Visar inlägg från september 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Hallberg om Björk

Det är inte så enkelt att vara ikonoklast, att krossa ikoner. Anna Viktoria Hallberg gör i alla fall ett försök med att angripa Nina Björk i Svenska Dagbladet (23 sept.). Men som artikeln mindre är upptagen av vad Nina Björk påstår i sak, hur hon argumenterar, och mer av varför hon säger det hon gör, så blir den ett slag i luften.
Nina Björk inspireras av sina personliga upplevelser, påstår Hallberg. Det kan ju knappast vara något fel i sig och helt avhängigt för hur man sedan argumenterar för att man sett något som kan generaliseras. Alltför långtgående generaliseringar på alltför svagt empiriskt underlag, är förstås ett vanligt argumentationsfel.
Men nej. Det tycks inte vara detta som Hallberg anklagar Björk för. Hallberg tycks acceptera att man utgår från personligt stoff. Men. ”Ett didaktiskt tonfall kräver dock konsekvent envishet, inte sidbyten, för då misstas nyanserna lätt för fåfänga”. Tanken är väl att Björks skiftande erfarenheter, de personliga förändringar hon upplever, har gjort det svårare för henne att vara konsekvent.
Och i vilket avseende har Nina Björk svängt? Jo, från konstruktivism till biologism. Det hände när hon upptäckte att det slet i hjärtat att lämna sina barn på dagis. Det är tror jag en underlig användning av termen biologism. Att man finner att det mesta är konstruktioner, sexualiteten, kärleken, moralen, könsföreställningar, behöver ju inte medföra att man förnekar människans existentiella villkor. Att vi föds och att vi dör, att vi har vissa allmänmänskliga känslor. Är det rimligt att kalla dessa erkännanden för biologism? Biologism är väl snarare att människan styrs av sina biologiska impulser, inte av historia och konvention.
Att vi föds beroende är en av Nina Björks upptäcker. Det är självklart sant. Sedan kan man ifrågasätta de långtgående slutsatser hon drar av detta. Men då har man plötsligt börjat argumentera i sak.
Och att det skär i föräldrahjärtat att för första gången lämna ett barn på dagis, kan jag själv omvittna. Det är alltså inte könsbundet, det vet jag av egen erfarenhet. Utan handlar om föräldrars kärlek till sina barn, den inlevelse i en svår omställningsprocess, som en tid av föräldraomsorg har skapat. Sedan kan man diskutera vad som på lång sikt är för samhällets bästa och för föräldrarnas och barnens bästa. Det kan vara kul att vara på dagis när man blir van vid det. Det kan vara skönt för föräldrar att få jobba. Men kollektiv barnomsorg kan inte vara helt anpassad efter individerna. Den måste samhälleligt organiseras. Man kan av ekonomiska skäl tvingas göra val som man inte vill.
Så jag tycker inte att Nina Björks argumentation faller på sin egen inkonsekvens. Det är väl först när man förvandlar henne till en ikon, ett ideal som i privatlivets minsta detalj, skall vara fullkomlig, som det blir problem. Men det har hon, såvitt jag förstår, aldrig gjort anspråk på.
Nina Björk röker, mer politiskt korrekt är hon inte. Hon anser att man i vissa situationer har rätt att ge nazister stryk, vilket ger Åsa Linderborg lust att klippa till henne. Vilket i sig är lite roligt, när man inte tror på våldslösningar. Man har naturligtvis rätt att försvara sig och att hindra nazister från att utöva våld mot andra liksom att försöka få tyst på verbala trakasserier. Men ge stryk?
Så personligen har ikonen sina svaga sidor. Men det finns inte stort skäl att moralisera över det. Det är bättre att argumentera i sak, om man kan.
23 sept. 20

Holmström om framsteg

Josefin Holmström har en understreckare i Svenska Dagbladet som handlar om framstegstanken (21 sept.). Den är en klok och uppslagsrik artikel. Men det är ett svårt ämne. Och det finns en del teoretiska vanskligheter i det hon säger.
Hur skall man karaktärisera framstegstanken? Att det finns en framåtrörelse i historien, allt allting blir bättre och bättre. Ja, myt är nog ett bra ord. Ett empiriskt påstående är det knappast. Däremot innehåller den en del empiriskt sanna påståenden. Att vetenskapen hela tiden går framåt, i den meningen att den mänskliga kunskapen ökar. Att detta medfört materiella förbättringar.
Josefin Holmström gör däremot ett lite tvivelaktig påstående att myt skulle betyda detsamma som religion eller i varje fall vara ett religiöst begrepp. Här har vi alltså en med kristendomen konkurrerande religion. Men man kan tänka sig att framstegstanken kan vara en religionsersättning utan att därför vara en religion. Är mänskligheten kapabel att själv skapa sin lycka behöver den inte Gud. Och det har kanske en viss likhet med darwinismen som förklarade naturens skenbara ändamålsenlighet med något annat än Gud. Det gör inte darwinismen till en religion.
Underförstått hos Holmström tycka vara att endast en mänsklighet som inser sin hjälplöshet kan hålla fast vid Gud. Jag tycker inte att det har mycket med framstegstanken att göra. Man behöver ju inte tro på människans allmakt, även om man tror att det går framåt.
Och man kan ju mycket väl tro på framstegstanken utan att tro att den kommer att lösa existentiella problem. Olycka, död, ensamhet, gäckad kärlekslängtan. Framstegstanken garanterar inte min personliga lycka och framgång. Det är en idé om den historiska processen som helhet. Även om allt går framåt har människan sina existentiella villkor.
Frågan är om det ligger i framstegstanken att mänskligheten med nödvändighet blir lyckligare av materiella framsteg. Jag är benägen att se det som en annan fråga. Men man kan naturligtvis utvidga sin optimism med att påstå även detta. Holmström påpekar en del olyckligheter som den moderna människan kan anfäktas av. Individualism och ensamhet, andlig fattigdom och kulturell förflackning. De tycks vara tidlösa problem som ingalunda är en följd av vetenskaplig och materiell utveckling. Det är inte en nödvändig följd av några framsteg, vill man förklara dessa nutidsfenomen får man förklara dem på annat sätt. Däremot är det riktigt att framstegen inte har fått dessa problem att försvinna.
Och en invändning mot framstegstanken är att vetenskapliga framsteg inte enbart är till välsignelse. Den vetenskapliga utvecklingen har gjort det, för att bara ta ett exempel, möjligt att förstöra miljön. Och det verkar som vi är felprogrammerade för att möta faror som inte är biologiskt betingade.
Sådant där kan man diskutera förnuftigt. Problemet med Holmström är att hon hela tiden söker resonemangens teologiska relevans. Hon undrar till slut om kristendomens inriktning på världens fullbordan, gudsriket, kan ha inspirerad den sekulära framstegstanken. Och menar att kristendomens medvetenhet som människans bristfällighet kan vara ett korrektiv. Frågan är om denna rimliga ödmjukhet förutsätter kristendomen. Eller om hoppet är så nödvändigt, kristet eller sekulärt?
22 sept. 20

