Visar inlägg från augusti 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Om oro

Vilken är min grundkänsla? Rädsla. Otrygghet, ängslighet. Det tror jag. Och att det är detta jag hela tiden försökt bekämpa och besvärja. Jag ser den hos mina syskon, som i stället bejakar denna känsla, finner den klok och i sin ordning. Det gäller att vara ytterligt försiktig, att stänga in och barrikadera sig. Konstigt nog har det slagit starkast eller åtminstone lika hårt på de två syskon som inte legat på sjukhus som barn. En av mina systrar lång mycket tidigt och mycket länge på sjukhus. Hon glorifierar intill det orimliga min mamma. En psykolog förklarande för henne att det antagligen var ett inverterat modershat. Hon var ett övergivet barn som med skräck måste förneka sina känslor inför detta. Naturligtvis lyssnade inte min syster på psykologens visa slutsats, ty hon har aldrig lyssnat på någon. Mina sjukhusvistelser var kortare och vid högre ålder. En månad som treåring, fjorton dagar som sexåring.
Jag minns att jag grubblade mycket som sexåring över hur jag skulle stå ut. Man hade släpat mig gråtande och sparkande till sjukhussängen. Men dessa protester hade inte hjälpt. Där var jag ensam och övergiven. Jag insåg alltså tidigt att jag måste hitta psykiska strategier mot en verklighet som kunde vara ohjälplig.
Eftersom min öronsjukdom var kronisk och mitt öra ofta krånglade hängde under alla år hotet om en ny sjukhusvistelse över mig. Det var ett hot som gradvis avklingade i 12-årsåldern.
Även smärre saker, småsaker, oroade mig. Tills jag kom i puberteten och frågade mig: Vad finns det egentligen att vara rädd för? Det som sker, det sker. Det var ingen optimistisk tanke utan följden av en bekväm pessimism. Den som slutat hoppas på något, som inte förväntar sig annat än elände, behöver åtminstone inte vara rädd.
Det var oproblematiskt att flytta från Vaggeryd till Sävsjö när jag just skulle fylla sju.
Jag var ett ensamt barn och det tänkte jag förbli. Efteråt har jag förstått att jag ändå förlorade något. Jag hade en skogsbevuxen trädgård. Efteråt har jag funderat på hur man kan ha en skog i trädgården. Men det är förstås så små samhällen växer fram. Man röjer för ett hus och en trädgård, jo, vi hade gräsmatta och krusbärsbuskar, och resten av skogen får stå kvar. Skogsresterna blev ett mycket tryggt revir. I Sävsjö var jag bara trygg inomhus. Från två stora gator hade man full insyn över en stor gårdsplan. Man hade knappast någonstans att gömma sig.
Men genom skolan tvingades den asociale ut. Skolan var ett stort bekymmer. Man fruktade sin överhet, även om man var en snäll pojke var det lätt att göra fel. Kamraterna fann jag påträngande och jag värnade min ensamhet. Jag umgicks endast och allenast med den två år yngre grannpojken. Jag blev mycket beroende av honom.
Flyttningen till Ljungby när jag var fjorton var ett hårt slag. Jag ville inte vara där, jag ville vara där jag var förut. När jag var 17 och jag skulle börja gymnasiet dog min mamma. Den husföreståndarinna som då snabbt anställdes var mycket svår att ha att göra med. Hon hade haft en mycket besvärligt liv, hade kommit från det krigshärjade Tyskland, suttit i arbetsläger. Hennes far, som var läkare, var en svensk kollaboratör, hennes syster, som hon var livslångt rädd för, glödande nazist. Varför hon själv råkade illa ut var lite oklart. Efter det att hon kommit till Sverige hade hon haft ett par anställningar. Men jag tror att hon saknade fäste, att hon var ensam och utslängd i världen.
Jag avskydde henne. Vi var inte bra för varandra. Och det ökade min svartsyn. Man har gissat att mina reaktioner berodde på att jag saknade min mamma. Men det har faktiskt ingenting med saken att göra. Vårt nya huskors var hela tiden gravt obalanserad, verkade paranoid, och slängde grundlösa beskyllningar omkring sig och fick skrämmande vredesutbrott. Själv ville jag dra mig undan och läka. Det var antagligen vad hon minst ville. Jag tror hon ville ha kontakt till varje pris.
Jag tror hon var förtjust i min far och svartsjuk på alla hans barn. Kanske hade min far också en svaghet för henne. Men han var hur som helst knappast en människa som kunde avskeda någon. Fast vi påpekade för honom att hon inte föreföll vara vid sunda vätskor.
Sedan lämnade jag efter tre år Ljungby för Lund. Under de nio år som min far ännu var i livet, de sista åren mycket sjuklig, besökte jag förstås mitt hem ganska långa perioder. Hon föreföll då något mer tillfreds med livet.
Stoikerna anser att man skall stålsätta sig mot livets prövningar och lidande. Man låter inte verklighetens tunga slag påverka en. Man har nått sinnesfriden, apatheia. Det tycker jag är en onödigt heroiskt hållning. Bättre då att som epikuéerna undvika lidandet så långt det går. Endast mot det oundvikliga lidandet bör man stoiskt stålsätta sig. Och aldrig i onödan skjuta upp det. Det blir inte bättre av att man en tid dessutom går och gruvar sig för det oundvikliga. Epikuréernas sinnesfrid kalla ataraxi. Den sinnesrobön som idag har fått mycket spridning i kristna kretsar tar dock upp problemet att det kan vara svårt att avgöra vad som är oundvikligt. Kanske har epikuréerna här en oroskälla som stoikerna slipper.
14 aug.20

Hägglunds Sommar

Jag hör Martin Hägglunds program i radions Sommar. Detta måste ju vara något exceptionellt. En svensk filosof som är världsberömd och professor vid Yale. Alla som kommenterar detta måste ju falla till föga. Man kunde kanske misstänka att det skulle bli känslokallt och torrt. Ändå glöder Hägglunds program av kärlek, en konkret kärlek till de viktiga personerna i hans liv, under en behärskad saklighet. Svenska Dagbladets kristne tänkare, John Sjögren, känner igen mycket av sina egna hållningar. Och gläder sig åt att ha en så lysande meningsmotståndare.
Så kan det vara. Men jag menar att taltempot är för högt och framställningen för tät. Att dra ner på taltempot kan ha dåliga konsekvenser, framställningen tappar i vitalitet. Låter man inte nyter och klar som Hägglund tappar lyssnarna lätt intresset, av rena känsloskäl.
Så det är klokast att göra framställningen mindre tät. Det är ytterst ofilosofiskt men synnerligen lämpligt i radio. Man varierar alltså samma tanke ett par gånger, håller man bara rösten livlig och språket varierat, tappar lyssnaren inte intresse. Och så hinner lyssnaren smälta, förstå och tänka efter.
Och: Jaha. Hägglund har två viktiga filosofiska hållningar och bara den ena går han in på. Han är materialist. Det psykiska är beroende av det fysiska. Han citerar Aristoteles, seendet är en sak, ögat en annan. Och man kan inte tänka sig något seende utan öga. Själv brukar jag använda en roligare formulering: Det är svårt att tänka utan hjärna.
Att det fysiska och psykiska hänger samman är svårt att förneka. Men vad som är mest grundläggande är en fråga om Hägglund inte går in på. Utgår man från en skeptisk grundhållning och frågar vad man säkert kan veta, kommer onekligen det psykiska att vara det man inte kan tvivla på. Tvivlar man på allt, kan man ändå inte tvivla på att tvivlet finns. Och det är förvisso något psykiskt.
Inte heller tror jag att materialismen är ett argument mot kristendomen. Inte om kristendomen tolkas så att man verkligen dör när man dör. Och uppstår i en ny kropp.
Detta är hårklyverier. Men Häggströms hävdande att det är vår dödlighet som ger livet dess värde är bara ett uttryck för en känslohållning. Eller, tycks mig mest vara ett uttryck för en känslohållning, för att uttrycka mig försiktigt. Att Sjögren känner igen sig är nog ett belägg för detta. Att jordelivet tar slut och är ändligt är en insikt som vi alla delar. Att en troende egentligen inte bryr sig om livet på jorden eller inte till fullo inser dödens realitet, är ett gammalt påstående, som jag aldrig trott på. Livet efter detta blir aldrig detsamma. Vad, hur mycket jag, det är som överlever och hur man överlever, enligt kristen tro, är mycket oklart. Den som tror mycket på Gud kan tänka sig att hen får en bättre existens.
Och får väl nöja sig med den trösten.
13 aug. 20

Om Lars

I förgår var det Lars-dagen. Jag har aldrig gillat min förnamn. Och jag tycker det passar mig dåligt. En typisk Lars är en gänglig man, lång och tämligen mager. Men vattniga blå ögon och ett hår så ljust att det nästan är färglöst. Utstrålande en viss enfald. Vilket jag ogärna vill göra.
Nå i min familj kallades jag alltid Lasse, vilket jag avskydde ännu mer. Något lätt upplöst som lassar omkring. På skånska har vi uttrycket lase som väl betyder någon form av trasa. Det kan man nästan höra.
När jag började småskolan tyckte jag det kunde vara slut med lassandet. Från och med nu skulle jag heta Lars. Det lyckades någorlunda, utom den gången jag råkade ta min systers portfölj till skolan. Då kom hon till mitt klassrum och frågade efter Lasse. Själv var jag hos skolsyster med en del av klassen. När min fröken tankfullt frågade mig om jag kallades Lasse ibland, gick det en kall kåre utefter ryggraden.
Min folkskollärare, som var en artig man, duade inte sina elever. Utan använde förnamnet: Vill Lars gå fram till tavlan?
Men sedan kom realskolan och jag kunde bli Westerberg med hela världen. Det har jag sedan aldrig upphört med. Det var endast problematisk när någon ropade i telefon: Är det Westerberg? Och visade sig vilja tala med veterinären, min fader.
Under studenttiden kallade mig vissa av mina vänner för Lars. Men jag lyckades motverka det genom min spalt ”Westerberg summerar”. Sedan blev jag kulturkvast i radions Obs och mitt medarbetarskap i Smålänningen, som började denna tid, kom alltså att gå under rubriken ”Kvasten från Lund”. Så numera händer det att människor kallar mig för kvasten. Och jag sopar ju fortfarande till en och annan.
Jag är ett sladdbarn och jag förstår hur jag fått mitt namn. Min far blev mäkta stolt över att få en son, efter att ha fått två döttrar. Sonen skulle heta Olof. Efter Olof Skötkonung som döptes i Husaby källa i Västergötland. Min far var nämligen västgöte, vilket att var omåttligt stolt över. Så fick man alltså ett fjärde barn, sannolikt en sladdbarn tillkommet av misstag. Ingen kunde komma på något bra namn. Bengt, föreslog syskonen. Men så låg mamma på BB och läste tidningen. Och så föll hennes blick på namnet Lasse. ”Lilla Lasse, det vore väl sött!” Så blev det.
Jag föreställde mig alltid att det var Smålands Allehanda hon läste, ty den brukade hon läsa på morgonen.
Men så lät Svenska Dagbladet trycka om sin tidning från fredsdagen 8 maj 1945. Och vad finner jag då när jag slår upp seriesidan. Jo, en tecknad serie som heter ”Lasse”. Jag är alltså uppkallade efter en seriefigur. Det har jag däremot inget emot. Det stärker min känsla av att jag nog egentligen, djupare sett, är en sorts Kalle Anka.
12 aug. 20

Rabe mot Linderborg

Annina Rabe är onödigt hård när hon recenserar Åsa Linderborgs ”Året med 13 månader” i Expressen (10 aug.). Varför vrida om en kniv i öppet sår? Och här finns också en smula skenhelighet. Är Åsa Linderborg verkligen slarvigare och mindre genomtänkt än andra kulturjournalister? Tillåt mig tvivla. Min uppfattning är att det ofta går hastigt till. På de stora tidningarna sitter andfådda människor och fäller summariska omdömen. Det är regel snarare än undantag. Jag gissar att Åsa Linderborg bara är ärligare än de flesta andra.
Och hur var det med Åsa Linderborgs tvärsäkerhet? Har det gått Annina Rabe förbi att det är högerkrafterna som är de mest tvärsäkra idag. Dominerande, högljudda och auktoritära. Inget konstigt med det, det händer alltid opinionsbildare som har en stark tidsvind i ryggen. Det var på samma sätt med vänstern 68.
Därför blir man idag lite trött av att en självsäker höger svaras av en osäker och vacklande vänster.
Den vänster som är tvärsäker är den som är hyperkorrekt. Identitetsvänster och den antirasism som vill vara de enda sanna antirasisterna. Mot dessa vänstertvärsäkra har Åsa Linderborg satt sin egen tvärsäkerhet. Det har jag inte kunnat uppleva som annat än befriande.
Fallet med Benny Fredrikssons självmord har jag ägnat en tidigare bloggpost. Och jag vidhåller: Man kan inte räkna med att människor tar livet av sig. Man skall skriva anständigt ändå. Och sedan kan man diskutera var anständighetens gräns går. Just nu är det ju mycket centralt att man inte trampar ner Åsa Linderborg. Hennes självuppgörelse hedrar henne.
11 aug. 20

James Skruvens vridning

Hur dum får man vara? Första gången jag läste Henry James korta roman ”Skruvens vridning” fann jag den vara en mycket spännande spökhistoria. Kanske kan jag skylla på att jag tänker långsamt. Det är en spännande historia och den har den oförutsägbarhet som gör att man skyndar vidare i läsningen för att se hur det skall gå. Det var för att inte låta mig luras av händelsekedjan jag i min ungdom alltid läste mina sparade filmrecensioner omedelbart innan jag såg filmen. Så hade jag ett hum om handlingen och en basanalys. Och kunde sedan tänka vidare.
På samma sätt, tror jag, blev jag vid min läsning av Skruvens vridning, för intresserad av handlingen. Ty nu tycker jag det är uppenbart att det är något mycket kusligare än en enkel spökhistoria. Det är en historia berättad av en person med vanföreställningar. Det är berättaren själv som är den skrämmande personen och som också driver handlingen mot sin katastrof. Jag hade läst denna tolkning någonstans och beslöt att läsa boken enligt den hypotesen. Och jag förstår att författarens avsikt var att göra läsaren gradvis klar över att det är något skumt med berättaren. Alltså att börja läsningen med fullt förtroende för berättarrösten för att på ett mer eller mindre sent stadium inse det verkliga förhållandet. Men själv lyckades jag alltså läsa hela boken utan att inse någonting alls.
Det är alltså en guvernant som berättar. Hon är yngsta barnen i en prästfamilj och det är hennes första plats. Hon blir genast förälskad i sin arbetsgivare. Hon skall vara guvernant till hans två brorsbarn som han efter broderns död är tvungen att ta hand om. Det vill han inte alls, han vill inte befatta sig med dem. Han sänder dem til sitt gods, närmast ett slott, medan han stannar i London. Och avlönar furstligt en guvernant mot villkor att hon inte stör honom med några problem som kan uppkomma med barnen.
Hon åker till godset, flickan, den yngre systern av de barn hos skall ta hand om, är förtjusande. Och pojken som ännu inte kommit hem från sin skola, lär vara ännu mer förtjusande. Det berättar mrs Grose för henne som blir hennes förtrogna på slottet. Och när han anländer bekräftas intrycket. Men snart kommer det ett brev från rektorn på pojkens skola om att han inte får återvända till skolan. Han är helt enkelt relegerad. Det enda som anges som skäl är att han har dåligt inflytande.
En kväll ser guvernanten en främmande man på avstånd som tittar på henne med en obehaglig blick. Av hennes beskrivning att döma tyckts det vara slottsherrens döda tjänare. En ondskefull man som var mycket tillsammans med pojken. Han är barhuvad, rödhårig och med små speciella polisonger. Han gör intryck av att vara en fin man och samtidigt är det som om han spelade en roll. Den onde tjänaren brukade mycket riktigt stjäla kläder från sin herre. Och han hade ett förhållande till guvernantens företrädare, som också är död. Snar ser guvernanten då och då de båda spökena. Skrämd av detta blir hon alltmer kärleksfull mot de förtjusande barnen.
Hon är dock övertygad om att spökena är ute efter barnen. Och att hon måste skydda barnen från deras skadliga inflytande. Hon inser så småningom att de förtjusande barnen är falska, att de låtsas att de inte ser spökena, fastän guvernanten tydligt ser dem. Man inser att hotet för barnen är guvernanten själv.
Och hon är mycket förtjust också i gossen. Också här kan det finns förträngd sexualitet. Hon önskar att slottets herre skall vara tvungen att komma till slottet för att skydda sina brorsbarn. Samtidigt fruktar hon det, eftersom hon anser sig ful och underlägsen. Gossen vill också att hans farbror skall komma till slottet och engagera sig för sina brorsbarn. Kanske har han gjort sig omöjlig i skolan just för att tvinga fram ett engagemang.
När hennes brev till slottsherren försvinner misstänker guvernanten pojken för att ha stulit det. Och tror att han kanske blev relegerad för att han stulit. Men i själva verket har han, får man förmoda, spridit sexuella tabuord och sålunda blivit upphov till ett allmänt missbruk.
Så det är rätt uppenbart att det är guvernanten som skrämmer barnen genom sina skräcksyner och sitt konstiga beteende. Dessutom trycker hon dem till sig i sina försök att skydda dem. Här kan hon kommunicera mycket förträngd sexualitet. Och det hela slutar i en tragedi. Den lille gossen dör av skrämsel.
Mrs Grose tror i början på guvernanten eller låtsas vördnadsfullt tro på henne. Men på slutet har hon fullt klart för sig att det är guvernanten som är det verkliga hotet.
Men hur kunde Mrs Grose i första vändan känna igen den ondskefulle tjänaren på guvernantens beskrivning? Man får inte glömma att det är guvernanten som berättar hela historien. Ett psykiskt fenomen, som jag själv har iakttagit, är att labila personer ibland återger dialoger på ett omvänt sätt. A får B:s repliker och tvärtom. I övrigt är ju likheterna inte större än att de kan vara slumpmässiga. Mot slutet av berättelsen är det uppenbart att guvernanten är den enda som ser spökena. Att andra också ser, men förnekar eller inte låtsas om det de ser, är mindre troligt. Det är en lysande psykologisk studie.
10 aug. 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg