Visar inlägg från maj 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Frank Heller hos Mussolini

Jag läser Frank Heller - sällskapets senaste utgåva, Frank Heller som utrikeskorrespondent, och slås av vilken suverän stilist Frank Heller är. Man har rakt av samlat hans reportage från fascismens Italien, som publicerades i Vecko - Journalen och försett det med omsorgsfull notförteckning. Det är en latinprofessorn Hans Aili, som själv har lyckan att vara barnbarn till Frank Hellers syster, som står för en utmärkt kommentar. När Frank Heller kommit hem till Sverige skrev han en bok 1943, ”Gladiatorernas uttågsmarsch”, om samma ämne. Den har jag läst ett par gånger i samband med italienresor. Men det är länge sedan nu.
Och det här är ännu mera spännande. Frank Heller är låst i fascismens Italien och använder tiden till att rapportera om situationen för sitt hemlands läsare. Det är hans situation när han skriver och det gör det naturligtvis oklokt av honom att vara alltför kritisk mot fascistlandet. Men det är nog ställt utom allt tvivel att han är ganska positivt inställd till den fascistiska regimen. Det är inga devota hyllningar men han älskar Italien och italienarna. Det är rena propagandalögner att det skulle finnas ett folkligt missnöje med regimen, betonar han. Det sista reportaget i årsskriften är taget från Gladiatorernas uttågsmarsch och bara ytterligare putsat för publicering i Vecko - Journalen. Då är han alltså hemma och kan vara mer kritisk till regimen. Belyser partiinterna strider som han försiktigtvis tigit om. Och framför allt riktar han sig mot den korruption som tycks följa i diktaturens spår. Men någon ideologisk eller politisk kritik levererar han inte heller då.
Till nazityskland är hans attityd kärvare.
Det är för honom ingen självklarhet att Italien skall gå in på Tysklands sida i kriget. Men när det gör det accepterar han det utan vidare. Man sitter och längtar efter att höra vad Frank Heller skall säga när italienarna har gjort uppror mot fascismen. Då skulle han verkligen tvingas välja mellan Italien och fascismen. Men då är han alltså redan hemma och har slutat att rapportera.
Man funderar lite på vad det är som gör det möjligt för honom att resa hem. Hela tiden har han beskrivit sina allt mer begränsade möjligheter att resa ens inom Italien. Plötsligt kommer ett medgivande att man under det heta sommaren får resa till en kurort på fjorton dagar och till en icke kurort på en månad. Och då beslutar Frank Heller sig för att resa till Stockholm. Det verkar här som om han tänker sig att återvända till Italien. Men så blir det alltså inte.
Här måste det vara någon information som saknas. Har det alltså hela tiden varit möjligt att återvända hem? Ville Frank Heller egentligen stanna i Italien men den politiska utvecklingen gjorde det omöjligt, eller mindre lockande, att återvända.
Jag fäster mig vid ett ställe i boken som jag tycker är tänkvärt. Det är när slaget om Storbritannien pågår och Frank Heller med gillande citerar en analys i en fransk fascistisk veckotidning. Skall Tyskland lyckas knäcka England? Det är en öppen fråga. Men Frankrike är besegrat, så håller England ut så blir det sannolikt en kompromissfred. England kommer ju aldrig att kunna invadera kontinenten, inte ens med USA:s hjälp. England kan helt enkelt inte vinna detta krig. Vad är, ens i efterhand, bristerna i den mannens analys. Att han underskattar USA och bortser från Sovjetunionen? Och att fortsättningen för Tysklands del kan bli ett utnötningskrig mot en stark sjömakt. Framför allt kan han väl inte tänka sig att Hitler ger sig på sin allierade i öst. Utan att de västliga motståndarna är i grunden nedkämpade. Men visst såg det just då ut som en invändningsfri analys?
22 maj 20

Magnusson och Wanloo

Jag vet inte vad Lisa Magnusson (DN 20 maj) är ute efter när hon hoppar på en stackars serietecknare, Johan Wanloo, som haft förmätenheten att säga att hans skapande är på liv och död. Hon till och med sympatiskäms. Det är lite vackert med denna inlevelse, hon tar på sig den skam som Warnloo uppenbarligen inte känner. Den ställföreträdande skammen! Det verkar nästan lite religiöst.
Nu är det så att jag för min del anser att Hamlet av Shakespeare är en gåva till mänskligheten. Det är fantastiskt att något sådant har kunnat skrivas. Och efter 400 år betyder det mycket, mitt liv hade varit oändligt mycket fattigare utan det. Och Shakespeares privatliv, hans samtid, hans närmaste medmänniskor, betyder nästan ingenting längre.
Nå, nu är varken Johan Wanloo, Lisa Magnusson eller jag själv någon Shakespeare.
Men jag tror skapande kräver en viss hybris. Det är nog en förutsättning för att man skall kunna uppnå ens sitt eget blygsamma optimum. Det är faktiskt det enda man i bästa fall kan åstadkomma. Att man inte är någon Shakespeare kan man inte göra mycket åt. Men tar man inte det man gör på dödens allvar så blir det absolut ingenting.
Vad har man då att invända mot Wanloo? Kanske skall det tas som en maning att undvika självhögtidlighet. Shakespeare hade ingen sådan. Det gäller att få texterna att fungera, det visste han som teaterman. Han tänkte nog inte ett ögonblick på eftervärlden och hade man påmint honom hade han nog tänkt att det var eftervärldens sak. Det enda som gäller är att göra sitt bästa här och nu. Han stävade, som vi alla, efter sitt optimum. Man kan tillägga att skapande nog inte heller är möjligt utan ett inre tryck. Men det faller utanför den här diskussionen.
Det är riktigt att många positionerar sig och poserar. Det gäller inte bara skapande människor utan också våra vanligaste debattörer. Säkert främst de senare. Där är det ödesdigert att hellre vilja imponera än att kommunicera. Jag tror möjligen att det är den uppleva frestelsen som gör att Magnusson ställföreträdande skäms.
21 maj 20

Croneman om Roberto

Johan Croneman skriver i DN om Paolo Roberto (19 maj). ”Jag har aldrig köpt sex, jag kommer aldrig att köpa sex, det är en handling som strider mot allt jag står för och i mina bästa stunder alltid har stått upp för.
Men jag har fallit, jag har störtat ner, jag har dragit med mig många i fallet, jag har tagit oräkneliga dåliga beslut. Jag är också en fattig, syndig människa.”
Vad säger mannen? Att gå till prostituerade strider mot hans övertygelse. Men eftersom vi alla är bristfälliga bör vi inte vara självrättfärdiga.
Jag tror indignationsdrev måste analyseras på annat sätt. Tiden pratar genom människornas munnar. Den tiden ger rätt, ger den också rätt att dreva. Man blir kränkt över det som tiden sagt till en att man har rätt att bli kränkt över. Annars skulle man aldrig kommit på tanken, vilket historien bekräftar. Det som anses naturligt och ingen har ifrågasatt väcker ingen indignation. Så är vi alla tidens och omgivningens barn.
Att säga detta är något annat än att yttra sig om vad som är rätt eller fel, att moraliskt argumentera. Tidens föreställningar har inte uppstått ur intet. Det är en följd av den moraliska debatt som kommit till uttryck i intelligenta och välartikulerade människors offentliga debatt.
Drev är naturligtvis aldrig bra. Även rättfärdiga drev är dåliga. Och det finns en ytlig aspekt här också. Samtidigt med Paolo Roberto kan vi läsa om ett litet barn som slets från människor till vilka hon skapat anknytning för att utelämnas till sina biologiska föräldrar. Och detta helt enligt reglerna. Också här torde det finnas en bred konsensus om vad som är rätt och fel. Men det är liksom inte ett lika självklart och naturligt indignationsnummer. Det har ingen könspolitisk aspekt. Man kan inte identifiera sig på samma sätt. En kränkning mot kvinnor är en kränkning mot mig. Men vem identifierar sig med en treåring?
”Det är en handling som strider mot allt jag står för och i mina bästa stunder alltid har stått upp för”, skriver Croneman. Jag däremot har alltid varit en varm vän av prostitution. Jag tycker att alla prostitutionsmotståndare talar om något annat. De yttrar sin vältaligt om den reellt existerande prostitutionens brister, ojämlikheten, tvånget, utnyttjandet. För att sedan göra en hastig tankeglidning: därav följer att sexualitet inte kan köpas eller säljas. (se t.ex. Katarina Wennstam i Expressen 18 maj). ”Kan” betyder här antagligen ”bör”. Jag är förvånad över denna sexualsyn. Och denna sexualsyn motiveras aldrig, den beskrivs som mänsklig och naturlig och så är det inget mer med det. ”Det finns inga lyckliga horor och det finns ingen frivillig prostitution”. Säger man också vilket uppenbarligen är empiriskt falskt. Eftersom allting finns. Och då bortser jag från filosofiska finesser som att det inte finns några totalt fria eller totalt lyckliga människor.
Men det där har jag försökt diskutera sedan 70-talet. Tiden har utspytt mig genom sin mun, vilket jag har en viss förståelse för. Det där är nog alltför hårdsmält för den kära samtiden.
20 maj 20

Jörn Donners son

Otto Gabrielsson har skrivit en rasande bok om Jörn Donner. Så har vi ännu ett barn som gör upp med sin berömda förälder. Det är en befrielsehandling som man bara kan sympatisera med. Det beklämmande med detta är att det påminner om barns oefterrättliga kärlek till sina hopplösa förälder. Behovet är så starkt att barnet aldrig slutar hoppas. Att få aldrig så lite kärlek, att bli sedd och erkänd.
Och man tänker på vilket oerhört ansvar man har som förälder. Kan någon, någonsin, klara något så svårt? Och vilken grymhet det är att sätta barn till världen, om man inte är beredd att offra något för dem. Vildhavre kan man väl så i stundens berusning, men konsekvenserna blir stora. Den som inte bett att få komma till har rätt att få något tillbaka.
Man börjar också fundera över Jörn Donner. ”Pappa, du är ett känt varumärke men tyvärr en helt värdelös produkt”, skriver Otto Gabrielsson om sin far. Och menar att Jörn Donner lyftes fram av ett kulturellt etablissemang som själv uppfunnit och närt kulturmannen Donner.
Kan det stämma? Att han är en usel förälder är uppenbart, men är han lika illa som filmare och författare? Jag har sett tre filmer som regisserats av Donner och en av dem är verkligt minnesvärd, som den i särklass sämsta film jag sett. '69`, sixtynine. De andra två Att älska och Tvärbalk minns jag bara som allvarligt syftande. Något annat spår har de inte lämnat. Av hans böcker har jag inte läst en enda.
Däremot har jag hört honom på studentafton 1976. Jag var då ännu skribent i Dackekuriren men Per Lindström hade tidigare gjort en intervju med mig för Lundagård. Nu fick han infallet att skicka mig till studentaftonen med Jörn Donner för Lundagårds räkning. Jag var lite förtjust i en flicka som hade Jörn Donner som idol. Det hade inte jag. Jag tyckte han hade en rätt outhärdlig machoattityd. Flickan ifråga var romantiker och antifeminist. Jag såg henne bland publiken tillsammans med en annan karl. Hon påstod efteråt att jag inte vågat titta på henne och drog kanhända vissa slutsatser av det. Själv ville jag inte vara oförsynt och le alltför bekant mot en dam i herrsällskap.
Kan det ha påpekat mitt referat? Möjligen. Det hade legat nära till hands att skriva ner Jörn Donner. Kanske gjorde det mig mera positiv eftersom jag måste undvika den frestelsen.
Jag kallar honom ”en riktigt rolig reaktionär socialist” och jämför honom med alla tråkiga liberaler. Utseendemässigt jämför jag honom med en aktör i en gammal svensk beväringsfars, eftersom han är klädd i något svart, uniformsliknande och är något kutryggig. Hans slappa sensuella händer jämför jag med förolyckade svalor. En bild som nu förvånar mig. Den känns inte längre typisk för sin upphovsman.
Jag skriver att han lyckats pricka in en lustighet i varje mening trots att han talar ganska länge. Så det är en aktningsvärd prestation.
Sedan levererar jag följande omdöme: ”Hans begåvning är uppenbar, hans metod är den geniale journalistens, en snabb oväntad vinkling och han får en att se saker i verkligheten som man inte sett förut. Samtidigt blir det lite för habilt, finns det egentligen en linje eller en enhet i hans åsikter, vad annat än oväntade punktbelysningar tycker man sig ha fått, när det intellektuella gnistregnet slocknat och uppvisningen är slut för denna gången.”
Att jag kan citera mig så ordagrant beror på att just den lundagårdstexten finns i bokform. I ”Student i Lund 1970-79”, utgiven av Studentlitteratur 1990.
Men Jörn Donner alltså. Jag tror att hans storhet, om han har någon, varken är filmarens eller författarens. Utan journalistens, beskrivaren av verkligheten. Vid studentaftonen talade han om sin kluvenhet och jag menade att det fanns en problematik här som han den gången inte hann beröra. Hur förvandla de motsägelsefulla bilderna och attityderna till en sanning och en hållning? Jag tänker nu att det behöver man kanske inte kräva av en iakttagare av verkligheten. Det räcker kanske med att hen visar på ett nytt sätt att se.
Men detta förklarar inte hela Jörn Donners popularitet. En popularitet av samma slag som Leif G.W. Perssons. Jag tänker att i ett konformistiskt land kan man vinna stor popularitet bara genom frånvaro av inställsamhet.
19 maj 20

Arpi, Ahlström, Kjöller

Ja, man förundras väl en del. Det är inte alla som står rycken i coronatider. Ivar Arpi i Svenska Dagbladet (16 maj) berättar om en invandrad britt som fruktar för sitt förstånd. Hon ser ju hur dödstalen ökar i Sverige och ändå behåller myndigheterna sitt lugn. En växande skräck som inte tycks delas av någon. Och när man protesterar mot myndigheterna så blir man på grund av den svenska konformismen illa sedd. Det är hemskt att vara så ensam om sin klarsyn. Ivar Arpi skyndar sig att instämma. Han har samma känsla.
Och i Dagens Nyheter frågar Kristofer Ahlström om inte denna konformism bottnar i nationalism (14 maj). En förnekad nationell chauvinism. Det är konstigt att använda ordet nationalistisk på det sättet. Sverige präglas av förnuft och demokrati, det är de rådande värderingarna i landet. Demokrati och förnuft är inte bra värderingar därför att de är svenska. Och de är inte heller exklusivt svenska. Sverige är bra eftersom och i den mån dessa goda universella värderingar omfattas. Själv är jag dock kritisk mot att förnuft och vetenskap anses överordnad individens frihet. Rätten att för egen del välja det irrationella står inte högt i Sverige. Konformismen som också är en svenskt drag är inte heller bra. Kanhända bottnar det i en viss brist på respekt för skillnaden mellan fakta och värderingar. Det är därför man tror att människor med felaktiga värderingar skall kunna talas till rätta. Steget mellan hur något faktiskt objektivt förhåller sig och det vi alla är överens om är inte ett jättekliv för en svensk. Att Sverige skulle vara avsevärt mer demokratiskt än många andra länder är givetvis en fördom. Att det finns en ”förnuft och komma överens genom samtal”- tradition är däremot påfallande. Men är man överens om något skall ingen komma att tycka annorlunda.
Dock får man den här gången ge Hanne Kjöller (DN 16 maj) ett litet hedersomnämnande. Ty här har vi äntligen någon i DN som inte går på Wolodarskis linje. ”Det är inte självklart att en åldring föredrar ett års kvarvarande liv isolerad från sin familj mot ett halvår med blöta barnbarnspussar, barnskratt och bullgeggiga saftglas. Det är inte ens troligt”. Säger Hanne Kjöller helt mänskligt.
18 maj 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg