Visar inlägg från augusti 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Claque om Agnes

Jag skall skriva om en bok som jag tycker mycket om. Den handlar om den osentimentala vänskapen mellan två mycket originella småflickor i ett avlägset 1910-tal. Författare är Anna-Lisa Wärnlöf som under signaturen Claque var kåsör i Svenska Dagbladet under 50-talet.
Hon är en minor classic. Men genom mäns halvbildning inte så känd som hon borde vara. Första gången jag hörde författarinnan nämnas var i Gun Britt Sundströms Maken. Hon citerade någon träffande kåsörformulering ur Pella- serien. Och de fyra böckerna kommer nu ut i nytryck. Det är synnerligen glädjande, ty jag älskar också dessa böcker. Och det är också böcker om vänskap. Pellas bok, den första boken i serien, handlar om ett konfirmationsläger. Och där spelar en fantastisk flicka en stor roll för Pella.
Men den bok jag tänker på är alltså Boken om Agnes. Det är en bok som inte bör glömmas. Den är mycket rolig men kanske inte så renodlat komisk. Agnes är framför allt en stark personlighet. Och hon står i motsättning till den stränga och fula fröken Malin. Så är ganska hård och osentimental men man förstår också hur hon förvärvat sin kärva psykologi. Hur hon kompenserar sig med en sarkastisk maktutövning.
När Anna- Lisa kommer till skolan blir hon omedelbart utskrattad. Hon kommer nämligen från Stockholm till en skola för flickor i Malmö. Hon kan inte säga tårrta på rätt sätt. Utstötningen böjar genast när man skall leka, tre flickor får inte vara med. Huvudpersonen räknas inte ens. Genast börjar två av de utstötta stöta ut den tredje. Hon i sin tur beslutar att rita en gubbe på marken och som gör att huvudpersonen står i vägen och kan bli uppmanad att flytta på sig. Men då uppträder alltså Agnes för första gången till huvudpersonens försvar. Agnes är en person som ställer sig utanför. Hon kallar klasskamraterna för surven och vill inte umgås med dem. Hon är dyslektiker och har alltså svårt att lära sig läsa. Och hon kommer tidigt i motsättning till lärarinnan. Men med huvudpersonen bildar hon ett frimureri. De dröjer sig kvar på eftermiddagarna i Kungsparken.
Första dagen i skolan blir den minsta av klasskamraterna, som bara är fem och ett halvt, alla andra är sex, så förskräckt att hon börjar gråta. Det är när fröken Malin, på ett givet tecken, befaller alla att börja rita. Den lilla gråterskan håller dock på formerna och räcker upp handen och meddelar: ”Fröken, jag gråter!” ”Jag ser det. Gör inte det.”, svarar lärarinnan.
Nå, Agnes och Anna Lisa upplever många öden tillsammans. Anna Lisa blir hembjuden till Agnes. Men när Agnes sedan bjuder hela klassen, men inte Anna Lisa, skapar det förstås förtvivlan.
Men får sin förklaring. Jag kunde inte ha surven och dig där på samma gång. Det är den antisociala människans egen logik. Och det är respekten för den personliga logiken som är grunden för vänskapen mellan dessa udda flickor. Det skils efter två år, eftersom Agnes flyttar till Stockholm. Men man förstår att Agnes var oförglömlig.
5 aug.20

Vaccinväntan

Hur skall vi stå ut med pesten som aldrig tar slut? Heidi Avellan avslutar sin krönika i Sydsvenskan med orden: Vardagen blir inte vanlig innan vaccinet är här (1 aug.). Men då gäller det förstås att man inte drabbas av några biverkningar. Känslomässigt står jag lättare ut med att drabbas om det skett genom att jag underlåtit att handla än om det skett genom något jag gjort men kunde låtit bli. Men det är klart att man bör vara solidarisk och vaccinera sig. Dela riskerna och inte åka snålskjuts på de risker andra tar.
Men så är det ju ens höga ålder. Visst kan man ha lyckan att dö knall och fall. Men de flesta dör inte på det viset. Utan det sker ett åldrande, med tilltagande krämpor och allvarligare sjukdomar som reducerar ens liv. Det där funderar jag ofta på. Hur står man ut med ett liv som krymper? Jag var under en lång ungdom inte nöjd med mitt liv. Men jag tänkte att man hela tiden får söka det möjliga livet. Leva så gott man kan. På samma sätt får man väl möta ålderdomen. Glädjas åt det man har kvar i stället för att sörja det förlorade. Lära sig acceptera ett reducerat fysiskt och mentalt liv.
Vad har det med corona att göra? Jo, tanken är väl att en pest som bara pågår och pågår i mitt fall kanske inte slutar förrän den stora åldersreduktionen inträtt. Och då blir det den dagen man gick i karantän som var början till slutet.
Jag har glatt mig åt min friskhet. Min prostataförstoring tänker jag inte längre på. Jag tar två tabletter om dagen och dränerar mig varje kväll. Den plåga det var i början, påsen på benet i tre månader och sedan att vänja sig vid självdränering. Det var att kallsvettas i en timme varje kväll och morgon. Det tog sina månader, men det gick. Och sedan var verkligen vardagen vanlig.
Så det räknar jag inte ens som en krämpa. Bland coronas konstigheter hör ju att leva i karantän fast man är fullt frisk. Ett reducerat liv fast man inte märker att det behövs. Den svenska strategin må de som tror sig vara insatta diskutera. Men den har onekligen varit skonsam i sina restriktioner. Den största nackdelen med enstaka brott mot rekommendationerna är att man riskerar att försvaga sin självdisciplin. Enligt modellen har jag gjort det en gång kan jag göra det två, har jag gjort detta kan jag lika gärna göra detta. Men strategin bygger ju på att så många som möjligt, så mycket som möjligt, håller sig i skinnet.
4 aug.20

Bondre om postsanning

Jag läser en understreckare i Svenska Dagbladet som får mig att tappa hakan (1 aug.). Artikeln är skriven av Ninad Ravi Bondre. Jag har aldrig läst en mer genomskinlig bortförklaring, en bortförklaring som levereras med stöd av åtskilliga forskare. Streckaren gör upp med begreppet post-truth. Och den blandar självklara sanningar med försåtliga glidningar.
Det är inte så att lögnen hotar demokratin, menar artikelförfattaren. Demokratin har aldrig byggt enbart på sanning, säger han. Det har han rätt i. Ty den bygger på värderingar, som är något annat än fakta. Ändå är det så att demokratin inte har samma behov av lögnpropaganda som förtryckarregimer. Tillit till att man inte ljuger när man talar med varandra, är rimligen viktig. Huruvida demokratin upplöses om medborgarna varken litar på varandra, på myndigheter eller på vetenskapen (som är den yttersta formen för förnuft) kan man ha olika åsikter om. Men rimligen är det svårt att hålla samman ett samhälle på de premisserna.
Nu är det inte alls så, menar Bondre. ”De finns få indikatorer på att vi blivit immuna mot expertis eller allmänt förvirrade när det kommer till att acceptera fakta” skriver han. Vilka vi? Och vad bevisar det? Inte att lögnerna är ofarliga. Utan bara att många har förmått stå emot de lögner som sprids. Alltså på ett glädjande sätt har fortsatt att försvara sanning och förnuft.
Nå, finns post-truth så rör det sig sannolikt om ”skeenden specifika för en amerikansk kontext” säger en tysk forskare som Bondre stöder sig på. Jodå, Donald Trump betraktas fortfarande inte som normal. Visst ljugs det på annat håll men Trump är exceptionell.
Människor har ljugit i alla tider och ingen är helt objektivt, menar Bondre. Så sant. Men vad skall vi dra för slutsats av det? Det finns väl två frågor att ställa. Har det blivit värre? Och betyder det att vi inte längre bör stäva efter sanning och objektivitet? ”Framför allt ser hon (den tyska forskaren) hur berättelsen om postsanning återupplivade gamla dikotomier mellan 'objektivt' och 'subjektivt', 'fakta' och 'värderingar', 'reaktionär' och 'progressiv'.” Minsann, dessa dikotomier torde vara grundläggande vid allt tänkande, i varje fall de två första. Det är hög tid att de återupplivas om de av misstag blivit dödförklarade. Reaktionär och progressiv är väl mer värderande. Ingalunda på samma sätt nödvändiga men väl inte alldeles oanvändbara.
Men vilka är det som ljuger? Förutom då Donald Trump. Ja, det ljugs ju en hel del på nätet och sprids medveten desinformation.
”Att anklaga befolkningen för naivitet riskerar att leda till elitstyre”. ”Att sätta forskningen på piedestal riskerar att förstärka uppfattningen att det till största delen är eliten och de mäktiga institutionerna som äger sanningen”. Men sanningen betyder ju ingenting annat än summan av alla sanningar. Och den kan man naturligtvis inte äga. Däremot finns det väl underbyggda påståenden och de som är dåligt underbyggda. Det är inte elitärt att påstå detta. Det är inte odemokratiskt att påstå att det finns dumma människor. Liksom att det finns okunniga människor.
Så det är en mycket anmärkningsvärd understreckare. Jag hoppas tidningen har kontrollerat den. Så den inte bara är ett slingrigt försvar för tidens benägenhet för lögner. Utan organiserad desinformation.
3 aug.20