Lars Westerbergs Blogg

Så försvarar sig äntligen Nina Björk mot Anna Viktoria Hallbergs kritik (Svd 29 sept.). Eftersom jag tidigare skrivit om saken har jag inte mycket att tillägga. Nina Björk levererar ett stingsligt svar och känner sig rätt oförstående. Vad är egentligen Hallbergs syfte, frågar hon rätt insinuant. Och Hallberg upprepar sin tunna poäng att den som ändrar sig är mindre trovärdig än den som håller fast. I synnerhet om man kan misstänka att det är livserfarenheter som får någon att ändra åsikt.
Det hade varit intressantare om Nina Björk diskuterat huruvida hon har ändrat sig. Har hon fått modifiera sin konstruktivism? Och i så fall: vad tycker hon idag.
En smart konstruktivism förnekar rimligen inte att människan är en biologisk varelse. Eller att vi föds och vi dör. Och att gott och ont finns hos oss. Det finns något allmänmänskligt och det är det som gör att vi kan känna igen oss i den klassiska litteraturen. Vi är formade av kultur och civilisation, föreställningar
och konventioner. Kallar vi detta biologiskt eftersom människan är en biologisk varelse, har vi använt biologi i så vid bemärkelse att termen blir meningslös. Konflikten är i stället om det mesta av våra förställningar och roller betingas av en otrotsbar biologi eller om det är föreställningar vi kan ändra på. Eftersom de är en produkt av historia och konvention.
Frågan är då om det är biologism att tro på kärleken? Eller på vissa rimliga psykologiska sanningar. Som att ett litet barn behöver knyta an till sin vårdare och att det under vårdnadsprocessen uppstår starka band. Om det är så, kan man ju som Nina Björk undra om nuvarande barnomsorg finns för att göra livet bättre för föräldrar och barn? Eller om syftet i första hand är att göra samhället effektivare? Vilken konstruktivism har man svikit om man misstänker det senare? Ja, det torde vara oförenligt med att människan föds som en blank tavla. Det finns ingenting annat än erfarenheten. Det är en mycket extrem ståndpunkt. Men man kan fortfarande hävda att det mesta är kultur, inte natur.
Men det är naturligtvis intressant och något för envar att fundera på vad man anser i denna fråga. Lena Andersson håller sig ju med en hållning som hon kallar platonism och talar om människans natur. Det är, om man skall ta henne på orden, inte biologin som är hennes utgångspunkt utan en mycket gammal metafysik.
30 sept. 20

Ibland när man läst morgontidningarna kan det lämna efter sig en rysning av obehag. Men kanske handlar det bara om att dra för stora växlar på en trend. En högerpopulism som blir alltför optimistisk. Som kräver att den allt envetnare rösten skall få genomslag.
I måndags hände detta (28 sept.) Rubriken på DN:s ledare var: ”Det måste bli konstigt att vara rasist igen.” Det kändes befriande.
Men att kalla det konstigt är en ganska mild formulering. Och mildheten är också ett symptom. Man skall vara vänlig och nyanserad och tolerant mot alla. Men någonstans måste väl gränsen gå. Vem är man om man är tolerant mot mobbare och översittare?
Hur konstig är en rasism som stöds av en betydande del av det svenska folket? Som förekommer hos företrädare för ett av de stora riksdagspartierna. Konstig i betydelsen ovanlig kan den då inte vara. Men konstig i betydelsen skändlig? Jo, det är den ju fortfarande. Varje gång sådant dyker upp hos sverigedemokraterna tar partiledningen avstånd och rensar ut. Hyckleriet är lastens hyllning åt dygden, sa La Rochefoucauld. Än så länge beivras sådana konstigheter allmänt.
Men så läser jag Anne-Marie Pålsson i Sydsvenskan (28 sept.). ”Vi inordnar oss i en struktur som bygger på vissa föreställningar som exempelvis tron på jämställdhet och 'människans okränkbara rättigheter' . Därför att det gynnar oss. Och skapar ordning i samhället så länge som den idémässiga överbyggnaden står i överensstämmelse med medborgarnas sanna uppfattning. Gör den inte det klarar den inte konfrontationen med verkligheten.”
En skön själs bekännelse. Idéer skulle alltså alltid vara maskerade intressen. En intressant teori men svår att göra trolig. Den som är privilegierad gynnas t.ex inte av jämlikhet, men kan ändå brinna för det hen anser vara rätt. Och män kan vara feminister, vita antirasister, heterosexuella fiender till homofobi.
Men naturligtvis är det lite kusligt det Anne-Marie Pålsson säger. Vad händer med en demokrati när medborgarna inte omfattar de demokratiska grundvärderingarna? Det ser vi i Ungern och Polen och Ryssland. Donald Trump är troligen ett exempel på annat. Där handlar det nog mindre om att han röstats fram därför att han representerar värderingar hos en viss opinion. Och mer om att han representerar psykopatologin hos många människor.
Nå, i alla fall. Illiberal demokrati är en bra beteckning. För vi måste ju kunna benämna sådana samhällen som varken är diktaturer eller demokratier i vanlig mening. Och det är klart att om den illiberala demokratin vinner majoriteten av medborgarna så får vi ett radialt annorlunda samhälle. Det är inte konstigare än att Hitler röstades fram och fick makten genom normala demokratiska koalitioner.
Nu styrs Pålssons intressepolitiska synsätt också av en övertygelse att ett samhälle behöver sina värdringar för att hålla det samman.
Är det inte de ena värderingarna, så är det de andra. Vad hon egentligen vill plädera för är en öppenhet mot andra värderingar. Och det kan man ju tycka. Om man tror att värderingars enda funktion är att hålla samma samhället. I det avseendet är de ena värdringarna så goda som de andra.
29 sept. 20

Sent upptäckte jag Jane Austen. Varför hade ingen berättat mig om henne? Det hade ju passat mig som hand i handske när jag skrev i Lundagård. Men vad spelar det för roll när man får sina läsupplevelser? Inte sörjer jag över att jag var tjugotre innan jag läste Dostojevskij. Det viktiga är att man får de stora litterära mötena. Tidpunkten spelar ingen roll.
Men med åldern inser man sambandet mellan tid och liv. Förlorad tid är förlorat liv. Och nu tar det snart slut.
För att bättre minnas Jane Austen skrev jag en blogg om var och en av hennes böcker. Men en bok hoppade jag över: Emma. Det var den bok som minst hade tilltalat mig. Dels är den längre än de andra, dels fann jag att satiren övervägde över romantiken i denna bok. Inte riktigt den perfekta blandning, som jag tycker är så betagande hos Jane Austen. Men nu har jag läst om den, tillfälligt trött på biografier och i längtan efter en klassiker att sätta tänderna i.
Här finns ett intressant problem. Hur förhåller sig Jane Austen till sin hjältinna Emma Woodehouse? I början tänker jag att det är en ren satir. Det här är ju en förskräcklig människa, ännu ett träffsäkert porträtt av en medsyster som Jane Austen är så bra på att leverera. Den här hjätinnan älskar att gifta bort människor med varandra. Vill gärna styra så att rätt person får rätt person. Och då tänker jag förstås, kan det vara ett kritiskt självporträtt? Singelpersonen Jane Austen som tycker det är roligare att tänka ut intriger än att ägna sig åt sitt eget liv. Som hittar på allt mer intrikata förvecklingar och lustfyllt leker med sina litterära gestalter. Och kan det vara så att det satiriska självporträttet under romanens lopp viker för inlevelse och sympati? För att gestalta ännu en av Jane Austens önskedrömmar.
Varför är Emma Woodehouse så förfärlig då? Jo, hon hittar en vän som inte har det lika väl förspänt socialt som hon själv. Henne gäller det att gifta bort med en lämplig person, att för hennes räkning fånga någon som står högre på statusstegen. Att det handlar om att finna en tillräckligt välbärgad man kan synas en nutida läsare cyniskt. Men, rätt betänkt, statushierarkin finns fortfarande, den är bara inte inkomstgraderad. Så cynismen är inte tidsbunden.
Liksom man naturligtvis måste betänka att äktenskapsmarknaden för kvinnor fick fylla den funktion som utbildning har idag. Det var den enda vägen till ett materiellt bättre liv.
Nå flickan är lite förtjust i en hederlig och allvarlig men inte så välbärgad man. Emma måste genast få henne att sluta tänka på den mannen genom att föreslå ett bättre alternativ. Det finns en präst som vore ett materiellt lyft på ett annat sätt. Emma försöker alltså uppmuntra dem att intressera sig för varandra.
Och prästmannen verkar intresserad. Emma målar väninnans porträtt och prästmannen verkar till sig av intresse. Tills det fruktansvärda avslöjas att han egentligen är intresserad av Emma själv.
Emma blir då ytterst indignerad. Hur kunde han vara så förmäten att han aspirerade på henne, som står så mycket högre på statusstegen? Hon är alltså indignerad över att han gjort samma cyniska kalkyl som hon själv.
Och nu står hon med en förkrossad väninna. Och hon måste hitta någon annan åt henne för att hon skall kunna komma över sin förlust.
Nå, det kommer en ung man till byn, charmig och slarvig, och Emma blir först en smula betagen i honom. Och han flirtar också med henne. Men sedan inser hon att hennes känsla inte går särskilt djupt och tänker att det kan vara en lämplig man för väninnan. Så mycket mer som han räddar väninnan när hon blir överfallen. En så romantisk episod måste ju väcka ömsesidig kärlek. Men han är i själva verket hemligt förlovad med en annan och har uppvaktat Emma för att blanda bort korten. När detta avslöjas blir väninnan inte alls förkrossad. Hennes tal om att en hjälte har räddat henne, syftar i själva verket på en man som bjudit upp henne när hon på ett skamfullt sätt har blivit övergiven på dansgolvet. Det är honom hon är intresserad av, inte den charmiga slarven. Då blir Emma lite svartsjuk. Och upptäcker vad just den mannen betytt för henne.
Och nu är vi tillbaka vid Jane Austens önskedrömmar. Hennes idealmän är de som kan te sig burdusa och otrevliga. De som inte är inställsamma, utan i stället säger beska sanningar. Hur skall man annars kunna bli en bättre människa? Och det blir naturligtvis Emma som får honom. Och det satiriska porträttet blir i stället en moralisk historia. En utvecklingsroman om någon som kommer till insikt.
Och väninnan? Hon gifter sig med den karlen som hon först, ännu inte under påverkan, spontant tyckte om.
Men det vittnar om Jane Austens lekfulla realism att inte ens den förbättrade Emma kan undvika att falla för gamla frestelser. En annan vän får ett barn och genast tänker Emma, att det kunde ju vara lämpligt att den nyfödda i sinom tid gifte sig med någon av hennes systers barn. Det går liksom inte att låta bli sådana tankar.
28 sept. 20

Stina Oscarson har en mycket tvivelaktig artikel i Svenska Dagbladet (24 sept.). Hon ser ett tabu som inom kulturvärlden är på väg att brytas. Att de misslyckade amatörerna inom kulturbranschen äntligen ger upp sina drömmar om att tillhöra kulturetablissemanget. Och gör något i nuvarande krisläge samhällsnyttigt.
Det här att hjälpa till när det blir kris kan vara en samvetsfråga för envar. Det gäller kulturutövare som är vana att leva med knappa marginaler likväl som de rika och välbeställda. De senare kan ju också fråga sig detta. Kanske gör jag större nytta någon annanstans än i mitt stimulerande och välbetalda jobb? Man kan invända att för de välbetalda är det ett större offer. Men det är troligen tvärtom. Finner man det man det man sysslar med så viktigt att man normalt accepterar att leva under knapphetens kalla stjärna, då är man verkligen hängiven sitt kall.
När Sara Oscarson talar om kulturetablissemang och amatörer så gör hon omedvetet en koppling mellan säljbarhet och kvalitet. Som bekant finns det värdefull konst som inte lönar sig kommersiellt och väldigt mycket struntkonst som säljer som smör. Det är illa nog att konstnärer inte betalas efter förtjänst. Skall de nu inte ens få finnas? Hur lönsamt är ens kulturetablissemanget?
Stina Oscarson berättar om människor som nu lämnat kulturbranschen. Och är stolta över sin nya sysselsättning. Hur mycket som kan vara rönnbärsfilosofi i detta vet man inte. Och gör man ett offer vill man naturligen ha cred för det.
”Att man ibland tvingas inse att ens egna drömmar ligger alltför långt ifrån samhällets akuta behov och att man faktiskt tvingas göra avkall på dem”, skriver Stina Oscarson, som exempel på en nyttig insikt. Tja, det är en smula komplicerat. Om vi kan vara eniga om att samhället bör vara till för människornas skull, inte människorna för samhällets. Är det verkligen människors verkliga behov som är samhällets högsta prioritet. Hur mycket av nuvarande kris beror på att man tidigare satsat fel? Och hur mycket behöver samhället kultur? Och hur mycket behöver kulturen sina amatörer?
25 sept. 20

Jag har en längre tid sysslat med lundaförfattaren John Karlzén. Det började med att jag hörde ett gammalt radioprogram om honom som jag spelat in. Jag brukar ofta återvända till rösterna från Lund, främst Carl Fehrmans radioserie från början av 80-talet. Och sedan har jag spelat in andra röster från radion, Åke Ohlmarks, ja, till och med ett mycket kort röstprov från Stig Ahlgren. Frans G. Bengtsson har jag från flera framträdanden. Men de två program jag har om Tristan Lindström respektive John Karlzén innehåller inte deras röster. Förmodligen för att de inte finns bevarade.
Och sedan har jag läst vad jag kommit över. Lennart Fricks biografi, Olle Holmbergs företal till den postuma romanen Råttan och Nils A. Bengtssons anmärkningar i slutet av samma bok. Och så Sven Bjerstedt i En lundensisk litteraturhistoria.
Jag har alltid upplevt stora likheter i John Karlzéns livsöde och Tristan Lindströms, fast jag placerat dem i olika tider i Lund. Likheterna är en mycket begränsad produktion, en överdriven självkritik och en besatt stilistisk observans och en jakt efter det exakta ordet. Det finns också en trötthet hos dem båda, en stark fallenhet för depression. Och deras röster har nog aldrig riktigt lyckats tränga utanför Lund.
På Tristans trötthet finns det ingen förklaring, det är som om han helt enkelt inte orkar leva. Medan Karlzén lär ha varit en så kallad blue baby, vilket också som vuxen gav hans ansiktsfärg något blåtonat. Och det skulle också förklara hans brist på energi, med åtföljande tendens till depression.
Nu ser jag att de hade kontakt med varandra, att Tristan var en av John Karlzéns förebilder. Och jag ser också att Tristan bara är fem år äldre. Men Tristan debuterar 1922 och tvingas lämna Lund för Halmstad 1926. Karlzén kommer till Lund 31 och debuterar 34.
Karlzén var lärare på Spyken och det hans son berättar i radioprogrammet ger en rätt förfärlig bild av hans lärarverksamhet. De uppsatser han tyckte var svaga, lämnade han överhuvudtaget inte tillbaka. Utan kastade kastade ut dem genom fönstret ner i häcken utanför sin trädgård. Så fick eleverna hans adress och kunde själv gå och hämta böckerna, om de tyckte det var lönt. Han tog igen sina mindervärdeskänslor på eleverna, menar hans son. En variant av den klassiska lektorssjukan. De som misslyckats med en akademisk karriär blev i stället pojkplågare i landsorten. Karlzén hade inga akademiska ambitioner. Det var väl författarskapet som inte motsvarade hans skyhöga ambitioner.
Annars är Peder Sjögren en författare jag gärna jämför John Karlzén med. För både spelar skammen en så stor roll. Och båda hade vidlyftiga utlandsår bakom sig.
Andra valfrändskaper är den sparsmakade kritikern Klara Johansson och Vilhelm Ekelund.
Hos Ekelund ser man kanske samma problematik. ”Att inte kunna vara den jag ville”, som Strindberg uttrycker det. I varje fall håller Ekelund på med skolning i själsadel. Och jag har svårt att tro att det inte också handlar om en uppgörelse med hans tidigare bohèmeliv. I Karlzéns fall är det uppenbart att mycket i författarskapet är en sorts jagkorrigering. Han skriver om sin egen moraliska problematik.
Att vara bohème är inte bra, enligt Karlzén. Att vara filister är inte heller bra. Man måste bli borgare utan att ha en borgarens olater. Då blir det lång väg till paraplyet. För att alludera på hans debutboks titel.
Men Karlzén är också smålandsförfattare och bondeförfattare. Precis som Vilhelm Moberg. Annars finns där ingen likhet. Karlzén kommer från en ganska välbärgad storbondeklass. Och lundaironin har svårt präglat honom. Men både Tristan Lindström och Peder Sjögren var också smålänningar. Karlzénland är mellan Oskarshamn och Mönsterås och västerut till sjön Allgunnen och Berga. Men han går ett tag i gymnasiet i Kalmar.
Sedan lever han bohèmliv i Berlin och Paris. Och arbetar verkligen i Argentina. Pengar tar alltid slut även om man stöttas av välbärgade föräldrar. Och så kommer han till Lund efter tio år av vallfarts och vandringsår. I Lund skrev han i Lundagård och var redaktionskamrat med Åke Ohlmarks och Gunnar Dahmén.
Vad skall man läsa av Karlzén? Tja, Blå noveller och den postuma romanen Råttan , äger jag själv. Man kan ju börja där.
24 sept. 20