Visar inlägg från september 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Mazzarellas empati

Merete Mazzarella har en käpphäst berättar hon i Svenska Dagbladet (15 sept.). Att beläsenhet inte gör människan mer empatisk. Det är en käpphäst jag gärna sammanrider men funderar ändå på vad detta förnekande betyder. Det är lätt att se att det finns väl belästa som är empatilösa, obelästa som är fulla av empati. Men det gör ju bara troligt att den viktigaste faktorn för att skapa empati inte kan vara bildning och kulturintresse. Men kanske skulle den empatiske illitteraten varit ännu mer empatisk om hen dessutom varit bildad, den oempatiske något mindre oempatisk. Det tycker jag skulle vara svårt att mäta, men orimligt att det förhåller sig så är det inte. Varken logiskt eller psykologiskt. Men jag tror alltså inte det är så.
Jag tror som Merete Mazzarella att läsning inte gör oss snällare, men klyftigare. Och den klyftighet som skönlitteraturen förmedlar är en större psykologisk intelligens. Mazzarella pekar på två saker. Vikten av att kunna byta perspektiv. Och förmåga att uthärda ambivalens. Jo, men det är väl bara två av de lärdomar man kan tillägna sig genom läsning.
Det där med att kunna skifta perspektiv ökar ju den andliga rörligheten hos en själv. Det är kanske mer en förutsättning för att kunna förstå medmänniskan än en del av själva förståelseprocessen. En sorts grundträning på vägen till människokunskap. Att uthärda ambivalens är en väg till självförståelse. Man känner sig ibland ambivalent och man får acceptera att man är ambivalent. Samtidigt måste man välja. Vilken är den viktigaste av de två krockande känslorna. Själv kan jag plågas svårt av andra människors ambivalens. Det skapar en osäkerhet om vad människor egentligen vill och tycker. Det är mest därför jag för egen del försöker undvika att kommunicera ambivalens.
Men ambivalens är naturligtvis bara en av de saker man kan upptäcka hos sig själv. Det kan vara en väg till självkännedom och till kännedom om andra. Men det är inte så mycket konkreta lärdomar som skönlitteraturen lär ut, utan vanan och förmågan att reflektera över människan. Så att man kan komma på det man inte förut visste.
Hur förhåller sig då skönlitteraturens människokunskap till den kunskap den psykologiska vetenskapen ger. Kompletterande, man behöver båda. Skönlitteraturens kunskap är friare, mer osystematisk. Den har inga vetenskapliga krav och kan därför vara djärvare, mer intuitiv.
Mazzarella citerar en definition på empati som jag inte riktigt håller med om. Därför att den skymmer distinktionen mellan att förstå och att känna med. Empati skulle vara en kombination av dem båda. Men det är fullt möjligt med att bara ha den ena sidan. Man kan vara full av välvilja utan den ringaste insikt och fullständigt förstå utan den ringaste välvilja. Jag skulle gärna använda ordet sympati för den förra företeelsen, men Mazzarella ger det en annan betydelse. Där handlar det mer om en subjektiv projicering. Om jag var du....... och du borde egentligen vara som jag. Men jag tänker mera på en välvilja som inte nödvändigtvis är övertagande eller auktoritär. Men som verkligen inte förstår. Och den illvillige psykopaten kan vara mycket skicklig på att läsa av och manipulera människor. Hen kan vara både klyftig och andligt rörlig.
Sedan tar Mazzarella upp den förståelse och medkänsla som inte leder till handling. En handlingsberedd välvilja är ofta bättre än en passiv medkänsla och insikt. Speciellt när den hjälp som erfordras är konkret. Och faktiskt inte kräver någon djupare förståelse.
16 sept. 20

Beckmans gråa hår

Åsa Beckmans betraktelser över kvinnovardagen
väcker ofta mitt intresse. Den här gången skriver hon om en äkta man som har svårt att acceptera att hans fru blir gråhårig (DN 11 sept.). Eller rättare har svårt att acceptera att hon slutligen har beslutat sig för att acceptera sin egen gråhårighet.
Ty fram till nu har hon färgat håret. Men så till sist finner hon det alltför besvärligt.
Jag är inte riktigt säker på att ens äkta makar har rätt att söka påverka så personliga beslut. Jag minns att jag, som alltid gillat att vara kortklippt, lät håret växa när jag träffade Christina. I min barndom skulle man vara kortklippt och när det långa hårmodet kom var jag redan en liten gubbe. Fast jag gick på gymnasiet. Christina hade däremot alltid gillat att pojkar hade långt hår. Tyvärr blev min anpassning inte så lyckad. Ty jag var inte van att handskas med begreppet lagom långt. Och jag har alltid haft svårt att hålla måttan.
Och Christina hade ett långt och underbart hår. Det var en sorg när hon klippte av det. Vilket hon gjorde just av åldersskäl. Det anses att långt hår endast är vackert på unga flickor. Det har jag svårt att förstå. Men det är ju mera praktiskt och jag vande mig snart.
Problemet för mannen, som Beckman skriver om, att hustruns synbara åldrande, det gråa håret, påminner omvärlden och honom själv, om hans eget åldrande. Jag är inte säker på att det är en honett ambition att vilja framträda som ett ungt och vackert par. Och jag är tacksam för Christinas liberalism i det fallet. Det kan inte vara alldeles roligt att framträda som någon som prenumererat på ett socialfall.
Att acceptera sitt åldrande är naturligtvis nödvändigt. Men det är naturligtvis farligt – och påskyndar åldrandet – att bli så resignerad att man blir apatisk. Så länge man på något plan vill anstränga sig, så länge är man levande.
Men det där med identifikation och integritet är besvärligt. ”Gråten är min när du gråter”, ”jag fryser om dina händer”, det deltagandet är ju viktigt och djupt mänskligt. Men så finns ju viljan att styra och forma, som är mindre sympatisk. Och den hamletska skillnaden mellan vara och
tycks. Att vilja framstå som ung fast man är gammal.
Och en tredje fråga är ens identifikation med sin kropp och sitt utseende. Det är därför som drastiska utseendeförändringar kan plåga en så mycket. Det är svårt när man inte känner igen sig själv.
15 sept.20

Lind om Alfredson

Varför bekommer mig Kalle Linds biografi över Hasse Alfredson inte alltigenom väl? Jag vet inte säkert och jag kan säga att det förvånar mig. Men så nära Hasse Alfredson hade jag inte velat komma. Han är en dålig vinnare och en dålig förlorare. Det senare gör honom mycket lättsårad. Han är otålig, han tröttnar, man kan inte säga att han är slarvig, men den tålmodiga noggrannheten är inte hans sak. Han är ständigt på jakt efter nya utmaningar för sin kreativitet. Det gör honom till mångsysslare.
Det kan vara så att jag känt sådana människor och att de fått mig att känna irritation. Och det är knappast någon invändning mot att ge ett så fullständigt porträtt av Hasse Alfredson som möjligt.
Och Kalle Lind är skicklig. Att han lyckas hålla samman ett material som pekar åt så många håll. Att han kan bryta kronologin när så krävs och följa trådar framåt för att sedan återgå till utgångsläget. Det lyckas han hela tiden göra utan att tappa greppet.
Men ändå. Skulle jag sammanfatta Hasse Alfredson med ett ord så är det: inspirerande. Det är något mer än att säga att han är fruktansvärt rolig. Det handlar också om framtoningen, den medryckande munterheten. Man ser en inspirerad människa, det stänker av humor, och man blir själv inspirerad. Så där skall man naturligtvis låta när man vill spåna. Det är bara att våga låta sig ryckas med. Om detta är vad man vill ha ut av Hasse Alfredson skall man kanske inte läsa en bok på 637 sidor.
Nå, Kalle Lind är ingen tungus. Han skriver lättsamt och roligt och är sparsam med att berätta om sina egna reaktioner och sitt förhållande till sitt objekt. Vanligen tillför det faktiskt något när han tillåter sig det.
Men det är det här med mångsyssleriet. Fakiren är en ingalunda talanglös skånsk poet. Tillsammans med Emil Kleen är han en efterföljare till Ola Hansson och en föregångare till Vilhelm Ekelund. Men det är ju som Sveriges förste moderne humorist han är stor. Hasse Alfredson är unik som improvisatör och scenpersonlighet. Varför skall man då uppehålla sig vid allt det andra? Därför att man måste det om man vill ge en heltäckande bild. Han kommer inte att gå till historien som skansenchef eller illustratör. Men hans filmer och böcker kan man ju ta upp. Ojämn är ju det omdöme man måste ge.
Han är inte en av våra stora författare och han är inte en av våra stora regissörer. Men vissa filmer och vissa böcker är lysande. En ond man och Den enfaldige mördaren går utanpå det mesta. Och både boken och filmen måste läsas respektive ses.
Äppelkriget och I huvet på en gammal gubbe, fantastiska filmer. Gummitummen tycker jag är en mycket rolig bok därför att den ligger nära Alfredsons improvisationer. Och naturligtvis är Spik i foten, Ringaren och Gamle Man och Robert Lind i Kramfors oförglömliga. Kalle Lind tvivlar på att Hasseåtage kommer att bli ihågkomna. Den unga generationen verkar redan ha glömt dem. Jodå, men de har glömt Strindberg också. Och Shakespeare och Goethe.
Ja, det är ingen ända på allt vad den unga generationen glömt. Men det enda Hasseåtage kommer att förlora är ju sin breda popularitet, att vara allmänt bekanta. Det kommer alltid att finnas människor som minns dem och minns dem med glädje.
Men den här otåligheten, det här kicksökandet efter nya utmaningar? Kreativiteten, de blixtrande infallen är något som avtar med åldern. Just förmågan till nyskapande. Det var därför som Hasse Alfredson fick en så tråkig ålderdom. Han hade ingen förmåga att vila på sina lagrar.
Och den här improvisationskonsten som var det stora med honom. Den kräver en genial förmåga men också ett stort mod. Ingen människa utsätter sig för så svåra utmaningar. Man kan ju ha förmågan, men ändå ha ett manus, skrivet eller tänkt. Så gör man smärre improvisationer från det. Men det finns en tung invändning mot detta. Det hade sannolikt inte blivit lika bra. Det är den slaka linan som får oss att hissna.
Det har kommit en bok om Valfrid Lindeman och vi har här författaren - Kalle Lindeman. ”Nå, Kalle Lindeman. Hurdan var Valfrid Lindeman?” ”Ja, han var ju BRA, det var han. Fast lite dålig också”. ”Jaså, lite dålig också?” ”Jo, något”.
14 sept. 20

Bergman, Braaten

Bland de tidiga bergmanfilmerna, Bergman före Bergman, finns ett par filmer präglade av socialrealism. Det baserar sig också sällan på Bergmans egna manus. Jag tänker på Det regnar på vår kärlek, baserad på ett manus av den norske proletärförfattaren Oskar Braaten, Hamnstad som har manus av Olle Länsberg och Sommaren med Monika av Per Anders Fogelström. Den senare är ju den första berömda bergmanfilmen. I Francois Truffauts debutfim Det 400 slagen stjäl den unge huvudpersonen filmaffischen med Harriet Andersson och en scen där Harriet Andersson ser direkt och länge in i kameran brukar anses vara filmhistoriskt förnyande. Men handlingen i filmen syftar mera bakåt, socialrealisten Bergman, än framåt.
Nu har jag sett om Det regnar på vår kärlek. Den kom 1946 och dess plädering för humanitet och rimlighet mot samhällets olycksbarn var möjligen ett viktigt ställningstagande 1946. Nu känns det mest sentimentalt. Den osofistikerade och impulsive hjälten som känner sig kymigt behandlad av ett ojämlikt samhälle, hjälplösa människor med god vilja som har hamnat snett. Men Ludde Gentzel gör en oerhört bra roll. Kuslig men också mångbottnad. En triumferande cyniker och en mycket ensam människa. Bengt- Åke Bengtsson, har en enklare roll men gör den med briljans. Och Birger Malmsten i huvudrollen är långt ifrån dålig. Han är ofta huvudaktör i de tidiga bergmanfilmerna fram till Det sjunde inseglet då han blir avlöst av Max von Sydow.
Detta var Bergmans andra film som regissör. Men Hets som bygger på hans manus regisserades av Alf Sjöberg. Hans debutfilm Kris bygger på ett manus av den danske författaren Leck Fischer. När jag började gå bakåt i Bergmans produktion, den första film jag var gammal nog att se var Jungfrukällan, kände jag igen Leck Fischer och Oskar Braaten från TV-teatern. Av Leck Fischer hade TV-teatern visat Frisöndag med Margareta Krook, vilket var en stor upplevelse. Oskar Braaten hade förekommit med Den store barnedåpen , som jag minns sämre och tror att det var en rolig komedi. Eftersom jag minns den norska titeln förmodar jag att det måste varit nordvision.
11 sept.20

Gedin om kultur

Det är, tror jag, dags att tänka efter. Man recenserar allmänt Johan Lundbergs bok om postmodernismen. Där Lundberg ger postmodernismen skulden för diverse förfall i samtiden. Han söker, som många under tidernas lopp, roten till det onda. Och man önskar bara att han hade hittat något mindre diffust än detta begrepp, som man började svänga sig med på 80-talet, men som få kunde precisera. Eftersom begreppet är så vagt kan han med visst skäl påstå att den präglade båda sidor i den bekanta konflikten inom Svenska akademien.
Men idén om ett kulturellt förfall är ju intressant. Per I Gedin har i Dagens Nyheter en intressant analys (9 sept.). Det är inte så att finkulturen har släppt in popkulturen i sina salonger, menar han. Det är snarare så, om jag förstår Gedin rätt, att popkulturen har ersatt finkulturen. Samtidigt som den lånat vad den behöver från finkulturen. Gedin talar inte om något förfall, han bara beskriver. Det är romance och Camilla Läckberg över hela fältet. Ett statsminister kan lugnt tala om att Camilla Läckberg är hans semesterläsning.
Å andra sidan kan man ju påpeka att under elitärare epoker så talade man föraktfullt om pigläsning och rasade mot Nick Carter-litteraturen. Det populära var även då mera läst och brukat än det fina. Skillnaden är att det fina ansågs fint, finkulturen hade mera status. Att finkulturen förlorat sin status betyder ju inte att den blivit mindre populär. Eller att dess inflytande på djupet har minskat.
Och här finns intressanta frågeställningar. Varför är en kvalitetsroman bättre än en ordinär romance-roman? Det kunde svensklärare i gamla tider förklara. Det här och det här och det här gav kvalitetslitteraturen, vilket massmarknadslitteraturen inte gav. Den begåvade eleven, vi kunde säga den begåvade nutidsmänniskan, kunde säga: ”Jag håller med magistern. Jag ser att det är så. Men det struntar jag i.”
Det är så krasst att tänka på nytta. Men det blir inte så krasst, om man bara har ett lite mindre krasst nyttobegrepp. Om nytta inte bara handlar om att tjäna pengar, få makt och framgång. Utan om att göra oss bättre rustade för livet, för att möta det oundvikliga lidandet, se möjligheterna till medmänsklighet. Jag tror alltså inte att den goda litteraturen gör oss till moraliskt bättre människor. Men jag tror att det gör oss insiktsfullare. Att vi bättre förstår oss själva och våra medmänniskor. Det går utmärkt att leva på ytan och de flesta av oss lever vår mesta tid där. Men vi kan inte undgå att vi i livets prövningar måste möta dem med den insikt vi kan mobilisera.
Jag är övertygad om att de intelligenta försvararna av populärkulturen inte vill förneka behovet av kvalitet. Jag tror det är det Dylans nobelpris framför allt vill ge ett erkännande av. Man har haft en lite slapp indelning, som mer handlat om art, än om kvalitet. Men det som har kvalitet borde tillhöra finkulturen, det som saknar tillräcklig kvalitet borde inte göra det.
Gedins framställning anknyter till denna slappa dikotomi mellan fin och folklig, men uppehåller sig inte vid kvalitet. Men det är lätt att visa att Dylan har kvaliteter som Läckberg saknar. Det samma kan sägas om den stackars Ulf Lundell som jag nyligen har skrivit om. Det är inte rättvis att jämföra honom med Läckberg.
Vi kan gärna skrota begreppet finkultur. Men vi kan inte skrota begreppet kvalitet. Aldrig på tidens dar.
10 sept. 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg