Lars Westerbergs Blogg

Äntligen har jag kommit i gång med att använda karantänen till att titta på film. Jag har i några år varit en smula knäckt över att vara passerad av den tekniska utvecklingen. Sent i livet skaffade jag mig video, jag undrar om den inte redan då hade börjat ersättas med dvd. Men det var ett väldigt lyft. Jag kunde börja spela in från TV:s rikliga utbud. Det var några år av lycka. När videon pajade var det en stor samling inspelad film som blev oanvändbar. Min dvd-samling var betydligt mer anspråkslös och jag har bekymmer med timer och inspelningar. Så vitt jag förstår är också den tekniken på utgående. Man anser sig inte längre behöva någon inspelningsteknik när allt kan hämtas ner från skilda ställen till datorn och mobilen. För mig gör det bara världen oöverskådlig.
Men dock. Min dvd fungerar ännu. Så en del film kan jag se.
Jag har alltid sett det som en nedvärdering av själva filmmediet att regissörens roll alltmer tonas ner. På biblioteken står filmerna ordnade i bokstavsordning efter titeln och samma fenomen drabbar när man söker filmer i andra sammanhang. När man exempelvis letar efter regissören till en film som visas i TV så meddelas det numera sällan i tidningarnas TV - tablå. Men jag vet inte. Snart kommer väl krav från en ung generation att också böcker på bibliotek skall ordnas efter titeln i stället för efter författare. Det är inte längre fråga om att film skall anses lika viktig som litteratur, utan att litteratur skall vara lika oviktig som film.
Nå, en del film har jag dock på dvd. Och det som slår mig nu är hur viktigt det är för en film med ett bra manus. För min upplevelse egentligen avgörande. Jag har många filmer med manus av Ingmar Bergman. Och jag finner dem mer givande än när Bergman regisserar andras manus. Undantag finns. Ulla Isakssons manus är underlag för verkliga bergmanfilmer. Men inte ens Gustaf Molander slarvar bort ett bra bergmanmanus.
Jag ser alltså Gustaf Molanders Kvinna utan ansikte. Kvinnan utan ansikte är en femme fatal. Hon spelas av Gunn Wållgren, som är kompetent när det gäller att spela femme fatal, det är i själva verket en lysande rollprestation full av underbart gäckeri. Men nog tänker man mer på Gunn Wållgrens ansikte än på hennes kropp. Ty filmen har fått sitt namn av att huvudpersonen säger sig ha lättare att minnas hennes kropp än hennes ansikte. Den fatala kvinnan har blivit utnyttjad av sin svärfar och kommer själv att spela en destruktiv roll när hon fördärvar ett liljekonvaljeäktenskap. Till sist driver hon mannen till ett självmordsförsök men han räddas till livet av en kamrat. Och när han blir tillräckligt återställd åker han i väg till England från fru och barn och älskarinna. Anita Björk som spelar hustrun gör intryck av att vara allvarlig. Alf Kjellin spelar mannen som gör intryck av att vara obekväm. Och det är en öppen fråga vad som händer när han kommer tillbaka.
29 maj 20

Omedelbart efter det att jag läst Frank Heller- sällskapets bok med Frank Hellers artiklar från fascismens Rom (min blogg 22 maj) kommer jag att läsa en annan bok, som också är skriven inifrån diktaturen. Det är Hans Falladas Fängelsedagbok från 1944. ”I mitt främmande land” kallas den svenska utgåvan. Fallada är mest känd för boken ”Hur skall det gå för Pinnebergs” som kom 1932. Där han beskriver en småborgares svårigheter i den ekonomiska krisens Tyskland. Han är en av de författare som stannade i Nazityskland under hela kriget. I boken kan man läsa hur han ohållbart försöker rättfärdiga detta. Göra det till något heroiskt att ha stått ut under Hitler. Medan de författare som lämnat landet lättköpt och utan fara har kunnat kritisera Nazityskland. Han skyller på sin fosterlandskärlek och sin bundenhet till Tyskland. Han beskriver sig flera gånger som opolitisk. Vilket väl i det här fallet betyder aningslös. Fallada har ingen ideologiskt kritik mot Nazityskland, han tycker bara känslomässigt illa om diktatur, korruption och översitteri. Och jag gissar att han har en viss övertro på att han skall kunna överleva utan alltför stora eftergifter. I själva verket tvingas han ofta backa och tvingas behärska sitt raseri över dumhet och översitteri. Och det gäller också konstnärliga kompromisser. Och det är ganska intressant att få en sådan rapport också.
Redan rätt snart efter maktövertagandet arresterar man honom och försöker få honom skjuten under flyktförsök. Men han vägar stiga ur bilen för att kissa, trots att man uppmanar honom att göra det.
Hur kan en så opolitisk person som Fallada råka så illa ut? Naturligtvis på grund av populismen. Det är en maktstat och korruptionstat och angivarstat. Fallada är ingen vardagsdiplomat. Han råkar lätt i konflikt med människor. Och tillåter man sig en viss frispråkighet så lurar angivarna bakom knuten.
Men jag fann särskilt en passus intressant. Några tyska antinazistiska intellektuella sitter straxt för krigsutbrottet och funderar på hur det vore att bli ockuperade av engelsmännen. Och kommer fram till att detta vore en klar förbättring. Man skulle vara friare under engelsmännen än under Hitler.
Men så bryter kriget ut. Det går som bekant lysande för Hitler till att börja med. Och då ändrar man åsikt. Dels känns det fint med alla tyska krigsframgångar och dels har söner och vänner redan offrat blod för nationen. Det skulle vara meningslöst om Tyskland nu förlorade kriget. Fallada framställer det som han är den i stort sett ende som håller fast vid att det vore bättre om engelsmännen tog över. Om han är sanningsenlig på den punkten, vet man ju inte. Men det intressanta är ju de andras reaktion, oavsett om han delade den eller inte. Det tycks mig innehålla en sanning om hur många människor förhåller sig till inhemskt förtryck. Inte bara så att det blir någon sorts stockholmssyndrom, att man identifierar sig med sina förövare. Utan nationalismens gift och dess ständiga fiendskap med liberalismen.
28 maj 20

Malin Krutmeijer har en artikel i Sydsvenskan om prostitutionen som är synnerligen svårtuggad (25 maj). Hon säger förvånande nog att det är acceptabelt att kriminalisera moraliskt oangripbara handlingar om det bara drabbar några få. Är det inte bättre, kan man tycka, att lagarna är så utformade att man får fast de skyldiga och lämnar de oskyldiga i fred? Och kriminaliserar man prostitutionen som kommer man även att stämpla som brottsligt det som inte är det. Det är bara att tugga i sig, säger Krutmeijer. Den gamla principen att hellre fria än fälla, är ju uttryck för att man hellre friar en skyldig än att man låter en oskyldig bli fälld. Men Krutmeijer pläderar ju för något som är värre än att vända på principen, att hellre riskera att fälla än oskyldig än att låta en skyldig gå fri. Hon pläderar för att man skall fälla också den man vet vara oskyldig. Annars förstår jag inte vad hon menar med att lagstiftningen inte kan anpassas efter ett litet fåtal.
Det är inget bra med trafficking, med utnyttjande, med övergrepp och misshandel. Men det finns det så vitt jag förstår redan lagrum för. Och så vitt jag förstår finns här en straffskala. Att Paolo Roberto genom sina medgivande kan bli fälld för något värre än att han gått till prostituerade, är väl ett tecken på det. Jag har tidigare hört argumentet att ett förbud mot prostitutionen effektiv hindrar trafficking. Utan prostitution kan det helt enkel inte äga rum. Då har jag en bra lösning på alla sexuella övergrepp. Förbjud sexualitet! Utan sexualitet finns det inte minsta utrymme för några som helst sexuella övergrepp. Det vore ett effektivt sätt att mota Olle i grind.
27 maj 20

Det är intressant med Lena Anderssons tankar om prostitutionen ( DN 22 maj). Jag håller med henne på alla punkter utom en, grundläggande. Hon är essentialist, liksom Platon, och jag är konstruktivist. Med rätta reagerar Lena Andersson mot Kristina Lindquists rädsla för abstraktioner. (DN 20 maj). Abstraktionerna är inte till för att beskriva verkligheten utan för att göra analysen av verkligheten möjlig. Att förneka dem är ren och skär antiintellektualism. Det är att hävda att det är gott att tänkandet är en gröt därför att verkligheten ofta är det. I verkligheten är skilda ting ofta oupplösligt förenade. Men det är ingenting att kapitulera inför. Utan i stället bör vi försöka se vad som är vad.
Men Lena Anderssons essentialism alltså. ”Sex är således inte som varje annat fenomen och skall bedömas efter sin natur”. ”Fenomenets kärna kan inte avlänkas från vår människoessens”. Lena Andersson är säkert inte benägen att förneka att sexualiteten är mycket starkt påverkad av kulturella betraktelsesätt och tidig inlärning. Vad vi upphetsas av sexuellt förefaller ju nästan helt beroende av de föreställningar och synsätt som möter oss i vår tidiga pubertet. Kulturmönster när det gäller sexuellt beteende tycks också variera starkt. Vad är då den mänskliga kärnan i sexualiteten? Den torde inte vara så lätt att hitta. ”Likafullt har föreställningarna rötter som varken är historiska eller påtvingade av maktordningarna”, säger Lena Andersson. Tror jag inte ett ögonblick. Men där står tro mot tro. Men det vore bra att veta vad det är för föreställningar rörande sexualiteten som Lena Andersson menar står över miljö och historia. Exakt hur ser kärnan ut?
”Hur mycket vi än arbetar med oss själva kommer det inte att uppfattas som respektabelt för en make och familjefar att gå till horor”. Men beror det på sexualsynen? Det handlar väl om att man inte skall vara svekfull, att man inte skall såra någon. Som på livets alla andra områden. Och på vad sätt skiljer det sig från annan otrohet? Är det inte en större otrohet om den innefattar något mer än en kroppslig akt. Och hur ställer sig saken om det handlar om en ensam människa? Så ensamma människor finns inte? De finns. Jag vet det.
På samma sätt är naturligtvis frivillighet och ömsesidighet bra i alla mänskliga sammanhang. Det är inte bara sexualiteten utan alla mänskliga verksamheter som bör vara frivilliga och om de omfattar mer än en ömsesidiga. Det är ingen mänsklig rättighet att diskutera med någon som inte vill ha en som diskussionspartner. Man bör inte heller tvinga något att gå med på bio eller se usla TV-serier. Ömsesidigheten och frivilligheten bör gälla alla mänskliga aktiviteter. Det är ingen speciellt för sexualiteten. Vad är det då som är speciellt med sexualiteten?
26 maj 20

Nu har också Ivar Arpi i Svenska Dagbladet gjort en upptäckt (22 maj). Det är bra at denna insikt kommit till honom. Även om samma sak stod att läsa hos Johan Hakelius i Expressen för två månader sedan (28 mars). Då var upptäckten ny och jag fann det vara en bra iakttagelse och instämde genast (blogg 31 mars). Det handlar om att skiljelinjerna i coronadebatten går på tvärs mot traditionella skiljelinjer efter vänster-höger-skalan.
Men sedan har Ivar Arpi ännu ett klokt konstaterande som han emellertid drar en massa felaktiga slutsatser av. Han förvånar sig nämligen över hur svårt en offentligt debattör alltid tycks ha att erkänna att hen tänkt fel och misstagit sig. Mig har det också förvånat i många år, eftersom jag hållit på länge kan det väl vara ett par, tre decennier jag förundrat mig. Det beror naturligtvis på prestige, det är inte så att en svensk debattör inte kan ändra sig. Hen kan bara inte erkänna att hen haft fel utan försvarar med kraft sin felaktiga åsikt. Sedan låter hen det gå ett halvår så att debatten har fallit i glömska innan hen ändrar sig. Att det måste vara på det sättet är förstås både komiskt och bedrövligt. De enstaka undantagen från denna regel väcker uppseende genom sin hederlighet.
Men sedan drar Ivar Arpi sina felaktiga slutsatser av detta. Coronasaken med sina amatörepidemologer och sin svårförutsägbarhet kommer att ändra på detta. Ty det är en debatt där offentliga debattörer ofta tvingas erkänna att de har haft fel. De har yttrat sig trots att de inte kunnat begripa frågan och har av naturliga skäl lätt missat väsentliga faktorer. Men det är inte bra att vara ute i ogjort väder och yttra sig med tämligen stor säkerhet om saker man inte begriper.
Ty givetvis bör en offentlig debattör vara kunnig på den hen yttrar sig om och synnerligen genomtänkt. Hen bör ha noggrant vägt alla argument för och emot innan hen yttrar sig. Då kommer inga motargument att vara förbisedda och behovet att ändra åsikt blir ringa. Att man trots detta ändå kan ha fel och i förekommande fall bör erkänna det är en annan sak.
Vad det handlar om är ju att erkänna när man inser att man har tänkt fel eller förbisett väsentliga faktorer. Inser man det däremot inte får man ju fortsätta att hävda sin åsikt och då kan endast utomstående genomskåda bristerna. Hur sann en åsikt än ter sig för debattören A kan den bedömas annorlunda av andra. Att objektivt fastställa sanningen är inte så lätt. Det gäller för var och en av oss att vi bara kan ge de argument vi tycker väger tyngst och redovisa de slutsatser vi gör.
25 maj 20