Lars Westerbergs Blogg

Tredje delen av Kerstin Ekmans Katrineholms kvartett heter Änglahuset (om de två tidigare se mina bloggar 25 nov. och 12 dec.). Den fantastiska Tora Otter, född Lans, hänger med i den här boken också. Liksom hennes väninna Frida Eriksson. Men skall man utnämna någon till huvudperson är det nog Fridas dotter Ingrid. Det är 30-tal och 40-tal, beredskapstid.
Det här är en kollektivroman som ofta känns som en novellsamling. Därför att dramatiska händelser berättas på några sidor. Våra liv går, som de alltid gör, parallellt med andras. Det gör att det inte är några personer och en stad boken handlar om. Utan ett ganska stort antal personer med olika släktskaps och andra relationer. Och deras liv berättas växelvis. Det är som med noveller, man får hela tiden börja om. Och samtidigt har man besväret att hålla reda på gestalterna, för de har ju förekommit tidigare i boken och är på ett speciellt sätt relaterade till övriga personer. Kanske borde man snabbläsa boken, men det är väldigt svårt att snabbläsa avslutade episoder. Av staden får jag ingen bild. Däremot tiden, speglade i människor, som framför allt är förankrade i sin vardag. Så kändes och påverkade tiden också den som inte intresserade sig för det större skeendet.
Nå, Ingrid växer upp och blir en nöjeslysten ung dam. Men så kommer hon att förälska sig i en bandyspelare. Det är alldeles tydligt kroppen som talar. Det är en dragning till manligheten. Jag har länge tänkt att Kerstin Ekman skulle kunna förklara mycket om den kvinnliga heterosexualiteten. Om hon bara ville. Det handlar om sinnenas påverkan på själen inte om själens påverkan på sinnena. Det är den fysiskt presterande mannen, Ingrids kärleksobjekt är lagets stora stjärna. Men det handlar främst och något sensuellt. Bandyspelares fysiska utstrålning. Både det gracila och styrkan, farten, målmedvetenheten. Sedan blir den tyste bandyspelaren hennes man. Och dras in i en kommunistisk gemenskap som leds av Ingrids älskade bror Konrad.
Så kommer kriget. Konrad är anställd som biografvaktmästare men vägrar tjänstgöra vid en välgörenhetsinsamling till Finland. Jag får inte riktigt klart för mig om det är under vinterkriget eller fortsättningskriget. Och om det är kommunism eller antimilitarism som är bakgrunden till Konrads olust. Men jag förmodar att det är fråga om vinterkriget.
Bandyspelaren Arne är otrogen under beredskapen, men av sin fru väntar han sig bara trohet. Därför vill han komma hem och överraska. Men när han kommer hem är huset tomt och hustrun har gått och dansat på stadshotellet. Så han sätter sig att supa och det blir en otäck uppgörelse när hon kommer hem.
Och sedan spelar Toras son Fredrik och ännu mer hennes svärdotter Jenny en stor roll. Hon är otrogen med en tyskungersk jude. Deras första förhållande är platonskt, han bygger en lövhydda i skogen och låter henne få en upplevelse av en judisk tradition. När den perioden är över har de sedan under en senare period också ett sexuellt förhållande.
Och Fredrik och Jenny har en flicka som inte är deras, Ann-Marie, som de tagit hand om. Och hon kommer liksom Ingrid att växa upp hos Tora. Mönstren går igen. Den som egentligen inte hör hemma någonstans tas om hand av Tora.
Kvinnoperspektivet är väl fasthållet men i långa stycken ter sig boken som en proletärroman. Mest tänker jag på Folke Fridell, en sorts anarkistrevolt. Ingrid läser en dikt om arbetsglädjen, den förlorade arbetsglädjen, på ett fackföreningsmöte. Det är den förtrycktas längtan efter frihet och mening.
Det är många lösa trådar. Hur skall det gå för Jenny som inte vill fastna i traditionellt kvinnoliv men ändå avskyr det nya boende som mannen erbjuder? Och hur går det för Tora som redan överlevt i tre böcker? Det påstås att den avslutande boken skall vara mycket annorlunda. Vi får se.
22 dec. 20
 
Nu tar bloggen ett långt jullov. Jag är tillbaka torsdagen 7 jan. 2021. Och önskar alla trogna läsare en God Jul och ett Gott Nytt År!

”Vem behöver Bulletin ? ”, frågar Lars J. Eriksson i Skånska Dagbladet (18 dec.). Är det rätt fråga? Är inte den nya högervågen snarare som den gamla vänstervågen på 60-talet? En rörelse som aldrig fick en majoritet av folket men som helt dominerade de intellektuella, opinionsbildarna. De fanns överallt. Hade synsätt och sätt att uttrycka sig som fick spridning. Är det måhända det vi ser just nu? Då är knappast frågan om att marknaden är mättad.
Och det är väl mycket som tyder på att den stora opinionsstriden utkämpas inom högern. Och i likhet med hur det var inom 60-talsvänstern så finns det en huvudmotsättning och dessutom betydelsebärande motsättningar på båda sidor av huvudmotsättningen.
Här har vi alltså liberaler å ena sidan och konservativa å den andra. Men så har vi liberaler som under inga omständigheter vill stödja sig på antidemokrater (läs gärna: illiberala demokrater)
och de som av maktpolitiska skäl kan tänka sig att göra det. De konservativa har av naturliga skäl lättare att tänka sig detta stöd från de illiberala, men Roland Poirier Martinsson får ses som ett undantag. Men det finns en del till som jag hoppas på. Martin Tunström i Barometern t.ex.
Och vad gör de som finns kvar av vänsterns opinionsbildare? Ja, förutom att vänstern har sina egna konflikter, de hyperkorrekta från universiteten skapar problem för den vettigare delen av vänstern, så vet man inte riktigt hur man skall ställa sig. Det naturliga är att stödja liberalerna och många har reflexmässigt gjort det. Medan en rad prominenta vänsterskribenter har som bärande idé att främlingsfientligheten är nyliberalismens fel. Sverigedemokraterna är egentligen hyggliga killar och våra klassbröder. De uttrycker bara den djupa förtvivlan som nyliberalismen försänkt dem i. Det känns så bra och hemvant att stödja sig på en materiell ekonomisk förklaring. Värderingar är som vi vet bara en reflex att den materiella basen. Dumt att moralisera och tro på individens ansvar. Bättre att se de djupare orsakerna och tänka vetenskapligt.
Men Lars J. Eriksson har många poänger. En är att man numera har svårt att finansiera seriös journalistik och detta är givetvis hotfullt. Vad står man utan en korrekt bild av verkligheten? Utan grundlig och allsidig information? Striden om värderingar kan visserligen vara lika viktig, men det är inte opinionsyttringar det råder brist på.
Sedan undrar Eriksson om det kan vara samarbetssvårigheter som gör att högerkrafterna faller ut genom fönstren på de stora tidningshusen. Jodå, men det kan ju också vara en tro på att papperstidningarnas tid är över. Nätet kommer att bli vad det ännu inte har blivit: opinionsledande. Men samarbetssvårigheter är en god hypotes. Spänningen mellan liberaler och illiberaler har förekommit åtminstone på Svenska Dagbladets ledarsida. Det är rimligen plågsamt att, på grund av oförstående chefer, hämma sin illiberalism. Bättre att verka från utsidan, nätsidan.
Och så väcker också Lars J. Eriksson frågan om ekonomin. Varifrån kommer alla pengarna som gör det möjligt att betala mer än de stora tidningarna? Som den aristokrat jag är, tycker jag att det är lite lågt att tala om ekonomi.
Men man kan ju undra. Jag hoppas att inte pengarna väller ur alltför mörka källor.
21 dec. 20

Hans Lagerbergs bok ”Per Meurling – en intellektuell vildhjärna” är en ganska besynnerlig bok. Själv intresserar jag mig för Per Meurling. Han var en av det många lysande lundensiska 20- och 30-tals clartéisterna. Författaren till ”Marxismens världsbild”, Arnold Ljungdahl, blond och stor, fanns med bland dessa. Liksom den vasse Stig Ahlgren, Melker Johnson som skrev en oöverträffad bok om Nietzsche, Per Nyström, historiker och landshövding, Stellan Arvidsson, skolreformator och författare. Det är en vacker samling. Och den oregerlige Per Meurling inte den minst intressante.
Han var kulturradikal och pornograf. Dogmatisk stalinist och spion för Sovjetryssland. Och senare renegat som förrådde sina gamla kamrater till säkerhetspolisen. Eftersom han på 50-talet blev socialdemokrat kan man ju säga att han stannade inom vänstern. Svårt att säga om han alkoholiserades, ty han drack hela tiden. Men alkohol har förstås en nedbrytande verkan, som blir större ju längre tiden går. De flesta som Hans Lagerberg talat med tycker mycket illa om Per Meurling.
Desto konstigare denna tjocka bok. Den unge Per Meurling var en förebild för Jan Myrdal. Varför skulle inte Myrdal beundra en revoltör och dogmatisk marxist. Om det nu är dogmatisk Meurling är, han följer i varje fall strikt den stalinistiska partilinjen. Samtidigt står han på Agnes von Krusenstjernas sida när hon utsätts för det moralkonservativa drevet. Men hur stod Myrdal ut med Meurlings sena antikommunism? Myrdal svek ju aldrig kommunismen. Även om han gärna lierade sig med borgare för att komma åt den vänster han inte gillade. Vilket i stort sett var all övrig vänster.
Men Lagerberg är ännu konstigare. Han vill gärna betrakta Meurling som en fadersfigur. Eller åtminstone ett riktmärke. Han ger till den ändan en översikt över fem decenniers intellektuella debatt och låter då och då Meurling komma in. Med vad han sagt i frågan eller åtminstone med vad Lagerberg förmodar att han skulle sagt. Och Lagerberg har ibland själv varit med i dessa debatter.
Man förstår förstås poängen med detta. Det är Meurlings ställningstagande till brännande debatter. Att sätta in honom i ett intellektuellt sammanhang är att ta honom på allvar som intellektuell. Och innebär att man har något bestående att lära av honom.
Men man får alltså inte tag på själva Meurling. Man vet att han söp, slogs och levde rövare. Och att han ändrade åsikt och att han privat och politiskt var trolös. Arnold Ljungdahl skrev sin läsvärda bok Marxismens världsbild. Då fick Meurling hörde från partiledaren, Sven Linderot, att man inte skulle stöta bort Arnold Ljungdahl. Tydligen ansågs Ljungdahl inte helt ortodox. Fritt fram alltså, Meurling skriver anonymt en starkt berömmande recension. Men det stämmer ju inte med signalerna från Moskva, så Linderot ångrar sig. Då skriver Meurling en ny anonym recension, den här gången förintande kritisk. När det visar sig att han gått för långt, kan han i eget namn skriva en tredje recension som är mer balanserad.
Så nog är Per Meurling en person som behöver förklaras. Han kom från en familj som i generationer varit präster. Fadern var en auktoritär präst, mot vilken Meurling revolterade. Men boken berättar ingenting om hans barndom. Fadern skilde sig dock från modern, vilket förefaller egendomligt om han varit mycket ortodox. Men auktoritära människor brukar tycka bättre om att befalla, än om att lyda. Även om det i princip finns järnhårda lagar som alla måste underkasta sig.
Psykologin kan vara en förklaring till Meurlings åsiktsskiften. En utflytande personlighet, en hållningslöshet, förvärrad av långvarigt spritmissbruk. ”En hysterisk psykopat” kallade John Takman honom. Psykopat verkar vara en överdrift, men hysterisk stämmer nog. Och en äventyrslystnad som bottnar i infantilitet. Ett på många sätt charmerande barn. Och med barnets självupptagenhet. Därav hans gränslöshet.
Han är en god polemiker, men inte en av de stora. Däremot en påfallande intelligent resonör. En person som missbrukade sin begåvning, säger Karl Vennberg och andra.
Men varför blev han sådan? Var finns nyckeln till hans personlighet. Varför blev han stalinist och varför slutade han vara det. Var det när tron rämnade som han i stället blev nihilist. Vad är hans skäl för att byta åsikt? Den frågan blir inte heller besvarad.
Lagerbergs bok är emellertid inte ointressant. Vem tackar nej till en så intressant genomgång av fem decenniers svenska debatt. Här finns förstås ännu en huvudperson som inte blir riktigt tydlig, Hans Lagerberg själv. Debatten finns, Lagerberg finns, Meurling finns. Men vad är det hos Lagerberg och Meurling som gör att de intar just dessa positioner?
18 dec. 20

Gabriel Itkes Sznaps artikel om Katarina Frostensons F är en usel text (DN 15 dec.) Som DN inte borde ha publicerat. Kan det vara så att man trycker den, för att den instämmer med Malin Ullgren? Det gör jag också. Men jag anser det vara ett grundfel att gilla en text bara för att den värderar på samma sätt som man själv gör.
”Hela den här moraliska problematiken är en estetisk sådan. Den är bara moralisk eftersom den är estetisk”, säger Itkes Sznap. Varför krångla till det och kalla estetisk okänslighet för moralisk. Sznaps enda argument i övrigt är alltså att Frostenson gör otillåtna jämförelser. Hon säger inte: ”min man, denna faktiska person, har utsatts för kollektivt sanktionerad antisemitism och indicierna är x, y och z”. Utan hon nöjer sig med att antyda att så är fallet. Men jag tycker inte man säkert kan säga att hon antyder detta. Hon inser det orimliga i att jämföra och hon reserverar sig. Ser man dessa reservationer som alibistiska, är det en icke välvillig tolkning.
Att kulturprofilen fått alla emot sig och att han sitter i fängelse skapar ju en viss likhet med andra som fått alla emot sig och sitter i fängelse. Onekligen så, skillnaderna å sido. Det kan bli lite löjeväckande när man jämför en sticka i fingret med dekapitering. Men inte värre än så. Och vi är alla överkänsliga för våra egna lidanden. Strimmor av likhet finns det onekligen.
Okänsligheten för kulturprofilens offer är väl moralisk och inte estetisk. Det kan man för all del kalla att bejaka sitt ressentiment, snarare än att försvara sig. Att Frostenson går till angrepp när hon i stället borde ägna sig åt självrannsakan, har jag tidigare påpekat. Men hatfull polemik kan göra en text bra. Men hos Frostenson lyfter det inte. Och det är en estetisk invändning. En hatets estetik, om man så vill.
17 dec. 20

Det klarnar alltmer kring nättidningen Bulletin. Nina Lekander från Expressen sällar sig också till trupperna. Och fler vänsterskribenter lär vara aktuella för den högerextrema nättidningen. Det tror man gärna, i synnerhet om man betänker att Lekander är besviken vänster. Men i intervjun i Dagens Etc (11 dec.) får jag svar på en annan sak som jag grubblat på. Varför lämnar många inflytelserika positioner på de stora tidningarna för att i stället ansluta sig till denna nätsatsning? Och tycker att de kommit upp sig i smöret. Vad kan triumfen ligga i att stå så långt till höger att man faller ut genom fönstret. Jag har tidigare gissat att det är någon form av rönnbärsfilosofi. Har man fallit, är det väl bara att låtsas att man egentligen fallit uppåt.
Men då kände jag tydligen mina pappenheimare dåligt. De får – hör och häpna – bättre betalt här än de fick på sina stora tidningar. Det är inte underligt att status räknas i pengar också bland dem som lever på sina svaga själars produkter. Det där har jag minsann sett förr.
Jag minns ju när Jan Stenbeck lockade de gamla vänsterintellektuella med Moderna Tider. Det passade ju så utmärkt, när vinden redan var på väg att vända och man ändå hade tänkt ändra sig. Det är underbart för gamla samhällsfiender att känna sig omhändertagna.
Men det här är lite mer sinistert. Att vi blev av med marxismen var närmast skönt. Men nu är det väl snarare liberalismen man skall lämna. Åtminstone om liberalism har något med humanitet och tolerans att göra. Sverigedemokraternas motståndare, känner man ju till, det vänsterliberala etablissemanget.
Nina Lekander och Lars Leijonborg är de enda exemplen hittills som inte är förknippade med deciderad höger. Man undrar vad man kan ha för förtroende för en tidning med Ivar Arpi, Alice Teoduresco Måwe, Carolin Dahlman, Paulina Neuding, Per Gudmunsson, Thomas Gür. Det är deciderad höger hela vägen. Men alla är inte lika vettlösa. Somliga är vettlösare än andra. Femtio nyanser av blått.
Så man kan förvånas över Nina Lekander. Men kanske väljer hon en omgivning där hon har möjlighet att fortfarande framstå som vänster. Vid jämförelse.
16 dec. 20