Lars Westerbergs Blogg

Åsa Linderborg intervjuas nu i diverse tidningar. Eftersom hennes dagbok om metooåret nu kommer ut. Säkert det värsta året som kulturchef. Smärtpunkten är naturligtvis hennes skuld i fallet Benny Fredriksson. Där redovisar hon stor ånger.
Men kanske bör det ändå sägas att det gäller att hålla huvudet kallt. Benny Fredrikssons självmord hade ingen kunnat förutsäga. Människor tar saker och ting olika hårt, inte bara på grund av känslighet och dispositioner, utan också på grund av den vikt man lägger vid det man förlorat. Hur stort massmedialt övergrepp det var fråga om i det här fallet måste alltså bedömas oberoende av den exceptionellt tragiska utgången. Självmordsrisken finns alltid när man tar heder och ära av någon. Men det hade inte varit mindre anledning till omprövning om man hade sluppit den tragiska utgången.
Sedan skall det också sägas att det finns ett inslag av aggression mot omvärlden i ett självmord. Det kan finnas ett inslag av hämnd. ”Titta nu, så här illa har ni gjort mig”. Och det är en gruvlig hämnd. Lika illa som att drivas till självmord är att leva med tanken på att man bidragit till någons självmord. Vid sunda vätskor vet man att även om självmordet bara är betingat av att man är så ohyggligt ledsen, så kommer det att väcka skuld. Men skall man döma av det mycket seriösa självmordsförsök – det var ett under att han överlevde – som Niklas Ekdal skildrat i boken ”Hur jag dog” sätter depressionen allt tänkande och alla hänsyn ur spel. Man bara drivs.
Så det finns ett drev och det finns Åsa Linderborgs hårda och orättvisa – i varje fall ensidiga – kritik. Det sker under metoo men har egentligen ingenting eller mycket indirekt med metoo att göra. Tanken är väl den att manligt översitteri inte bara kan ta sig sexuella uttryck. Här har vi en auktoritär manlig chef – buss på honom! Benny Fredriksson var ju mycket skicklig och framgångsrik, det är värt en del. Den som är viljestark och åstadkommer saker blir lätt en smula auktoritär. Begär man det omöjliga av sig själv, begär man ofta det omöjliga också av andra.
Det skriks så mycket numera om manliga genier. Men var genier själva, så får ni se hur gott det är! Vill man i andanom utbrista.
Men vi får avvakta vad Åsa Linderborg kommer att skriva. Om Martin Kragh- skandalen vill hon tydligen inte yttra sig ännu. Men det kommer hon att skriva om längre fram. Att beskylla Kragh för att vara brittisk agent verkar mer än lovligt dumt. När det finns så mycket annat man kan angripa honom för. En för en vetenskapsman obegriplig brist på objektivitet t.ex. Vilket hans liberala försvarare godhetsfullt tycks bortse från. Sådana saker kan man helt enkelt strunta i när väsentliga gängstrider kallar.
31 juli 20

Så ser jag filmatiseringen av Hjalmar Bergmans Hans nåds testamente som TV visade nyligen. Den är från 1940, regi Per Lindberg och manus Stina Bergman. Regi av Hjalmar Bergmans svåger och manus av hans efterlämnade hustru. Två syskon alltså, vilket är lite skojigt med tanke på att förhållandet mellan två syskon är ett så bärande tema i filmen. Per Lindberg var en av den tidens ledande och nyskapande teaterregissörer men anses misslyckad som filmregissör. Men den här filmen är verkligen bra.
Den har mindre komik och ett större allvar än boken. Den är också tydligare. Medan boken mynnar ut i en lätt vemodig grimas har filmen mera stadga. Kanske fördunklas därigenom en av Hjalmar Bergmans poänger, den som handlar om maktproblematiken. Hans nåd och hans syster kämpar en intensiv maktkamp, hans nåd vinner den, men finner att inte ens den goda viljans lust att styra, egentligen leder till något gott. Man har också i boken en känsla av att han aldrig riktigt lyckas rå på sin syster, att hon är den psykiskt starkare. Därför blir hans nåd en tragisk gestalt i Hjalmar Bergmans bok. I filmen har han mer styrka, hans seger är mer uppenbar.
Det handlar alltså om en gammal 70-åring som vill skriva sitt testamente till förmån för sin oäkta dotter. Och om hans syster som i stället vill ärva. Dottern Blenda är ihop med Jacob, som är barn till två i tjänstestaben. När Blenda ser ut att bli arvtagerskan uppmanar systern sin son att lägga an på Blenda. Vilket leder till rasande svartsjuka från Jacobs sida. Här har väl Hjalmar Bergman använt sig av sin egen oresonliga svartsjuka. Blenda är ung och förvirrad och förtvivlad över att ha blivit en bricka i spelet i denna maktkamp mellan två myndiga personer. Mot sina två tillbedjare kan hon bara förhålla sig ambivalent. Det är grymheten i att göra en mycket ung människa till offer för de vuxnas maktkamp som är en av bokens insikter.
Skildringen av den kapriciöse och koleriske adelsmannen ter sig i boken som ett komiskt mästerstycke. Hans nyckfulla matutövning är knappast sympatisk. Men han har ett hjärta av guld och komiken försonar mycket. I filmen är det allvarligare, där är han en man med resning. Hans syster har en gång tvingat honom bort från den kvinna han älskat och han tänker inte än en gång låta cynism och vinningslystnad segra. Och Blenda får förklara grunden till sin ambivalens. Det är hennes kärlek till sagor. Äktenskap innebär ansvar och verklighet. En realitet som driver sagan på flykten.
I filmen är också systerns två söner reducerad till en. Det frilägger grundkonflikten. Annars är det en vacker kontrast mellan den charmfulle och utåtriktade och den blyge och ädle som Hjalmar Bergman här tecknat.
Kritiken mot Per Lindberg brukar vara att han inte tänker filmiskt. Han brydde sig aldrig om att lära sig filmmediets elementa, säger filmkännaren Leif Furhammar förbittrat. Och den här filmen är verkligen skådespelarnas film. Olof Sandborg och Hjördis Pettersson, lysande rollporträtt utan minsta överspel. Detsamma gäller Ludde Gentzel som betjänten Vickberg.
30 juli 20

Coronan har i alla fall den effekten att man kan göra oväntade upptäckter. När man inte varje dag naturligen befinner sig på stadsbiblioteket blir man mer benägen att titta på böcker man har i hyllorna, lästa och olästa. På det sättet har jag nu upptäckt Carola Hansson.
Det har varit två skäl till att jag inte tidigare kommit till skott. Jag har ofta sett henne berömmas. Men åtminstone tre av hennes mest omtalade böcker handlar om familjen Tolstoj. Jag har visserligen läst Anna Karenina, Krig och fred, Kreutzersonaten och Ivan Iljitjs död. Men Dostojevskij-fixerad som jag är har jag inte fördjupat mig i Tolstojs biografi. Sist jag läste om tolstojianer var väl den där lilla novellsamlingen av Ivan Bunin. Och jag har tänkt att jag i så fall borde läsa alla Carola Hanssons böcker om familjen Tolstoj. Och själv vara bättre insatt.
Den andra skälet är hustruns bristande entusiasm. Det har väl något minskat mina förhoppningar att jag här skulle finna något riktigt bra.
Men jag läser hennes andra bok Stilleben i vitt och finner den mycket intressant. På bokens omslag finns ett tavla av Vilhelm Hammershöi. Boken är alltså skriven för att ge intryck av stillhet och förstelning. Och i denna bok finns mycket av underliggande rädsla och ångest.
Och det är ett intressant och originellt minnesarbete. Det skildrar en människas barndom parallellt med hennes mors barndom. Grundkänslan blir densamma i båda liven, vilket ju är naturligt på grund av berättarens starka identifikation.
Det är en stilistiskt lysande roman. Stämningen, inte helt behaglig liksom hos Hammershöi, är skickligt frammålad. Identifikationen gör det nästan svårt att skilja de båda barnen åt. Vad är anledningen till sekelskiftesbarnets ångest och rädsla? Klasshatet finns och den befogade skräcken för revolution.
Men hur kommer det sig att 50-tals barnet har samma rädsla. Hennes syster blir sinnessjuk. Vad är det för fel på denna traderade struktur? Att det finns mycket man inte kan tala om är uppenbart. Men romanen är alltså inte en berättelse utan en skildring av ett tillstånd. Det oförklarade är en del av krampen eller skall vi säga katalepsin.
Så jag tror inte att det är orättvist att Carola Hansson fått så stor uppskattning på sina håll. Jag blir nyfiken på resten av författarskapet.
29 juli 20

Johan Wilhelmsson recenserar i Sydsvenskan (27 juli) på ett intressant sätt en biografi över David Hume. Han tar fasta på något som jag tror har mer än filosofisk relevans eller skall vi säga som har en livsfilosofisk relevans, handlar om mer än enbart tänkande. Och det är det gamla problemet om förhållandet mellan förnuft och känsla.
Wilhelmsson förundrar sig, som jag ofta har gjort, över att den mycket förnuftige filosofen Hume, kanske filosofihistoriens skarpaste intellekt, kom att betona känslornas stora betydelse för tänkandet. Förhållandet mellan känsla och förnuft är ett gammal problem som de antika filosoferna sysslade mycket med. Och si - författaren till biografin pekar på att Hume gjorde ett misslyckat försök att praktisera den antika stoicismen. Och att det låg bakom hans senare hållning.
Det tycks mig som om den antika insikten var att inte bara tänkandet utan också moralen hotades av känslorna. Känslorna måste till varje pris betvingas. Förnuftet var körsvennen, känslorna de vilda hästarna.
Den är en ganska vacker bild. Och jag tänker ju ofta på det i förhållande till den moderna tendensen att betrakta känsloutlevelse som intressant och välgörande. Äktheten som bryter igenom förstelnade konventioner. De stora, såriga uppgörelserna, som kännemärket för stor och djup litteratur. Freud, Dostojevskij, August Strindberg och Ingmar Bergman. Gyttjebrottningen som en symbol för livsbrottningen.
Biografen påpekar att den stoiska hållningen var ett sätt att stå stark inför livets påfrestningar och lidanden. Men den unge Hume hade inte några katastrofer att hantera. Jag är inte säker på att jag förstår vad som avses med bilden att Hume hade sträckt sina mentala muskler, ”på samma sätt som armen kan sträckas när man missar vad man avser att slå till”. Att hans lidande skulle vara de intellektuella tillkortakommandena? Eller att han var främmande för stoikernas utgångspunkter?
Jag tror, och kanske gör Wilhelmsson det också, att Humes problem snarare var att hindra känslorna från att störa tänkandet. Att förhindra det som man brukar kalla känslotänkande. Att bevara huvudet kallt. Och den ambitionen är ju fullt förenlig med insikten att det bara är känslan, passionen som driver oss till intensiva intellektuella ansträngningar.
28 juli 20

Sofia Nerbrand i Dagens Nyheter skriver om ett problem (24 juli). De alltför vanligen förekommande högljudda kraven på att obekväma röster skall deplattformeras. Det där har stor relevans för yttrandefriheten. Men jag vet ett problem som har ännu större relevans. Är det någon som vet hur man plattformeras? Och på vilka grunder? Vem har egentligen makten över det fria ordet? Och med vilken rätt?
Ty det är uppenbart att en elitplacering ger ett extra eftertryck åt en skribents ord. Och större spridning. Det är lätt att förstå att den som fått detta förtroende har ett större ansvar, men problemet är större än så. Varför överhuvud taget?
Det finns plattformar av olika slag. Några, som akademiska tjänster, tillsätts på grund av meriter. Inget att säga om det. Makten inom vetenskapssamhället må andra diskutera. Men hur tillsätter man ledarskribenter och kulturredaktörer? Vilka väljer kolumnister? Vem har makten över plattformeringen? Och tänker man sig det hela som en hierarki, vilka är de yttersta cheferna i denna hierarki? Och med vilken rätt har de denna makt?
Varför skall den som har förmåga att sälja tidningar ha ett orimlig makt över opinionsbildningen? Jag vet mycket väl att nuförtiden är tidningsägare mer intresserade av att tjäna pengar än av att styra opinionsbildningen. Valet av skribenter blir därför i första hand populistiskt. Och där kan det vara en lika stor tillgång att vara förargelseväckande, som att få applåder.
Nå, ledarskribenter har ett stort anseende och anses böra leverera genomtänkta och allvarligt menade opinioner. Ändå ter det sig naturligtvis godtyckligt att just dessa kvalificerade personer väljs. När det gäller ledarskribenter kan man åtminstone tycka att de som framför åsikter som strider mot tidningens linje bör avlägsnas. Man är ju faktiskt besoldad för att försvara vissa idéer. Men hur är det med kulturskribenter. De som påstår att Goethe skrivit Hamlet har kanske bevisat sin inkompetens. Fast jag har hört talas om en totalt omusikalisk person som fick recensera en opera i Expressen. Och därför senare blev erbjuden platsen som förste musikkritiker i GT. Jag vet, ty denna person var jag. Så helt noga med kompetensen är det inte alltid. Men så har vi det semantiker ibland kallar för haloeffekt. När någon, som har auktoritet på ett område, använder sin nimbus när han uttalar sig om något helt annat. Opinionsbildande kulturskribenter är väl lite grann i den sitsen.
Vad motiverar en opinionsbildares rätt till en plattform? Om man bortser från vissa minimikrav, ett mått av kunskaper, förmåga att uttrycka sig sammanhängande och slagkraftigt. Vad är det mer än vettet i åsikterna som motiverar denna plattform? Och är det då inte, när skribenten blir vettlös, rimligt att kräva deplattformering? Nu har många av oss en tendens att finna allt vi ogillar vettlöst. Och det förblir förstås en fråga hur mycket inhumanitet och demokratiförakt man bör tolerera i demokratisk press och i opinionsbildningen i ett demokratiskt land. Yttrandefriheten bör värnas med det är väl inte alldeles detsamma som att ge plattformens auktoritet åt det destruktiva.
27 juli 20