Visar inlägg från november 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Wadensjös problem

Jag läser Måns Wadensjös intelligenta essä i lördagens Svenska Dagbladet och undrar vad jag egentligen läst (21 nov.). Det handlar om litteraturens trängda ställning i en värld där annat tycks betyda mer. Man kan skriva den ena bra boken efter den andra, men vem orkar läsa andras böcker? Han upptäcker ju hos sig själv samma ovilja. Får man inte betalt för läsningen genom att recensera boken ifråga, så har man varken tid eller ork att läsa.
Per Olov Enquists Legionärerna på sin tid hade däremot betydelse. Jovisst, det var ju 68-ornas stora upptäckt att litteraturen inte betydde någonting i sig. Men i bästa fall kunde den ha politisk betydelse. Och i så fall var den viktig. Men det ledde också till följdfrågan. Kunde man inte åstadkomma stora politiska ting på annat sätt än genom litteraturen? Var inte litterärt skapande den minst effektiva vägen?
Själv drabbas jag tidigt av misstanken att jag i Wadensjös text möter en ung författare som slås av insikten av nutidslitteraturens relativa obetydlighet. Fast han tror att han fått en insikt av annat slag. Ty vad han ser betyder inte att litteraturen är obetydlig. Men skriver man i ett sent 2020-tal har man hela världslitteraturen under många sekler att konkurrera med. Om läsarnas tid.
Hur är då situationen för en läsare? Livet är kort och klassikerna verkar vara ett säkrare kort än samtidslitteraturen. Det bör den intelligente samtidsförfattaren inse. Någon av de många samtida kan i sinom tid komma att bli klassiker. Andra får försöka att skapa goda verk för de läsare det är möjligt att nå.
Men klassikerna är kanske ännu mer olästa än samtidslitteraturen? Det är måhända tyvärr så. Det finns något intressant i samtiden, man vill gärna hänga med, att prata med sina medmänniskor om det som händer nu. Att vara med när någons stora litterära genombrott äger rum. Därför testar man böcker som får goda recensioner och där man av referaten får en aning om att någon här har sagt något väsentligt. Det verkar så dammigt med klassiker. Men jag tror de är oöverträffade när det gäller att beröra på djupet. Men de kräver på ett sätt mer av läsaren. Endast när man inte kan tillgodogöra sig klassikerna på grund av bristande förkunskaper är det förnuftigt att vända sig till samtidslitteraturen.
Men, som bekant. Endast ett fåtal samtida böcker utropas som nödvändiga. Det räcker inte bara att få välvillig kritik. Man måste utropas till någon av samtidens allra mest väsentliga böcker för att nå fram. Man måste vara en litterär sensation.
Och så allt annat som konkurrerar med litteraturen. Det finns naturligtvis en tilltagande lättja och förflackning. Man orkar inte längre anstränga sig. Och säljbarhet har allt oftare hos förlagen kommit att trumfa kvalitet.
Men det är naturligtvis så att böcker inte är ensamma om att kunna beröra på djupet, få människor att växa, att berika. Och det behöver man inte beklaga. Om människor finner att de kan flytta fokus till något annat än litteraturen utan att förlora i djup och angelägenhet är väl det i sin ordning.
En svaghet hos Wadensjö är att han ställer ordet ”bra” mot angelägenhet och betydelse. Men bra måste naturligtvis preciseras. Och att en bok är bra bör ju betyda angelägen på djupet, livsförändrande, insiktsgivande. Men, som sagt, det räcker inte med att vara bra, man måste vara helt enastående. Det är höga krav. En recensent skriver inte, det här är bra jämfört med mycket annat som skrivs idag, men det går inte upp mot Shakespeare och Dostojevskij. Men det bör alltid vara underförstått.
Man ter sig lätt som kverulant när man skriver om samtiden. Hur får man folk att läsa? Och sådana som vill vara kulturella kanske hellre läser sina egna usla böcker än sina kollegors lysande. Där har vi en del av det wadensjöska problemet, att människor i vår tid hellre skriver än läser. Och läser man inte så mycket, ter sig den egna kreativiteten som mera unik. Det är både bra och dåligt. Ett visst övermod är nödvändigt i den skapande verksamheten.
Jag brukar med gillande citera en aristokratisk författare som Frans G. Bengtsson refererar till med ogillande. ”Leva? Vi måste skriva. Leva. Det får tjänstefolket sköta om”. Och i vår tid finns det varken tjänstefolk eller mecenater. Men stora och rättmätiga krav på att livets bördor skall delas jämlikt. Vem moraliserar över att en skribent som måste försörja sig avstår från att i onödan odla sin själ? Och inte hinner man läsa mycket, när man måste skriva mycket. Och då uppstår lätt tanken. Hur kan jag begära att någon skulle läsa mig när jag inte har tid att läsa andra? Författare finns det många. Men hur hittar man en bra läsare?
23 nov. 20

Historiska minnen

November är alltid en månad med historiska minnen. Den inleds med Gustaf Adolf-dagen den sjätte och avslutas med Karl XII-dagen. Dessutom har vi Martin Luther-dagen den 11. Ty Luther är, fast tysk, en person som präglat vår historia. Och i år är det dessutom 500 år sedan Stockholms blodbad. Om detta har det av olika skribenter skrivits mycket, jag har läst allt jag kommit över, men får tyvärr suspendera mitt omdöme på grund av okunnighet. Det tycks mig också som historia är en vansklig vetenskap. Man kan ofta med stor säkerhet fastslå vad som hände, men om intentioner och syften är det naturligtvis svårare att ha någon säker mening. När det gäller blodbadet. Var det spontant eller välplanerat? Vad var det för ideologiska intressen som låg bakom? Vad betydde Hansan och Katolska kyrkan. Och vilka intressen tjänade egentligen de svenska separatisterna, sturarna och Gustaf Vasa?
Jag är alltså okunnig. Som barn var jag mycket intresserad av historia, tidigt drillad av en energisk storasyster. Fast jag upplevde förstås enbart tacksamhet över att hon lät mig ta del av allt detta roliga. Man började, vill jag minnas, med i historia i den gamla folkskolan först i femte klass. Men jag var intresserad från första klass. Det var främst svensk historia från och med Gustaf Vasa och fram till bernadotterna som jag lärde mig. Sedan bestod mitt intresse hela förpuberteten och jag läste historiska romaner. Och fick naturligtvis anledning att återvända till det jag redan kunde och fördjupa kunskaperna. Och lära mig en del om svensk medeltid också. Min syster läste Fältskärns berättelser av Zakarias Topelius för mig och något mer antikatolskt har nog inte skrivits. Sedan läste jag böcker av Carl August Cederborg och Karl Gustaf Ossian- Nilsson.
Hemma hade vi Carl Grimbergs Svenska folkets öden och äventyr, som jag kunde konsultera.
Efteråt har jag tyckt att det är historiesynen i den tidens historieskrivning som är det verkligt intressanta. Och hur grundligt den förvanskar verkligheten. Nationen, Sverige, var det centrala värdet för den tidens historieskrivare och därpå byggde de alla sina andra värderingar. Kungen och folket är de som har rätt, framför allt kungen, adeln är skum. Bäst var i princip kungligt envälde, även om man kunde kosta på sig en betänksam huvudskakning åt alltför stor maktfullkomlighet.
Danmark var den ledande makten i norden under hela medeltiden och var tidvis förenat med Sverige i en union. Då var svenskarnas huvudstad Köbenhamn. De maktgrupper i Sverige som stödde den danske kungen blev givetvis av denna historieskrivning betraktade som förrädare, medan separatisterna i efterhand utnämndes till hjältar. Men när historien verkligen skedde var man naturligtvis inte intresserad av nationen utan sökte på båda sidor makt och inflytande åt sig och sin släkt.
Karl IX var en hjälte för att han var separatist mot Polen som var lierat med Sverige. Det låg naturligtvis i Johan III:s intresse att liera sig med ett annat starkt rike i Europa så att hans son därigenom kom att råda över två länder. Då kunde den tredje av vasasönerna få utlopp för sina maktambitioner och framträda som religionens och nationens försvarare. Det var inte mer än rätt att de svenska maktgrupper som stödde kungen och unionen fick plikta med livet i Linköpings blodbad. Det är inte alla blodbad som är dåliga. ”De syftat åt Sveriges hjärterötter, och huvuna lades för deras fötter”. Som Snoilsky så fint uttrycker det i Svenska bilder.
Och Gustaf Adolf var hjältekung för att han slogs för religionsfrihet i Tyskland. I själva verket handlade det om att engagera sig i ett religionskrig. Och då var det mera taktiskt att förhärja Tyskland än att vänta till de kejserliga skulle komma till Sverige.
Men jag känner, som sagt, starkt min okunnighet. Jag har visserligen läst historia på universitetet i fjorton dar. Och något historiefilosofiskt verk som jag läst som filosof. Men annars står jag med några, möjligen föråldrade, fakta från barndomen. Så man sitter här med sina frågor. Uppenbarligen var de tidiga svenska separatisterna, Engelbrekt, Gustaf Vasa, starkt lierade med tyska intressen. Och man kan undra hur mycket Sverige var Sverige innan centralismen cementerades under Gustaf Vasa. Han lyckades ju så småningom även bryta med Hansan. Nation och reformation kunde tjäna makten.
20 nov. 20

Mallmberg om Frostenson

Jag får bestämt läsa F av Katarina Frostenson. När det nu kan bli. Det kändes lite onödigt eftersom jag läst K. Att läsa ytterligare en bok som bearbetar samma material och på liknande sätt, verkade som en överloppsgärning. Men nu ser jag att det har blivit strid om boken. Sedan alla recensenter – utom Mikaela Blomqvist i Göteborgs – Posten 12 nov. - varit negativa har Carl - Johan Malmberg i Svenska Dagbladet (18 nov.) samlat sig till ett motangrepp.
Nu kan man naturligtvis göra som Per-Axel Svensson i Borås Tidning (15 nov.), Smålandsposten (17 nov.) och Barometern (18 nov).  Att man först skäller som en bandhund mot innehållet och sedan jublar: ”Vilket språk. Vilken text”. ”Detta är en omoralisk bok. Men jäkligt bra” , säger recensenten. Själv tvivlar jag inte på omoralen, jag vet ju hur Frostenson agerat. Men varför tycker människor att texten är bra?
Carl - Johan Malmbergs svar är ytterst märkligt när han angriper de stora tidningarnas recensenter. Han citerar ett långt stycke ur Malin Ullgrens i DN recension. Det är ju hederligt av honom. Men när han kommenterar det han läst tar man sig åt huvudet. Jag blir nog tyvärr tvungen att återge Ullgrens text såsom Malmberg citerar den.
Först citerar Ullgren Katarina Frostensons bok. ”Jag ser på klövern som växer runt kuren. En matta av vitklöver är det. En fin och anspråkslös blomma. Jag tänker på kransen som författaren Hertha Müller flätade till mig när vi en gång läste dikter för en kär kollega, Inger Christensen, till hennes minne, på en sommaräng i norra Tyskland, i Westfalen, det var juni 2009”. Sedan följer Ullgrens kommentar. ”Klövens uppgift är att berätta om lagerkransade vänner och sedan binda samman påföljden för våldtäkt i Sverige med Ceausescus Rumänien. Jag skall inte säga att Frostenson trampar ner ängen; ändå tycker jag på något sätt synd om blommorna som knappt hinner vara klöver innan det visar sig att de har en nästan bisarr retorisk uppgift”.
Vad säger Carl - Johan Malmberg om detta? Han låtsas som Malin Ullgren inte står ut med fria associationer och metaforer. Hur skall det då gå när hon skall bedöma Shakespeare och Proust, frågar han sig förskräckt. Men alla med minsta känslighet för språk och stil ser ju att det är det chronschoughiska hon reagerar mot. Som när en författande samfundsstötta betraktar stjärnhimlen och kommer att tänka på alla sina uteblivna ordnar. Och därefter jämför den orättvisa han blivit utsatt för med Stockholms blodbad. Inte tror jag att Ullgren finner klövern okränkbar och för fin för att användas metaforiskt, som Malmberg antyder. Men att bli utsatt för sådana associationer och metaforer är sannolikt för mycket också för den mest prosaiska klöver. Det är väl mer så Ullgren tänker.
Och Viktor Malm i Expressen som också recenserat Frostenson negativt beskylls av Malmberg för en obegriplig polarisering mellan estetik och moral. Men Malm menar väl bara att det är skilda saker, man kan betrakta ett verk aningen ur estetisk synvinkel eller ur moralisk. Det kan knappast vara obegripligt ens för Malmberg.
Nu väntar vi på repliker på detta. Och Ann Lingebrandt i Sydsvenskan (19 nov.) är genast ute med ett begåvat svar. Även om man tycker det är en bra bok måste man ta ställning till den verklighet som beskrivs, menar hon. Det är väl den komplikationen som Malmberg finner obegriplig. Då kan Malmberg lägga ett renodlat estetiskt perspektiv på boken och vägra att förstå enkla distinktioner. Så får man det enkelt. Och kan stryka författaren medhårs och därigenom framstå som en modigt avvikande röst. Här är Lingebrandt förintande träffsäker. Läs denna lysande artikel! Så mycket mer som Lingebrandt före sin slutkläm på ett mycket förnuftigt sätt ger en mycket rimligare estetisk värdering av Frostensons två senaste böcker.
19 nov. 20

Pahnke vantrivs

När jag skrev i vänsterns Dackekuriren tänkte jag ofta på hur ointresserad av och okunnig om högern vänstern var. Gällde inte samma sak på den andra kanten? Jo, det hade jag sett. När vänstern från 68 och framåt tillkämpade sig debatthegemonin så nöjde man sig i Svenska Dagbladet med att fnysa föraktfullt och nedlät sig aldrig till att argumentera. Det var två liberaler, Daniel Tarschys och Carl Tham, som formulerade den dräpande kritiken i ”Den nygamla vänstern”. Och sedan kom långt om länge, kring 1972 har jag för mig, två böcker som kritiserade vänstern av Björn Ahlander respektive Kurt Samuelsson, av vilka den senare torde haft vissa förtjänster. När De fyras gäng gjorde upp med vänstern hade 80-talet redan börjat. Och precis som med De nya filosoferna i Frankrike var det gamla vänstermän som gick med yxan: Jan Myrdal, Sven Delblanc, Lars Gustafsson och Sven Fagerberg. Av de två senare hade visserligen Sven Fagerberg tett sig som en förunderlig figur i vänsterklimatet, men han fronderade aldrig mot vänstern när de begav sig och klarade väl sig undan utstötning genom en viss kritik av storföretag. Medan Gustafsson intresserade sig för frankfurtskolan. Och började kalla sig liberal först när det enligt honom blev ”möjligt”.
Nå, jag kommer att tänka på detta att inte förstå sina meningsmotståndare och tendensen att skära alla meningsmotståndare över en kam, när jag läser Elina Pahnke i Aftonbladet (15 nov). Hon klagar över att allt ingalunda är frid och fröjd bara för att Donald Trump inte blev vald. Och att januariöverenskommelsen bara är en anpassning till högerns normaltillstånd. Man försöker övertala medborgarna att det bästa de kan hoppas på är detta högerns normaltillstånd.
Elina Pahnke har naturligtvis allt rätt att vantrivas med detta normaltillstånd. Men det är illa om hon inte ser att den populistiska mer eller mindre odemokratiska högern representerar något väsensskilt från demokratisk anständighet. När det handlar om en kamp mellan civilisation och barbari ter sig nog oundvikligen demokratiska meningsskiljaktigheter som små. Det är faktiskt allvar nu.
Och parentetiskt , vad det gäller Sven Wollter så var väl det största problemet med honom inte att han förblev kommunist utan att han var r-are. Men jag börjar tro att sådana distinktioner numera är obegripliga också för vänstern.
18 nov. 20

Goldman om Wollter

Det finns en ironisk aspekt på detta med politiska misstag. Jag tänkte på det när jag läste Anita Goldmans påhopp i Expressen på den avlidne Sven Wollter (12 nov.). Hon är bara en av dem som klagar på den onödigt förlåtande tonen i dödsrunorna när den gäller Wollter och Jan Myrdal (Claes Arvidsson Svenska Dagbladet, Adam Cwejman Göteborgs - Posten, Petter Birgersson, Kristianstadsbladet, 13 nov.). Om detta kan sägas att alla andra kommentatorer har konstaterat att de framlidna herrarna var r-are. Och att de stora kanonerna nog bör sparas till de levande. Vem har inte skällt på Myrdal? Nu är det förstås inte riktigt samma sak med Sven Wollter. Myrdal var en person identisk med sitt språk och sina åsikter, det var på grund av detta han hade sin plats i offentligheten. Först som idol för en hel intellektuell generation och sedan som marginaliserad till kuf, när tidsandan svängde. Och med en skrämmande inhumanitet som bärande bjälke i mycket av det han skrev. Sven Wollter var en lysande skådespelare med åsikter som han naturligtvis var lika ansvarig för som alla andra är för sina åsikter. Men det var inte på åsikterna som hans berömmelse baserade sig.
Nu blir det intressant med just Anita Goldman. Det framgår av hennes artikel att hon själv varit r-are. Jag trodde de bara var grovhuggna machomän och proletärchauvinister som pratade göteborgska och hetsade mot bögar.
Och så marscherade prydliga Anita Goldman med för det var chickt. Uppenbarligen av ytlighet i tanke och känsla. Och då uppstår naturligtvis frågan vem som med rätta kan klandras, den som inser att hen har gjort fel eller den som inte inser det? Det är nog alldeles korrekt som man skriver om Sven Wollter att man blir kommunist för att man älskar jämlikhet, att man tycker illa om klassamhällen. Skulden ligger i att det får en att bortse från allt annat, förtryck, översitteri och fångläger. Samtidigt är en livslång blindhet inte mycket att göra åt. Man kan bara argumentera mot den och vid dödsfall konstatera den. Men den som inser sig ha haft fel har naturligtvis anledning att anklaga sig själv.
Framlidne Tomas Forser gjorde upp med sitt förflutna och jag minns att jag berömde honom för det. Det förvånade honom därför att han mycket hårt och inte helt juste, imponerande och rätt roande i sin hutlöshet, i en helt annan fråga, gått till förintande angrepp mot mig. Jag lät mig emellertid inte förvillas. Forer dog samtidigt med Sven Wollter och hade varit förtjänt av minst lika stor uppmärksamhet. Han var en betydande kulturpersonlighet och en framstående teaterkritiker.
17 nov. 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg