Visar inlägg från december 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Högern tågar ut

I går skrev jag om Lena Andersson och liberalismen. Men det är inte bara på Svenska Dagbladet det händer saker. Samtidigt lämnar Alice Teodorescu Måwe Göteborgs – Posten, hon slutar nu definitivt, alltså även som kolumnist på ledarsidan. Och Carolin Dahlman lämnar Kristianstadsbladet. På dessa tidningar upprätthåller man dock den gamla linjen fast i mer modifierad form. Kristianstadsbladet har ännu inte fått någon ny politisk redaktör. Men den man som tillfälligt upprätthåller tjänsten, Petter Birgersson, har många gånger i Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda tett sig som en blekare skugga av Dahlman. Liksom Adam Cwejman på Göteborgs – Posten har samma förhållande till Alice Teodorescu Måwe. Det skapas en linje, som blir kvar när chefen försvinner. Medan Roland Poirier Martinsson i Aftonbladet (9 dec.) angriper sverigedemokraterna från konservativt håll. Det är naturligtvis ytterst välkommet att det kommer en kritik mot sverigedemokraterna också från detta håll. Men det är naturligtvis inte en särskilt djupgående kritik att någon företräder ens värderingar på ett alltför radikalt sätt. Själva radikalismen strider mot den konservativa attityden av skepsis, sans och försiktighet. Men främlingsfientlighet skulle ju kunna vara nationalismens yttersta konsekvens. Och nationalismen kan man väl inte kritisera på konservativa grunder. Möjligen kan man säga att arvet från Aten, Rom och Jerusalem väger tyngre än Oden och Tor och Ingjald Illråde. Men populismen låter sig väl kritiseras. Man behöver inte vara populist för att man är nationalist. Men man kan ju vara det.
15 dec.20

Anderssons liberala strid

Hur fungerar Lena Andersson som Svenska Dagbladet-skribent? Vad händer med en människa som byter tidning? Och vad händer med tidningen?
Ty detta sker ju samtidigt som Ivar Arpi, Thomas Gür och Paulina Neuding lämnar ledarsidan för den nya nättidningen Bulletin. Det borde ju förändra klimatet och atmosfären på tidningen. Tyngdpunkten borde åter ligga självklart på liberalismen.
Och så nu Lena Andersson. Kommer hon att frondera mot dem som under moderaternas mest liberala period kallades knökarna. De som betonade den konservativa sidan av liberalkonservatismen. Eller kommer hon helt lugnt att utveckla sin liberalism utan att de konservativa direkt angrips.
I lördags (12 dec.) ägnade hon sig i stället
åt något som torde vara helt okontroversiellt i den gamla högertidningen. Det är socialliberalismen som angrips från nyliberalt håll. Det är skickligt och träffande, en förödande karaktärsstudie av folkpartitraditionen. Och detta gör hon utan att med ett ord beröra ekonomin. Annars kan ju konflikten mellan nyliberalism och socialliberalism beskrivas just som strid om den ekonomiska politiken.
Men man kan ju också se den som något annat. Socialliberalismen som en medvetenhet om den alltid stora frågan om makt. Makten hotar friheten. Och människans makt över människan finns överallt. ”Att använda denna frihet, så fram han inte gör sin nästa förfång”, står det hos Adam Smith. Maktfrågan kan inte förenklas till att bara handla om stat och individ, som nyliberalerna utgår från. Man måste använda politiken för att hindra individens förtryck av individen. Djungelns lag ger ingen frihet.
Och väldigt mycket av människans makt över människan handlar om ekonomin. Men i ett högutvecklat samhälle finns maktfrågan överallt.
Det är väl min huvudinvändning mot Lena Andersson. Hennes lätt parodiska framställning av folkpartitraditionen kan jag däremot roas av. Det är lätt hänt att man tror att man är liberal när man bara är en måttfull borgare. Folkpartiet är ju den stora kompromissen mellan liberaler och frisinnade. Om man med ordet frisinnad menar den mest frihetliga delen av frikyrkorörelsen. Ansvar, präktighet och omsorg kommer från den senare. Det finns dock en punkt som ger ett lite splittrat intryck åt det angrepp som Lena Andersson levererar. Det kan vara en rimlig kritik mot dessa företrädare för partiet att de mer ter sig som pissträngda calvinister än som liberaler. Det har jag tyckt hela livet. Men idag tycker jag att det finns en hel del gott i denna omsorg.
I Lena Anderssons framställning finns alltså på en punkt en brist på konsekvens. Samtidigt som hon ironiskt beskriver den småborgerliga präktigheten och beskäftigheten finns släng mot kulturradikalismen. Kulturradikalismen är problematisk därför att den tenderar till intolerans mot de som i stället väljer en borgerlig livshållning. Det tycks mig inte vara en kritik av kulturradikalismen som sådan, utan bara av när den slår över i sin motsats. Att man tror att friheten kan tvingas på människor.
Och naturrätten tar Lena Andersson för given. Men den är naturligtvis metafysisk. På sin höjd kan den betraktas som en nyttig fiktion. Men en sådan kritik av naturrätten kräver naturligtvis en mer utförlig filosofisk debatt.
14 dec. 20

Beckman om tingens aura

Åsa Beckman berättar i sin senaste spalt att hon vill köpa en lyxig parfym (DN 4 dec.). Och inte nog med det, hon vill köpa den i en lyxig butik. Hon blir genast förebrådd för sin irrationalitet av den förnuftiga Nina Björk, som hon har i sällskap. Och berättelsen slutar naturligtvis lyckligt med att Åsa Beckman kommer till insikt om sin dårskap.
Men den bångstyrige läsaren kan inte undgå att känna en viss sympati för denna känsla för det onödiga. Åsa Beckman talar om en varas aura. Vilket väl är de associationer något är förknippat med. Reklam bygger i hög grad på att skapa lustfyllda associationer.
Det har vi väl alla upplevt genom att något förknippas med en annan företeelse (t.ex. obestämda lustupplevelser) eller en annan person. ”Jag har gått här förr, men jag märkte då, inget särskilt med de stenar som jag trampar på.” Men när det är förknippat med en särskild och högt älskad person faller ett magiskt ljus över kvarteren.
Och jag tänker på så skilda företeelser som placebo och pornografi. Placebo – effekten får ju faktiskt människor att må bättre. Och det är en illusion, det enda som förändras är ju medvetandet. Man kan inte bortse från att Åsa Beckman sannolikt blir lyckligare av att köpa en meningslös parfym i en betydelselös miljö.
Och med det erotiskt upphetsande är det ju så att det väcker lust och löften. Begärets tillfredsställande tycks mig inte så viktigt och så starkt bevarat i minnet, som den laddade bilden eller situationen. Ofta sekundligt och snabbt, ett förbiglidande löfte, som väcker lust och längtan.
11 dec. 20

Ekmans Springkällan

Jag fortsätter alltså läsningen av Kerstin Ekmans fyra böcker om Katrineholm. Nästa del heter Springkällan. Tora, huvudpersonen från förra boken, får man följa. Det här är en mycket realistisk bok om kvinnors situation i äldre tider. Det är kroppens åldrande och förfall. Det är utsattheten i ungdomen. Den som inte drar sig undan i äktenskapet utan etablerar sig som självförsörjande affärskvinna måste likväl räkna med männen. Tora undviker med knapp nöd en våldtäkt från en person som är en nödvändig affärskontakt.
Toras vidare öden och hennes två söners skildras. Hon blev i förra boken gift med en man som avled innan hans andra son föddes. Så i slutet av förra boken etablerar sig Tora som caféägare. Och trots hennes mycket stora kompetens får hon i slutet av boken ge upp caféet. Det handlar än en gång om överklassens makt. De fina kunderna infinner sig inte. De arbetslösa som bara hänger där ger ingen vinst.
Men Tora fortsätter samtidigt med torghandeln och det är det som klarar henne.
Men kanske är Tora för präktig och fyrkantig för att ensam kunna bära en roman. Långt mera handlar boken om hennes granne Frida och hennes barn. Tora tycker om att ge, men är för stolt för att ta. Därför blir hon en beskyddare för personer hon tycker om. Medan det är deras hjälplöshet som ger ett mer dramatiskt romanstoff.
Väldigt central är Ingrid, Frida yngsta dotter. Den sista i raden som man varken har råd eller ork med. Frida tänker sig att göra abort, som givetvis är olagligt. Men någon form att fosterfördrivning planerar hon. Tora får henne att avstå. Och ser sedan till att flickan kan adopteras bort till välbeställda bönder som längtar efter barn. Och detta blir, helt realistiskt, en katastrof för flickan. Speciellt älskar flickan sin historieberättande bror och smyger sig hem till sin gamla miljö. Tills modern förbjuder henne att komma hem, vilket gör att hon avskyr både sin nya familj och sin gamla.
Toras eget bortlämnade barn dyker upp på torget där Tora står och säljer. Och Tora vill inte kännas vid honom. Det är en viktig insikt vad fattigdom och auktoritära normer gör med människor. Skammen alstrar hemlighållanden och bortträngningar. I min egen mors rätt överklassiga familj fanns det ett syskon som hamnat på mentalsjukhus som det aldrig talades om. Och min ogifta moster hade ett hemlighållet barn, en okänd kusin, som dök upp efter hennes död. Äldre tider har tigit om mycket. Och den som släktforskar kan aldrig gardera sig mot att några personer kan ha hemlighållna fäder.
Men åter till romanen. Den har gott om dramatiska och spännande episoder. Det är inte bara när våldtäkten avvärjs utan kan lika gärna handla om en svårt kissnödig liten flicka, på kalas hos överklassen som förgäves letar efter en toalett och till sist råkar kissa i en soffa. Men mycket är realistiska bilder ur kvinnovardagen, hur man tvättar, hur man syr kläder, hur man städar. Det är en form av realism jag finner prövande. Jag tycker egentligen inte alls om skildringar av verkligheten. Berättelser om det som tynger utan att skaka.
10 dec. 20

Helmerson om kvinnans makt

Det har kommit en undersökning vad män och kvinnor anser om makt. Vilket kön har mest av den offentliga makten, vilket kön har mest makt hemma. Det tycks som om alla är överens om att det är männen som har mest offentlig makt. Inget konstigt i det, det är det som är manssamhället. Men man tycks också vara överens om att det är kvinnan som har största makten hemma. Och nu tycks det vara så att både män och kvinnor värdesätter den makten högst. Det förefaller ju lite sensationellt. Men hur skall man tolka undersökningsresultaten? Betyder det kanske att kvinnan som har mest makt? Eller i varje fall har makten på det mest attraktiva området. Erik Helmerson i Dagens Nyheter (8 dec.) lutar åt den tolkningen.
Men kanske handlar det till största delen om flykten från makten. Att det speglar den nutida hållningen att ingen vill vara chef. Därför, förmodligen, att man vet att makt är kopplat till ansvar, kompetens och risk för maktmissbruk. Det förklarar åtminstone varför offentlig makt kommer på andra plats både hos män och kvinnor. Men gäller inte maktens ansvar, kompetens och risk för maktmissbruk också hemmet. Jo, skulle jag vilja svara. Men jag misstänker att människor av idag underskattar detta. Man tycker att hemmet är liksom mer överblickbart. Att katastrofen om den inträffar berör färre människor och inte riskerar att ha en så stor spridningseffekt.
Jag tycker också att barn förändrar maktfrågan radikalt. Så länge det bara handlar om var skåpet skall stå är maktens problematiska sidor inte så påtagliga. De vuxna människorna kan båda vilja sätta sin prägel på hemmet. Och det ligger inget tungt ansvar på den som dominerar. Det är en makt utan större nackdelar.
Men barnen. Det är en makt som berör mer än två parter. Föräldrarna har en fruktansvärd makt över sina barn. Och risken för maktmissbruk är enorm. Där tycker jag få fattar vidden av sitt ansvar. Och det gäller inte bara detaljer utan själva attityden till barnen. Oeniga föräldrar på detta område är det värsta jag vet. Att älska sina barn och ändå försöka – för barnens skull - hålla sams med en omöjlig medförälder. Det är en situation jag inte önskar någon människa.
Vårt ansvar för barnen är stort. När barnen är riktigt små tänker och känner föräldrarna för barnen. Men ganska snart finns det en tredje person som vill ha respekt för sitt perspektiv.
Så jag vet inte. Vi får försöka att jämlikt förvalta det offentliga ansvaret. Vare sig vi vill ha det eller inte. Var skåpet skall stå hemma har länge varit kvinnans domän. Men där tror jag moderna män har blivit mer intresserade av inflytande. Och det bör väl i så fall männen också kunna kräva.
Men barnen bör aldrig bli brickor i en maktkamp. Där måste kärleken trumfa allt annat. Den makt man ofrånkomligen har över sina barn måste utövas varsamt. Om det för en av parterna blir ett maktmedel, en förlängd narcissism, föremål för svartsjuka eller något liknande förfärligt, är det katastrofalt.
9 dec. 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg