Lars Westerbergs Blogg

Jag läste någonstans, kanske var det i en dikt, att när man blir äldre blir dagarna långa och åren korta. Jag tycker inte det stämmer. Jag tycker nämligen att även dagarna blir kortare. Aldrig var dagarna så långa som när jag var barn.
När man säger att livet är kort är det den äldre människans livsupplevelse som ligger bakom. Man skulle lika gärna kunna säga att livet är långt. Underförstått i påståendet ”livet är kort” ligger ett beklagande, vårt alltför korta liv. Men jag har ett tydligt minne av att jag under en dyster ungdom fann livet alltför långt. Självmord tycktes mig framförallt onödigt grymt mot omgivningen, förutom dess rent fysiska otäckhet. Så det gäller alltså att hålla ut så där en femtio år till. Hur många tomma eller plågsamma dagar är inte det?
Och när jag går genom lundahösten tänker jag på min barndoms höstdagar. Varför var de så långa? Det som gör dagarna långa är säkert att man tvingas till passivitet. Jag var av naturen ett passivt barn med en tidigt förvärvad uppgivenhet. Jag har satt det i samband med tidiga sjukhusvistelser, där något hände som jag absolut inte ville skulle hända och som jag inte kunde göra något åt. Jag blev också överbeskyddad, vilket vande mig vid att andra gjorde saker åt mig. Min allmänna oförmåga gjorde att jag dåligt kunde delta i klasskamraternas aktiviteter, men skolplikten gjorde att jag ändå måste vara närvarande. Så jag stod där och glodde och väntade på att dagen skulle ta slut. För åldringar mildras ofta ledan av en halvslummer, en töcknighet i själva upplevelsen. Som barn var man klarvaken, kände den kyliga luften, såg de gulnade träden, höstdagen förnams i hela dess tröstlösa och melankoliska längd.
En sådan skillnad mot nu, när man glad skuttar till datorn. Och dåsigheten inte är en förmildrande faktor i dagarnas längd utan ett hinder i vägen. Det gäller att hålla sig vaken och skärpt så länge det går. Att vara maximalt effektiv de stunder hjärnan är klar.
30 okt. 20

Malin Ekman riktar i Svenska Dagbladet (27 okt.) kritik mot New York Times. Men jag har en stark känsla av att det skulle kunna riktas mot vilket tidning som helst. Opinionsbildning är med nödvändighet icke - objektiv. Därför bör man på ledarplats opinionsbilda. Vad händer då om någon på ledarplats bryter mot tidningens linje? Den ledarskribenten blir naturligtvis sparkad. Men på ledarsidan förekommer också ofta fristående kolumnister och ibland en sorts seriösare insändarsida med intressant debattmaterial som inte behöver stämma med tidningens linje. Självklart är det ändå tidningen som bestämmer vad som skall publiceras. Jag har alltid tyckt att tidningar generellt är alltför snåla mot det som strider mot tidningens linje. Respekten för tidningens linje är större än respekten för det fria ordet. När den politiske redaktören på New York Times blir sparkad för att han publicerat en republikansk senator som ansåg att man borde sätta in militären mot demonstranter anar jag inte riktigt vilken status en sådan artikel hade. Det kan ju hända att man ansåg en sådan artikel så vettlös att den överhuvudtaget inte borde lyftas fram. Det var omdömeslöst att publicera den. Att någon blir sparkad för att hen kritiserar den egna tidningen, händer alltför ofta. Vilket är Malin Ekmans andra exempel. Här tycker jag man generellt kunde kosta på sig att vara mycket liberalare.
Men lämnar man opinionsbildningens fält så är det rimligt att man försöker vara objektiv. Och här finns ju stora problem. Ett urval av fakta måste alltid göras, men vad är ett objektivt urval av fakta? Och det räcker ju inte med att redovisa fakta, man måste alltid sätta in dem i ett sammanhang. Och förklara. Det går knappast att tänka sig att en enskilde journalistens värderingar och omdömen skulle kunna elimineras.
Men ändå, det är klart, får man journalister som hellre vill ha rätt hållning än att till varje pris hålla tillbaka känslorna och sant rapportera allt som är av vikt, så är det problematiskt. Att som en insändarskribent i New York Times, som Malin Ekman citerar, mena att det i stället är läsarnas värderingar som borde styra, är sannolikt ännu galnare.
Så nog är det problem alltid. Men jag tror inte de är exklusiva för New York Times. Malin Ekman kallar den för världens mest ansedda tidning. Så kanske skall man läsa henne så. Inte ens New York Times undgår ett journalistisk dilemma.
29 okt. 20

Jag blir ganska beklämd av att läsa Elisabeth Åsbrinks artikel om hennes relation till Lars Norén (24 okt.) i Dagens Nyheter. Det tycks mig vara två svajiga kumpaner. Norén har brutit med Åsbrink därför att hon skriver i en tidning som på ledarplats är anhängare av Nato. Det ter sig helt osannolikt men kan naturligtvis vara hans egentliga skäl. Men är i så fall bara en bekräftelse på att Lars Norén är knäpp. Fanatiker bryter med sina vänner om dessa har fel åsikt. Men att bryta med någon för att hen skriver i en tidning som har fel åsikt? Det kan bara vara rimligt om tidningen solidariserat sig med verkligt grova brott, jublat över förintelsen, eller något liknande.
Jag minns ännu med en rysning en TV-intervju som Elisabeth Åsbrink gjorde med Lars Norén efter 7:3. Då Lars Norén ställt nazister på scenen. Jag minns hur Elisabeth Åsbrink utstrålade den mest ömsinta förståelse för det plågade geniet. Det var en medkännande inställsamhet som blev äcklig. Tydligen hade hon ändå inte varit nog kvinnligt ömsint. Även nu, efter brytningen, betonar Elisabeth Åsbrink gång på gång att Lars Norén är ett geni. Jo, man säger ju så.
Men vad är ett geni? Ligger inte det geniala i verken som vissa människor skapar. Medan skaparna av dessa geniala verk är lika sammansatta människor som alla andra. De kan till och med vara små och tarvliga, prestigebundna och maktfullkomliga. Det som skiljer geniala människor från oss andra skulle alltså vara att de i sina bästa stunder kan skapa geniala verk, vilket vi inte kan göra ens i våra bästa stunder. Så det är rimligare att beundra geniala verk än geniala människor. Jag tror Elisabeth Åsbrink hela tiden varit offer för en viss romantik.
Lars Norén intervjuar en förintelseöverlevare och säger att han känt stor sorg över att inte vara jude. Tydligen önskade han vara delaktig i det judiska lidandet. Då hade han inte varit så utestängd. Det är en bisarr lidandesromantik och ett hån mot människor som upplevt förskräckande händelser.
Nå, han har också i sin dagbok utlämnat förtroenden som Elisabeth Åsbrink delgett honom. Och varit mycket missnöjd när hon försök få honom att ändra på det. Om jag förstår texten rätt lyckades hon till slut med det. Det är naturligtvis ett svek, från Noréns sida, att han var beredd att publicera förtroenden. Men ett svek också från Elisabeth Åsbrinks sida. Författare som ger ut hänsynslöst uppriktiga dagböcker bör man nog inte vända sig till med förtroenden. Man bör tvärtom varna generellt för den i massmedia ofta beskrivna vanliga trenden att sladdra med sina vänner. Man kan ha behov av att tala om ett mycket knepigt och låst förhållande med någon utomstående. Men man bör alltid betänka att man utlämnar människor genom sina förtroenden och man bör välja sina konfidenter med omsorg. Att lita på Lars Noréns goda omdöme och lojala tystnad tycks mig skrattretande. Men det är naturligtvis inte roligt att se sitt svek i tryck.
Nå, varav kommer sig min beklämning? Att jag tycker mig se två parasitära människor som försöker parasitera på varandra och andra och som slutligen lämnar varandra med ett Tack och hej, leverpastej. Det är väl det bästa som har sagts i den ”vänskapen”.
28 okt. 20

När Johan Croneman i Dagens Nyheter (27 okt.) kritiserar Dick Harrison i Svenska Dagbladet (25 okt.) blir det inte så lyckat. Här har Croneman uppenbarligen fallit för en frestelse. Harrison kritiserar nämligen en dramadokumentär av TV 4. Säkerligen är Harrison en bättre historiker än Croneman, men är han också en bättre TV-kritiker? Här har Croneman ett revir att försvara.
Croneman vet sig vara ute på hal is. Harrisons kritik riktar sig ju just mot den historiska framställningen. Så Croneman får vara ytterligt försiktig. Inget ifrågasättande av Dick Harrison som historiker eller att han skulle ha fel i sak. Men man kan insinuera lite och ställa en fråga om det inte handlar om tolkning snarare än fakta.
Vad insinuerar Croneman? Dramadokumentären bygger på en bok av en annan historiker David Lindén. Jaha, säger Croneman här rör det sig om akademiska strider.
De är ju alltid fulla av prestige, det vet ju alla människor, tänk bara att Harrison nedlåtande kallar Lindén för historieskribenten, och där kan man ju som lekman aldrig avgöra vad som är rätt. Och dessutom har Dick Harrison fru sågat detta verk tidigare. Är Dick Harrison bara ett journalistiskt ombud för sin hustru?
Skickligt det, Croneman! Men Dick Harrison är fullt öppen med att han är gift med den historiker han i det här fallet stöder sig på. Han anser tydligen henne som trovärdigare och modernare än Lindén. Det är väl en utvärdering
som en historiker får och måste göra. Och det säger ingenting om huruvida han har rätt eller fel.
Ty faktiskt det här med att Erik XIV var en galen, paranoid tyrann stämmer med den traditionella bilden. Att han som galen irrade omkring på landsbygden efter sturemorden. Kan en historiker visa att detta är en propagandabild fabricerad av bröderna så bör ingen tradera gamla myter.
Och Harrison nöjer sig inte med detta. Han kritiserar lika hårt framställningen av Drottning Kristina. Och Harrison fnyser också åt att faktafel lanseras som nytolkning. Så mycket om Cronemans försiktiga fråga om det inte kunde röra sig om en tolkning,
Jag förstår att Croneman känner sig avundsjuk. Den här gången var det någon annan än den store TV-kritikern som på ett dräpande sätt gick med yxan. Men det är knappast någon ursäkt till att förfalla till halvkvädna visor och insinuationer.
27 okt.20

Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Nu kritiserar också Ulrika Stahre i Aftonbladet Lisa Magnusson i DN (24 okt.). Lisa Magnusson är konservativ när hon hyllar familjen och angriper fria förbindelser. P-pillret gynnande framför allt männen, däri ger Stahre Lisa Magnusson rätt. Men tycks precis som jag mena att det ändå var en frihetsvinst för kvinnorna.
Men hur är det med Stahres sexualsyn? Hon angriper den trivialisering av sexualiteten som jag ser mig som enda företrädare för. Och hennes argument är rätt och slätt att om sexualiteten var något trivialt så ”skulle vi inte vara så upptagna av att vrida och vända på dess innebörder”. Tro det du, Stahre. Men det finns en helt annan förklaring till det fenomenet. Nämligen att sexualiteten är ett starkt och pockande naturbehov som andra naturbehov. Men till skillnad från andra naturbehov förutsätter det andra människor. Det måste vara två eller flera för en tango. Autosexualitet blir aldrig ren autosexualitet, åtminstone i fantasin måste man föreställa sig andra människor. Det är på grunden som sedan alla kulturella föreställningar, tabun och inlärda fixeringar utvecklas. Och som faktiskt är möjliga att sopa bort.
Det är min hållning och den grundsyn jag rekommenderar. Och att detta är enda vägen till en möjlig frihet. Jag är, som sagt, säker på att detta är en svårsmält radikalism som jag är ganska ensam om. Jag minns att Crister Enander en gång för mycket länge sedan raljerade med mig i Lundagård.
I övrigt tror jag inte att Lisa Magnusson ville hylla den heterosexuella familjen på andra samlevnadsformer bekostnad. Bara att angripa den sexuella friheten. Vilken Ulrika Stahre nu förtjänstfullt försvarar. ”Och alla andra får vara i fred med vad de nu gör”. Det enda som skiljer min hållning från Stahres är att Stahre inte bara ser kärnfamiljen som en godtycklig konvention, som inte bör stänga för andra alternativ utan att ”heterosexuella relationer och familjebildning fortsätter att vara den patriarkala knuten”. När man inte orkar tänka är det bra att ha fraser att tillgripa.
Men Ida Ölmedal i Sydsvenskan är en människa som inte låter sig förvillas (25 okt.) Hon är klar i tanken och skärpt i analysen. Det är befriande.
26 okt. 20