Visar inlägg från april 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Rådström tröstar

Det är lätt hänt. Och det är sorgligt när det händer. Tänk er själva: vi befinner oss i nationell kris, ty det går en pandemi över världen. Hur frestande är det inte då att tala tröstens ord? En som fallit för frestelsen är Niklas Rådström som får toppa Dagens Nyheters kultursida förliden tisdag (14 april). Och då är det väl fler än jag som kommer att tänka på Tage Danielssons parodier i Grallimatik under rubriken Fagert strunt:
”Himlen välver sitt blå majestät över våra huvuden. Träden, dessa underverk av naturens egen skapande ingenjörskonst, suger must ur den mörka myllan och vidarebefordrar näringen till de vackra gröna bladen som liksom föds på nytt varje ljuvlig vår som vi får lyckan att uppleva. ......... När alla våra sinnen, hela vår varelse anammar detta vidunderliga som vi människor fått till skänks – hur kan man då anse att kyrkan bör skiljas från staten?”
Och så här avslutar Rådströms sin drapa efter att ha påmint om att ingen människa är en ö.
”Denna enastående skapelse med sin ofattbara mångfald och ännu oupptäckta möjligheter. Fåglarna förbereder sig ivrigt för en ny vår. Knopparna knyter sina trotsiga nävar i buskar och träd. I dikeskanten spirar redan vitsippor och tussilago. På ett fält trumpetar en flock tranor ut sin återkomst. Överallt liv. Överallt det levande. Var rädd om det, min vän.”
Och stycket före i texten. ”Förmodligen kommer krisen vi nu är i att få långtgående ekonomiska konsekvenser. Men när den väl är över kommer de flesta av oss trots allt att finnas här för varandra.” Jag ser i stället ödelagda liv och kulturer. ”Vi kommer att upptäcka nya vägar för hur vi kan stödja och hjälpa varandra”. Tro det. ”Och världen kommer att finnas kvar med sin uppmaning att vi skall ta ansvar för klimat och miljö.” Just det, alla våra gamla problem finns kvar olösta och väntar på oss.
Jo, det är lite sorgligt. Och Niklas Rådström som menar så väl. Det är ju en honett ambition att vilja trösta. Men kanske lite mer självkritik hos skribenter för vad de skriver och kulturredaktioner för vad de publicerar i fortsättningen?
16 april 20

Om författaren

När jag skrev om Christinas nya bok Elfriede förvånade jag mig över att en så flärdlös person kunde skriva med så stor inlevelse i lättsinne och med sådan utpräglad sensualism. Man talar ibland om spännande män, män som får sin attraktion genom att göra och i någon mån också säga och tänka det oväntade. Jag har alltid tänkt att det är väl de stackars kvinnornas kompensation för deras bristande sexualbesatthet.
Men när de gäller att förvåna och visa nya sidor är Christina en spännande kvinna. Hon var 24 år när vi träffades. Jag fann henne inte ung, mest därför att det för en student inte är någon späd ålder. Jag tyckte det kändes tryggt. Hennes föräldrar tycktes däremot betrakta henne som en ung flicka som råkat ut för en gamling. Själv såg jag mig som en välkänd, förfallen studentbohème och uppskattad just för detta. Jag var medveten om att mina åsikter kunde épater les bourgeois, men min ålder tänkte jag i det sammanhanget inte mycket på.
Men jag läste alltså Christinas trebetygsuppsats i litteraturvetenskap om Harriet Löwenhjelm och en uppsats hon skrivit i teologi om Birgitta Trotzig. Och efter hennes prästvigningen hörde jag henne predika i kyrkan. Jag slogs av hennes intellektuella redlighet och hennes rena toner. Ett språk av kristall.
Sedan blev hon kritiker i GT, kvällstidningen i Göteborg. Men till slut lämnade hon Alingsås för att doktorera i litteraturvetenskap. Det blev en mycket alienerad tid för henne. Och en med seg energi framvärkt avhandling. Den är för henne förknippad med olust. Själv tror jag att den har bestående värde genom sin redlighet och sin vilja att förstå ett komplicerat författarskap. Den kommer att leva när 80-talismens alla karriärister och halvfigurer har lämnat scenen.
Men sedan kom en lycklig sommar hennes första skönlitterära bok, Sju vita vargar i ett träd. Och jag blev mycket häpen. Var det denna människa jag levt med i ett långt äktenskap? Denna bok med dess temperament och skruvade ironi imponerade på mig. Och sedan kom den tunga boken ”Den jag var innan”. Med dess sorg och tyngd kanske mer typisk för sin upphovskvinna. Det är den bok som kritikerna mest har berömt och den går sannerligen djupt.
Och sedan den tredje boken ”Något så vackert”, som också har sin tyngd och sorg. Men vars största förtjänst är dess skildring av den narcissism som är ganska vanlig hos skådespelare och präster. Och vad den i sämsta fall kan leda till. Och så nu ”Elfriede”. Det är fyra mycket olika böcker, allt detta finns och har funnits inom henne. Till förvåning för den man som varit gift med henne i 39 år och känt henne i 42.
”Gör hjärtat upprört som i ungdomsåren”. Men jag minns en februaridag 1979 då jag grät hejdlöst i ett dygn. Jag hade brutit med Christina eftersom hon sagt sig inte ha den minsta tro på vårt förhållandes framtid. Jag minns ingenting så svårt. Och då var jag ändå en man på 34 år. Men ibland måste man ta på sig smärta. Smärtan bör man undvika, säger epikuéerna. Men den oundvikliga smärtan är det lika bra att genast ta sig igenom.
Men då skrev jag ännu i studentpressen och läsarna kunde följa förhållandets utveckling i realtid. Och när jag återvänt till Lund efter min femåriga exil i Alingsås träffade jag en gammal läsare som frågade mig hur det hade gått med det förhållande jag skrivit så vackert om. Han kom väl ihåg att jag avflyttat till den lilla västgötastaden och fann det måhända oroande att jag var tillbaka i Lund.
15 april 20

Ny bok, Elfriede

Så kommer äntligen min hustrus nya bok, Elfriede, ut. Christina Bergil, förlag Ord & visor. Jag sträckläser den en vacker skärtorsdag, alltmer fascinerad och gripen. Ämnet, taget ur verkligheten, har verkligen möjlighet att tränga sig på. Det är ingen hjältesaga. Eller på sätt och vis är det kanske det. Det handlar om en kvinna för blev offer för en angivarstat. Om nazismens ideologi och praktik handlar boken egentligen inte så mycket men belyser att också den relativt politiskt ointresserade kan bli offer för tyranniets paranoia. I ett samhälle där den ideologiska propagandan är massiv och når in i ryggmärgen på medborgarna och stöds av ett angiveri som lämnar utrymme för egoism och tarvlighet.
Elfriede Scholz har funnits. Hon var syster till Erich Maria Remarque och skildringen av rättegången mot henne och hennes avrättning bygger på dokument. Till brodern, succéförfattaren, hade hon inget förhållande. Den enda koppling till hennes liv han egentligen har, är att domaren vid rättegången antydde att släktskapen försvårade hennes sak. Christina bygger en fiktiv bakgrund för Elfriede. Det gör att läsaren vet mycket om hennes liv när tragedin tätnar och snaran dras åt.
Det stiger en levande människa upp ur protokollen. Och man tvivlar inte på att det är samma Elfriede som man följt hela tiden som hamnat i denna fruktansvärda situation. Protokollen talar och man är där.
Och porträttet av Elfriede är format av en kompetent människoskildrare. Och suveräniteten visar sig också i återhållsamheten. Författaren har inte gjort Elfriede djupsinnig och märkvärdig. Hennes underläge är uppenbart. Hon är en underklasskvinna i ett manssamhälle. Och nazismen, när den kom, hade inte mycket att säga kvinnorna. Annat än att bekräfta och förstärka detta manssamhälle. Attraktionen för kvinnornas del låg väl i en viss erotisering av mannen. Stiliga personer i uniform vars blåa blick antydde pålitlighet och moralisk resning.
Men Elfriede är duglig och realistisk. Hon är sömmerska och har blick för det som är klädsamt. Och hon är inte fjärran från flärd och lättsinne. De män hon kommer nära har en tendens att vilja utnyttja henne. Här sätter hon stopp, här finns en integritet. Samtidigt som hon gillar spontanitet, har fördrag med oöverlagda handlingar. Hon är gift två gånger, det första ett kort äktenskap. Och det andra redan efter kort tid i upplösning, skilsmässan är på gång när hon ställs inför rätta.
Jag som känner författarinnan och vet hennes färdlöshet kan bara förvåna mig över hur väl hon lyckas skildra en unga Elfiedes möte med flärden i storstaden Berlin. Nöjesvirvlarna flimrar kaotisk och för Elfriede, som besöker sin bror, journalist men ännu inte berömd författare, blir det inte en särskilt lycklig resa. Men det finns mycket av ung sensualism i skildringen av den unga Elfriede.
Jag tycker man lär sig något nytt om nationalsocialismens samhälle. Genom begränsningen av perspektivet. Judefrågan lyser med sin frånvaro, liksom överhuvud den nazistiska ideologin. Perspektivet är den opolitiska människans. Kriget är inte roligt, men går väl an så länge man segrar. När nederlaget kommer krypande och krigslyckan vänder ju faktiskt tidigt för tyskarna, från att ha varit snabb och exempellös , blir medborgarna trötta på regimen och regimen alltmer stingslig. Det Elfriede avrättas för är några yttranden hon fällt som verkar defaitistiska om krigsutgången och fientliga mot Hitler.
Hennes advokat påpekar i sin nådeansökan att det måste betraktas som spontana yttranden eftersom hon inte riktat sig till människor där hon kunnat få gehör för sina åsikter. Utan också till övertygade nazister. Någon smart konspiratör är hon i varje fall inte. Och rättegången verkar formellt i sin ordning. Det är bara domen som ter sig vidunderlig och proportionslös.
I skildringen av fängelseprästen har, såvitt jag förstår, Christina inte lagt till någonting. Och hon lämnar de teologiska reflektionerna till läsaren.
Så det är en skakande bok Christina Bergil skrivit den här gången. Alla som intresserar sig för nazismen, för patriarkat och klassamhälle, har något att läsa här. De litterära kvaliteterna får man på köpet. Det är den fjärde romanen av en författarinna långt större än sitt rykte.
14 april 20

Upprört hjärta

”Gör hjärtat upprört som i ungdomsåren”. Hur var det med min första kärlek? Vilka möjligheter och omöjligheter rymde den? I efterhand har jag sett min egocentricitet. Nuförtiden talar ju feministerna om kulturmän, som talar om sig själva och aldrig lyssnar. Här finns ett könsmönster, lättare att förbise om man inte fått det påpekat. Men jag misstänker att man oberoende av kön frågar sig vilket intryck man gör. Hur uppfattar hen mig? Inte, vem är hen? Vilket ju är den intressanta frågan.
Hon var kristen. Efteråt ville jag gärna tolka denna kärleks omöjlighet i ideologiska termer. När bitterheten sjunkit undan tänker jag att det verkligen var en relation med möjligheter. Hon skrev dikter, långt senare publicerad i den kristna kulturtidskriften Vår Lösen. Hon var mycket intresserad av psykologi och naturligtvis av litteratur. Hon hade läst Dostojevskij, vilket jag inte hade gjort. Och mitt intresse för religion och teologi var ju inte ringa trots min närmast militanta ateism. Givetvis var jag också sexualradikal, något som jag blivit redan som gymnasist. Ingenstädes såg jag metafysik och romantik så klibba vid en företeelse. Ingenstädes var en upplyst hållning så nödvändig. Religionen kändes inte skadlig på samma sätt.
Jag tänker på filosofen Thomas Anderberg som av känsloskäl tvekade om att göra upp med kärleksromantiken. Medan han kunde vara hur tveklös som helst i dödshjälpsfrågan. Jag hade då under 80- och 90-tal motsatta känslor. Liv och död var verkligen en stor och svår fråga. Romantik måste man inte skona. Men det vittnar om att min intuition var riktig. Romantik var verkligen en seg företeelse.
Så det finns tusen skäl att inte älska någon. Brist på erotisk attraktion är nog en verksam men ibland omedveten anledning. Och så tillkom alltså mina mänskliga brister.
Men intressant är ju också förhållandet mellan religion och auktoritet. För den som binds i vördnad och lydnad, för den för vilket det religiösa behovet är ett sökande efter auktoritet, kommer naturligtvis alltför anarkistiska hållningar att te sig omöjliga. Det har föga med kristendomens väsen att göra men om detta är den psykologiska bakgrunden till tron, finns ingen frid i friheten. Finns här en ideologisk omöjlighet är det väl omöjligheten att förena auktoritet med uppror, liberalism med moralkonservatism. Det betyder inte är varje frigörelseförsök är fåfängt. Min svärfar var uppvuxen med en auktoritär religion som han på ett mycket ambivalent sätt försökte frigöra sig ifrån. Jag trodde alltid att det hade varit lättare för honom att bli ateist än att mot invanda reflexer försöka revidera sin gudsbild. För min första kärlek var det väl mer naturligt att modernisera och intellektualisera sin tro. Det var en tid, tror jag, då många kristna tyckte sig vara mera liberala än de var. Det var ju den företeelsen jag nyligen beskrev när jag opponerade mot kristna liberaler i debatt med kristna reaktionärer.
Så min första kärlek var säkert en modern och liberal kristen och naturligtvis var hon lite tidsenligt vänsterorienterad. Men det kan hända att det fanns en ideologisk motsättning i den meningen att Lars Westerberg tedde sig alltför liberal.
Och jag tror att sexualiteten tedde sig besvärlig för henne. Hur hon ofta, som jag, längtade bort från världen. Och långt senare förstod jag varför Sound of music var hennes favoritfilm. Längtan efter att bli nunna men räddas till äktenskapet. Då kan den som är motståndare till äktenskapet av helt andra skäl te sig som en marsmänniska. Den motsättningen är inte överbryggbar.
Men jag minns våra diskussioner vid levande ljus och hur vi kom ut på Karl XI:s gata och plötsligt snöade det stilla. Och livet var fullt av magi, av nya och starka känslor. Och det är väl alltid den obesvarade kärlekens roll: att under sömnlösa nätter viska ett namn.
9 april

 
Bloggen tar nu påsklov. Tillbaka tisdagen 14 april.

Från karantänen

Vad jag tycker om den svenska coronadebatten torde vid det här laget vara glasklart. Det är troligt att det dragit på mig en viss ovilja, balanserad hos de måttfulla, hysterisk hos de upphetsade. Men jag är naturligtvis medveten om att min blogg är så lite läst att det vore adekvat att använda konjunktiven. ”Om de komme att ta del av vad jag skrivit”.
En helt annan fråga är hur man lever under coronakrisen. Jag beslöt att gå i karantän 30 mars. Jag var tveksam tidigare och jag är fortfarande tveksam. Det är trivialt att individuella val betyder mycket lite för helheten. Man gör dem av någon sorts symbolskäl. Man går och röstar för att göra valet mer representativt. Och för att om alla tänkte som röstskolkaren vore det inte så bra. Själv lever jag normalt mycket tillbakadraget så träffytan var väl inte ens före karantänen särskilt stor. Jag for varje dag med bussen till biblioteket, där jag läste tidningar, gick och handlade och for hem.
Viktigt däremot var att gå på kvalitetsbiografen. Det stora biograferna har ju stängt och har resurser för att klara sig. Men för de alternativa biograferna kan det vara på liv och död. Må inte boten bli värre än soten.
Men så gick jag ändå in i karantänen. Om detta var det rätta är jag alltså tveksam om. Det föreföll enkelt för mig som har en nio år yngre hustru som fortfarande arbetar. Hon kan köpa kvällstidningarna och Svenska Dagbladet till mig, så missar jag inte så mycket. DN och Sydsvenskan får jag ju i lådan. Jag har dock funderat på att ta bloggpaus nu när min input är betydligt mindre. Jag brukar ju göra så när jag är ute på resor. Vi får se.
Känner jag av karantänen? Mer än jag trodde, jag trodde inte det skulle göra någon skillnad alls. Men så gott som alla har det värre.
Jag har till och med svårt att tänka mig någon mer privilegierad. Och frisk är jag förutom att jag hostar som besatt på grund av en gammal öronsjukdom. Men det hoppas jag kunna stävja med örondroppar.
Men debatten, som sagt. Jag finner det lite löjligt med alla intellektuella som bröstar sig och tar till brösttoner. Del av mänsklighetens stora ödestragedi. Det kan hända att skrytet över de tvättade händerna blir en tvättad hals. Och det är naturligtvis utomordentligt lätt att fokusera på tragedier och sätta betraktarens känslosträngar i dallring. Men bör naturligtvis jämföras med alla bortglömda tragedier som händer hela tiden. Om pressen systematiskt visade resultaten av trafikolyckor skulle inställningen till trafiken förmodligen påverkas.
Och så vitt jag förstår är det en rimlig tanke att lita på experterna när de yttrar sig om hälsofrågor. Det är rent populism om politikerna tror att man måste vara ännu mer försiktig. Vad de har att göra är att väga omsorgen om hälsan mot de negativa konsekvenser som dessa hälsorestriktioner för med sig.
Dagens Nyheters huvudledare igår (7 april) var ett litet mästerstycke i hyckleri. Vilka är det som kallat Sverige fredsskadat och som velat gå längre än Tegnell? Dagens Nyheter har väl aldrig velat något annat än att ställa sig på alla hyggligas sida. Hå hå, ja ja.
Jag tror att den största plågan för mig just nu inte är att jag får avstå från så många tidningar utan att jag inte längre tar del av diskussions- och opinionsmaterialet med glädje. Det känns som en plåga varje dag med den svenska pressen. Det är säkert en ganska ensam reaktion. Jag gissar att de flesta människor sällan tycker sig ha läst så mycket förnuftigt och konstruktivt. Var och en har sin värld, jag är nog mycket ensam i min, ”och blåser oss en gränslös ensamhet, där vi försvinna som en hastig saga”.
8 april 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg