Lars Westerbergs Blogg

Idag är det alltså siste april. Och för att fira med distans söker sig mina tankar till mitten av adertonhundratalet och till en mycket avlägsen universitetsstad. Nämligen Uppsala. Och det är rätt gissat Gluntarne som jag lyssnar på.
Den gamla antagonismen mellan Lund och Uppsala bottnar naturligtvis i en svårartad likhet. Länge vände jag ryggen till Uppsala och den enda bild jag hade av den arktiska universitetsstaden var kyla och högstämt allvar. I min och Per Lindströms bok Två Lund har jag mer relevanta argument för Lunds djupare originalitet.
Men en plats är inte bara en plats, en tid är också en tid. 50-talets Lund, Hasse Alfredsons, Gunnar Fredrikssons och Cilla Ingvars Lund, som samtidigt är Majken Johanssons och lundaskolans, har naturligtvis föga likhet med Piratens och Frans G. Bengtssons. Som i sin tur skiljer sig från Fakirens och Bengt Lidforss Lund.
Och hur är det i Lund när gluntarna härjar som värst? Det är studentsångarnas och skandinavismens tid. Uppsala har haft sin Geijer, Lund sin Tegnér. Då bodde, läser jag hos Fredrik Tersmeden i Bott i Lund, Talis Qualis, Otto Lindblad och Herman Sätherberg på samma studentkasern på Skomakaregatan. Sätherberg hade f.ö. dubbelt medborgarskap, låg i båda universitetsstäderna. Sätherberg har skrivit Studentsången och Vintern rasat ut, Talis Qualis Kungsången. Stor sak i det. Sverige hade två universitetsstäder att räkna med, när Wennerberg skrev.
En typisk glunt är alltså ”Upsala är bäst”. Kan man verkligen påstå detta?, frågar sig sångaren. Det finns ju de som föredrar andra städer. Talar kärleksfullt om Stockholm, Göteborg, Karlstad och Gränna. Lund nämns däremot inte. Det kan man tolka som uppsalaarogans men jag misstänker att det är klok försiktighet. ”Är det solens skuld att dess klara guld aldrig beundras av en mullvad i sin håla?” frågar sig sångaren, med viss rätt, inför den som föredrar äpplena och päronen i Gränna. Eller prisar de svenska storstäderna.
Vad är det som gör Uppsala så suveränt? Jo, att det är en studentstad. ”Där man kan gå på just som turkar och få heta folk ändå”. Alltså en stad där den studentikosa livsstilen präglar staden och kan odlas och tolereras. I en annan Glunt sjunger skalden:
Var finns en punkt uti Sveriges rike
där man om natten har så lycklig lott
Hellre jag sover i stadens dike
än uppå bolstrarna i kungens slott
 
nu skall vi knacka oss in hos Lamby
porter så här dags- är det ej gott?
Var finns uti Sveriges rike
där man om natten har så lycklig lott.
 
Jo i Lund kan man svara. Nattöppna krogar har man ju läst om. Och staden är mindre och studenterna ännu mer dominerande. Det var väl tur för Wennerberg att han aldrig tänkte på Lund. Eller, som sagt, klok försiktighet.
30 april 20
 
Ingen blogg i morgon. Tillbaka måndagen 4 maj.
Glad siste april till envar!

Joel Halldorf i Expressen är en utmärkt debattör. Trodde jag på Gud skulle jag utan vidare kalla honom Guds gåva till den svenska debatten. Jag håller inte med honom. Men det är roligt att han finns.
Därför blir man lite orolig när den ängslige Andrew Walden i Dagens Nyheter skall ta upp hans kastade handske (29 april). Han har, tycker jag, inte riktigt kläm på vad Halldorfs säger.
Halldorf har drivit två viktiga teser. Den ena är att vi behöver gemenskap. Det är svårförnekbart. Men den gemenskap Halldorf anser att vi behöver är av speciellt slag. Något utöver våra självvalda vänskaper och kärleksobjekt eller de barn vi väljer att skaffa oss. Någon sorts flock- eller församlingstillhörighet. Detta skulle korrigera den betänkliga individualismen.
Här finns det mycket att invända. Men observera att Halldorf inte därmed har sagt att svaret är kristendomen eller den kristna församlingen. Men det kan vara ett av svaren på det behov som finns, om Halldorf har rätt.
Halldorfs andra tes är att människan behöver något som är större än jaget. Det kan man också diskutera. Johan Norberg förnekar det. Men där är jag enig med Halldorf. Jag har för min egen del min tro på liberalismen, frihetens idé. Jag har också en tro på evigheten i det bygge av konst och tankar som varje generation för vidare till nästa. Inför detta är jaget ringa.
Om Halldorf har rätt i sina teser har han inte bevisat att Gud finns. Men han har bevisat att någonting behövs på vilket Gud skulle kunna vara ett svar. Och det är något annat än att säga att Gud bara skulle vara en praktisk funktion. Det är ingen kristen reträtt det är frågan om.
Jag ber om ursäkt för att jag inte säger mer om Andrew Waldens artikel. Men jag tycker mest han famlar omkring. Och den trötta och obesvarade frågan om religionen har gjort mest gott eller ont har Halldorf inte ställt. Det är inget bra kristet argument och inget bra ateistiskt. Människor påverkas av så mycket annat än sin inställning till religionen, nämligen. Och det finns olika religioner och olika tolkningar av varje religion. Och det är alltid svårt att urskilja vad som är orsaken till onda och goda gärningar.
Och om man är rädd för döden beror på så mycket och är så individuellt. Liksom hur rädd man är för livet. Människan blir liten inför de stora frågorna. Det är en insikt jag förmodligen delar med Andrew Walden.
29 april 20

”Per Olov Enquist var en av det svenska 1900 – talets största författare, kanske den allra störste” skriver Björn Wiman i DN (27 april) med anledning av författarens bortgång. ”Så var det sagt”. Tillägger han. Förmodligen i känslan av att han sagt för mycket. Och det är lätt att ta till överord när någon nyss har dött.
Parodiskt nog återfinns samma överord hos Karin Olsson i Expressen (samma dag). Och skam vore det väl annars. När man nu är kvällstidning och P. O. Enquists egen kvällstidning till på köpet, vill man förstås inte låta sig överträffas av förmiddagspressen.
Men man må betänka: Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman, Pär Lagerkvist, Eyvind Johnson, Harry Martinsson, Vilhelm Moberg, Tomas Tranströmer. Enquist var helt visst en betydande författare. Och var och en som har en egen röst är omistlig. Men jämför man honom med hans egna samtida stora svenska författare, Sven Delblanc, Lars Gustafsson, Kerstin Ekman, Sara Lidman, Jan Myrdal, Lars Noren och Birgitta Trotzig, så blir det väl mera relevant. Fast där kan man väl ändå inte våga säga mer än ”en av de största”.
Per Olov Enquist var en mycket svensk författare, Som vuxit upp under Gud och Jante, till prägling och revolt. Puritanismen, bystämman, församlingsrådet. Per Gunnar Evander är väl den mest typiske. Men Sara Lidman och Göran Palm, är också solklara exempel. Men Enquist växer på många sätt ut ur sin bild. Han är en rolig, spirituell författare, tänk på Tribadernas natt och Ur regnormarnas liv. Och de satirer han skrev tillsammans med Anders Ehnmark. Eller hans muntra lättsamma ton när han skrev om idrott. Hans kåseri om Birger Buhre ”Gonnarr” i Katedralen i Munchen har blivit en humoristisk klassiker. Gärna framförd av Ernst Hugo Järegård.
Det är också påfallande hur fixerad vid förlorare och svikare, Per Olov Enquist är. Sekonden och Magisk cirkel. Och på det som gör ont på allvar. Smärtpunkter, är något jag förknippar med P. O. Enquist. Jag undrar om han inte har präglat uttrycket eller åtminstone använt det på själen för första gången.
P. O. Enquists stora politiska pålitlighet beskrivs också i dödsrunorna. Men det fanns en flirt med avgrundsvästern när det begav sig, när det skulle behövts ett rejält avståndstagande. Enquist citerar med gillande Mao i Legionärerna. Och hans hyllande av Pol Pot är ju klassiskt. Horhuset utrymt, endast hallickar kan sörja, skrev han när Pol Pot tagit över. Lägg märke till hyllningen och att den är puritansk motiverad. Och att han i likhet med Sven Eric Liedman försäkrar att Sovjet aldrig kommer att gå in i Tjeckoslovakien straxt före invasionen tillhör väl de mer flagranta missbedömningarna.
Det kan verka ogeneröst att påminna om detta en dag som denna. Jag har läst och sett mycket av honom som gripit mig och berört mig. Kapten Nemos bibliotek och I lodjurets timma, kanske främst. Men jag ville ta upp det som andra inte nänns.
28 april 20

I slutet av Sara Villius bok Madonna skickar hon förläggaren ett utkast av manuskripet till sin bok. Och får följande svar: ”Madonna är hardcore och oförsonlig och helt opassande. Vidrigt naken och under bältet.......Vi kan inte ge ut Madonna. Vi måste prata om det här! Kukar, fittor, fingrar i röven och spermasprut i gommen.......Herregud!!!”
Det är ju det minst intressanta man kan säga om den här boken. Kan bildade människor verkligen vara så fördomsfulla? Hur mycket sexualskräck finns det i landet? Men det är inte säkert att saken har ägt rum. Det kan ju vara fiktion. Boken har bevisligen kommit ut. Dock med en annan förläggare än den som givit ut hennes två senaste böcker.
Men annars är det en tunn bok som består av korta stycken. Man kan tänka på Nina Bouraoui. Det är stilistiskt väldigt välskrivet, men det är svårt att gripas av det som ter sig som korta dagboksnotiser. Och det gäller inte minst kärleksskildringar hur sexuellt explicita de än är. Kärleksskildringar som inte laddas av en gripande berättelse får svårt att ta sig in till läsaren. Sexet blir lätt lika vardagligt som allt annat.
Vad händer i romanen? Den som berättar är en gift kvinna med två barn och havande med det tredje. I den situationen träffar hon någon hon älskat förr. Det är hennes dramalärare från skolan, som alltså är åtskilligt äldre än hon och själv dramatiker. Och nu kysser de varandra på nytt. Och han gör därefter två obesvarade kontaktförsök. Det är först när hon fött sitt barn som längtan får henne att ta upp kontakten.
Hon är författare och inne i en improduktiv period. Försörjd av sin man och långvarigt oförmögen att skriva. Den tredubbla skammen att vara försörjd för att syssla med något föga lukrativt och sedan inte ens kunna göra det.
Nå, nu kan hon i varje fall glädja sig åt att ha en älskare, som givetvis också är gift. Det blir en kort tid av lycka. De skriver gemensamt på en bok och hon har fått något att skriva om för egen del. Men då upptäcker hon att hennes man också är otrogen. Egendomligt nog gör denna ödesgemenskap henne inte mer tolerant. ”Det skall inte hända igen”, försäkrar han dock. Hon ser det dock som ett skäl att lämna honom. Men det finns förstås ingen praktisk möjlighet.
Den sköra, möjliga lyckan finns tills älskaren bryter. Hon har nämligen visat vad hon skrivit om deras kärlek för honom. Och då vill han förstås inte vara med längre. Och hämnas med att skildra henne som en knarkade hora i sin nästa pjäs.
Och sedan är det mest elände. Den äkta mannen återknyter med sin älskarinna eller om det pågått hela tiden. Och skilsmässan tycks oundviklig.
Och författarinnan är rädd för att vara ensam. Glimtar från hennes tidiga ungdom, där hon tidigt hade ett starkt erotiskt intresse, vittnar om hennes behov av att bli bekräftad. Hennes terapeut talar om hennes omognad, men det är ju en smula moraliserande och beskriver dåligt hur det är. Hon kan längta efter lugn och ro och vardaglighet. Men annars är det köttets längtan och skräcken för köttets ensamhet som driver.
Och författarinnan är rädd för att tvingas ta ett arbete och ge upp författandet. Hur skall man orka skriva om man jobbar hela dagarna? Vilket just måste bli förhållandet efter skilsmässan. Men det är inte nödvändigt att vara författare. Jag tror att det finns många falska föreställningar här. Varför skall man skriva om man inte känner att det är nödvändigt? Varje text är ett under. Och den är ett under, oavsett hur den av sakförståndiga sedan bedöms. Nämligen om man känner att texten är bättre än man egentligen förmår. Föreställningen att en författare är en person som ständigt producerar litteratur måste man göra upp med. Det blir kanske bara ett verk. Man får se det som ett under varje gång. Naturligtvis kan man skriva för att hålla sig igång i hopp om att det kommer något verkligt bra. Men jag tror man måste göra upp med författaridentiteten som roll och yrke. Det är med skrivkramp som med sömnlöshet. Oron för detta tillstånd tenderar att göra det värre.
27 april 20

Det finns kanske ändå en sak som är värd att diskutera i samband med corona. Och det är frågan om livsinställning och livshållning. Jag tänker på det när jag läser Kristofer Ahlströms artikel i DN (21 april). Där han beklagar sig över att männen av någon sorts manlighetsambition är mindre försiktiga än kvinnorna.
För att börja i det triviala. Det finns två ytterlighetstyper när det gäller befarad sjukdom och det är hypokondrikern och förnekaren. Båda är lika destruktiva och irrationella. Men normalt är hypokondrikern det stora samhällsproblemet. Människor alltså som inbillar sig att de är sjuka och som tenderar att tro att bagatellartade åkommor är dödliga sjukdomar. Och som därigenom ställer sig i vägen för alla som faktiskt behöver vård. Förnekaren å sin sida förklarar bort även grava symtom, vilket leder till att hen söker vård först när det är för sent. Det är självdestruktivt men har inte samma förödande konsekvenser för andra människor. Destruktiv för andra blir förnekaren under smitta när hen försummar rimliga försiktighetsmått. Fast försummelserna här kan bero på slarvighet och otålighet.
Men nog har man sett, långt före epidemin, ett påtagligt fokuserande på riskminimering. Lämplig kost, mycket motion, ingen rökning, inte ens passiv. Allt för att vara sund och leva länge. Medan mycket tyder på att den lyckliga eller olyckliga slumpen fortfarande är den avgörande faktorn. I synnerhet om man däri inräknar oupptäckta faktorer och medfödda dispositioner.
Förmågan till obekymrat mod tycks mig underskattad. Dum vixit, vixit laetus, står det på Stiernhielms grav. Han levde glad så länge han levde. Hur mycket tar inte oro och omsorg om ett långt liv tid och kraft från väsentliga frågor? Mot döden kan man inte gardera sig, den är bara en tidsfråga. Varför skall man försöka förlänga livet om man inte kan använda det till något annat än att försöka förlänga det.
24 april 20