Lars Westerbergs Blogg

Jag ser dokumentären om Jan Guillou. Det är en bra dokumentär. Eller kanske så bra den kan bli när huvudpersonen vägrar att befatta sig med intressanta frågor. En självbelåten man som värnar sina försvarsmekanismer. Självhävdande människor blir sällan självbekännare. En alltför stor självkännedom kan vara ett hot.
Är han då en bra journalist och författare? Jodå. Självhävdelsen kan dock göra att det är viktigare att vinna än att få fram sanningen. Här finns väl en felkälla. Privat tycks den pojkaktiga tävlingslusten vara förödande, det förstår man när man hör hans gamla vänner. Självhävdande småpojkar rycker i kortbyxornas hängslen varvid gamla vänskaper rämnar. Frågan är hur mycket det hindrar yrkesutövningen.
Är han en stor författare? Inte vet jag, jag har aldrig läst honom. Men det har många andra gjort och här måste han ha gjort en insats som folkbildare. Inte så få måste på detta sätt ha fått upp ögonen för medeltidshistoria och nutidshistoria.
När det gäller sanningen om hans barndom förefaller han trovärdig. De som ingenting sett och förnekar det de sett har alla skäl att göra det. Däremot kan det ju hända att hans minne överdriver. Jag har tyckt mig märka att minnet utplånar nyanser, svarta perioder blir alltigenom svarta, ljusa alltigenom ljusa. Men det spelar ju inte så stor roll om misshandeln var något mindre frekvent än han minns. Det centrala är att den fanns där.
Så har vi då IB-affären och Expressens förföljelse. IB-affären är intressant. Jag skrev vid den tiden i Dackekuriren, organ för Smålands Nation, som vid den tiden dominerades av norrbottenkommunister. Jag prenumererade på Folket i Bild/Kulturfront och hade redan då maoisterna som måltavla. När jag passerade Tommegapsgatan den dagen Jan Guillou blev häktat ropade någon på mig från ett fönster: ”Nu får du sluta skriva skit om Fib/Kulturfront. Idag har man häktat Jan Guillou!” Mannen som ropade var Peter Larsson och det var hos honom Guillou övernattat. Han finns också med i dokumentären i ett gammalt filmklipp. Den norrbottenkommunistiske kuratorn (ordföranden) Mats Andersson i Smålands Nation föreslog att nationen skulle uttala sig till förmån för mig. Eftersom mitt förhållande till nationsledningen var spänt var jag inte road.
Men jag minns att affären sände en chockvåg genom den svenska kulturfamiljen. Alla, maoister eller inte, skyndade till för att stödja de tappra avslöjarna. Att det fanns en hemlig polis som var socialdemokraternas privata och var undantagen demokratisk kontroll! Kunde något bättre belysa etablissemangets korruption? Däremot var det naturligtvis i sin ordning att det fanns ett Säpo. Säger man nu. Det är givetvis en hycklande efterhandskonstruktion. Det som upprörde då var att hederliga revolutionärer av politiska skäl kontrollerades. Men det kan man ju inte säga nu när Mao Tse-Tungs ädelhet allmänt betvivlas.
Och svenska intellektuella traskade mangrannt patrullo. Och man har inte omprövat det rättfärdiga i det, den dag som är. Men jag förstår mycket väl socialdemokratin. Under andra världskriget kunde nazisympatisörerna i Säpo samarbeta med Gestapo. Och en krigsrädd socialdemokrati hade varken kraft eller förmåga att ta itu med det. Och efter andra världskriget var det svårt att ha att göra med ett Säpo som hade svårt att skilja en socialdemokrat från en kommunist. Inte så konstigt att man ville ha en parallell organisation som man kunde kontrollera.
Och Expressens skriverier om att Jan Guillou var kommunistisk agent för Sovjetunionen? Karin Olsson försöker få det till att man aldrig har påstått något annat än att Guillou ville avslöja KGB. Han var inte KGB:s man, han försökte infiltrera KGB, som man infiltrerat IB. Ett ambitiöst maoistiskt projekt. Men den stora gapande allmänheten tror naturligtvis, efter Expressens skriverier, att kommunisten Jan Guillou var beredd av förråda sitt land till kommunismens storebror Sovjet. Och detta har han försökt mörka genom att endast ägna det ett par rader i sin självbiografi! Det kan endast den okunnige tro på. Det är skillnad på maoister och moskvakommunister. Det var ett tag huvudmotsättningen i svensk politik.
Varför talar Jan Guillou så tyst om detta. Därför att det avslöjar en grandios självöverskattning. Det är lite skillnad att ha att göra med kommissarie Larsen på IB och att ge sig på KGB eller CIA. Då hjälper det inte hur mycket man än rycker i hängslena.
Till sist ett personligt minne om någonting helt annat. När jag flyttade till Alingsås ville man hylla mig i Lund och lät mig debattera med Per Gahrton och Mats Gellerfelt. Då dök sagde Peter Larsson upp och angrep mig i sexualfrågan. Han beskyllde mig för att vara raljant och inte ta saker och ting på allvar. Jag ville inte beröva mina meddebattörer debattutrymme och avstod därför från att försvara mig. Jag var nog inte den enda som tog sig åt huvudet. Här beskyllde man en monomant ältande neurotiker för lättsinne. Man kan bli förvånad.
31 aug. 20

Grosshandlarkonst. Det är ju så man brukar karaktärisera de många bilderna på nakna och förföriska kvinnor från 1900-talets början. Jag såg nyligen ett exempel som fick mig att börja undra över den manliga sexualitetens tradition av översitteri. Ty här avbildades inte bara en vacker och lockande kvinna, utan en kvinna, som plågat och generat, sökte dölja sitt kön. Kvinnan på bilden utstrålade, kort sagt, ett äkta obehag. Och att detta uttryck av äkta obehag, det rörde sig inte om något kokett spelande, var avsett att skärpa den manliga lusten. Kvinnans olust bidrog till en manliga betraktarens lust. Hennes rodnande hjälplöshet var något att gotta sig åt.
Jag är en barn av den sexuella revolutionen. Och jag känner mig vilsen i den pryda samtiden. Jag vet att det väcker ett feministiskt hånskratt att jag tycker att den manliga lusten skambeläggs. Alltså inte bara översitteriet, utan själva lusten. Hånskrattet säger att så är det inte alls. Skulle vi vilja skuldbelägga den manliga sexualiteten, bort det! Men jag tycker att uttrycket ”den manliga blicken” är exempel på det. Det är inte ett neutralt konstaterande av en könsbetingad ensidighet. Den är något ont i sig.
Nå, det finns något oresonligt hos människan, en ovilja till självprövning, en ständig vilja till självförsvar. Är detta något som utmärker feminister? Nej, inte mer än andra. Men det verkar som om ingen går fri från denna åkomma. Det finns kanske mycket mer av demoni och maktvilja hos människan än min rosiga liberalism vill erkänna. Att jag aldrig förmådde släppa tanken på den vänliga, idylliska sexualiteten.
Som konstruktivist – man föds inte till kvinna man blir det – tror jag att konventioner och traditioner formar oss. Den ofta hörda manliga klagan att de justa männen, brädas av veritabla machomän, att ansträngningar till politisk korrekthet inte belönas, ens av troende feminister, tror jag till största delen är hjärnspöken. Det korn av sanning som kan finnas i föreställningen, kan lätt förklaras. När justheten slår över i ryggradslöshet är den naturligtvis inte attraktiv.
Och så finns naturligtvis traditionen. Som från tidig ålder präglar oss. Vi har ingen genuinare sexualitet än vår prägling. Vår könsrollsprägling, romantiseringen av det motsatta könet, är rimligen tidigare än vår sexuella prägling och ligger till grund för den. Sådan är mannen, honom vill jag älska. Sådan är kvinnan, henne vill jag älska.
Ovilja till självprövning? Som ung hade jag tanken att uppgörelsen med traditionerna borde gälla båda könen. Hur skall vi hitta fram till en sexualsyn som kunde vara rimlig för båda könen? Varför ville ingen diskutera det med mig? Det tycktes mig som om den nya sexuella friheten krävde en sådan diskussion. Men tyvärr var makt som vanligt intressantare än rimlighet.
I självprövningens ljus måste jag säga att min sorg över oviljan till en sådan diskussion det förmodligen var en egocentrisk reflex. Att jag överskattade mina egna tankeansträngningars relevans och betydelse. Att den sexuella revolutionen – som var bra – också måste åtföljas av en manlig uppgörelse med förlegade ojämlikhetstraditioner såg jag emellertid klart. Tyvärr kom bristen på manlig självuppgörelse att diskreditera den sexuella revolutionen som sådan.
20 aug. 20
 
Jag tar nu bloggpaus till måndagen 31 augusti. I år beror det inte på någon resa. Men på en under sommaren växande känsla att det behövs en paus för att återfå skrivlusten.

Joseph Conrad upptäckte jag tidigt. Jag blev uppmärksammad på författarskapet genom Illustrerade klassiker och läste därför En fredlös på öarna som fanns hemma. Något sådant hade jag aldrig tidigare läst. Sedan läste jag ytterligare fyra av hans stora romaner. Därmed trodde jag att jag hade läst hans viktigaste böcker.
Men Joseph Conrad blev också en nyupptäckt. Två sena böcker har gjort starkt intryck på mig ”Anarkisten” och ”Med andra ögon”. Inte ett spår av hav så långt ögat når. Så det är inte bara Jane Austen, Henry James och E.M. Forster som jag upptäckt för sent i livet. Utan också vissa, till ämnet artfrämmande, verk av Joseph Conrad.
Nu har jag läst om ”Anarkisten”. The Secret Agent, heter den på originalspråket. Det är alltså både en roman om terrorism och en agentroman. Den har alla Conrads vanliga kvaliteter och en del ytterligare. Jag kommer ihåg att jag skrev i en uppsats under realskoletiden (högstadiet) att Conrad ”har en förmåga att skildra stundens intensitet som är frapperande”. Vad jag sett och valhänt försökte formulera var tydligen ett av författarskapets mest utmärkande kvaliteter. Nämligen att romanerna ofta för fram till en scen av stor existentiell laddning. Och att Conrad dröjer vid denna psykologiskt avgörande situation. Det är en länge fasthållen vibrerande känsla. Där tror jag han är unik.
Den här otroliga förmågan visar han också i Anarkisten. Vad som skiljer Anarkisten, höjer den över hans sjöromaner, är att det är en genomfört ironiskt roman. Paul Lindblom säger, i förordet i den upplaga jag läser, att romanen börjar som Dickens med slutar som Dostojevskij. Men det är hela tiden Dostojevskij, men en Dostojevskij med ironisk skarpblick. Det är en stor tragedi vi bevittnar men människors fåfänga, positionerande, inskränkthet, och infernaliska förmåga att missförstå varandra, skapar en viss komik.
Det handlar om en systers kärlek till sin retarderade bror. Hon får ta hand om denna förkomne lillebror och han blir hennes högt älskade barn. När den despotiske fadern, som hon försökt skydda sin bror ifrån, är död, sköter kvinnan och hennes mor ett billigt hotell. Hjältinnan avstår att gifta sig med sitt svärmeri eftersom han inte har möjlighet att försörja också hennes mor och bror. Hon väljer i stället en äldre man, som är mer välbeställd, och som välvillig accepterar dessa extra inslag i familjen. För detta blir han mycket dyrkad.
Det är han som är dubbelagenten. Som låtsas vara anarkist men i själva verket är rapportör. Han är dock inte anställd av polisen utan arbetar för två främmande ambassader. Det är förmodligen den franska och den tsarryska. Terrorismen är ju internationell. Och allt går bra tills en alltför smart ambassadör tillträder på den ryska ambassaden.
Han är nämligen mycket missnöjd med den brittiska polisens effektivitet. Han vill ha en starkare repression. Här behövs ett skrämmande anarkistdåd, som kan sätta skräck i opinionen och tvinga fram hårdare tag från den brittiska polisen. Den bekväme och trubbige agenten ser sig plötsligt tvingad till handling. Annars hotas han med avsked
Hur skall han lösa detta utan att sätta sig och sin familj på bar backe? Då kommer han att tänka på sin efterblivne svåger, som dyrkar honom. Han sätter alltså sprängämnen i hans händer. Det är han som skall utföra en stor samhällsfientlig handling, skrämmande i sin meningslöshet.
Men den stackars svågern råkar snubbla och spränger sig själv i luften. Det blir bara småbitar av honom. Men man spårar honom till agenten eftersom hans hustru har sytt fast hemadressen i sin broders rock. Agenten tror att hustrun älskar honom och har inte fattat hur fäst hon varit vid brodern.”Problemet var bara att han inte förstod vare sig dessa känslors natur eller deras hela vidd. Vilket må förlåtas honom eftersom han skulle behövt vara en helt annan människa för att förstå en sådan sak”. Det är en sanning med tillämpbarhet på ett flertal människor i ett flertal situationer.
Så hon sticker kniven i den man som tagit ifrån henne hennes älskade barn. Och luras sedan av en slemmig anarkistkollega till mannen, som tar hennes pengar och överger henne, när de skall fly tillsammans. Vilket leder till det självmord som redan tidigare föresvävat henne, sedan hon insett att brodern är död.
Det är uppenbart att dessa sena romaner av Conrad är alltför lite kända. Här finns upptäckter att göra.
19 aug. 20

Jag läser i Dagens Nyheter en intervju med Kjell Westö där Truffauts gamla film Mannen som älskade kvinnor nämns (15 aug.). På ett inte helt rättvisande sätt, tycker jag. Jag minns filmen väl och jag minns hur jag identifierade mig med den, när jag skrev om den i Lundagård. Westös 15 år yngre fru skrattar högt åt att en sådan film väckte beundran 1977. Så kolossalt förlegat. Truffaut ansågs som ett stort geni på den tiden, konstaterar Westö.
Ja, det gjorde han. Men på grund av andra filmer. De 400 slagen, Jules och Jim, Vilden, Två systrar och Claude. Sedan gjorde han en del mer underhållande och lättviktiga filmer. Den oerhört charmiga Fickpengar t.ex.
Men Mannen som älskade kvinnor ansågs väl som inget vidare när den kom. Vad den skildrar är en man med stor faiblesse för vackra kvinnor. Men med en tydlig rädsla för närhet och med en oförmåga att hålla fast vid någon. Det kunde ju ses som ett kritiskt självporträtt. Feministerna skulle kanske önskat ett vassare och mindre självförlåtande porträtt. Men att se huvudpersonen som förebildlig, en patriarkal tids beundran för patriarkala kulturmän, är bara korkat. Självkritiskt är det utan tvekan, en psykologisk fallstudie. Om den sedan är tillräckligt självkritisk, kan man diskutera. Jag vill minnas att den samtida kritiken tyckte att det var en ganska dålig film. Inte bara på grund av dess tema utan också på grund av dess lite tomma variationslöshet.
Och varför kände jag igen mig? Jag var en ensam man på den tiden. Betagen som filmens huvudperson i den ena vackra kvinnan efter den andra. Men för mig var de ju bara synbilder. Jag var ingen Don Juan, utan en flopp. Hur skulle det bli om jag en gång kom nära? Det visste jag inte med säkerhet. Men jag hade också en stark längtan efter kontinuitet. Det var inte troligt att jag skulle svika den som en gång vunnit mitt hjärta. Men min glädje över sinnligheten står jag för. Hur löjligt förlegat det än kan verka.
18 aug. 20

När kom jag först i kontakt med Hasseåtage? Ja, Hasse Alfredson hörde jag tidigt på radio. Det måste ha varit omedelbart efter hans lundatid. I små sketcher som skulle illustrera frågorna i två frågeprogram. Det var i ”Vi som vet mest” en dåtida föregångare till ”Vi i femman”, men det var gymnasister som tävlade. Det andra var Pusslet. En frågetävling med samma princip som när man söker en person i TV:s På spåret. Man får en massa ledtrådar som alla syftar på en person eller företeelse. Jag tror att Folke Olhagen var programledare i båda programmen, i varje fall var han det för ”Vi som vet mest”. Han brukade i varje sketch, oberoende vad den handlade om, infoga frasen ”Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders”. Men Hasse Alfredson förekom och var nästan alltid rolig eller åtminstone muntrande. Det som stannat i minnet var att han på melodin ”Min blommiga blå krinolin” sjöng ”I mitt blommiga blå margarinpaket”. Vad det nu skulle illustrera.
Tage Danielsson förknippade jag däremot med tråkiga makthavare på Sveriges Radio. Han var som vilken Per Martin Hamberg som helst. Hade jag fått frågan: Vem är roligast, Tage Danielsson eller Jörgen Cederberg? Hade jag utan tvekan satsat på Jörgen Cederberg. Han var ju Pekka Langers medredaktör för Pekkas spegel, programmet där både Yngve Gamlin och Cilla Ingvar förekom.
Däremot händer det att jag minns verket fast glömt personerna. Jag var på Kar de Mumma-revyn i Stockholm 1956, där Lars Ekborg gjorde en bejublad imitation av Elvis Presley. Texten där lär ha varit skriven av hasseåtage. Jag minns ingenting från texten annat än att Knoll och Tott nämndes. Det fantastiska var ju Lars Ekborgs imitation av sångstil och kroppsspråk.
Däremot uppskattade jag Skillingspelet som gick i radio. Det var mig obekant att författarna var Hasseåtage. Däremot uppskattade jag Flickery flies som var förknippade med Povel Ramel och alltså bland det roligaste som jag visste. Jag betraktade naturligtvis Povel som outstanding. Andra tidens lustigkurrar, Cello och Kar de Mumma, Gösta Bernhard, var inte på långt när så roliga. Därför kan jag minnas saker från Skillingspelet utan att minnas att det var Hasseåtage.
Att Tage Danielsson pratade med mångubben var jag medveten om. Den låg omedelbart efter Sagan jag minns och jag vet att min kompis föräldrar lyssnade på honom. Men själv tyckte jag det var larvigt att prata med månen och lånade inte ut mitt öra.
Men Martin Ljung älskade jag. Och mot slutet av 50-talet avlöste den ena klassiska monologen den andra. Och höjdpunkten var Fingal Olsson. Där Martin Ljung varierar samma historia på ett sanslöst sätt. Långt senare fick jag veta att texten är Hasseåtages. Men från början handlade om Olsson och Nilsson. Fingal kom Martin Ljung på. Och därav blir det otroligt mycket roligare. Att man har svårt att skilja på Fingal Olsson och Fingal Nilsson är fullt förståeligt. De råkar heta samma absurda förnamn och ha ett anonymt sonnamn. Det kan inte vara så lätt att hålla reda på vem som är vem, och vem som är död. Men i övrigt andas ju texten Hasse Alfredson. Försök tänka er det som en Lindeman på högvarv. Det hade blivit en annan monolog med liknande förtjänster.
Men sedan blev det en dialog med Martin Ljung som väckte entusiasm. Det var Guben i låddan. Ljungs dialogpartner var Hasse Alfredson. Den såg jag på scen en sommar i Ljungby. Men då hade jag säkert hört den flerfaldiga gånger på radio.
Och sommaren därpå såg jag Hasse Alfredson i Sävsjö, uppträda med Povel Ramel.
1958 började också Mosebacke Monarki på radio. Jag kunde inte höra det första året, för där jag bodde kunde man inte få in P 2, som nyss hade startat. Men jag flyttade i början av sommaren 59. Och därefter kunde jag höra det. Så småningom upptäckte jag att Hasse Alfredson fanns med där också. Och till sist kom även Tage med.
Sedan gick det fantastiska programmet Söndagsbilagan i TV. Med Jan Gabrielsson och Ulla-Bella som programledare. I det programmet förekom Yngve Gamlin, som uppträdde i skilda skepnader med Hasse Alfredson som sidekick. Alfredson föll aldrig ur den rollen, men lyckades ändå vara rolig. Den naive, lite överentusiastiske intervjuaren mot Yngve Gamlins pompösa och magistrala svamlande. Det var perfekt.
Jag vet att sommaren 1962 kunde man höra utsnitt ur revyn Gröna Hund och Valfrid Lindeman på radio. Och senare på hösten gick den i TV. Men jag vet att en sommar, 60?, 61?, hade jag hört Lögnmagasinet i radio. Där minns jag främst Hatte Furuhagen som sjöng en känd midsommarvisa. Men i stället för att avsluta med ”och då vet jag att jag älskar just dig” sjöng ”och då vet jag att jag älskar timotej”. Och talade om att man inte bara konstruerat hörselglasögon, det var väl glasögon med inbyggd hörapparat, utan också känselglasögon. ”När man känner på dem känns de precis som glasögon”.
När började jag uppskatta Tage Danielsson? Ja, MRA-visan var väl inte så stark. Men ur hans första bok läste jag för mina klasskamrater sista latintimmen före jul. Jag tyckte den var lysande. Senare blev Grallimatik oumbärlig i filosofiundervisningen när jag kom ut som lärare.
17 aug. 20