Visar inlägg från juni 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Törst

Jag ser Ingmar Bergmans film Törst. Från 1949. Jag har alltid tyckt att det är en något svag Bergman. Men jag upptäcker nu att den är alls inte utan sina förtjänster. Manuset är skrivet av Herbert Grevenius på basis av Birgit Tengroths novellsamling med samma namn som filmen. Där han skickligt försöker väva samman ett antal noveller till en gemensam handling. Av de elva novellerna har han använt sig av fyra kanske fem. Och därav fått ihop två historier, som utspelas parallellt och utan samband med varandra.
Huvudhandlingen bygger på novellen Resa med Arethusa och handlar om ett helvetesäktenskap. Bergman har ju visat sig bra på att skildra sådant. I Scener ur ett äktenskap med alla dess komplikationer, finns det i ett avsnitt två vänner till huvudpersonerna, vars äktenskapliga helvete är flera nivåer hetare än protagonisternas Johan och Marianne. Och samma par porträtterar Bergman på nytt i Ur marionetternas liv. Och det är naturligtvis lysande gestaltat i all sin ruskighet. I Törst tycks det gå måttligare till, eftersom den ena parten är hysterisk, vrålar, provocerar, medan den andra hukar. Man tänker att det handlar om Birgit Tengroth och Stig Ahlgren, skoningslösare och effektivare gestaltat av Bergman som paret Alman i Smultronstället. Så just den historien ger väl inte så mycket. Några reminiscenser hos hjältinnan från balettskolan är möjligen inspirerad av bokens avslutningsnovell Senapskornet. Men hennes före detta förhållande, som hon också minns, bygger på titelnovellen Törst. Det handlar om ett förhållande till en gift man som gör henne med barn och tvingar henne till en abort som förmodligen gör henne steril och som hon sedan livslångt ångrar. Så har man länkat samman tre noveller.
Parallellhandlingen där hjältinnan spelas av Birgit Tengroth själv, handlar om en kvinna som råkar ut för en slemmig psykiatriker, som försöker utnyttja henne (novellen Helbrägdagöraren). Och som sedan råkar ut för ett förförelseförsök från en lesbisk kvinna (novellen Avant de mourir). Allt detta är väl gestaltat.
Men är det gastkramande och komplicerat som det kan vara i en klassisk bergmanfilm? Knappast.
16 juni 20

Jupiters öga

En gammal kollega till mig på Helsingborgs Dagblad, Tomas Polvall, råkar vara far till Rasmus Paludan, partiledaren för ett danskt högerextremistiskt parti. Oline Stig som recenserar hans självbiografi ”Finns inget fint att minnas” i Helsingborgs Dagblad (4 juni), beklagar att förhållandet till sonen inte redovisas. Själv har hon minsann skrivit en bok om sina nazistiska farföräldrar, ”Jupiters öga”, 2010. Det fick mig att läsa den boken, som jag en gång givit hustrun i present och som jag alltså hade hemma.
Nu är det förstås en ytterst okänslig jämförelse. Man rår inte för sina föräldrar, tvärtom drabbas man av dem. Om barnen utvecklas till ideologiska främlingar kan man ju inte bortse från sin egen roll i detta. Det är naturligtvis långt ifrån så enkelt att barnen bara är en produkt av sina föräldrar. Men det skall mycket till att man angriper sina egna barn. Man blir väl mest ledsen. Och känner det som ett nederlag.
Men ”Jupiters öga”. Jag har inget emot halvdokumentära böcker, men Oline Stig ger läsaren problem. Man kan betrakta det som en roman och betrakta gestalterna som romangestalter. Hur mycket som är direkt hämtat ur verkligheten behöver man inte veta. Men Oline Stig skjuter in ett par kapitel som berättar om hur hon gör research och funderar över romanens verkliga förebilder. Ty det hon behöver komma underfund med är ju inte hennes egna gestalter, där bestämmer hon ju själv fritt, utan just hennes faktiska farföräldrar. Och då kan man ju inte låta bli att undra, vad som är vad.
Varför går de in i nazistpartiet så sent om de var verkligen övertygade, frågar hon sig. Och om inte, vad har de för skäl? Själv lutar Oline Stig åt att farfadern felaktigt tror att hans mor var judinna. Och att det är feghet som gör att han ansluter sig. Det är synnerligen osannolikt ty han är inte särskilt rädd av sig.
Skall man tro på den bild Oline Stig tecknar av honom är han en människa fyllt av trots, fientlighet och misstro. Och en individualism som gör att han inte vill gå i flock.
En självhävdelse som ofta slår över i storhetsvansinne. Individualismen är väl skälet till att han dröjer så länge med att ansluta sig. Men han är också en misslyckad författare. Som inte får det erkännande han tycker han är värd. Genom partianslutningen får han arbetsmöjligheter och människor som kan bekräfta hans storhet. För denna stora vinst att äntligen bli bekräftad som begåvning kan man kanske offra sitt principiella motstånd mot varje partianslutning. Samtidigt kommer han att tillhöra en inopportun minoritet. Och det passar bra för den som vill förakta och trotsa.
Det är sant att han är opolitisk. Men vissa idéer har han gemensamt med nazisterna. Han hatar girigheten. Och därför hatar och avundas han också de rika. Han hatar engelsmännen efter att en gång fått ett litterärt verk kritiserat av en engelsman.
Följande skriver huvudpersonen i sin privata tidning ”Jupiter posten”. ”Pengamakten är en världssjuka. Den artar sig mest osympatiskt hos de kristna - mest naturligt och varmt hos judarna. En jude skall ha pengamakt – en kristen borde vara frisk i det hänseendet.”
Det är antisemitism. Juden följer sin natur, när han är girig, den kristne har ett fritt val. Och kan därför desto starkare kritiseras.
I övrigt är boken livfull. Och handlar om annat än det som har relevans för partianslutningen. Tanken är väl att ett ingående personporträtt skall ge en nyckel. Men jag tycker inte det är en person som man kommer särskilt nära eller förstår särskilt bra.
15 juni 20

Om mordet på Palme

Jag har en föga originell åsikt om palmemordet. Vet vi vem som mördade Olof Palme? Nej. Har vi rimligt skäl att tro att det var Stig Engström? Ja.
Det är alltså 34 år sedan. Det kan finnas skäl att berätta hur jag reagerade då och sedan då och då under årens lopp har relaterat. Eftersom tiden gått.
Min första tanke efter mordet var: Jag hoppas det inte är en mördare som fötts ur palmehatet. Detta kunde man ju befara om det var en ensam galning. Därför var allt som pekade mot statsterrorism eller internationella politiska grupper, betryggande. Då skulle det finnas politiska skäl, skäl, som var tämligen oberoende att det hätska samhällsklimat med inslag av personlig hets som jag märkt av i Sverige. Var det en svensk konspiration var det i stället ett grupp galningar som hetsat varandra.
Christer Pettersson var en ensam galning. Men han var en utslagen och kriminell som kunde vara i stånd till vad som helst. Det var svårt att skylla hans mord på samhällsklimatet, på en politisk kritik som urartat.
Jag tycker värderingen av Olof Palme är rätt ointressant i det fallet. Det kusliga var det måttlösa hatet mot en demokratisk politiker. Det var ovanligt i Sverige. Det är inte sant att det drabbat andra socialdemokratiska ledare i samma utsträckning. Olof Lagercrantz var tidigt ute med att tala om palmehat. Och det förekom en lång period av skuldförnekelse. Nej, något palmehat hade man inte märkt, något sådant hade inte förekommit. Men strax före mordet hade jag som artikelidé att skriva om den orimliga hets jag iakttagit. Det är också därför naturligt att min första tanke efter mordet, kretsade kring detta område.
Det bör sägas att min egen inställning till Olof Palme närmast kan betraktas som neutral. Jag fann den beundran för honom, som fanns bland socialdemokratiska vänsterintellektuella, en smula löjlig. Varför hade man så stora förhoppningar på Olof Palme? Det var förstås hedervärt att vara socialdemokrat. Men hans radikalism var ju ringa jämfört med marxisternas. Vad vann man på att låtsas att han var någon sorts vänsterradikal.
Själv var jag ju demokrat. Och vi demokrater borde hålla ihop. Och inte låtsas att vi var något sorts marxister.
Så det var inte av kärlek till Palme som gjorde att jag reagerade mot hetsen. Jag hade regerat lika hårt om det gällt vilken annan demokratisk politiker som helst.
Själv har jag ingen svårighet att skilja hård demokratisk kritik från hets och personlig illvilja. Högerns skuldförnekelse kan delvis ha hängt samman med att man tyckte sig ha varit anständiga i sin kritik av Palme. Och palmehatet nådde aldrig ledarsidorna. Men det fanns och var både syn och märkbart. Det som psykologiskt hände var väl att det som väcker ens indignation stannar i minnet. Det som drabbar en meningsmotståndare och som alltså inte gör en fullt så indignerad, även om man aldrig själv skulle uttryckt sig så, och även om man tillfrågad skulle ta avstånd, fäster inte lika stark i minnet. Allt nog, efter ett antal år, när gamla ledarskribenter avgått, var det möjligt att erkänna att det faktiskt funnits ett palmehat.
Och ja? Då är Stig Engström faktiskt något som kan ha stärkts och inspirerats av palmehatet. Anders Behring Breivik har något att göra med muslim- och invandrarhets. På samma sätt har Stig Engström något att göra med palmehetsen. Han skulle aldrig vågat, säger hans exhustrur. Men jag kan mycket väl tänka mig en svag person som plötsligt får ett ryck. Det konstiga är då snarare att han inte i efterhand bryter samman. Men kanske var detta att han bevisat för sig själv att han vågade, så stärkande, att han därefter fick styrka att tiga. Men kanske var hans roll bara att ta emot mordvapnet och springa därifrån? Att göra sig av med pistolen och dra på sig misstankar. Kanske har polisspåret fortfarande en viss rimlighet.
12 juni 20

Eklund, Lindroth, Arnstad

Det skrivs en del konstigt om Sverige och andra världskriget just nu. Jan Eklund (DN 3.6), Bengt Lindroth (DN 8.6), Henrik Arnstad (AB 7.6). Detta med anledning av en ny dansk film som slår hål på den danska motstånds- och hjältemyten ”De förbannade åren”.
Sverige är klart sämst i norden, säger man. Men frågan är på vad sätt man är sämst. Med att behandla erfarenheter från andra världskriget på film? Det kan ju stämma, men har naturligtvis den självklara förklaringen att vi inte var ockuperade eller med i kriget. Våra erfarenheter var alltså inte särskilt dramatiska.
Men kanske menar man något mera? Att vi är sämst på att göra upp med våra nationella myter. Det kan jag inte tycka. Även om våra nationella myter aldrig har varit så storståtliga som i länder som gav liv och blod för demokratin. Sverige var skonat, vi kan inte rimligtvis ha varit en nation av hjältar. Den nationella myten såg ut på ett annat sätt. Vi var en alltigenom demokratisk nation och stod alltså på demokratiernas sida. Vem kan anklaga oss för att vi ville ha fred? Och vi var så långt vi kunde en anständig nation.
Maria- Pia Boëthius var den första som ifrågasatte den bilden, under stark kritik från fackhistoriker. Men hon har fått rätt på många punkter. Fackhistoriernas bild av beredskapstiden har mycket nyanserat 50-tals bilden. De rena nazisterna var inte så många i Sverige, men tyskvänligheten hade ett stort inflytande i vida kretsar. Och naturligtvis vann man också ekonomiskt på att hålla sig utanför kriget. Så länge man inte ville reta Hitler så fick man hålla efter antinazister mer än nazister. Historikern Klas Åmarks bok ”Att bo granne med ondskan” tycker jag ger en sann och nyanserad bild av hur det var. Så vad kan man mer begära.
En sak att hålla i minnet är hur snabbt opinionen svänger under turbulenta skeenden. Den förblindade blir plötsligt klarsynt, den klarsynte förblindas. Det beror inte enbart på den växlande krigslyckan, människor är mer komplicerade än så. Steget mellan hjälte och skurk kan ibland vara ytterligt kort.
Hitlers direkta motståndare har naturligtvis mycket farligare myter att göra upp med. Det var först när jag läste Carsten Jensens bok ”Vi, de drunknade” som jag fick klart för mig att Danmark länge betraktades som en quislingnation. Till en början var man, låt vara nödtvungna, kollaboratörer.
Så visst är det spännande att också hjältenationerna börjar ifrågasätta sig själva. Och nog har Henrik Arnstad rätt i att det behövs ett folkbildningsarbete och att filmer har stor genomslagskraft. Jan Eklund hänvisar till sverigedemokraternas historieförfalskning ”Ett folk, ett parti”. Där ju nazismens arvtagare använde självkritiken mot undfallenheten till att framställa det svenska etablissemanget som nazistiskt. Om ni var sådana skurkar att ni föll undan för oss, skall ni väl inte skylla på oss! Ni hade ju många idéer som påminner om våra, att ni inte skäms!
Men problemet att nyansera bilden för dem som inte har något bild alls utan saknar grundkunskaper är naturligtvis inte lätt. Som försöker sätta ihop en egen bild av kunskapsfragment. Så det behövs säkert spridas en del kunskaper genom slagkraftiga filmer.
11 juni 20

Bergmans Fängelse

”Fängelse” är en märkvärdigt bra tidig Bergman-film. Jag erinrar läsarna om att jag brukar skilja tidiga bergmanfilmer, från de som kommit när Bergman uppnått sin fulla storhet. Jag är bara lite osäker var man skall sätta gränsen. Vid Gycklarnas afton 1953 eller vid Det sjunde inseglet 1956? Men någonstans där. Och jag håller nu på med att se om de tidiga bergmanfilmer jag har tillgängliga. Och då räknar jag de med manus eller regi av Ingmar Bergman som bergmanfilmer. Och det är inte så konstigt som det låter. Vem räknar inte Alf Sjöbergs Hets som en bergmanfilm?
Men Fängelse från 48/49 har både manus och regi av Bergman. Och det är en film som mycket liknar den sene Bergman. Här finns allt, ångest och mardrömmar, existentiella frågor, intensiva gestaltningar. Möjligen kan man säga att den är mer pedagogisk. Och kanske därför en smula enklare. Det är inget tvivel om vad Bergman vill med den här filmen.
Den heter Fängelse men en adekvatare titel vore helvete. Ty det är helvetet på jorden eller livets helvete som Bergman vill skildra. Och det finns en ramberättelse som direkt utsäger detta. En filmregissör blir uppsökt av sin gamle matematiklärare, som har en filmidé. Och det är att göra en film om helvetet. Och så gestaltas några tragiska öden. Och på slutet uppsöks regissören av matematikläraren på nytt. Och regissören förklarar hans filmidé som ogenomförbar.
Att livet är ett helvete är matematiklärarens tanke. Filmen borde börja med en proklamation av djävulen om att allt borde förbli som det redan är. Det enda är att atombomben borde förbjudas eftersom den befriar människorna från livet. Normalt förvirrade människor behöver inte veta mer än att döden kommer. De, som inte står ut med tanken på döden, kan söka tröst hos kyrkan – djävulen gillar kyrkan - eller ta livet av sig när det ändå är meningslöst. Djävulen är en sann människovän, han vill bara tillfredsställa människornas egna behov.
Så långt den gamle matematikläraren. Därefter berättas en historia som illustrerar helvete på jorden. Och varför går matematiklärarens filmidé inte att förverkliga? Därför att en sådan film måste sluta med en stor och ångestfull fråga om varför livet är ett sådant lidande. Och det finns ingen att fråga. Om man inte tror på Gud och det gör man inte eftersom han finns inte. Det är alla de samtalande överens om.
Historien handlar om en alkoholiserad journalist som är vän till regissören. Han lever i ett helvetiskt äktenskap där han slutligen vill att han och hans hustru gemensamt skall ta livet av sig. Han tror sedan att han dödat sin hustru och anmäler sig själv för polisen. Men hon har slagit ner honom och hunnit fly. I sitt förvirringstillstånd träffar han en prostituerad som han tidigare försökt göra ett reportage om och flyr med henne från hennes hallick. De lever sedan ett hemligt liv. Och är på sätt och vis lyckliga. Tills hon kommer ihåg att hon fött ett barn och lämnat det till hallicken och hans syster som dödat det. Då återvänder hon till sin hallick och utsätts för ett synnerligen skräckfullt övergrepp från en kund. Och då tar hon livet av sig.
Det är alltså Bergmans gestaltning av helvetet på jorden. Två, tre öden som får representera det jordiska livet.
Det som visas är i själva verket matematiklärarens bild av livet. Och svaret på den fråga den måste leda fram till är att det inte finns något hopp eller någon räddning.
10 juni 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg