Lars Westerbergs Blogg

I gamla dagar tänkte människor ofta fel. Det gör inte längre så mycket. De levde och dog med sina fördomar och inte ens suset av vinden över gräset på deras gravar behöver längre störa en klokare eftervärld. Men tänk om de var inflytelserika tänkare, stora personligheter med idéer som påverkade samtid och eftervärld? Och tänk om de tänkte fel om något så centralt som ras och kön? Kan man då inte säga att de gjorde världen fördomsfullare?
I själva verket förändras hela tiden världen. Varje tid försöker så gott det går att sätta sin prägel på världen. När kommunisterna kommer till makten river de palatsen och uppför funktionalistiska skrytbyggen i stället. När kommunisterna förlorar makten river man deras skrytbyggen och uppför palatsen på nytt. Gamla hjältar störtas, gator får nya namn. För att sedan återta de gamla.
Själv kan jag ibland känna sorg över att världen till det yttre har förändrats så mycket att jag ser en annan värld än mina föregångare. Men det är inte mycket att göra åt, det måste vara så. För att inte tala om vad man faktiskt har sett av det gamla. Att blicka upp mot den käre gamle slavhandlaren och tänka: Se så hyllad dumheten och brutaliteten alltid har varit! Vad din skurkaktighet lönade sig, hur uppburen och hyllad var inte din moraliska uselhet! Och tänka på att det här har människor gått och tittat på ända sedan statyn kom till och tänkt helt andra tankar än jag gör nu. Om de tänkt något alls.
Nå, despoter är en sak och människor som handlat illa. En annan sak är vetenskapsmän och tänkare. Som numera kanske hyllats för idéer som var progressiva i samtiden. Då är det viktigt att man inte anklagar dem för de fördomar de delade med sin samtid. Freud talade i en pryd samtid öppet om sexualitet. Numera anklagas han för den kvinnosyn som då var allmänt rådande.
Vad kan man dra för slutsats av allt jag hittills sagt? Att man inte kan göra mycket åt att despoternas statyer plockas bort. Man behöver inte behålla monumenten Hitler och Stalin även om många människor minns dem från sin barndom. Men det hade naturligtvis varit en bra historielektion att se hur ledarkulten massivt gjorde sig påmint. Risken är att man skulle få samma andnöd som dissidenterna på den tiden fick. Men bortsett från despoter och förtryckare skall man nog vara försiktig med att ta bort något. Krigare som slagits på fel sida? Det är komplicerat med det amerikanska inbördeskriget. Hur är det med napoleonkrigen? Var det fel att slåss för kejsaren?Och hur är det med krigsförbrytelser? Svenskarna har en del att tänka på när det gäller 30-åriga kriget. Kan man verkligen smaska i sig Napoleonbakelser och Gustavadolfsbakelser utan att skämmas?
Nå, det är väl för att rasfrågan ännu är levande, som general Lee råkar illa ut. Och vi har ju läst om huruvida man skall låta Hitlers barndomshem stå kvar. Eftersom nazister naturligtvis vallfärdar dit.
Men med vetenskapsmän, som Linné tycker jag man skall vara ytterligt försiktig. Jag tycker till och med den örn som står i Botan i Lund skall få stå kvar. Däremot behöver man väl inte precis resa något staty av Herman Lundborg.
Och debatten om vad man skall göra med statyerna fortgår. Arvid Jurjaks skriver i Sydsvenskan idag (30 juni) att det minsann finns platser i Berlin, t.ex. olympiastadion, där man ostört kan uppleva nazitiden. Och Rebecca Katz Thor väcker i DN (30 juni) frågan om vilka liv som är sörjbara. Men det handlar väl mer om de statyer som saknas än de som finns. Varför står bara skurkarna staty och inte hjältarna och martyrerna?
Och som jag någonstans såg påpekat det handlar inte så mycket om statyerna som historieundervisningen i skolorna. Endast den kunnige kan lära av historien och reflektera över dåtidens misstag. Den okunnige behöver monumenten över de bortglömda, men störs inte heller av att förmenta hjältar hyllas trots att de i väsentligare avseenden var skurkar.
30 juni 20

Jag har läst ”Månen över Lund” av Ingeborg Björklund. Jag har läst den förr men då gjorde den inget intryck på mig. Men nu finner jag att det är en riktigt bra lundaroman. Trots vissa melodramatiska inslag. Men jag har aldrig något emot att en författare tar ut svängarna. Det gör ofta Almqvist och Selma Lagerlöf.
Det här är en bok om studentskor, om kvinnor. Männen spelar en roll, en ynklig roll, men blicken, perspektivet är det kvinnliga. Och det handlar om kvinnans rätt till erotik, det är en uppgörelse med den manliga dubbelmoralen. Några sexskildringar finns det naturligtvis inte, boken kom 1930, men det diskuteras öppet om aborter, prostitution, könssjukdomar. Och den kvinnliga erotiska lusten spelar en stor roll. Han är så vacker, jag kan inte motstå honom. Så heter det ofta om en karl. Men sedan visar han sig mentalt inte vara någonting att ha, han är svekfull, egoistisk och översittande. Hjältinnan är en sann intellektuell, hon tänker sociologiskt och socialpsykologiskt. Handlingen utspelas i stor utsträckning på Studentskehemmet på Stora Algatan. Studentskegården på Sankt Laurentiigatan kom ju till redan tidigt och jag tog för givet att författaren hade flyttat på den som en poetisk frihet. Men så läser jag i Bo i Lund, Fredrik Tersmedens utmärka utredning i denna bok att det fanns ett tidigare hem för studentskor, som låg just på Stora Algatan. Författarinnan låg i Lund 20-21 men hon förlägger handlingen till första världskriget. Piraten i Tre terminer gör på samma sätt. Tidigarelägger sin lundatid med några år.
Och nog är Månen över Lund en äkta lundaroman. Man får några klassiska anekdoter, man får en redogörelse för innehållet i Uarda och en skidring av när spexet uppförs. Någon debatt på AF skildras inte, däremot beskrivs ett föredrag om könssjukdomar då flera män svimmar. Och en debatt i någon samlingslokal beskrivs, där ungsocialisterna bryter sig ut ur Socialdemokratin samtidigt som nyheten om den ryska revolutionen anländer. Och det görs besök på Lunds Dagblad.
Det är lätt att känna igen detta från andra lundaskildringar. Men författaren tycks mig i det här fallet vara ovanligt intelligent och medveten. Hon var när hon skrev denna bok gift med den legendomsusade lundaclartéisten Arnold Ljungdahl. Och hon var själv under en period medlem i redaktionen för Folkets Dagblad Politiken. Som först var ett kommunistiskt alternativ till Socialdemokraten och sedan blev ett revisionistiskt alternativ till Ny Dag. Författarinnan ter sig kulturradikalt upplyst men är mycket långt från en marxistiskt dogmatisk hållning.
Men feminist är hon alltså. Och det är det som gör mig så lycklig. Här har vi alltså skildringen av kvinnliga studenter i Lund under den klassiska epoken. Alla som känt sig utanför den lundensiska traditionen för att den är rent manlig, behöver egentligen inte göra det. Det gäller bara att upptäcka Månen över Lund.
29 juni 20

Jag ser den nya Knutbydokumentären. Det som mest chockerar är att ingenting ändrade sig efter mordet och mordförsöket. Den sjuka strukturen förblev intakt. Man fick till och med en ny Helge Forsmo. Som förmådde kvinnor att tillfredsställa honom sexuellt med motiveringen att det skulle hjälpa den kvinnliga ledarens kamp för att bli helig. Det stora himmelska samlaget för vilket alla jordiska samlag bara är en förberedelse. Det är en förbannelse hos all sexualitet som inte är autosexualitet att det kräver en annan människa för att tillfredsställas. Alltså måste någon upphöjas till till att bli den kvinnliga ledarens sexuella hjälpreda. Och när han fått den maktpositionen kan han i sin tur använda den för att hos flera andra, mer maktlösa och underordnade, tillfredsställa sina sexuella behov.
Det jag alltid framhållit som det intressanta med Knutby är något helt annat. Att det finns en teologi som inte nödvändigtvis för till Knutby, men som gör Knutby möjligt och i slutändan sakar teologiska argument mot morden i Knutby. Jag tror jag är den ende som har haft just det vinkeln bland det myckna som skrivits om Knutby. Är man bibeltrogen och menar att Gud är aktiv och ingriper i den enskilda människan liv och hör bön, ja, då blir det ju centralt vad Gud vill. Och hur skall man veta Guds vilja? Det finns bibliska argument för att detta bäst avgörs av enskilda personer med profetiska gåvor, inte av religiösa etablissemang. Varför inte av Helge Forsmo? Är det inte utifrån dessa utgångspunkter lika stor anledning att tro att han har rätt som att tro att han har fel. Vad finns det för möjligheter att rent teologiskt skilja falska profeter från äkta?
Men då låg av naturliga skäl mitt fokus på mordet och mordförsöket. Att någon, barnflickan, kunde förmås till så stora brott av religiösa skäl. I dokumentären belyses att den sjuka strukturen blir bestående även om det aldrig mer leder till så hemska brott.
Vad jag nu ser är ideologins, teologins, underordning under maktens och lydnadens strukturer. Det liknar det gamla Sovjet. Ideologin blir maktens tjänarinna. Människorna får sin makt från Gud och det är i kraft av den man kräver lydnad. Men till slut tar den mänskliga maktutövningen över, man blir oberoende av Gud och större än Gud. Allt vad jag önskar, önskar också Gud. Det behöver inte motiveras på annat sätt än att jag med mina överlägsna andliga gåvor vet det. Det är säkert samma sak med en muslimska extremismen. Men de fundamentalistiska traditionerna är starkare inom Islam. Vilket i det här fallet gör det lättare att avslöja ideologiska förfalskningar.
Det är en lysande dokumentär och det vore synd om någon missade den i tron att allt redan är sagt om Knutby. Här kommer man människorna nära. Själv känner jag mig beklämd över att jag känner igen vissa psykologiska mekanismer, självrättfärdigheten, skuldförnekelsen, viljan att skylla på andra, hos många människor jag träffat. Människans djupa oredlighet. Så såg den ut i Knutby.
26 juni 20

Jag anser att man bör vara epidemiolog för att det skall vara rimligt att yttra sig om vilken coronastrategi som är lämplig. Däremot behöver man inte vara epidemiolog för att tycka detta. Eller tycka motsatsen.
Gina Gustavsson i DN (23 juni) tycker uppenbarligen att det är fel att förakta amatörepidemologer. Det föraktet gör det ju svårare att kritisera den svenska strategin. Liksom faktiskt att försvara den. Men det senare tänker hon inte mycket på. Det är illa nog med den tystnad som skulle bli följden om endast experter talade.
Och är det inte någon sorts nationalism som gör att svenskar sluter upp bakom Tegnell. Ungefär som de som håller på AIK. En blind lojalitet med det egna. Då tycker jag det är något annat som mera liknar fotbollspatriotismen. Nämligen den hårda lojalitet som skapas på en tidning – en lojalitet som åtminstone är stark utåt. Vår värderade medarbetare, vår linje. Och det Gina Gustavsson här säger är ju helt i DN:s linje. Skammen över de höga dödstalen borde få svenskarna att skämmas och ompröva, menar hon vidare.
Ja, det är väl upp till de svenska experterna att ändra sin strategi om de inte är nöjda. Och vi kommer att följa dem eftersom vi inte vet bättre. Men vad man till och med som amatör förstår är att det är en komplicerad fråga. Där inte ens experterna vet något med hundraprocentig säkerhet. Det är väl därför länder väljer olika strategier.
Och naturligtvis finns det mycket mer än dödstal att ta hänsyn till. Kollapsande ekonomi och kulturliv, medborgarnas mentala hälsa. Jag tänkte mig i början att det var bättre att låta pesten härja fritt. Det var just en åsikt från en ignorant, men det är väl inte alldeles uteslutet att jag hade rätt. Fast det förefaller vara mycket otroligt. Och pesten försvinner ju inte bara för att man inte låtsas om den. Den medborgerliga rädslan finns där ju ändå, med de förlamande effekter det har på det vanliga livet. Men just betoningen av det personliga ansvaret har säkert varit stärkande i den strategi experterna valt åt oss i Sverige.
Och de höga dödstalen kan bero på bättre statistik. Men det gäller rimligen inte när jämförelsen gäller våra grannländer. Men även om det visar sig att den svenska strategin var sämre än andra länders, finns det någon anledning att skämmas? När experter handlade efter bästa förstånd och saken var svårbedömbar?
Men alla de som tyckt i ogjort väder tycker jag borde skämmas. Även om de av en slump fått rätt.
Vore vi patrioter kanske vi kunde skämmas över Sveriges coronastrategi. Men vi är bara förnuftiga. Och i den förnuftiga hållningen ingår att lita på vetenskapen när vi ingenting själva begriper. Skämmas över sin nation bör man väl bara göra när den beter sig moraliskt fel.
Och då finns det en viss anledning att skämmas över Sverige. Dess flyktingpolitik t.ex. Att dess näst största parti har vuxit fram ur nationalsocialismen. Och att vår skamliga hållning före och under andra världskriget spöklikt tycks gå igen.
25 juni 20

Det är ju en intressant fråga som Greta Thurfjell i DN (uppenbarligen i nätupplagan på midsommardagen) ställt till Björn Ulveaus och intressant är också hans svar (23 juni). Och det har ett mycket vidare intresse än polariteten troende-ateist. Varför är människor mindre inlevelsefulla när de polemiserar och mer inlevelsefulla när de skapar konst?
Jag tror det alltid är så och man kan fråga sig varför. Till och med en person med hätska och kuriösa åsikter som Strindberg tycks bli mer inlevelsefull när han skapar gestalter. Tydligen har man sett och förstått något som man inte riktigt integrerat. Som når över medvetandes tröskel när man sätter sig för att låta människor mötas i sin skapade värld. Lukács talade om ”realismens triumf”, apropå Balzac, tror jag. Den konservative författaren såg världen och beskrev ärligt det han såg. Och undergrävde indirekt det han var satt att försvara.
Nu hade Ulveaus sin förlaga i Vilhelm Mobergs text. En ateists kärleksfulla inlevelse i en from människa.
Ulveaus påpekar att ateister inte är några fyrkantiga, fantasilösa och känslokalla människor. Det varierar från person till person, skulle jag vilja säga. Men betyder påståendet att ateister ofta har dessa negativa egenskaper, är det en fördom. Jag vet inte hur vanligen förekommande den fördomen är. Den vanligare fördomen är väl att kristna skulle vara moraliskt bättre eller åtminstone känsligare. ”Och du skall vara kristen, som är så elak och så full av brist!” Mig har det aldrig förvånat ett dugg att kristna människor ibland kan uppvisa den mest häpnadsväckande okänslighet. Står det inte i Bibeln att det är de sjuka som behöver läkare inte de friska.
Då förvånar det mig mer att människor med nationalsocialistiska åsikter kan vara goda människor och att antinazister kan vara onda. Men till och med det kan man stöta på. Man kan förundras över människors förhållande till sin idéer. Ty jag är helt övertygad om att de nationalsocialistiska idéerna är onda.
Men varför blir man fyrkantig när man polemiserar? Jag är övertygad om att en stark inlevelse inte är oförenlig med ett klart avståndstagande. Jag tror till och med man blir en bättre polemiker på det sättet.
Men vi lever i en sekulariserad kultur som är tämligen religionsfientlig. Så därför är fördomarna om religion och troende människor mycket starkare än fördomarna mot ateister. Har man en gång vid 1900-talets inbrott brutit med kristendomen så har man ju inte därefter haft någon kontakt med religionen. Då är det naturligt att ens föreställningar om kristendomen blir lite 1800-talspräglade. Men även nutida kristna lever i 2020-talet. Så det är mycket teologisk reflektion de flesta sekulariserade har missat.
Men det är klart att det finns fromma idioter liksom det finns fullt av ofromma. Det är inte bara av hygglighet man bör söka bemöta motsidans mest intelligenta argument i stället för de sämsta. Utan helt enkelt för att de är intressantare.
24 juni 20