Visar inlägg från juni 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Till glädje

Den tidiga bergmanfilmen ”Till Glädje” från 1949 har länge tillhört mina favoriter. Den utspelas i Helsingborg och härrör alltså från Bergmans tid i staden. Han blev ju teaterchef där som ungt geni, innan han kom till Göteborg, där han dock aldrig blev chef. Sedan blev han chef i Malmö.
Nu upptäcker jag att äktenskapshistorien är en smula parodisk. Man undrar om man bevittnar en komedi. Bergman är ju känd för sina äktenskapsskildringar och för sina inträngande och ofta nyanserade kvinnoporträtt. Han är mycket intresserad av kvinnor. Och mansporträtten, som man lätt kan tolka självporträtt, är ofta skoningslösa. Här är han ännu mycket mer intresserad av sig själv än av sin motpart. Maj Britt Nilsson får mest spela någon, som ler hult och står ut med mycket. Och det unga, kantiga och självupptagna geniet, som spelas av Stig Ohlin, framstår som infantil och löjlig. En medelmåtta med en kolossal ärelystnad. Och det kan ju vara en självbild hos en stor begåvning som ännu är starkt ifrågasatt.
Och vad jag upptäcker nu är ju att det är Viktor Sjöströms film. Han är direkt lysande och förebådar sin insats i Smultronstället. Är försedd med samma inre monolog. Den gamle mästaren bär den här filmen.
Det handlar alltså om två orkestermusiker om älskar varandra. Den inleds med hustruns död genom olycka och sedan får man i tillbakablick se deras kärlekssaga fram till det tragiska slutet. ”Till glädje” syftar på Beethovens och Schillers An die Freude. Som orkestern spelar och som symboliserar konstens djupa glädje. Som finns där också när livet är som tyngst.
23 juni 20

Larsén omläst

”Jag kan ej äta den framsatta biffsteken, förthy den företer tydliga livstecken”, heter det hos Fakiren. Rimmet ingår inte i hans klassiska alfabet i Envar sin egen professor. Utan i det alfabet med Julrim, som han presenterar i kåseriet Julestuga.
Carlhåkan Larsén kommenterar i sin biografi över fakiren: ”har givit upphov till skiftande värderingar. Är det ett utslag av genialisk språkfantasi eller blott och bart en krystad idiotism?” Frågar sig Larsén.
Själv finner jag det oerhört roligt. Tanken att en slaktad ko skulle kunna vara vid liv, till och med som biffstek, tycks mig omåttligt komisk i sin orimlighet. Och själva rimmet har naturligtvis kvaliteter som påminner om ångtröskverk- tångfnösksärk.
Men genom läsningen av Strindbergs Legender, hans rapport från Lund, har jag sett att rimmet kan ha mer av realism över sig. I denna gravallvarliga bok berättar Strindberg om sina gamla kulturradikala lundavänner, som drabbas av Guds och makternas straff och varningar. De har kommit till insikt att det heliga inte låter sig förhånas. Bengt Lidforss utmålas som en botgörare. Hans gamla rock, som han själv benämnde hästtäcket, beskrivs som munkkåpa och botgörardräkt. Och en annan person som också är drabbad är Strindbergs vän och Fakirens kusin, Waldemar Bülow.
Min hypotes, ofta framförd, är att Bülow, helt enkelt driver med Strindberg (se Per Lindströms och min bok ”Två Lund”). Bülows vilda humor tas av den gravallvarlige Strindberg som skakande berättelser ur verkligheten.
När Bülow ser fem röda djävlar i form av apor, som sitter och svänger med svansarna på sänggaveln, tycker jag det är uppenbart att det handlar om lundensiskt skämtlynne. Beträffande en annan, mer allvarlig historia, är jag mer tveksam.
Bülow berättar vid en middag cyniskt om en köpman som tagit livet av sig. ”Kan ni tänka er han var alldeles svart och de vita maskarna myllrade fram ur kadavret.....” Men då drabbar makterna Bülow. Han bleknar, stiger upp från bordet och pekar full av vämjelse på någonting på Strindbergs tallrik. En vit mask som kryper utefter en sardin.
Min hypotes är ändå att det var ett skämt av Bülow. Han såg masken på Strindbergs tallrik. Och berättade sedan sin historia, som han kunde avsluta på detta dramatiska sätt.
Men vad har det att göra med Fakirens lilla rim? Ja, det öppnar ju för tolkningen att livstecknen är köttmask. Till yttermera visso berättas i Legender att Bülow dagen efter fann mask i en kyckling. Om livsmedelshygienen var sådan på 1890-talet, blir den tolkningen av Fakiren också möjlig. Blir det därav roligare eller mindre roligt? Troligen det senare, absurditeten går förlorad och förvandlas till ett skämt om vardagens vidrigheter. Vilket kräver en viss historisk inlevelse för att man till fullo skall uppskatta det.
I min omläsning av Larséns bok, hittar jag också argument mot hans polemik mot mig. Jag avisade i mitt inlägg i Fakirenstudier XXII (2008) mången humorist (t.ex. Nils Hasselskog) som besläktad med fakiren. Medan Larsén i stället framhåller fakirens stora likhet med dessa humorister. När jag skrev om Larséns bok i denna blogg, när det just kommit ut, var mitt enda argument ungefär att alla författare har likheter och skillnader med varandra och att det förblir godtyckligt om man trycker på det ena eller det andra.
Jag ser nu att Larsén citerar Gerhard Bendz som uttalat sig vid fakirenjubiléet 1965. ”En crazylitteraturens pärla” ”en tid fullgod form av s.k. sjuk humor”, utlåter sig Gerhard Bendz. Och Larsén kommenterar: ”Vem talar längre om `crazy` och 'sick` ?”.
Men Gerhard Bendz såg ju något väsentligt. Att man inte längre talar om crazy och sick beror ju på att det införlivats med och ingår som en självklar del i all modern humor. Det har hänt en del sedan Povel Ramel och Lasse O'Månsson/Bertil Pettersson. Men det är från dem de sentida linjerna utgår.
Och det moderna hos Fakiren är ju inte det som förenar honom med traditionell humor, vilket är en hel del. Utan just detta, säkerligen till en del med rötter i karnevalshumorn, att han så tidigt introducerar det oväntade, det nonsensartade, det skoningslösa, det absurda, i svensk humor.
22 juni 20

Åsa-Hanna

Är Elin Wägner en stor författare? Ja. Är Elin Wägners idéer intressanta? Ja, de tål att brottas med. Ulrika Knutson och Per Wirtén har nyligen gjort det i två nyutkomna böcker. Den kloka Ulrika Knutson var naturligtvis från början skeptisk till Elin Wägner. Och det är en skepsis som hon tydligen inte helt har släppt, men en närmare bekantskap har ändå uppenbarligen visat henne på en beundransvärd personlighet och en intressant idégivare.
Själv har jag inte läst dessa nya böcker. Men jag har reagerat surt på nedvärderingen av Elin Wägners stora romaner. Man har lyft fram lättviktiga samtidsböcker som Pennskaftet och Norrtullsligan på bekostnad av Wägners stora böcker, Åsa-Hanna, Den namnlösa, Silverforsen.
Speciellt Åsa-Hanna har jag alltid betraktat som ett stort mästerverk. Det har naturligtvis med min litteratursyn att göra. I min ungdom på 1960-talet nedvärderade man den stora litteraturen på bekostnad av den politiskt nyttiga. Den klassiska litteraturen var borgerligt själsliv. Författarens uppgift i vår tid var att tjäna framtidens idéer, inte att försöka skriva stor litteratur. Den konflikten kunde man leva med, mina egna värderingar stod mot tidens. Det är värre nu i en tid när litteratursynen har normaliserats, med exempelvis Johan Svedjedal som försöker hävda att den tidens tunna rapportböcker, egentligen och på sitt sätt är stor litteratur. Så jag ser upphöjandet av Wägners mer journalistiska romaner på bekostnad av hennes litterära, som så vitt jag förstår delas av Knutson och hennes recensenter, som en tendens i samma riktning.
Till den ändan har jag läst om Åsa-Hanna. I någon mån kanske jag har överskattat den. Riktigt Dostojevskij är det inte. I början tänker man att den är lite Selma Lagerlöf - inspirerad. Men riktigt Selma är det ändå inte. Elin Wägner är för nykter, för realistisk, hon förför inte genom sin stil och sitt sätt att berätta. Och romanen är starkt förankrad i småländsk bondemiljö.
Men vilken bok det är! En bok om religion och moral, om människan under omständigheterna. Jag undrar om det är religionens självklara betydelse, att den för en sekulariserad människa kräver en historisk inlevelse, som gjort boken svår för moderna människor. Det känns fel att gå till nattvarden när man är oförsonad och full av hat. Den moraliska processen, vägen mot försoning, måste vara fullbordad innan denna symbolhandling kan äga rum. Det är alltså ett samhälle där människor är mycket beroende av varandra och där ideologin, d.v.s. religionen, är allomfattad och inte låter sig ifrågasättas. Och är starkt kopplad till moralen. Endast de moraliskt förfallna förnekar Gud.
Och Åsa-Hanna är en roman om en som hamnar snett. Det är viktigt för en kvinna både statusmässigt och praktiskt att bli gift. Hennes ungdomskärlek tycks inte vilja ha henne, han tycks mera intresserad av att bryta sig ut. Så hon tar i stället en rik handelsman, som kanske inte tillhör de moraliskt oförvitliga och ordentliga. Hennes tanke är att hon skall förändra honom och hans familj till det bättre. I stället leder det till att hon korrumperas. Det är en roman med en spännande handling, där trovärdiga och sammansatta människor kämpar sin kamp. Hur håller man lågan levande när också lagens väktare helst vill sopa gamla brott under mattan. Är inte den som vill sanningen alltid ensam i förljugenhetens värld?
19 juni 20

Hellgrens hållning

Jag skrev en blogg om palmemordet. Där min huvudpoäng var att diskutera palmehatet. Om den utpekade verkligen var palmemördaren, vilket jag tog för givet, vad innebar det för den dåtida hetsen mot Palme? Den som kommenterade min blogg föredrog i stället att diskutera vem som verkligen var mördaren. Så den kommande diskussionen kom att handla om det.
Anna Hellgren skrev något mycket konstigt i Expressen 10 juni. ” Jag skyller i så fall på att den arbetarklass jag kommer ifrån inte gillade Palme och han han därför inte betydde något mer än ren makt när jag växte upp. En klass som hatade kollektivet och ville sköta sig själv, som gjorde allt för att slippa vara beroende av en chef men som gärna hjälpte en granne eller en vän med det som någon annan tagit betalt för”. Det sista är väl felskrivning för ”skulle ha tagit betalt för”.
Men det konstiga är ju användningen av klassbegreppet. Det kan väl inte finnas mer än en arbetarklass. Hos Hellgren verkar det som om hon menade att det skulle finnas flera arbetarklasser. Ty som generellt omdöme om den svenska arbetarklassen är det uppenbart osant. Vad hon talar om är en familj eller grupp inom arbetarklassen som har denna inställning. Man undrar då om denna grupp verkligen var större än familjen. Annars kan man ju tänka sig att de var arbetarliberaler, anarkosyndikalister eller nationalsocialister i Anna Hellgrens hem. Och sådant finns och har funnits inom arbetarklassen.
18 juni 20

Fagerström, Steron- debatten

Det förs en konstdebatt i Sydsvenskan. Den inleddes med Linda Fagerström angrepp på en konstutställning som hon anser vara mjukporr (1 juni). Sedan har det kommit en del motinlägg. Jag skall inte lägga mig i denna konstdebatt. Jag reflekterar i stället över den sexualsyn som samtliga inlägg, pro et contra, för och emot, speglar. Det är en sexualsyn som inte längre ifrågasätts och får betraktas som allmänt accepterad. Utom, givetvis, av den som skriver dessa rader.
Man gör en distinktion mellan konst och snusk, man talar om den manliga blicken, man talar om sexualisering och exploatering. ”Den här sortens bilder finns”, skriver Linda Fagerström , ”det kan vi beklaga.” Men det är direkt plågsamt när pornografin invaderar konsten. Menar hon.
Så är det alltså. Motinläggen vill rädda konsten men ifrågasätter inte sexualsynen.
Hur blev det så? Man kan ju fråga varför man blir kränkt av att vara objekt för mannens sexualitet. Men denna sexualsyn har starkt kopplats till feminismen och har sedan inte kunnat ifrågasättas. Samtidigt blir man kränkt av om denna sexualsyn kallas pryd eller viktoriansk. Jag tycker inte heller att negativt värdeladdade ord beskriver verkligheten på ett objektivt sätt. Men nog är det en annan sexualsyn än min.
Själv anser jag inte att denna sexualsyn har med feminism att göra. Det vill säga det finns ingenting som motiverar den i kampen för jämställdhet och lika rättigheter, ingenting i en motsatt sexualsyn som förhindrar att man reagerar mot översitteri och kränkningar av individens fria vilja. Det finns också en minoritetsfeminism som bekämpar majoritetsfeminismens sexualsyn. Det gäller ju förstås att inte låta sin avvikande sexualsyn slå över i misogyni och antifeminism.
Det gäller att ställa om blicken, bestämma sig för om man skall se konst eller snusk, skriver en av Linda Fagerströms kritiker (Patrik Steorn 12 juni). Att bli sexuellt upphetsad är alltså snuskigt. Ja, det tycker man allmänt. Annars har man inte riktigt följt med i tiden och debatten.
17 juni 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg