Lars Westerbergs Blogg

Det är en briljant debut Lena Andersson gör i Svenska Dagbladet (28 nov.). Och hur kunde hon börja bättre i ett gammal intelligensblad än att prisa skönlitteraturen. Det gör hon genom en rad träffande och intelligenta iakttagelser.
Men det måste sägas hon är metafysiker, så vitt jag förstår inspirerad av antik grekisk filosofi. Hon tror att människan har en natur. Och det kan ju synas så. Varför skulle annars den klassiska litteraturen leva? Varför skulle den annars på ett, enligt min mening, oöverträffat sätt, berätta om hur det är att vara människa?
Men den slutsatsen kan man inte dra. Att den klassiska litteraturen lever beror inte på någon mänsklig natur. Det beror på att människans existentiella villkor inte i grunden har förändrat sig. Vi är fortfarande dödliga. Vi är fortfarande bundna till varandra i kärlek. Vi kan bli bejakade och bortstötta. Vi lever mellan polerna frihet och tvång. Vi kan vara trofasta och svekfulla. Det finns vänskap och kärlek, hat och bitter fiendskap. Det är i hög utsträckning samma saker som är viktigt och som gör ont.
Och samtidigt ser vi att människans villkor har förändrats och människan med dem. Regler och fördomar blir föråldrade. Bara den söker frihet som inte lever under hopplöst låsande villkor. Handlade bara om natur skulle vi inte behöva ta hänsyn till tidsbundna föreställningar när vi läser den klassiska litteraturen. Det är inte människans natur som är det bestående. Men hennes grundläggande villkor har ännu inte förändrats radikalt.
Är litteraturen bättre på att ge människokunskap än vetenskapen? Det är Lena Anderssons tes. Hon tycks mena att den kritiska och exakta vetenskapen inte kan tillåta sig en helhetssyn på människan. Litteraturen däremot behöver inte bekajas av dylika hämningar.
Det är riktigt att oklara samband inte älskas av vetenskapen. Och att den hellre väljer att inte säga något alls än att påstå något mycket osäkert.
Men jag tror att skillnaden mellan vetenskap och litteratur ligger på ett annat plan. Litteraturens styrka ligger nog snarare i den räknar med mycket som ännu inte har vägts och mätts. Men den hindrar inte att också denna intuitiva kunskap kan bli föremål för vetenskap. Man kan fundera på vad människan vet utan att vara medveten om det. Man kan tro att intuition och fantasi är litteraturens domän. Men dessa saker spelar en stor roll också i det vetenskapliga arbetet. Det är i själva verket förutsättningen för intressanta resultat. Det tycks mig som om litteraturen anat mycket som vetenskapen ännu inte har hunnit undersöka. Och det är väl osäkert om vetenskapen någonsin kommer i kapp. Det ligger i sakens natur att det man mycket säkert anar är mer än vad man säkert kan belägga. Kravet på exakta belägg gör naturligtvis den vetenskapliga kunskapen mer begränsad. Det är det pris man får betala för säkerheten. Litteraturen har än så länge ett försprång. Och eftersom det enskilda människolivet är kort vore man dum om man inte utnyttjade detta försprång genom att läsa och begrunda skönlitteratur.
Så jag tror inte riktigt på Lena Anderssons dikotomi. Och jag tror knappast att man är betjänt av metafysik eller tro på människans natur. Fördomar har alltid funnits och det är bra om vetenskapen kan utrota så många som möjligt av dem. Men det är lite gulligt när Lena Andersson gör en parallell mellan antika begrepp som materia och idé och vetenskapens enskilda fakta respektive den djupare förståelsen av dem. Det är dock skillnad mellan grundlösa påståenden, s.k. fördomar, och alltför osäkra generaliseringar. Men det är viktigt att minnas: mer saker är sanna än de som säkert kan beläggas. Det är något att komma ihåg om det vi strävar efter inte är absolut visshet, utan tillräcklig visshet.
30 nov. 20

Det är lite svårt att komma på någon bra tolkning av Alex Alvina Chamberlands och Maria Küchens artikel om sårbarhet i Svenska Dagbladet (26 nov.). Den verkar mer uppriktigt känd än klart tänkt. Ordet sårbarhet kan ju betyda så mycket och man måste vara uppmärksam på dess många betydelser. Artikelförfattarna framställer sig som två skadade människor. Men är vara skadad är något annat än att vara sårbar. Den ena säger sig vara sönderknullad av hundratals män, den andra att ha erfarenheter av våld och våldtäkt.
Det de ondgör sig över är att sårbarhet framställs som ett framgångsrecept. Men används det för att bli ett bättre chef, entreprenör och människa så innebär väl sårbarheten knappast erfarenhet av djupt lidande eller svåra upplevelser. Utan blott ett erkännande av att man inte är någon stålman utan en människa med brister och svagheter som alla andra. En annan sak som retar författarna är att människor som talar om sin sårbarhet i Skavlan eller Sommar i P1 i själva verkar talar om trauman och svagheter som är övervunna. De bekänner inte svaghet utan styrka, menar författarna. Det har de ju rätt i. Personerna vittnar om vad de framgångsrikt har gått igenom och kan därigenom ge hopp åt andra. Det är väl inget att beklaga. Alternativet är att det är själva olyckan som borde beundras. Men det finns det naturligtvis ingen anledning till.
Författarna finner det utmärkt att man kan vittna om sin olycka i skrift eller på scen och vinna en del sympati på det. Men möter man sedan personligen människor i det verkliga livet så är det slut med sympatin. Men varför väcker det sympati om någon uppriktigt bekänner sin olycka i skrift och på scen? Inte är det olyckan som väcker sympati utan uppriktigheten. Börjar man snegla mot att nå framgångar med sin olycka är man korrumperad. Och ingen tvingar en ju att blotta sig. Det är sant att man alltid riskerar sig själv genom att vara uppriktig. Det man måste vara är ärlig. Vare sig man tiger eller talar. Det man måste akta sig för är att tala med baktanken att man kan tjäna på det.
Det är ingen förtjänst att bli hysterisk och att tappa kontrollen. Detta akuta förtvivlanstillstånd gör det svårt för medmänniskorna. Man kan tycka mycket synd om en sådan människa. Men man kan inte begära att få något intresse tillbaka. Den akut förtvivlade kan inte se sina medmänniskor, hen har nog med sin egen smärta. Hen blir endast intressant för människor som har ett starkt behov av att ta hand om. Det finns något auktoritärt i en så utpräglad beskyddarinställning. Den som hoppas på ett jämlikt förhållande har svårt att älska den som är så fixerad vid sitt eget lidande att hen ropar gällt och hysteriskt.
Däremot är det sant att man inte skall glorifiera olycka och lidande. Det är enbart tragiskt. Det är långt till hoppet om vänskap, som alltid förutsätter intresse för andra. Men professionell hjälp bör man få.
27 nov. 20

Agnes Lidbeck i Dagens Nyheter har tröttnat både på karlar och TV-serier (25 nov.). Hon blir inte längre förälskad. Och varför blir hon inte förälskad? Därför att hon inte längre blir överraskad. Det handlar bara om trista upplevelser.
Jag tycker hennes artikel är mycket tidstypisk. Och har åtminstone en felaktig premiss. Däremot är den insikt hon kommer fram till helt riktig. Blir man uttråkad så kan man alltid misstänka att det beror på en själv. Man är offer för sin egen förflackning. Och ett kolossalt utbud kan naturligtvis öka risken för att ett sådant tillstånd inträder. Varför skall man ha tålamod när man kan testa något annat?
Lidbecks lösning på sin egen trötthet, som hon i mycket tillskriver sin långa kulturella erfarenhet, är att vara mer observant på detaljer. Det kan onekligen göra vissa konstverk mer meningsfulla, men jag tvivlar på att det gäller alla. Jag minns att jag fann regissören Claude Chabrol meningslös och banal ändå tills någon upplyste mig om att han var behaviorist. Det var inte handlingen, som kunde vara ganska banal, som var det väsentliga. Utan att man av små detaljer i personernas beteende kunde dra vissa slutsatser om det framtida händelseförloppet. Det krävde en skärpt iakttagelse.
Men det finns alltså en grundläggande premiss hos Lidbeck som är mycket tidstypisk. Det är att konstens uppgift är att göra oss förvånade. Och att det är något att sträva efter att vara ständigt förälskad. Att förvåning och förälskelse är vår enda skydd mot ledan.
Kärlek, som är något annat än förälskelse, liksom konst, handlar inte om kickar. Man behöver överhuvud inte bli förvånad. Det gäller att återvända till det man anar vara väsentligt. Att tänka vidare, att inte bara se tydligare, utan reflektera kring och bearbeta det man ser och läser. Det finns nog väsentliga kvaliteter i det stora TV-serieutbudet. Men jag tvivlar på att det är det allra mest väsentliga man kan ta del av. Ens engagemang och vakenhet bör kanske hellre ägnas något annat. Världslitteraturen t.ex.
Men det ger kanske inte några sprudlande lyckoupplevelser. Det är inte som en vårmorgon i den tidiga barndomen. Men det finns många sätt att bli lycklig på. Något som bär genom natten.
26 nov. 20

Så läser jag Kerstin Ekman igen. Och fyller en bildningslucka genom att läsa hennes fyra böcker om Katrineholm. De tre böckerna i serien Vargskinnet var kolossala läsupplevelser liksom Händelser vid vatten. Grand Final i skojarbranschen tyckte jag var helt underbar som sågning av ett perverterat och mycket igenkännligt svenskt kulturliv. Och Mordets praktik är en vacker liten bok. När jag läste deckare som sängfösare, efter det att jag prövat Dorothy Sayers och H.K. Rönblom slog det mig att Kerstin Ekmans deckare kunde vara något att försöka. Och i synnerhet de senare, Dödsklockan, Pukehornet och övergångsromanen Mörker och blåbärsris höll naturligtvis mycket hög klass. Av hennes övriga produktion tycker jag mindre om Rövarna i Skuleskogen och Gör mig levande igen. Hunden tycker jag är meningslös, då är det bättre att läsa Jack London.
Men nu skall jag alltså pröva Katrineholms kvartetten. Det är som att läsa någon sorts lite vassare Fogelström. Ty hon gör ju samma sak med Katrineholm, som Fogelström med Stockholm. Men jag uppskattar kvinnoperspektivet hos Ekman. Vad gör de energiska och praktiska: De överlever.
Det som skildras är alltså ett klassamhälle. Och ett manssamhälle. Huvudperson är Tora som växer upp hos sina morföräldrar. Hennes mamma dör mycket ung i den barnsäng där hon föds. Utnyttjad sannolikt av gäster på den restaurang där hon tjänar. Tora kommer i tjänst hos bönder i stället men har inte förstånd att motstå sonen på gården, som gråter och bönar. Så även hon blir med barn och barnet lämnas bort. Sedan blir hennes öden liksom moderns att vara restaurangflicka.
Hon uppvaktas av en ung revolutionär. Men Tora är ingen revolutionär. Hon förstår inte riktigt vitsen, tycks det, med ett engagemang som bara gör en svår livsväg svårare. Det gäller ju att kunna överleva i en värld där man är beroende av de mäktigas välvilja. Man får försöka göra det bästa av de villkor man har. Man är inte helt maktlös i klass- och manssamhället, visar Kerstin Ekman, dugliga kvinnor kan ibland sätta hårt mot hårt och uppnå smärre segrar och en viss självständighet. Men det är klart att möjligheterna är begränsade. Och det finns ytterligare ett tvång att ta hänsyn till.
Häxringarna är de märken i naturen som råbocken och hans hona gör under parningsdansen. Varför drar hon sig undan när det ändå måste ske? För kvinnorna är sexualiteten en honungsfälla. Bara ytterligare en sak som begränsar deras frihet. Tora förälskar sig i en fin man. Fin inte genom hög samhällsklass men finlemmad, sjuklig och nogräknad. Hon får två barn med honom, men han dör innan andre sonen är född. Tora klarar sig genom sin duglighet och tålighet.
Vi får se vad jag tycker om de följande böckerna. Den här bok börjar på tidigt 1870-tal och slutar 1904. Vad händer med staden sedan? Kommer människorna att bli viktigare än staden?
Eller kommer fogelströmidén med Katrineholm i stället för Stockholm och med kvinnorna i huvudrollen att fullföljas.
25 nov. 20

Daniel Suhonen förklarar i Aftonbladet (21 nov.) varför liberaler blir så dumma i huvudet. Det blir de när det gäller att förklara varför människor röstar på SD. Det förstår nämligen inte att människor röstar på SD i en befogad protest mot nyliberalismen. Att inte inse detta vittnar inte bara om brist på intelligens utan också om empatistörning. Samhället har ju sina uppenbara brister. Har inte skolan blivit kass och sönderprivatiserad, har vi inte arbetslöshet och en skriande segregation?
Detta är Suhonens intelligenta analys. Återstår för honom den något svårare frågan varför människor inte i stället röstar på nyliberalismens verkliga fiender. Det är möjligt att Suhonen räknar sitt eget parti, socialdemokraterna, till nyliberalismen, även om han inte vill säga det högt. Men varför röstar de i så fall inte med vänsterpartiet?
Det enda som samhällets brister kan visa är att människor har vissa skäl att rösta med missnöjespartier. Hur de placerar sitt missnöje kan det dock inte förklara. Och det som måste förklaras är varför man väljer främlingen och invandraren till syndabock. Varför man tror att det är migrationspolitiken som är boven i dramat?
Här gäller det att vara mera begåvad, Suhonen!
Jag tror att alla människor är ansvariga för sina åsikter och sina värderingar. Det är nedlåtande att ta ifrån dem det ansvaret. Det är kanske att vara empatistörd. Men min empati gäller mera dem som är offer för rasismen än rasisterna.
Ty varför väljer människor att rösta på SD? Det är inte bara underprivilegierade som röstar med SD. Det som förenar är inte klass utan en lust att välja förklaringar som är enkla och konkreta. Det är mycket konkretare att hata främlingen än att hata nyliberalismen. Det bottnar i den gamla flockmentaliteten.
Själv hatar jag alla onödiga privatiseringar. Och de passar ovanligt illa när det gäller skola, vård, omsorg. Skolans kris är visserligen äldre än privatiseringarna. Och där känner jag mig medansvarig som liberal och kulturradikal. Även om jag delar ansvaret med socialdemokraterna. Stellan Arvidsson har inte ens i det fallet något gott renommé. Men det är ingen ursäkt för att öka segregationen genom att skapa fina skolor och fula. Och göra feta vinster genom att locka med glädjebetyg. Och religiösa särskolor har inte heller ökat människans frihet. Bara friheten för föräldrar att indoktrinera sina barn.
Att skapa ett samhälle utan anledning till missnöje skulle sannolikt minska marknaden för missnöjespartier. Utplånas skulle de inte. Och det är svårt att skapa ett samhälle som är bra för de flesta. Att av ideologiska skäl privatisera även om det leder till uppenbara brister syns mig dock vara en uppenbar dumhet och blindhet. Att utvecklingen gör människor överflödiga och att det av individerna krävs psykologisk orimliga omställningar är däremot svårare att komma till rätta med.
24 nov. 20