Nedslag i det förflutna

En 14-åring sitter i en bil och vet att hans liv för alltid är förändrat. Det är inget dramatiskt i detta, han är på väg att flytta från den ena lilla småstaden till den andra. Den stad han lämnat kommer att stå för det förlorade paradiset. Där var han lycklig.
I efterhand kan man se att detta inte var sant. Han var en främling och en missanpassad i sin barndomsstad. Det var först det sista året det vände. Nu skulle allt bli bättre, hoppades han.
Han hade hela barndomen begränsat sig till en enda kamrat. Det var kanske inte så lyckligt, kan man tänka i efterhand. Men det sista året hade varit annorlunda. Han ser nya möjligheter. Men nu bryts detta. Han förlorar sin ende vän och de vaga förhoppningarna om ett förändrat liv. Nu börjar i stället något okänt.
Sedan följer tre år av tillbakablickande. Så dör hans mor. Och han tänker: det finns ingen återvändo. Ödet leker med en och man är utkastad i världen. Det gör detsamma var man bor, man kan lika gärna vara här som någon annanstans. Det här råkar vara min scen, det är bara att larma och göra sig till. Det finns inget hopp om någonting. Det är en isande upplevelse. Nedfrysning, förlamning.
Jag tänker på barndomskamraten. Under fyra år träffades vi fyra veckor varje sommar. Det var säkert roligt för honom den första sommaren när allt var nytt. Sedan blev det sannolikt slentrian. Den sista sommaren vi träffades, året efter min mammas död, nöjde vi oss med två veckor. Han hade arbetat den sommaren och det var en lycklig upplevelse. Det berättade han. Och jag kan nu lätt föreställa mig att det handlade att uppleva något nytt. Att ta ansvar, att tjäna pengar var förmodligen stärkande för självkänslan. Och kontakten med människor roligt för den som är enda barn och normalt social.
Men det betydde också att det var sista sommaren med mig. Han hade arbetat på en badplats utanför staden. Nästa sommar vidgades vyerna ytterligare och han arbetade på en restaurang på Öland. Vår flitiga brevkontakt upphörde. Vi tillhörde varandras förflutna.
Och själv stärkte jag min självkänsla genom att bli elevrådsordförande och redaktör för skoltidningen. Att bli duktig i skolan var aldrig min ambition. Jag hade den mera måttfulla förhoppningen att släpa mig igenom skolsystemet. Jag hade räknat med att gå om ett år men när jag nått en sista gymnasieklassen ville jag inte stanna längre än nödvändigt i skolan. Det var mest mina hemförhållanden som gjorde att jag ville fly. Jag hade stora förhoppningar på Lund. Det tog en tid inte jag accepterade att jag var en främling även där. Då först insåg jag att Lund var den bästa staden att vara främling i.
21 sept. 20

Sjögren om debatten

Per Meurling talade på sin tid om den goda tonens pingviner. Vilka som åsyftades vet jag inte exakt. Men jag kom osökt att tänka på uttrycket när jag läste Johan Sjögren i Svenska Dagbladet (17 sept.). Sjögren tycker sig spåra en onödig elakhet i debatten. Hans exempel är två.
Dels Jan Guillou som kallat Ebba Busch för en sällsynt elak liten fan. Dels Gunilla Brodrej som kallat Lena Andersson för man. I Jan Guillous fall menar Sjögren att man bör inte börja med ett invektiv. Utan när man polemiserar bör man alltid börja med motståndarens bästa argument och söka bemöta det. Invektiven bör man spara. Åtminstone spara dem till sist. Men för att principen skall vara möjlig att generalisera måste det ju finnas några goda argument för en åsikt. Och det gör det inte alltid. Om man finner alla argument för en åsikt lika usla är denna generositet inte möjlig.
Och hur ser sakfrågan ut i det här fallet. Jo, Ebba Busch föreslog att man skulle använda svenska biståndspengar för att bygga fängelser i auktoritära och odemokratiska länder. Så kunde man utvisa deras landsmän dit, om de begick brott i Sverige. Man skulle alltså på detta sätt kunna kringgå den svenska humaniteten. Att så att säga ta en gruvlig hämnd utan att smutsa sina händer. Och låta bödlar och barbarer vara inhumana i vårt ställe.
Om detta har Sjögren ingenting att säga. Att en kristen människa kan komma med ett sådant förslag gör honom inte upprörd. Själv är jag ateist och jag tycker det är fånigt att kräva att kristna skall vara moraliskt bättre än andra. Men jag minns att jag tyckte att Barbro Alving hade alldeles rätt när hon besökte Grekland under den fascistiska grekjuntan på 60-talet. Det vämjeligaste var att se plakaten med ”de kristna grekernas Grekland”. Jag förstod att för en kristen människa måste det vara det värsta, när man använde kristendomen i ondskans tjänst.
Men Ebba Busch uppenbara vädjan till det sämsta hos människan lämnar Sjögren likgiltig. Han diskuterar i stället att man borde vara snällare i debatten. Det förefaller att vara att sila mygg och svälja kameler.
Själv har jag alltid framhållit att inte är att argumentera att kasta ur sig invektiv. Består hela ens inlägg bara av invektiv så är det ett lågvattenmärke. Men att vilja befria debatten från varje spår av vrede eller rättmätigt hån är att gå för långt i prydhet. Värdesätter man inte något annat än det objektiva, bör man ägna sig åt vetenskap. Det skulle bli både tråkigt och färglöst om Sjögrens förslag allmänt anammades. Förutom att det ter sig utopiskt.
Men skall man inte argumentera först och spara sina invektiv till slutklämmen? Det kan ju ofta vara bra. När man med goda argument har visat att någon tänker vettlöst, ohållbart och omoraliskt, då inser läsaren att hårda ord är på sin plats. Ty även den man angriper har rimligtvis ett ansvar för sina ord och gärningar. Dumhet och ohederlighet bör beivras.
Men det är så att journalister gärna vill bli lästa. Ett kategoriskt invektiv i början av en text kan vara mycket läsfrämjande. Och vad så om man först i efterhand motiverar det? Huvudsaken är ju att det alls argumenteras.
Vad Sjögren menar med att försöka slita meningsmotståndarens argument i småbitar, förstår jag inte. Ty detta bör man, enligt honom, inte heller försöka göra. Man försöker rimligen argumentera så effektivt som möjligt. Vad är det nu för fel i det? Men kanske tänker sig Sjögren att man inte behöver argumentera mot varje dumhet i ett resonemang. Utan kan nöja sig med att argumentera mot den grundläggande dumheten. Det kan ju vara både utrymmes- och kraftbesparande. Men också den multiinkompetente bör avslöjas.
Men Gunilla Brodeijs tilltag att kalla Lena Andersson för man? Ja, det kan väl se ut som en mindre intelligent mobbing. Nu är det i och för sig inte så gräsligt att bli kallad man. Gunilla Brodeij använder sig att samma generalisering som Tage Danielsson driver med i Grallimatik. ”Det var mig en logisk och intellektuellt hederlig kvinna, det måste vara en man”. Man undrar vilken kvinnosyn ett sådant påstående bottnar i. Men Gunilla Brodeij tänker kanske på att Lena Andersson hade fel åsikt om me too. Ett sådant svek måste givetvis straffas med könsbyte. Usel som en karl i det här fallet!
18 sept. 20

Liljestrands mobergbiografi

Så läser jag Jens Liljestrands lysande biografi över Vilhelm Moberg. Bättre kunde den knappast skrivas. Liljestrand är lojal med sitt föremål, han iakttar nyfiket, intresserat och utan att moralisera. Men har förlorar aldrig distans och balans. Den motsägelsefulla personligheten får framträda i sin motsägelsefullhet. I Jens Liljestrand har Vilhelm Moberg fått vad han i livet skattade högst. En vän, en uppriktig vän, men en vän som inte ställer sig in eller slätar över. En del förtjänster delar Liljestrand med mången god biograf, det händer att man kan lyckas bra med att blanda liv och verk och att relatera dem mot varandra. Men det finns något starkt inspirerat i Liljestrands sätt att skriva, det skimrar och engagerar.
Är Vilhelm Moberg en stor författare? Ja, han är en stor berättare. Liksom Selma Lagerlöf och Astrid Lindgren. Hjalmar Bergman är också en stor berättare, men hans berättelser är skrönor i piratenstil, medan innehållet är Dostojevskij. Brusten på det sättet är inte Vilhelm Moberg. Det kränger inte, han tappar inte greppet.
I epilogen snuddar Liljestrand vid något mycket intressant. Att verket, utvandrarserien, som är det bästa han skrivit, tenderar att vara större än sin författare. Det är en gammal konstnärsdröm att kunna skapa något som är större än en själv. Inte bara Moberg har haft den drömmen. Men Moberg har onekligen lyckats på den punkten.
Vad är Vilhelm Mobergs mest utmärkande personlighetsdrag? Jag skulle vilja säga: värmen.
Han liknar min far i det avseendet. Häftig, kategorisk, överdriven, men med en förmåga till besinning. Han har alltid sin uppriktiga mening, men han odlar ingen myt om att han alltid haft rätt. Däremot kan känslorna vara starka och ihållande.
Vad stod Vilhelm Moberg ideologiskt? Liljestrand är i sitt slutord medveten om faran att göra stora, döda män till sina retroaktiva meningsfränder. Det är helt klart att Vilhelm Moberg kom från de understa skikten, knekt och småbrukare. Därför ter det sig så konstigt att han tas på entreprenad av nyliberaler, det skorrande privatskolefolket. Men Moberg är inte vänsterliberal, han är framför allt individualist. Han är solidarisk med de enkla och fattiga men oppositionell mot bygdegemenskapen. Sedan kommer han ut i värden och gillar inte den konservativa överheten, kungahus och Svenska Akademien, och inte den socialdemokratiska. En småbrukarliberal utan någon annan solidaritet än den som finns i identifikationen. Jag är småbrukare, men min rikedom är min och den har jag surt förvärvat.
Eva Moberg citeras och tar avstånd från att karaktärisera Vilhelm Moberg som typiskt småländsk. Tja, närigheten och envisheten var väl drag som författaren delade med den karaktäristiska bilden av smålänningen. Säkert en
bild som baserar sig på fördomsfull generalisering utifrån landskapets sociala förhållanden. Liknande förhållanden skapar liknande egenskaper.
Mina egna minnen av Moberg då? Ja, han var ju populär i den förrevolutionära Smålands Nation i Lund. När Moberg hade behov av att umgås med studenter så tog han kontakt och så ordnade man en nationsafton med Vilhelm Moberg. Oändliga historier gick om hur han tömde kuratorns barskåp. En gång blev han rasande på en stackars nationstjänsteman som ifrågasatte hans republikanism. Det fann han vara ett högst illojal angrepp och ett yxhugg i ryggen. Om detta skrev han rasande i Dackekuriren. Men det var före min tid. Mina första två år i Lund brydde jag mig föga om Smålands Nation.
Men jag såg honom en gång i trappan på Smålandsgården omgiven av studenter på väg högre upp i huset. Sedan hörde jag än gång Bang berätta om sina intryck från juntans Grekland. Då dök Vilhelm Moberg upp. Bengt Holmqvist hade skrivit i DN om att han i hemlighet hade hjälpt motståndsrörelsen och Vilhelm Moberg funderade nu allvarligt på att göra om bravaden. Det fann jag komiskt, eftersom jag knappast kunde tänka mig någon som lämpade sig sämre som hemlig agent. Hos Liljestrand kan jag läsa att hans självsyn ofta brast på den punkten.
Jag var också med nationen och såg Din stund på jorden på Malmö Stadsteater. Moberg gjorde då försök att under pågående föreställning gå upp på scenen. Sannolikt var det något han var missnöjd med. Men hölls fast av några behjärtade nationstjänstemän. Efteråt var Moberg överens med oss andra om att skådespelarna hade misslyckats med att tala småländska.
Nationen gick också och såg premiären på filmatiseringen av Utvandrarna. Men Moberg kunde inte komma. När jag läser Liljestrands bok får jag förklaringen. Däremot kom Jan Troell till Korpamoens gillestuga. Plötsligt står han där lite tafatt och ler blygt. En person utan åthävor.
Sedan kom nationsrevolutionen. Och Vilhelm Moberg dog. Jag skrev några korta minnesord i Dackekuriren. En man som haft ett så nära förhållande till nationen borde ihågkommas i dess tidning, tyckte jag. Fast jag var den ende som var kvar att det gamla gardet.
17 sept. 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg