Visar inlägg från oktober 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Expressen och Lund

Jag har för vana att ständigt läsa lundensiska författare och skribenter. Eftersom jag läser många böcker samtidigt betyder det inte att jag uteslutande läser lundensare. Men någon lundensisk bok är alltid på gång. Eftersom jag är en gammal man blir det numera mest omläsningar. Men det kommer ju fortfarande ut biografier över stora lundensare. Böcker om Stig Ahlgren, Piraten och Hasse Alfredson har ju kommit de senaste åren.
Nu har jag läst om Bo Strömstedts Löpsedeln och insidan. Lund har inte gått spårlöst förbi hos Strömstedt. Men han är mera präglad av sin frikyrkliga bakgrund än av Lund. Och mer identifierad med Expressen. Han präglades av sin tidning och kom att prägla den. I ett sådant läge blir man inte bara en traditionsbärare. Utan man är en person som utifrån sig själv skapar något nytt. Det fanns en tid när Expressen var så gott som identisk med Bo Strömstedt. Han är en mycket stor del av expressentraditionen.
Själv var han en del av lundaskolan, den litterära strömning som fanns i Lund under första hälften av 50-talet. Vid mitt enda möte med honom frågade jag naturligtvis honom om detta. Och han nämnde att han tillsammans med Anna Rydstedt hade utgjort en motvikt mot lundaskolans ironiska intellektualism. Naturligtvis främst personifierad i Göran Printz - Påhlson. Han nämner i boken att han också diskuterade med den blivande studentprästen och kyrkospelsförfattaren Ulf Söderlind, som också var med i skolan. Andligheten kom annars senare för två av protagonisterna, Ingemar Leckius och Majken Johansson
Sedan kom Strömstedt som mycket ung direkt efter Lund till Expressen. Och fick förhålla sig till sina uppsaliensiska medarbetare, Björn Nilsson, P. O. Enquist, Anders Ehnmark, Lars Gustafsson. Visserligen var Ivar Harrie, en riktigt gammal och genuin lundensare, tidningens förste chefredaktör. Men säkert stod Bo Strömstedt närmare den frikyrklige Per Wrigstad. Det var också Wrigstad som gjorde honom till kulturchef, i samband med att han själv efterträdde Harrie som chefredaktör.
Wrigstad var för övrigt syssling till Margareta Strömstedt, Bos hustru, författare av barnböcker och vuxenböcker och som skev den första Astrid Lindgren-biografin. Kultursidan hade före Strömstedt letts av Henning Steen, som jag bara minns från senare tider i hans roll som vulgär och ytlig, men inflytelserik, TV-kritiker. Och minns jag rätt var Per Wrigstad som skribent och Per Wrigstads ledarsida usel. Ytliga tankar och usel stil. Tage Danielsson driver med det där i sin debutbok Bok, 1963. ”Det gäller att skriva så folk förstår. Ingen menig får ha mer än tio ord.” ”Ibland kan det vara svårt att få in nåt vettigt. Sammanhang i så korta meningar.” Den parodin var verkligen inte långt från verkligheten. Jag tror det var Carl-Adam Nycops påfund, eller möjligen Sigge Ågrens, där där med de korta meningarna. Det skulle var folkligt, men verkade mest korkat.
Aftonbladets ledarsida däremot var vid samma tid, lundensisk, intellektuell och studentikost respektlös. Dominerad av Gunnar Fredriksson och Dieter Strand. Som på söndagarna växelvis skrev en halvsida under signaturen Struve. Namnet var hämtat från Strindbergs Röda rummet.
Men Bo Strömstedts egen stil lyste. En viss distans och ironi hade han väl fått med sig från Lund. Men hans känslighet och inlevelse var större. Och han gjorde först en lysande kultursida och sedan en lysande ledarsida. Där han lät musikkritikern från kultursidan, Alf Thoor, blir utrikesredaktör. Vilket förstärkte ledarsidan utan att försvaga kultursidan. Thoors efterträdare som musikkritiker var nämligen Camilla Lundberg.
Och hon lyser ju fortfarande i TV:s Kulturnyheterna.
Så också en ganska olundensisk lundensare kan ha nytta av Lund. Boken är präglad av hans personlighet. Han är klok och sympatisk. Hans snabba temperament, entusiasm och otålighet passar för en kvällstidning. Hans patos är äkta, han har en lyrikers sinne för nyanser. Och jag tar allvarligt till mig hans varning för att börja imitera sig själv. Stil kan bli manér, man gör bättre i att inte imitera någon, inte ens sig själv. Man måste vara fri och äkta.
23 okt.20

Sexnegativ Magnusson

Vad har hänt med Lisa Magnusson på DN:s ledarsida (21 okt.)? Hon har framstått som en pålitlig sexualliberal. Alltid när andra feminister hysteriskt angripit pornografi har hon ställt upp till pornografins försvar. Och nu plötsligt kommer hon ut som sexnegativ. Den sexuella revolutionen har bara varit negativ för kvinnor, säger hon. Det har man ju hört förr. Men man väntade det inte från henne.
Ett grundfel i debatten, som Lisa Magnusson här gör sig skyldig till, är att man förväxlar sex och kärlek. Det är inte samma sak. Sexualitet kan vara ett medel att kommunicera känslor och är därigenom rimligen en viktig del i kärlekslivet. Men det är viktigt att komma ihåg, det är inte vår enda möjlighet till känslokommunikation. Bara ett av de många sätten som ett rikt kärleksliv består av. Och det är inte omoraliskt att använda sexualiteten som ren njutning. Onani t.ex. kommunicerar ingenting. Och vem vill moraliskt förfasa sig över onani?
Var p-pillren en frihetsvinst? Jo, den ökade rimligen kvinnans valfrihet. Man kunde utan risk för att bli med barn ligga också med ojusta killar. Så fick man själv välja om man inte i stället skulle undvika ojusta killar. Själv var jag från början mycket skeptisk till p-piller. Kondom och pessar borde ju vara bättre än att påverka människans kemi. Börjar man med sådant vet man aldrig vart det tar vägen. Sedan kom många empiriska beskrivningar som visade att kvinnor mådde dåligt av p-piller. Och jag kunde utbrista mitt vanliga: Vad var det jag sa? Jag hade rätt hela tiden.
Jag betvivlar förstås inte att p-pillrens existens kunde göra manliga påtryckningar möjliga. Men det går ju att stå emot och mår man direkt illa av det bör man absolut inte backa.
Barn och familj är naturligtvis inte någon självklar kvinnofälla. Men det är bra att vara självförsörjande och kunna klara sig själv. Säkerligen var ett kvinnoliv där livets enda mål och mening var hemmet och familjen inte bra. Det är bättre när man delar på ansvaret för hemmet och familjen, liksom möjligheter till ett yrkesliv. Nina Björk har rätt i det omänskliga att skicka ettåringar till dagis. Det är inte till barnens bästa. Att det inte heller är till föräldrarnas bästa är naturligtvis sant. Men det gör lika ont i en ömsint pappa. Det kan jag ana fast jag bara skolat in betydligt äldre barn på dagis.
Sedan kommer det vanliga tjatet om hur grym valfriheten är. Men det är alldeles utmärkt att man får välja och jag tror att motsatsen skulle göra mänskligheten olyckligare. Men följden blir bortvaldhetens problematik. Under tio är av min ungdom, och längre är kanske rätt betänkt inte en ungdom, kände jag mig bortvald. Jag kom fram till att det måste vara så om människor inte skulle tvingas. Friheten var ett viktigare värde.
Lite intressant är tanken att kvinnor idag är jägare, män det undflyende villebrådet. För de män som bara söker sex uppstår vissa möjligheter. Nämligen att dra sig undan när det börjar brännas. Mot detta hjälper endast klarsyn: Den man som begär dig kanske inte alls vill ha dig. Denna klarsyn kan rädda från mycket. Däremot hjälper det föga att moralisera. Det enda man kan hoppas på är tydlighet.
22 okt. 20

Om Nils Ferlin

Två korta dikter av Nils Ferlin älskar jag. ”Inte ens -” och ”Med många kulörta lyktor”. Den ena om dödslängtan, som jag tolkar den. Den andra om att leva på nollpunkten, desillusionerad. Livets nollpunkt och dödens.
 
Med många kulörta lyktor
 
Med många kulörta lyktor
jag gick mig i världen ut.
De slocknade – ljudlöst och oförmärkt,
och så tog det vackra slut
 
Jag stannade – högst förlägen,
- allt hade ju mist sin glans!
Men nu har jag gått på vägen
som kommer från Ingenstans
 
och ringlar till Ingenstädes
i många de långa år
förutan kulörta lyktor
Det är ganska svårt – men det går.
 
Inte ens -
 
Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist
 
Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit -
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.
 
Ferlin vann tidigt mitt hjärta. Han perspektiv är underifrån, men hans revolt är obotligt individualistisk. Han månar om dessa de mycket fattiga, som ”aldrig får bröd från Frälsningsarmén och aldrig ett ord i Clarté”. Som inte hör hemma vare sig bland studenter eller i arbetarrörelsen. De bortglömda trasproletärerna.
Men det är också de trängda lekarna. Skönhetens, rymdens och frihetens små besjungare.
Vad händer när skönheten kommer till byn? Då finns det bara törne och galla. De räknar kärvar och kritar sina lador, det är viktigt, och allt annat föraktar de.
Det kunde vara annorlunda. En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt. ”Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt, men mänskorna skola lyftas i anden”. Men Ferlin är realist. Han avslutar desillusionerat med att visorna är klena spåkvinnor.
Och lika illa är det för en liten konstnär i en annan dikt. ”Fryser sig fast - precis som vi, och aldrig blir stor och berömd och fri. Utan bara får gå där dag efter dag, som vi, med förgrämda anletsdrag”.
Och aldrig har väl tristessen och nivelleringen bekämpats så, som i den kuplett som är tillägnad Victor Arendorff. ”Folk betalar sitt skatt och är snälla fastän inte ett skvatt originella”. Det är inget lätt liv för konstnärsbohemerna, det blir finka och till sist fattigbegravning. Men man stod för något annat och mer lysande än nutidens konformism.
Men det allra bästa som Ferlin skrivit är kanske den innerliga ”I folkviseton”, som ofta sjungs på bröllop. ”Mitt hjärta är ditt, ditt hjärta är mitt och aldrig jag lämnar det åter. Min lycka är din, din lycka är min och gråten är min när du gråter.”
Eller den storslagna ”Vid diktens port”. En exposé över människans historia. ”Allt som är gudalikt och stort, och som tänder till eld det har människan gjort”. Människans liv är kortvarigt, men människoverket är stort. ”Hon sitter vid instrument och bestick och själv är hon bara ett ögonblick. Själv är hon bara ett bloss i vind, ett födsloskri och en fårad kind”.
Vad jag älskar den raden: Hon sitter vid instrument och bestick. Hukande i sin gråhet. Men ändå på något sätt på väg.
21 okt. 20

Dagens värdekonservatism

Hamid Zafar skyller sin ungdoms, ja, eller medelålders, rasism, sexism och homofobi på att han var inne i en värdekonservativ period. Det är lustigt hur ord kan felanvändas. Varför tror Zafar att rasism, sexism och homofientlighet är värdekonservatism? Det är väl rimligt språkbruk att värdekonservativ betyder kulturkonservativ och moralkonservativ. Kan det bero på att SD kallar sig värdekonservativa. Och eftersom SD kallar sig värdekonservativa så kan man naturligtvis lätt tro att det har något att göra med de verkligt centrala sverigedemokratiska idéerna. Annars förstår jag inte hur missförståndet har uppstått.
Och något att göra med det har det ju faktiskt, åtminstone när det gäller böghat och kvinnosyn. Vi lever helt visst i bakslagens tid. Tidningen Dagen tycktes vara inne i en hoppfull period. Den gamla unkna böghatartraditionen tycktes på väg att vädras ut, riktigt vettiga människor som Joel Halldof och Carl - Henric Jaktlund härjade på Dagens ledarsida. Man förstod ändå att det var en bit väg att gå innan tidningen kunde göra upp med skulden över ett mer än halvsekellångt hetsande mot moraliskt oförvitliga människor.
Så var det alltså värre än så. Jaktlund och Halldorf flyttades bort. Och 26 augusti i år slog Frida Park på Dagens ledarsida fast: ”Den linje vi på Dagens ledarsida fortsatt håller fast vid är att Bibeln är högsta auktoritet och att sexualitet är en gåva från Gud som hör hemma i äktenskapet mellan man och kvinna”. Inga bögäktenskap alltså, deras sexualitet hör inte hemma i skapelsen. Däremot kan man ju inte vara säker på varför äktenskapet måste vara tvåkönat. Det behöver inte nödvändigtvis vara en sexistisk tanke, att mannen är mentalt annorlunda än kvinnan. Men troligen är det ett sådant synsätt som ligger bakom. Det skulle ju i stället kunna vara tanken, att en ansvarsfull fortplantning är det enda som legitimerar sexualiteten.
Nå, debatten är fortfarande fri och insiktsfulla röster får komma till tals i Dagen. Joel Halldorft rent av någon gång på ledarplats. Hans argument är att den av Park fastslagna linjen kan göra det omöjligt för många kristna att stanna kvar i församlingen. Och att det också för tänkande heterosexuella är stötande att utan förnuftig anledning angripa hedervärda människor. Skälen är bibliska ehuru uppenbart oförnuftiga. Halldorf tror på en tyst majoritet som hukar under oresonliga ledare. Förmodligen har han rätt.
Det finns ingen anledning att tro annat än att försvararna av den parkska linjen är offer för något annat än sin bibelsyn. Förr kunde det kombineras med en rent profan ovilja, stöttas och underbyggas av traditionella fördomar och det är åtminstone borta sedan länge. Nu är det snarast en sorts sorg över att eftersom Bibeln säger så, så får vi ju gå på den linjen, hur irrationellt det än verkar och vilka mänskliga konsekvenser det än får. Och man älskar bögar som är Guds barn, men hatar deras sexualitet som är synd.
Denna bibeltrohet är förunderlig. Eftersom Bibeln bevisligen är skriven av människor och sammanplockad av människor. Därför bör man nog inte se den som en scouthandbok som ger besked om vad man skall äta, vara klädd eller vilken livsstil man skall välja och hur samhället skall ordnas. Utan se den som människans försök att tolka ett stort mysterium.
Och som Joel Halldorf påpekar man borde fundera mer på hur man skall hålla kvar de troende i församlingarna. Och tidningen Dagen, kan man tillägga, hur den skall hålla kvar sin läsekrets. Dogmatism leder ofta till isolering.
20 okt. 20

Holmström om kanske-män

Sällan har jag läst något så begåvat och inspirerande som Josefin Holmströms artikel om kanske – män i Svenska Dagbladet (18 okt.).
Den har fullt av uppslag, som jag känner lust att kommentera.
Josefin Holmström talar till att börja med om två kvinnliga tendenser som är vanliga, men som inte alls är identiska. Det ena är viljan att underkasta sig, att vara den som förstår och älskar mest. Den andra är viljan att förändra en annan människa.
Är det inte bra att vara full av kristen kärlek, att förlåta, att acceptera både sin och den andres svaghet? Jo, det kan aldrig nog understrykas, vad än tidens apologeter vill få oss att tro. Samtidigt finns det en självutplåning som är destruktiv. Det får aldrig urarta till undfallenhet. Och detta gäller generellt och visst inte bara i nära relationer. Att låta sig utnyttjas är ingen bra medmänsklighet.
Vilken rätt har man att försöka förändra en människan som inte själv vill förändras? Är det inte att brista i respekt för den andres integritet? Här ligger lockelsen i ofullkomliga män. Är det inte bättre att välja någon som man tycker om som han är? ”Jag älskar dig på tusen goda grunder, men mest av allt för att just du är du”. För att citera en gammal schlager. Men jag tror att det för många kvinnor skulle vara att ta bort en del av poängen med förälskelsen. Det viktiga är inte vem han är utan hur mycket jag kan förändra honom till det bättre.
Vad är det som gör att en man kan ha sex med en kvinna och sedan lämna henne utan förklaring? Kvinnohat, föreslår Josefin Holmström. Hon har tidigare varit inne på rädsla för närhet, krav och ansvar. Vilket ju är något annat.
Men jag tror att det avgörande är en annat förhållande till sexualiteten. Sexualiteten har ett egenvärde, den är god i sig. Lusten är det goda, njutningen behöver inte ha någon annan motivering än njutningen. Att bara se sexualiteten som ett medel till något annat är i mitt språkbruk sexualförakt. Det är kanske en ovanlig hållning i dagens puritanska klimat. Däremot är det väl inte underligt att man bryter upp från ett förhållande som inte känns bra. Där man starkt känner att något inte stämmer. Och det är ju inte könsbundet. I Josefin Holmströms framställning verkar det som om one night stand alltid skulle förplikta till en fortsättning. Och det tycker varken män eller kvinnor. Man vaknar på morgonen och tycker att det räcker. Det kan båda parter tycka men ibland är det bara ena parten som tycker det. Då är det naturligtvis förknippat med en viss besvikelse hos den som tycker att det här var hoppfullt nog.
Men är man skyldig att lämna en förklaring? Ja, det är grymt att lämna något oförklarat och inte så sällan är det feghet och ansvarslöshet som ligger bakom. Men förklaringen kan ju också vara något mycket sårande. Då kan man tycka att det är bättre att man lämnar utan att såra.
Jag hade själv just det problemet i mitt förhållande till Christina. Jag hade reagerat mycket negativt på henne vid vårt andra möte.
Vi hade då inget förhållande, vi hade bara träffats och pratat. Och jag kände en stark olust. Skulle jag förklara hur jag kände och kanske göra henne sårad och rasande. Vad skulle det vara bra för? Vore det inte bättre att låta detta vara detta och tyst och stilla försvinna ur hennes liv. Dock skrev jag ett oförskämt brev till henne, därför att jag bestämde mig för att det var mindre grymt än tystnaden. Jag ville inte lämna henne med en liten obehaglig undran: Var blev Lars Westerberg av?
Jag minns en romantisk manlig vän som längtade efter ett möte med en kvinna. Ett möte utan krav och fortsättning, att det handlade om en underbar stund. Men själv kände jag starkt: Ge mig verklighet, närhet, kontinuitet. Ge mig något som inte bara gnistrar, utan för till något annat, sammanhang, mening. Ge mig inte bara glansbilder, utan verklighet. Hur icke-ideal den än är. Tänkte jag ur min ensamhet.
”Somliga av männen jag mött vill ha en musa, andra en coach eller psykolog. Nästan samtliga vill bli beundrade. Några har svårt för mitt skrivande eller för att jag haft fler akademiska examina än dem. Då har jag fått spela dum och oförstående, vifta bort mina meriter, fråga om deras projekt i stället”. Skriver Josefin Holmström.
Det tror jag utan vidare på. I själva verket är denna manliga självhävdelse ett problem också i vänskapen. Det betyder att ens vänner inte kan glädjas åt ens framgångar eftersom det hotar deras känsla av att vara bäst. Själv har jag ingen svårighet att sola mig i glansen från mina begåvade vänner och jag har ingen vilja att överträffa dem. Själv är jag gammal överliggare medan hustrun är fil.dr. och teol.kand och psykoterapeut. Dessutom är hon skönlitterär författare, medan jag är kåsör. Men möjligen är jag nu en smula hycklande. Det är kanske annorlunda när man har en stark och berättigad underlägsenhetskänsla. Men jag tror egentligen inte på något annat än respektlöshet och munterhet. Att stå och pluta med munnen och rycka i hängslena som de små gossarna är mitt hjärta främmande.
19 okt. 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg