Visar inlägg från april 2020

Tillbaka till bloggens startsida

En pestattityd

Det är dumt att diskutera med mig om Corona. Jag har till skillnad från många andra ingen säker åsikt. Vilket visar sig i att jag först tveksamt och efter ett tag accepterade karantänen, utan att vara övertygad om att det är det rätta.
Hur lever jag under epidemin? För egen del klagar jag inte. Av den enkla anledningen att jag inte har så mycket att klaga på. Det är trist att leva utan Göteborgs – Posten, Dagen, Upsala Nya och ett tjugotal andra tidningar. Men värre att inte kunna läsa de tidningar jag har tillgång till med glädje och intresse. Det som det intresserar alla andra att läsa om, är mig direkt motbjudande. Med äckel studerar jag skribenters bild-by-line som jag en gång gillade och skummar med stor självuppgivelse deras artiklar. Men jag kommer antagligen inte att kunna glömma det, när pandemin är över, ty jag har inte lätt att glömma. Min tillit har så att säga fått en knäck för alltid. Jag har alltid varit bra på distans men här hjälper det nog inte med 200 meter.
Så det finns alltså en stor motvilja mot att ta del av debatten. Jag är således långt mindre noggrann än jag brukar vara. Annars brukar jag hålla reda på var den enskilde opinionsbildaren står, oavsett om jag gillar det eller inte. Men här finns ingenting av min vanliga kritiska energi. Det skapar en ovanlig diskrepans till de hängivet engagerade och tveklöst övertygade. Som inte främst handlar om åsiktsskillnader.
Några hållningar tycks mig dock uppenbart rimliga. De som bäst förstår epidemin är experterna på sjukdom och smitta. Att opinionsbildare eller politiker eller engagerad allmänhet tror sig veta bättre är bara populism. Nu kan man säga att det svenska experterna motsägs av experter i andra länder och att detta gör det ännu svårare för lekmän att ta ställning. Många väljer då att följa Tegnell, men kritisera honom för oförsiktighet. Själv misstror jag den opinionen. Men den kan ju ha rätt.
Nu får myndigheternas råd och människors spontana försiktighet konsekvenser för annat än hälsan. Dessa konsekvenser oroar mig starkt och är grunden till min tveksamhet. Jag vill inte se ett fritt kulturliv gå under. Ingen tycks dock tveka om prioriteringen här. Främst gäller det att rädda liv. De konsekvenser man ser får man acceptera och försöka i ringa mån kompensera. Ingen tror egentligen något annat än att skadorna även i bästa fall kommer att bli betydande. Men man sätter alltså viljan att spara liv högre. Och kanske har man rätt. Det var ju dessa vaga skäl som för mig blev tungan på vågen.
Att jag dröjde så länge med att gå in i karantänen berodde på ett privatmail från en bättre insatt. Han tyckte att man utan vidare kunde gå på bibliotek medan biografer absolut borde undvikas. Mitt bibliotek var glesbefolkat liksom min buss och i min affär var det inte heller någon större trängsel. På min favoritbiograf sålde man bara hälften av biljetterna så att människor kunde sitta glest och man städade ofta. Det föreföll för den omdömesgille inte så farligt.
Som gamling löpte man ju större risk än andra, man blir allvarligare sjuk. Men man hade samma risk att bli smittad och föra smittan vidare som alla andra. Varken mer eller mindre. Och det var ju det senare, tänkte jag, som var den moraliska aspekten. Men sedan kom jag på att den moraliska aspekten inte begränsar sig till detta. Blir man sjuk som gamling så är risken för att man kraftigt belastar sjukvården mycket större än om man, när man blir smittad, är ung och frisk. Det var ännu ett skäl för mig att gå in i karantänen. Men med mitt val kommer jag alltså att bidra till att krossa många liv. Att den allmänna opinionen tycker att det är i sin ordning påverkar mig inte så mycket.
Och det är ruskigt med den tendens till moralism och angiveri som sprider sig. Man har bl.a. filmat gamla människor som handlar i Östermalmshallen. Jag har till och med läst att någon ondgjort sig över en gammal farbror som köpte Aftonbladet. Det är inte så lätt för alla gamlingar, många lever sitt eget liv och det känns inte vare sig bra eller naturligt att begära hjälp av främlingar. Inte så få av de gamla är oförmögna handskas med en dator. Man brukar bekymra sig över människors mentala isolering. Genom karantänen blir den påtvingad. Det är lätt att bli för berusad av sitt eget samhällsansvar. Men man får nog inte begära en hundraprocentig lydnad. Det handlar ju ändå om riskminimering. Och den kan aldrig bli total, medan varje åtgärd för att ligga lågt drar sitt strå till stacken. Att med sträng moralism kräva att var och en gör sitt yttersta vittnar om att regelföljandet blivit självändamål.
23 april 20

Flohr mot Heberlein

En ung fiosofistudent, Fylgia Flohr, har på en punkt framfört samma kritik mot Ann Heberlein som jag gjorde i fredags (Svd 18 april). Ett våldtäktsoffer har ingen skuld. Här finns en förövare och ett offer. Offerrollen är alltså ingenting man subjektivt kan utplåna genom att vägra erkänna den. Och varför skulle något bli ens psykologiskt bättre genom att man tar på sig skuld.
Nu svarar Ann Heberlein (Svd 21 april). Men den vanliga metoden att ersätta argument med kringsnack. Genom att man inser att man genom att vara försiktig kan undvika att situationen upprepas har man återfått kontroll och makt. Det kallar jag inte makt och knappast kontroll heller. Det ger naturligtvis en viss frihet att veta att man i fortsättningen inte behöver öka sina risker att bli offer. Men på det hela taget innebär Heberleins försvar att hon använder ett missvisande språkbruk. Och inser man det så förstår man att hon inte menar vad hon säger. Utan något annat och mer rimligt. Att det inte handlar om skuld inser Heberlein alltså numera. Men i intervjun säger hon faktiskt att hon insett att hon hade en del av skulden till den våldtäkt hon utsattes för.
Heberlein säger nu att det handlar inte om vem som är förövare och vem som är offer, här har hon samma inställning som vi andra. Men det handlar om hur den som har blivit allvarligt kränkt kan hantera sin sorg, smärta och maktlöshet. Såvitt jag förstår är Heberleins råd att man skall hantera det genom tankeförvirring. Det verkar inte så bra.
Att vila i sitt offerskap, föreslår Fylgia Flohr. Ett oerhört destruktivt råd, menar Heberlein. Det är kanske inget råd. Men det är väl bra att veta att man är skuldfri, att skuldfrågan är glasklar. Som människa kan man drabbas av allehanda olyckor. Det kan man inte göra så mycket åt, om man vill vara ärlig. Men den här gången finns det någon som har skulden till olyckan. Gärningsmannen.
22 april 20

Shakespeares Julius Caesar

Det är knappast förvånande att just jag har en sådan kärlek till Shakespeares Julius Caesar. Höjdpunkten är två tal, två mästerstycken i retorik. Erik Frykman säger i sin kommentar till den upplaga jag läst att Brutus tal är genomhederligt, men lite fantasilöst. Medan Antonius i sitt tal är försåtlig, ironisk och vädjar till människors sämre sidor. Jag har svårt att se det så. Jag tycker var och en av dem på ett lysande sätt talar för sin sida. Antonius gör väl den större retoriska prestationen eftersom han lyckas vända en redan skapad stämning. Brutus uppgift är mer att förklara varför Caesar måste mördas.
Men det är hög tid att berätta vad det hela handlar om. Julius Caesar har besegrat sin konkurrent, Pompejus, efter att tidigare ha styrt med honom i ett triumvirat och kommer tillbaka till Rom. Rom är republik, det gamla kungadömet minns man med fasa. Caesar har efter striden med Pompejus nu en stark maktställning. Naturligtvis har makten en krets av anhängare kring sig och Antonius är kanske den främste. Men andra förnäma romare är betänksamma mot denna maktkoncentration och ser ett hot mot republiken. Och det bildas en sammansvärjning med Brutus och Cassius i spetsen. Brutus är en ädel man som älskar Rom. Ingen behöver frukta honom utom de orättrådiga. Cassius har en mer orolig framtoning. En man att frukta, en opålitlig illojal intellektuell. Caesar irriteras påfallande av honom. Och orden har blivit bevingade. ”Jag vill se feta män omkring mig, slätkammat folk som sover gott om natten. Den Cassius har en mager, hungrig uppsyn; han tänker mycket; sådant folk är farligt”. Och vidare i karaktäristiken. ”Han läser mycket, giver akt på mycket, ser tvärs igenom männskors handlingssätt. Han älskar icke lek som du, Antonius, hör ej musik; ler sällan; om han ler sker det som om han hånlog åt sig själv, föraktande sin egen själ, som kunnat bli rörd till löje över någonting” ( här har översättaren Hagberg lek, men skådespel är väl en rimligare översätning). Det är någonting mycket tidlöst över detta, maktens förhållande till de intellektuella. Men också en bild av den humorlöse fanatikern och revolutionären, som ständigt tycks gå igen i historien.
Det berättas att Caesar mycket riktigt blir erbjuden kungakronan. Tre gånger. Han avvisar det, men allt mindre bestämt. Han får aldrig ett fjärde erbjudande, eftersom han får ett epileptiskt anfall. Det finns nog skäl att finna republiken i fara.
Det anser de sammansvurna och man mördar verkligen Caesar. Cassius vill för säkerhets skull oskadliggöra Antonius, men det vill inte Brutus. Hans motiv för upproret är att stävja maktmissbruk. Då skall man inte slå mot de nu maktlösa.
Och så är det dags för Brutus tal. Och det är, tycker jag, lysande. ”Icke därför att jag älskade Caesar mindre utan därför att jag älskade Rom mer”. ”Då Caesar älskade mig, grät jag för honom; då han var lycklig nöjt jag därav; då han var tapper ärade jag honom, men då han var härsklysten dödade jag honom”. Just så, det är att skydda folket från slaveri det gäller. ”Vem är här nog låg att vilja vara slav? Är här någon, han tale; ty honom har jag förolämpat”. Personligen kan man tycka bra om Caesar, men makten bör man inte älska.
Sedan skall Marcus Antonius få tala. För att ära Caesar, utan att angripa hans mördare. Det är därför han får tala. Och han talar till en folkmassa som just har hört och påverkats av Brutus ord. Så det första han säger till folkmassan är: Jag gillar er eftersom ni gillar Brutus. Då får han lyssnarna med sig. Det onda som vi gör blir ihågkommet, det goda glöms bort, säger Antonius, och så må väl ske med Caesar. Brutus kallar alltså Caesar härsklysten och det är mycket riktigt ett förfärligt fel. Och det har vi ju Brutus ord på och på honom kan vi ju inte tvivla.
Redan här börjar man ana ironin. Antonius återkommer i talet till att mördarna är hedersmän och varje gång blir ironin tydligare och blodigare. Ty hur var det med härsklystnaden? Caesar har ökat Roms ekonomiska välstånd, lösesumman för krigsfångarna har han låtit Roms fattiga få del av. Och han ville inte ta emot kungakronan. Varför sörjer ni inte Caesar, ni har ju så stort skäl att sörja honom? Och till sist visar Antonius på Caesars testamente, som visar hur mycket Caesar älskar romarna. Men det vågar han inte läsa upp av rädsla att förtörna de nya makthavarna. Och så blir hans försiktighet ett tecken på hur grymma de nya makthavarna är. Först förtalar de och mördar Caesar och sedan vill de hindra att folket från ta del av hans välgärningar. Vem känner inte igen det retoriska greppet? ”Det här får man väl inte säga i det här landet.” Ja, vilket förfärligt land.
Och, naturligtvis. ”Jag är ej talare som Brutus är, men som ni vet en simpel, rättfram karl som håller av en vän”. Jag är en enkel man av folket, som ni. Tillhörde jag eliten skulle jag ha lättare att påverka er. Vem förundrar sig över att romarna röstar på Antonius.
Det är ett blodigt och spännande drama och slutar i nederlag för upprorsmännen. På Antonius sida kämpar också Octavianus, Caesars adoptivson, som sedan i sin tur kommer att besegra Antonius i en ny maktkamp. Men Shakespeares drama slutar vid Filippi när upprorsmännen besegras.
21 april 20

Anne Swärds Vera

När Anne Swärd invaldes i Svenska Akademien förra året var hon inte en mycket känd författare. Jag hade dock läst hennes tre första böcker och nu har jag läst den fjärde, Vera. Författaren har i år kommit med en femte, Jackie.
Jag läste hennes första bok Polarsommar och gillade den mycket. Jag tror att den gick djupt i mig. I verkliga livet är vissa människor befriande, andra känns låsande. Detsamma kan nog sägas om litterära gestalter. Jag minns naturligtvis inte mycket av boken. Men bilden av en kvinnobarndom fascinerade mig.
Sedan blev jag besviken på Kvicksand. Den tredje boken Till sista andetaget undvek jag. Eftersom jag fått det felaktiga intrycket av några recensioner att det var en omdiktning av Godards film. När jag slutligen läste den fann jag att den inte lånat annat än titeln. Och det visade sig vara ännu en lysande roman.
Och nu har jag läst Vera, som måste betraktas som ett misslyckande. Det är en mycket osannolik skildring, som inte alls hänger samman. Full av ett hemlighetsmakeri som bara är avsett att kittla läsaren och leda hen på fel spår. Att döma av recensionerna av hennes senaste bok Jackie så tror jag att det var den boken som krävde att bli skriven. Jag tror hon försökte använda en del av sin erfarenhet när hon skrev Vera men att detta krävde en berättelse som låg närmare på verkligheten. Och som hon nu lyckats gestalta i Jackie.
Det är svårt att veta hur mycket man bör avslöja av handlingen i Vera. Även om mystifikationerna är billiga, vill man ju i det längsta vara lojal mot författaren. Huvudpersonen, som är Veras mor, råkar bli ingift i en dysfunktionell överklassfamilj. En familj full av pinsamma hemligheter som man omsorgsfullt sopat under mattan. Och med en kall och kontrollerande matriark. Miljön känns igen, man tänker på Siwertz Selambs och Krustenstjernas Fröknarna von Phalen. Och diverse andra skildringar av liknande skräckfamiljer. ”Råkar bli ingift” är tyvärr alltför träffande. Det händer mycket i romanen men människorna ter sig som zombies. De låter sig följa med händelsernas ström, men tycks inte ha något behov av att klargöra något för sig själva och varandra. Som om de levde i en dröm vars logik de aldrig ifrågasätter.
Det finns naturligtvis viktiga teman i boken. Som svårigheten att anknyta till ett barn som blivit till genom ett övergrepp. Eller detta att man stannar hos en förövare av rädsla och trygghetsbehov. Barndomsscenerna, förhållandet mellan huvudpersonen och hennes mor och hennes två systrar, är nog det bästa i romanen. Det påtvingade uppbrottet gestaltas dock inte trovärdigt. Det beskrivs inte med den smärta det måste ha inneburit.
Huvudpersonens minst sagt dramatiska liv berättas i återblickar. Inledningsscenen är bröllopet mitt i vintern på en ö. Och där huvudpersonen också föder sitt barn på grund av en alltför häftig dans med brudgummens bror. Ja, ni hör själva hur osannolikt och skakigt det låter.
Och det verkar som om författarinnan själv har haft svårt att hålla koll på den vindlande handlingen. Fast huvudpersonen har rökt åtskilliga gånger under romanens lopp står det plötsligt i slutet av boken att hon inte röker och bara för ovanlighetens skull tänder en cigarett. Och när hon förs bort av den läskige svågern och man anar det värsta, uppmanar han henne mycket riktigt att klä av sig medan han går ut därifrån. Men när han kommer tillbaka är han bara intresserad av att avpressa henne hennes hemligheter. Och hur en människa som tagit hand om ett barn från dess födelse till det är sju år, kan lämna bort det utan förklaring, överstiger varje förstånd.
Och när familjen med hjälp av husan sövs ner vid familjemiddagen för att hjältinnan skall kunna fly, tänker jag på Povel Ramels film Ratataa. Och inte minst på Fakirens handledning i konsten att sluta romaner. När handlingen blir för trasslig och romangestalterna för många gäller det att få slut på det hela. Då kan lösningen vara att låta åtta rabiessjuka hyenor som rymt från ett menageri anfalla de kvarvarande. Så får man äntligen ett slut.
Men språket fungerar bra också i denna roman. Det är stilistisk mästarklass.
20 april 20

Heberlein i samtal

Det är på många sätt ett intressant samtal som Stina Oscarson för med Ann Heberlein i Svenska Dagbladet (11 april). Med anledning av Ann Heberleins bok om Hannnah Arendt. Sällan har jag läst så många träffande iakttagelser som baseras på lika många tankefel. Heberlein har givit ut en tidigare bok ”Den banala godheten”, som jag inte läst. Men vars titel anknyter till Hannah Arendts tes om den banala ondskan.
Vad är den banala ondskan? Det är så vitt jag förstår att inte vara genuint ond eller fanatiskt inspirerad av onda idéer. Utan bara att följa konventioner, av lydnad och plikt göra de onda handlingar, som ett ont samhälle kräver av en. På samma sätt skulle man ju kunna vara banalt god - vare sig det är det Ann Heberlein menar eller inte. I stället för att vara genuint god och inspireras av goda idéer följer man de konventioner som råder i ett gott samhälle.
Det framgår inte av detta samtal. Men man kan ta hjälp av Filip Yifter - Svenssons skarpa intervju i Sydsvenskan (12 april). Då förstår man att Heberlein menar något mer med den banala godheten. Ty vad skulle det vara för fel med att följa goda konventioner? Heberlein menar att den tanklösa godheten dåligt betänker de goda handlingarnas konsekvenser. Som då ibland kan bli onda, enligt Heberlein. Och det är väl här hennes tes blir kontroversiell. Då blir poängen med hennes tes avhängig av att man delar Heberleins värderingar.
Men åter till Svenska Dagbladet. Tänkandet behöver inte alltid leda till goda och rättfärdiga tankar, säger Ann Heberlein. Nej, kan man invända, tankar kan inte vara goda och rättfärdiga lika lite som de kan vara onda. Tänkandet är något neutralt och kan tjäna så väl onda som goda syften. Att inte göra den distinktionen leder till tankefel. Och då blir det också besynnerligt att se reflektionen som en motvikt till ondskan.
Att bara följa konventioner är likaledes varken godhet eller ondska. När Ann Heberlein säger att följa ledaren var ett tecken på godhet i det nazistiska samhället avslöjar det hur hon inte kan hålla begreppen isär. Det är väl tvärtom banal ondska. Och att det nazistiska samhället betraktade ondska som godhet är ju inte konstigt. Däremot har naturligtvis Heberlein rätt i att den banala ondskan är möjlig bara om några som var genuint onda gått före.
Det är inte riktigt bra när någon som pläderar för tänkande själv tänker så oklart. Att Oscarson som är en överskattad intellektuell inte kan genomskåda detta, ligger i sakens natur.
Det är alltför många som tycker och för få som tänker, säger Heberlein. Och det kan man bara instämma i. Tänkandets fiende är lättjan, enas de båda resonörerna om. Jag håller gärna med om att det är en av fienderna och en svår fiende. Men jag tror att huvudfienden är vissa känslor. Egenintresse, prestige, självförsvar. Tänker man kan man nämligen komma till resultat som är obekväma för en själv. Det är nog framför allt det som skapar motstånd mot tänkande.
Vem skall lära människorna tänka?, frågar Stina Oscarson. Staten, skolan, föräldrarna? Skolan och föräldrarna, föreslår jag, i synnerhet skolan. Men jag har en känsla av att det i lättkränkthetens tidevarv mest odlas en respekt för ett vart tyckande. Det är viktigare att visa respekt mot envar, än att påpeka tankefel.
Det finns en stark konformism i Sverige och en oförmåga att skilja det som är ovanligt och originellt från det som bara är galet och förvänt.
Och den där otroliga indignationen mot dem som tänker annorlunda har jag aldrig förstått mig på. Men jag är inte säker på att det inhumana och fördomsfulla måste komma till tals. Det kan bli en överdriven hänsyn mot de hänsynslösa. Något intressant måste man se i det man publicerar.
Det förs också några dimmiga resonemang om offerrollen i det här samtalet. Som om det var något rent subjektiv hur mycket offer man är. Men det går bra att objektivt skilja offer från förövare. Att man är oförsiktig är något annat än att ha skuld.
17 april 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg