förbjudas.” Vad finns det att förstå här? Som primitiv reflex är intoleransen ytterst allmänmänsklig.
Främlingsfientlighet är inte, eller åtminstone inte bara, intolerans mot åsikter. Utan mot hur människor ser ut och lever. Också detta är ett lättbegripligt flocktänkande.
Förstå är naturligtvis ett ord som kan betyda något mer än att enkelt fatta något. Det kan vidgas till att också betyda ha förståelse för.
Därför är pläderingen för ökad förståelse en smula svävande.
Kan det inte ligga något i Lifvendahls och andras maningar? Jo, man kan ju varna för fanatism och känslotänkande. Det kan skapa en viss lustkänsla att rasa mot något man ogillar. Därför gäller det att bevara sin nykterhet och sin distans. Man kan tycka mycket illa om något utan att hemfalla åt att gotta sig åt sin indignation. Det kan vara svårt att förena engagemang och distans. Men det är viktigt att göra det. Lifvendahl menar väl det också. Och så långt kan jag ge henne rätt.
Sverigedemokraterna är en stor minoritet men det är invandrarna också. Som i sin tur består av ett antal mindre minoriteter. Jag skulle gissa att det kräver större ansträngning att förstå dem. Vad vi kan se är att maningar att förstå de främlingsfientliga numera är mycket vanligare i debatten än uppmaningar att förstå främlingarna. Och det senare är av större vikt och kräver större ansträngning. Mer tänkande och mer inlevelse. Som jag varit oförsynt nog att påpeka finns det paralleller mellan dessa minoriteter. Auktoritär moralkonservatism är t.ex. inte så ovanlig på någotdera hållet.
8 dec. 20

Kjellner om F

Zara Kjellner i Expressen (5 dec.) tycker uppenbarligen att vi läst Katarina Frostensons F dåligt. Så vitt jag förstår är hennes viktiga påpekande att det är en roman. Det gör sanningsfrågan i förhållande till verkligheten irrelevant. Låt oss se vad som förändras av en sådan insikt.
Vi har alltså en jagberättare vars man är dömd för våldtäkt. Han är enligt jagberättaren oskyldigt dömd. Han är också angripen i pressen av intervjuade kvinnor som falskeligen påstår att han gjort sig skyldig till massor av övergrepp. Och hon skildrar den kris jagberättaren befinner sig i.
Gör hon detta på ett trovärdigt sätt? Är jagberättaren trovärdig? Onekligen kan det förekomma att någon är oskyldig dömd. Det är inget som hindrar att romangestalten mannen verkligen är oskyldig. Men författaren behöver inte nödvändigtvis ha menat det. Hon kan ha velat skildra en människa som förnekar fakta, som rasande frikänner sig och sin man från all skuld. Just denna tvetydighet skulle då vara romanens styrka. Läsaren kan antingen tro på jagberättaren eller söka hitta skäl att misstro jagberättaren.
Men gör detta någon större skillnad? Är det inte precis så som romanen har blivit läst. Men den skillnaden att man identifierat den notoriska och stängda lögnaren med författaren inte med hennes jagberättare. Nu kunde ju Frostensons syfte i stället vara att man skulle tro på jagberättaren. Författaren har velat skriva en roman om en oskyldigt dömd man. Men med den tolkningen skulle ju romanen blivit plattare. Lite patetisk och onödig.
Katarina Frostensons försvarare har inte heller läst romanen så. Kanske menar de att det inte är berättelsen som är det väsentliga. Utan hur det berättas. Och i detta är de funnit kvaliteter som uppväger berättelsens svagheter.
Ty vad är det som är dåligt läst egentligen. Vilken skillnad gör det kjellnerska insisterandet på att vi läser en påhittad berättelse.
Men det är intressantare än så. Kjellner ansluter sig till tolkningen med den opålitliga berättaren. Jagberättaren är nämligen så absurd att det inte kan vara författarens mening att hon är trovärdig. Så absurd kan inte författaren Katarina Frostenson vara. Det måste vara hennes jagperson som är så orimlig. Den som följt akademibråket anar att just det argumentet inte är så starkt.
Låt mig citera Kjellner. ”Efter att ha läst F är också jag förändrad. Romanen har fått mig att vobbla och glida runt i mitt eget jag”. Det låter lite betänkligt tycker jag. Jag måste nog rekommendera Kjellner att undvika litteratur i fortsättningen.
7 dec. 20

Ström Melin sent ute

Så ansluter sig Annika Ström Melin till de många rösterna som sagt att Jan Myrdal hyllats för mycket efter sin död ( DN 4 dec.). Det kommer lite sent och hon är, som sagt, del i en större kör. Vi har alltså dem som hyllar Myrdal. I de flesta fall med tydliga reservationer. Och de minst lika många som tycker att Jan Myrdal och Sven Wollter hyllats för mycket. Jesper Sandström i Svenska Dagbladet var tidigt ute (2 nov.) Och Hynek Pallas i Göteborgs - Posten hade samma dag en helsida på kultursidan där han gjorde upp med Myrdal. Wollter möttes av samma störtskur.
Det har inte heller saknats avfällingar som gjort upp. I Anita Goldmans helsida i Expressen (12 nov.) och Lars Strömans ledare i Nerikes Allehanda (1 nov.) talar två medlöpare som kommit på bättre tankar.
Det är inget fel att ändra sig, säger Annika Ström Melin. Men att göra det samtidigt med alla andra kan lätt se opportunistiskt ut. Vi har ju faktiskt en hel intellektuell generation av renegater. Jag brukar säga att man inte längre kan spela Strindbergs Mäster Olof. För när Gert Bokpräntare ropar Avfälling, som måste en hel teater och en hel publik falla mot skampålen.
Då är det inte så konstigt att man känner en viss sympati för de som blivit kvar vid sin gamla ståndpunkt. De är åtminstone inte opportunister. Det behöver inte de som ändrar sig vara heller. Om man förstår att de insett sina misstag.
Men det besynnerliga är att Annika Melin Ströms ånger aldrig utreds eller blir begriplig. Därför att hon inte frågar sig: Hur tänkte jag då? Hon stod på Vietnams och Kambodja sida, men hon var inte kommunist. Vad betyder det? Hade hon ingen genomtänkt politisk hållning över huvud taget? Och hur kunde hon låta bli. Om alla dem hon samarbetade med var marxister, måste hon väl ha reflekterat över marxismen. Hur kan man vara politiskt aktiv utan att ha någon politisk åsikt?
Och om hon var socialdemokrat. Vad var hennes invändningar mot kommunismen? Och varför fann hon det ändå försvarligt att vara medlöpare till maoisterna? Jag vet att maoisterna gillade folkfront. Det var utmärkt om man kunde ha några som stod utanför partiet men som ändå hade alla partiets värderingar. Då blev man inte bara en sekt utan hela svenska folket. Svenska, eftersom nationalismen hos de svenska maoisterna var betydande. Man var ju nationella socialister.
Men det är kanske lite grann en åldersfråga. Fanns man vid universitetet kunde man se vietnamkriget samverka med en intellektuell renässans för marxismen. Att vara mot vietnamkriget var lätt. Men vad fick det för moraliska konsekvenser, måste man fråga sig. Jag kunde inte se att vietnamkriget förändrade kommunismen. Jag hade min indignation när jag var elva år över det nerslagna upproret i Ungern i minnet. Och kommunismens förtryck var ju uppenbart. Det kunde man inte förneka. Det var möjligt att maoisterna var bättre, men var de bra? De representerade precis den auktoritära moralkonservatism som jag tidigt opponerat mot. Men vaknade ens engagemang redan under skoltiden och man aldrig hade gjort något antiauktoritärt uppror, kunde man väl slås av det orätta i att bomba fattiga bönder och ha ett stark behov av att göra något. Då kan man möjligen förstå att tanken släpade efter.
Så Annika Ström Melin stämmer in i en kör som är minst lika talrik som den kör hon fördömer. Och betydligt mer reservationslös. Men tydligen plågar det henne att ha haft så fel. Det var kanske lättare för Goldman och Lars Ströman.
Att Jan Myrdals skriverier präglades av en djup inhumanitet är numera allmänt erkänd. Att de dessutom präglades av en förödande brist på skarpsinne, brukar jag vara ganska ensam om att påpeka. Han var ju så kraftfull och klar. Påpekandet att han var dogmatisk och oresonlig har inte saknats ens hos de vänligaste nekrologerna.
4 dec. 20

Naturlig död

Ju längre jag lever dess mer naturlig ter sig döden. Jag hade tänkt skriva, dess mer försonad har jag blivit med tanken på döden. Men det hade inte varit sant. Jag har egentligen aldrig haft någon större dödsskräck, mera en dödslängtan av och till. Men vad som hänt är väl att döden inte längre ter sig laddad och dramatisk.
Vi finns en tid och resten av tiden finns vi inte. Det finns förflutna ögonblick då jag ännu inte var till, det kommer att finnas ett nu i framtiden då jag inte heller är där. Det är inget särskilt med det, det bara är så. Den här tiden är vad jag har.
Och det har ju varit en tid av förändring. Nuet var viktigare i går än i dag. Då levde det betydelsefulla människor, mina samtida, som jag interagerade med. Lysande skribenter befolkade kultursidorna. Jag gillade inte alla men de var betydelsefulla, det var liksom lönt att polemisera mot dem. Ofta tänker jag, med glädje, på betydelsefulla personer jag träffat, som jag snuddat vid. Och med lika stor glädje på dem jag polemiserat mot. Jag brukar ju travestera Kerstin Thorvall: Jag minns alla mina debatter och hur de brukade ta på mig.
Det kan tyckas som en bisarr säregenhet hos mig att tiden får symboliseras av den svenska offentligheten. Men vi har alla våra säregenheter. Redan som barn levde jag mer eller mindre i fiktionen. Jag var ett ensamt barn med ett stilla liv, jag levde i berättelser och fantasier. Tecknade serier och böcker.
När jag kom till Lund läste jag ledar- och kultursidorna i tre tidningar. Så småningom kom det att prägla vad jag skrev och jag läste alltfler tidningar. Långt innan min röst nådde ut till någon större offentlighet var det en mycket stor och betydelsefull del av mitt liv. Jag lyssnade varje dag i tio år på Obs, kulturkvarten, i radio. Så småningom kom jag att bli en mycket ymnigt förekommande radioröst. Första gången jag hörde mig själv i radio var en absurd upplevelse. Som om någon skojade med min gamla favoritprogram. Kunde man längre ta det på allvar?
Jag har ju lyckan att inte ha varit mera känd än jag haft gott av. Det betyder att varje människa som minns mig och gillar mig är en glädje för mig. Och jag har inte träffat fler märkliga människor än att jag kan tänka på dem alla med viss förtjusning. Jag är förstås en tillbakadragen människa vilket väl gjort att mina kontaktytor är färre än som varit möjligt. Vissa studier, långvarigt boende på en studentkorridor och mitt medarbetarskap i radio och ett antal tidningar har ändå gett mig något att minnas. Det är därför den offentlighet, jag på ett eller annat sätt förhållit mig till, fått prägla min tidsupplevelse.
Men den där känslan. Alla mina idoler och förebilder, är nu borta. Då skulle jag lika gärna själv kunna vara det.
Men det finns ett fenomen som kan vilseleda. Ens ungdoms idoler lyser med en särskild glans. De som kommer senare, är yngre, och som förmodligen kan vara lika bra eller bättre, får inte riktigt samma nimbus för en. Den enskilde sångarens betydelse kan bara en objektiv eftervärld avgöra.
Finns det inte människor jag beundrar idag. Jo, Lena Andersson och Nina Björk. Och Per Svensson. Sedan finns det åtskilliga som åtminstone är bättre än jag själv.
Och så finns förstås familjen och alla gamla vänskaper. Men det är svårt att inte se det som naturligt att barn och barnbarn kommer att överleva en. Och nog vore det skönt om Christina överlevde mig. Men så länge vi båda är i livet är det bara att ta vara på tiden.
3 dec. 20

Frostensons F läst

Så läser jag äntligen Katarina Frostensons F. Och lite förvånad är jag. Jag finner den nämligen vara en mycket bättre bok än K. Och ändå blev K mycket mer skonad av kritikerna. Innehållet fördömdes enhälligt men man ansåg att det är en estetiskt lysande bok. Jag fann hennes hat lågt och löjligt och hennes i och för sig beundransvärda kärlek till Kulturprofilen som flytande sirap. F däremot är en i långa stycken lugn och välskriven tankebok som berättar om livet i den svåra situation som paret har hamnat i. Visst går hon fortfarande till angrepp, man kan väl inte säga att hon argumenterar, men hon resonerar i alla fall. Vilket är något mer än bara invektiv.
”Jag är ingen filosof. Jag rör mig horisontellt, snuddar vid tankar, associerar, far vidare. Fjärilsprincipen”. Det förklarar väl en del.
Katarina Frostenson är en människa helt i avsaknad av skuldinsikt. Det gör inte hennes situation bättre. Ser man inte sin egen roll i sina konflikter blir omvärldens beteende obegripligt. Kan bara förklaras som ren ondska.
Vad är Karina Frostenson skuld? För hon kan ju inte dömas för sin mans brott. Det grövsta är att hon inte meddelade Akademien sitt delägarskap i Forum. Det närmast hon kommer denna fråga är att indignerat väsa: Man påstår att det är lika illa att undanhålla sanning som att ljuga. De påstår det ja, och de har alldeles rätt. Att luras utan att ljuga är lögnen i dess mest försåtliga form. Där kan man aldrig skylla ifrån sig med att säga: Ja, men jag ljög ju inte direkt.
Det andra är att hon inte omedelbart avgick ur Akademien när mannens beteende blev känt. Det var ju genom den makt och det anseende han fick genom att vara ingift i Svenska Akademien som han kunde bedriva sin sexuella utpressning. Hade hon varit mån om Akademiens anseende och varit en värdig akademiledamot hade hon gjort så. Så hade det hela blivit en privatsak mellan henne och hennes man. Och förhållandet mellan mannen och hans offer en rättssak.
Hon är inne på den saken. Och finner att hon har självklar hade rätt att stanna i Akademien. Men här måste hon välja mellan Akademien och mannen. Och när hon väljer mannen får hon välja bort akademien. Hon har ingen skuld till att situationen har uppkommit. Men den som genom andras förvållande har hamnat i en trafiksituation kan tvingas välja mellan att döda ett barn och att köra i diket. Det var den situationen hennes man försatt henne i. Det ställde henne inför ett val.
Men, som sagt, att både hon och hennes man är oskyldiga har för henne övergått till att bli självklarheter. Därför kan hon ägna en stor del av boken till att beskriva hur denna svåra situation gestaltar sig. Att få hela opinionen emot sig, att genomgå ett fängelsestraff, vilket givetvis är plågsamt. Vem som helst kan se att det är ett besvärlig läge. Skuldfrågan å sido.
Där är jag förvånad över hur väl och vänligt de behandlas. Människor, som de kommer i kontakt med, beter sig humant. Det är knappast någon som vill göra saken värre.
Man har pekat på det övermaga i att beskriva sin situation med litterära skildringar av långt värre kaliber. Men Frostenson gör det med nödiga reservationer och det är inte konstigt att hon använder sig av det jämförelsematerial hon har.
Men vad är det som händer? Vad skall man göra åt all denna skuldförnekelse? Rasa över Frostensons låga angrepp? Men mest fyller det mig med beklämning. Man förstår att Frostenson försöker skriva sig fri. Men sanningen är som den är. Man kan krumbukta sig, men man kan inte med all poesi i världen göra en Ville Vessla och gå genom nyckelhål. Man kan försöka hitta en modus vivendi, det är inte utsiktslöst. Det är först när man tror sig kunna dikta bort verkligheten, som man förlyfter sig.
Jag leker med hypotesen att Frostensons man egentligen har sårat henne djupt. Och hon förnekar det, låter det aldrig komma upp till ytan. Det är livsnödvändigt att inte inse hur djupt det gått. Och det är därför det väcker sådan vrede hos henne att andra som han har sårat inte accepterar det. Då blir de föremål för hennes raseri.
Så vill man ha mest möjligt utbyte av denna bok får man bortse från sakfrågan. Och ta till sig det hela som en beskrivning av en vansklig situation. En ganska lugn och sorgsen beskrivning av det liv som hon kom att leva under en svår period. Och glädja sig åt de citat och referenser hon mobiliserar till tröst.
2 dec. 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg