Visar inlägg från juli 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Elementarpartiklarna

Så läser jag för första gången den kontroversielle författaren Michel Houellebecq. Jag har undvikit honom därför att jag misstänkt att han varit påfrestande att läsa utan att ge något annat i utbyte. Man vill ju inte kasta bort sitt liv på meningslösheter. Därför väljer man att läsa det som man tror verkligen kan berika en. Men goda sommardagar när man känner sig i bra form kan man kanske offra åt nyfikenheten. Man vet ingenting om det man inte har läst.
Jag väljer hans första omtalade bok Elementarpartiklarna. Jag finner den inte det minsta påfrestande och inte så kontroversiell. En cynisk skildring av två olyckliga och lite tvivelaktiga halvbröder. Och man undrar över författarhållningen. Jag misstänker en sorts hobbesiansk hållning. En reaktionär skildrar samtidens omoral, men det är ingen omoral som gör honom indignerad. Människan är människans varg, det är naturligt, men det gör att frihet och hedonism bara leder till elände. Detta uttalas aldrig, människorna skildras objektivt i sin uselhet, cynismen är uppenbar. Författarintentionen kan man bara gissa sig till.
Nå, det gäller bara den ene av bröderna. Den andre, en vetenskaplig forskare, är så alienerad att han ter sig omänsklig. Och hans forskningar leder också fram till en genetiskt modifierad mänsklighet. En så att säga lycklig avhumanisering. Har jag rätt är tanken en omvänd Anthony Burgess. Som i sin mest kända bok, En apelsin med urverk, försvarar friheten, även den onda friheten, mot försöken att manipulera bort den.
Men det är svårt att säga om denne broder, Michel, är författarens hjälte. Eller bara en urspårning åt andra hållet än den hans halvbror uppvisar. På grund av sin känslokyla, eller snarare känslosvaghet, förlorar han sin ungdomskärlek, och får henne tillbaka först sent i livet. De får några korta år av lycka innan hon dör. Brodern, som lever i sinnena och styrs av de egoistiska begären, hittar också sent i livet sin motpart. Och när hon dör tar hans liv slut.
Det finns några satanistskildringar som är synnerligen olustiga. Sexualitet, som innefattar mord och skändningar. Där är det inte svårt att känna avsmak. Men annars är det svårt att veta hur författaren förväntar sig att man skall reagera på de ingående sexskildringarna. Gruppsex och annat. Skall det betraktas som tidskritik? Jag, som nyligen läst ”Tre kvinnor”, har svårt att känna olust. Men det finns ju inte heller någon grundläggande misantropi hos mig.
Som gammal sexualliberal har jag en oskuldsfull inställning till lusten. I den mån jag bekajas av misantropi springer den, liksom hos Jonathan Swift, ur en våldsam förtrytelse över människors låghet.
Så det finns en del att diskutera. De som läst mer av författaren har sannolikt en klarare bild.
24 juli 20

Pahnke om mjukismän

”Mjukismännen säkrar heterosexualitetens överlevnad” utropar en rubrik på Sydsvenskans kultursida över en artikel av Elina Pahnke (23 juli). Är heterosexualiteten hotad, kan man fråga sig, och i så fall är detta intressant. Det är väl bra om männen blir mänskligare och mindre macho. Men det har väl andra fördelar än att rädda heterosexualiteten.
Ty var och en får väl försöka hitta den sexualitet som passar hen. Men möjligen kan man säga att alltför stora olikheter mellan könen kan vara ett hinder. Men inte bara det. Uppblåsthet, prestigebundenhet, maktlystnad är överhuvud ett hinder för mänsklig kommunikation och sympati. Det ligger något fint i att mötas i svaghet. Jag har också läst någonstans att det är detta som skapar närhet i kontaktförsök. Man fylls av kärlek när man ser den andras mänsklighet.
Jag tror heterosexualiteten har sin egen källa och det finns väl ingen anledning att måna speciellt om den. Jag kan tänka mig att det kan ha åstadkommit en romantisk rysning om man tror på tesen om könens fundamentala mentala olikhet. Den manliga mystiken. Den kvinnliga mystiken. Jag måste förstå detta gåtfulla och främmande, det kommer att kräva inlevelse av mig. Men om könen har samma egenskaper, försvinner ju detta. Heterosexualiteten får klara sig utan att uppbackas av en ideologi. I stället kan vi se varandras mänsklighet. Vilket är mycket bättre.
Men man kanske tycker det är trevligare att älska sig till ett barn än att insemineras. Men det är ju inte nödvändigt att man tycker så. Och den som känslomässigt delar ens barn är väl en lika god medförälder utan något biologiskt samband.
Någon gång i begynnande 80-tal myntades begreppet mjukismän. Och det var ett hån från den traditionella manlighetens försvarare. Själv var jag 1983 med om mitt första barns födelse. Det var en fantastisk upplevelse för mig och jag skrev en tidningsnotis om min lycka. Här kunde jag försvara det förhånade begreppet mjukismän och skildra en manlig närvaro vid födelseögonblicket. Det senare var väl inte alldeles nytt, är man en hopplös ungkarl, som jag länge varit, har man väl inte följt med så noga. Själv såg jag framför mig pappan som gick oroligt fram och tillbaka i väntrummet eller mottog beskedet på telefon. Som i de gamla 50-talsfilmerna. Här däremot var man ju med mitt i dramatiken.
Jag skickade denna notis till Sydsvenskan, där den blev refuserad. Jag skickade den till Dagens Nyheter där den kom in. Efteråt medgav Sydsvenskans kulturchef: ”Att vi gjorde väl en miss där”. Vilket berättar mindre om manlig svaghet och prestigelöshet än om manliga hierarkier, tror jag.
23 juli 20

Död och tid

Livet är som en studentkorridor. Några flyttar ut, andra kommer till. Korridorens sammansättning förändras, men gradvis. När alla man först kände har flyttat ut, känner man sedan åratal också de som inte var med från början. Det är rätt barmhärtigt. Och somliga blir kortvariga på korridoren, andra långvariga. Som i livet, livslängden varierar.
Själv har jag varit mycket skonad hittills när det gäller närståendes död. Alla mina tre syskon lever trots att de är sex, sju och nio år äldre än jag. Och hoppfullt är det ju att hustrun är nio år yngre än jag och hennes syskon i de flesta fall ännu yngre. Det finns alltså gott hopp om att jag blir den förste som dör.
Och min kära läsekrets från Dackekuriren och Lundagård var ju också vanligen yngre än jag själv. De var i tjugoårsåldern, i den mån de var unga studenter, när jag var i trettioårsåldern. Så de har alla chanser att överleva mig. Det var ju inga människor jag kände personligen, men jag är glad att kunna tänka mig att de fortfarande finns. Människor kan dö unga och människor kan bli osannolikt gamla. Men de flesta torde kunna klara att dö senare än Lars Westerberg.
Men det att bli gammal medför ändå känslan att man tillhör en annan värld än de som finns nu. Det finns ytterligt få kvar av dem man beundrade som barn. Och skribenter som skrev i de stora tidningarna och som man dagligen läste som ung student, de finns inte mer. De ha dött eller försvunnit från offentligheten med ålderns rätt. Jag inser att jag tillhör ett annat meningssammanhang. Det känner jag numera starkt. Världen av i går.
Vi växte upp med vördnad för traditionen. Det låter konservativt men innehöll insikten att människors samlade kunskap inte var ringa. Det gällde att tillägna sig så mycket som möjligt av detta, att söka brett. Men 68 kom med krav på att den politiska verkligheten borde vara bestämmande. Det gällde att negligera onödig kunskap så att man inte tappade fokus. Vi fick en beläst och tänkande generation men med en mycket snäv inriktning.
Idag ser vi något annat. En kaxig individualism. Det finns inget högt och lågt, jag tar vad jag har nytta av för mitt liv. Det ligger något demokratiskt i detta, risken är väl att oviljan att skilja mellan högt och lågt också blir en ovilja att skilja mellan djup och yta. Där det ansträngningslösa och lite narcissistiska blir lika mycket värt som Ibsens tunga hammarslag. Man dansar i ljuset, ivrig att få uppmärksamhet och andras bekräftelse. Jag vet inte. Jag tycker de döda har mycket att säga.
22 juli 20

Linderborgintervjun

Det var en intressant intervju med Åsa Linderborg i söndagens Svenska Dagbladet (19 juli). Men jag fick ett litet perifert infall. Åsa Linderborgs talar om sin arbetarbakgrund. En arbetarklass med intellektuella ambitioner. Ändå känner hon att hon idag bara umgås med kultureliten och inte känner några vanliga människor. Och en gång när hon skrev en bok tillsammans med Göran Greider så vågade hon inte skicka boken till en av sin pappas gamla kompisar. Hon var rädd att boken var för svår, att han bara skulle känna sig dum. Vilket naturligtvis kändes för henne som en dubbel skam. Dels därför att hon kanske underskattade honom. Dels därför att hon skrev sådana böcker om arbetarklassen och vänstern som arbetarklassen kanske inte kunde ta del av.
Men då tänker jag på min egen bakgrund som varit borgarklass i två generationer. Min far var veterinär, min farfar kyrkoherde och min morfar handelsadvokat. Men det fanns ett totalt ointresse för teoretiska resonemang och oförmåga att följa alla resonemang med den ringaste komplikation hos mina föräldrar. Här fanns mycket böcker och en beläsenhet, men kultursidor eller kulturtidskrifter ansågs enbart krångliga. Jag tror att mina föräldrar skulle vara lika främmande för min värld som någon i arbetarklassen. Det är ju säkert en åldersfråga också. Mitt ursprung är en stagnerande landsortshöger med rötterna i det wilhelminska Tyskland. Min far var en suverän berättare men han uttryckte sig ogärna i skrift. Inte heller min mor grep gärna till pennan. Hon lär ha blivit kuggad i studentexamen på grund av underkänt i svenska. Ett stilprov från tidigt sextiotal visar att hon använder pluralformer på verben. Trogen den skolning hon fått på 1910-talet. Och tydligen opåverkad av vad hon läst sedan dess.
Så allt handlar inte om klass. När jag började läsa Svenska Dagbladet fann jag den intelligentare och mer sofistikerad än min far men åtskilligt mer korkad och förenklad än samtliga andra ledar- och kultursidor. Så jag kan tänka mig att 40-talets och 50-talets ledar- och kultursidor hade varit möjliga att ta del av för min far. Det var rätt tryggt med en tidning som vände sig till yrkesmilitärer och pensionerade präster. Det fanns väl ett elitärt drag på kultursidorna i andra tidningar, ett akademisering vid mitten av 60-talet. Unga, begåvade människor kom från universiteten och fyllde kultursidorna. Och sedan kom en ny elitär trend på 80-talet. Nu dominerar alldeles uppenbart den tillgängliga journalistiken över alla tendenser till akademism och vetenskap. Där hade säkert mina föräldrar kunnat hänga med. Men de hade naturligtvis inte stått ut med nutidens fånighet. Vem gör egentligen det?
21 juli 20

Fallet Linné

När jag läser angreppen på den förfärlige rasisten Linné känner jag mig lite skeptisk. Se t.ex. Michael McEachranes inlägg i Sydsvenskan (15 juli). I varje fall bör man komma ihåg att historien inte drivs framåt av ondsinta forskare som plötsligt kommer på att rasism är en god idé. Rasismen uppstår naturligtvis av förakt för det som är annorlunda. Och att den som är annorlunda till utseendet, då självklart måste ha annorlunda mentala egenskaper. Och kanske vara en helt annan typ av människa. Och vara en sämre sort än vad jag är och den som liknar mig. Det var inte vetenskapsmännen som skapade fördomarna.
Men problem uppstår alltid när man inte kan hålla vetenskapen värderingsfri. I en värld som allmänt omfattar vissa fördomar kommer dessa fördomar att te sig som det sunda förnuftet. Och som därför naturligen bör bilda basen i det vetenskapliga tänkande, systematiseras av vetenskapen. Det är lätt att se att en äldre tids vetenskap är full av fördomar. Men det finns ju värderingar som vi idag anser goda och uppbyggliga. Det här med att hålla vetenskapen värderingsfri är ett alltjämt aktuellt problem. Och frågan är om det alls är möjligt.
Men Linné hade stort inflytande och det inflytandet blev rimligen destruktivt. När fördomarna upphöjs till vetenskap och systematiseras blir de naturligtvis farligare. Men man bör inte ha fördomen att Linné har skapat fördomarna. Och det är oklart hur destruktiva idéer och en brottslig slavhandel förhåller sig till varandra.
Och att utmåla Sverige som mer rasistiskt än andra länder, låter som en amerikansk bortförklaring. Visst, våra stora plantage och våra svarta slavar, men var vi egentligen värre än andra? Var den amerikanska, institutionaliserade rasismen, egentligen en mild västanfläkt mot det som hände på andra håll? Det är det ingen som har vågat påstå, kan man säga, ingen har dock velat förneka känd sak. Men är det inte detta som ligger i förlängningen?
Och det är känt att det inte bara är den vite mannen som har skuld här. Människans grymhet mot människan är påfallande.
Men visst är det bra att den svenska slavhandeln lyfts fram. Det har onekligen varit tyst om den. Men var den verkligen mer omfattande än i andra europeiska länder. Det är ju det intryck man får av den senare tidens debatt.
Och rasbiologin var förvisso mycket svensk. I det rasrenaste landet i världen skapades en stor del av den nazistiska överbyggnaden. Och det kan man naturligtvis spåra tillbaks till Linné, om man vill. Men jag tycker man får ha överseende med 1700-talets vetenskap. Det är länge sedan. Över 1900-talets vetenskapliga förvillelser han man känna en helt annan indignation.
20 juli 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg