Visar inlägg från mars 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Misslyckade bekännelser

När jag nyligen i tankarna återvände till min första tid i Lund slogs jag att den var kantad av misslyckanden. Jag misslyckades med studierna, jag misslyckades i Liberala Studentklubben, jag misslyckades som chefredaktör för Dackekuriren.
Mitt studiemisslyckande har jag ofta beskrivit. När jag i slutet av tredje terminen skrev den skriftliga sluttentan för två betyg i Nordiska Språk var jag sämst bland dem som godkändes med tvekan. På den tiden var det normalt – eller idealt – att ta ett betyg per termin. Så tre terminer var en termin för mycket. Detta sagt, för att nutidens människor skall kunna jämföra ett glömt betygssystem med dagens. Nåväl, jag fick god tid på mig och skulle gå upp i muntan två dagar före julafton.
Och så var jag så bottenlöst svag. Två gånger blev jag svarslös och det uppstod en isande tystnad. Då jag väntade att bli utkastad och docenten, Bengt Pamp, förmodligen väntade på att jag självmant skulle kasta in handduken. Men vi knagglade vidare. Till sist förhörde han mig på böjningen av gammalisländska substantiv. Det klarade jag, men missade adjektiven varefter jag klarade verben. ”Hade du missat verben också hade jag inte kunnat godkänna dig” sa docenten som avskedsord. Där gick tydligen hans toleransgräns.
Men våren innan hade jag misslyckats i Liberala Studentklubben. Efter debaclet i Göteborg stod mina aktier inte särskilt högt. Jag fick posten expeditionschef, vilket var någon sorts vaktmästarsyssla. Jag skulle också skriva mötesprotokoll, vilket inte var så lämpligt med min dyslexi. Jag har en känsla av att min dyslexi inte framträdde så tydligt under min gymnasietid. Men när jag kom till Lund framträdde den med full kraft. I Nordiska Språk fick vi i stilistik undervisningen skriva var sin uppsats. Min vimlade av stavfel. Vilket ledde till att jag fick lova lektor Gösta Mattson att aldrig bli svensklärare. Det lovade jag gärna för det hade jag inte en tanke på.
Min usla stavning berodde naturligtvis inte bara på min dyslexi. Utan också på det ointresse för stavning som detta hade dragit med sig. Så det blev en del skämtat om mina protokoll.
Jag tror att det var otryggheten som förvärrade dyslexin. Jag har märkt att den alltid blir större vid stress.
Jag var ju också novitie och hade aldrig förr mer grundligt intresserat mig för politik. Jag framstod nog kort sagt som lite bakom.
Någon termin senare var jag med i en diskussionsgrupp som jag alltid kallade mitt liberala gruppäktenskap men hette något om sex och samlevnadsformer Och tog som min uppgift att presentera Kristina Ahlmark Michaneks Jungfrutro och dubbelmoral och Viveka Heymans motbok ”Vad vet Kristina om vänskap?”. Efter att ha hört detta, sa min gamle ordförande, Göran Hansson, till mig att jag tydligen satte min ljus under skäppan. Det var vägl en sorts erkännande av att han hade underskattat mig.
Så hösten 66 hade jag lämnat styrelsen och hade ingen kontakt med Liberala klubben.
Gruppäktenskapet var nog våren 67. På hösten värvade mig den nye ordföranden Tom Ryltenius mig till posten som valberedningens ordförande och jag drogs in en ny liberal period. Det skedde samtidigt som jag blev chefredaktör för Dackekuriren.
24 mars 20

DN söndag 22 mars

Hur skall jag kunna hålla mig fri? Hur skall jag kunna bevara min glädje?
I söndags var Dagens Nyheter av corona full. Peter Wolodarski mal, Björn Wiman mal. Man ser en nation vars främsta ambition är att tvätta händerna i tjugo minuter. I handsprit. Erik Helmerson är visserligen uttråkad. Tror jag det. När han inte kan moralisera över andra, utan det gäller att själv sitta stilla i båten, blir det svårt.
Bi Puranen skriver lämpligt nog om tuberkulos. Ger lite historiskt perspektiv på vår nuvarande situation. Ack kultur, du coronade.
Finns det inget annat att tala om? Mina tankar söka högre mål och mening.
Jag försöker i stället med en artikel av Kristoffer Ahlström. Den handlar väl ändå om kärlek? Nej, mest om svettiga tröjor, visar det sig. Det är biologin som styr oss, förstår man. Man luktar sig till de rätta generna. ”Kroppen är den största delen med ett litet hål för själen”. Som det står i Pyttans A-B och CD -lära. Skriven av Heidenstam, Fröding och Albert Engström. Men de hade åtminstone den ursäkten att de skämtade.
Nå, man får nog vända sig bort från pressen dessa dagar. Tur för dem att de redan givit upp papperstidningen. Man kan ju inte handla tidningar om man sitter i karantän. Men nu finns både mobiler och datorer så man kan ändå ta del av deras visdomsord. Men, kära publicister, jag tänker på hur ni kommer att betrakta er själva när ni om tio år tittar tillbaka på det ni skrev. Fast om tio år är jag å andra sidan förmodligen död. Och då har världen – i en mening – upphört att finnas till.
Så det är lika bra att leva här och nu. Ondgör man sig över samtiden är man ändå bunden till den. Det är den bundenheten jag måste bekämpa. Man får tänka på annat, helt enkelt.
23 mars 20

I pestens tid

Jag känner mig som en främling i tillvaron. Tidningarna skriver och skriver om coronaviruset. Själv vet jag ingenting om någonting sådant, så jag har ingenting i sak att invända. Min invändning är bara mot någonting som är fel i grundhållningen. Jag suckar tungt. Värre än att dö är att leva med människor med dödsskräck som de besvärjer med vidskeplighet. Känner jag starkt. Allt detta prat, bara för att betvinga döden.
Förlåt mig, alla beskäftiga publicister, men det är ovärdigt.
Dock gladde mig Anders Lindbergs påhopp på Dagens Nyheter. (AB 15 mars). Jag uppskattade särskilt formuleringen: ”Jag tittar på er Dagens Nyheter”. Ty Dagens Nyheter har onekligen varit värst. Och det är ingen slump att Anna Dahlberg i Expressen hoppar av förtjusning och jämför med flyktingstoppet (15 mars). Då som nu gäller det att mota Olle i grind. Vem är så blind att hen inte tydligt ser parallellen?
Hamstringen gör mig alldeles ohyggligt förbluffad. Hur kan myndigheterna uppmana till någonting sådant? Var och en bör se till så att hen gott och väl klarar sig. Men då räcker det ju inte åt alla. Nämligen om man tar till en del i överkant för att vara på den säkra sidan. Förstår man inte vad panik och egoism i kombination leder till?
Man klagar från visst håll på att myndigheterna gör för lite. Jag tycker de gör för mycket. När jag ser på nyheterna blir jag mycket upprörd över att man av pur dödsrädsla raserar ett helt samhälle. Om det bara handlar om att rädda liv till varje pris förstår jag inte varför man sedan länge har förbjudit biltrafik.
Säkert är den nuvarande hysterin nätets fel.
Det gick ju att klara både fågelinfluensa och svininfluensa. Jag kan inte minnas att marken skakade då. Men kanske hade jag då så mycket annat att tänka på att rädslan aldrig nådde fram till mig.
20 mars 20

Törnlund, Lundin, Zachrison

Det finns också människor i Lund man känner par renommé. Och som man på ett gåtfullt sätt sedan träffar. Bor man tretton år på studentkorridor och läser ett antal ämnen är det många man ser och återser.
Niklas Törnlund mötte jag första gången när han var gymnasist och provie. Det var vi i Liberala klubben som var intresserade av provie-rörelsen och några aktiva gymnasister infann sig. Tio år senare var han en lysande diktare och skrev suggestiva och märkliga sånger som han framförde med bandet Tundra. Under dessa för mig tunga år var hans konst en tröst för mig.
När jag 1967 blev chefredaktör för Dackekuriren hörde jag talas om en tidigare chefredaktör, Bo Lundin, som brukade komma med goda råd till sina efterträdare. Namnet var bekant för mig eftersom han skrivit en artikel i Lundagård som väckt stort uppseende. Han hade nämligen påpekat antisemitismen i det mest klassiska av lundaspex, Uarda. Det fick en av mina vänner att förstöra en grammofonskiva som han inköpt med just detta spex.
Bo Lundin blev senare deckarexpert och ingick i GT:s kulturredaktion under min alingsåstid. Senare har jag också läst honom i Sydsvenskan. Jag har aldrig träffat honom personligen.
En annan skarptandad skribent som jag läste i Lundagård var Göran Zachrison. Honom läste jag sedan i Kvällsposten. Och så återfinner jag honom som lärare på lärarhögskolan när jag går där våren 72. Dock i det då mycket udda ämnet Skapande dramatik. Det var en stor tröst för mig i den allmänna vantrivseln. Efter att ha varit fri student var det besynnerligt att åter sitta på skolbänken. Annars var det väl bara Evald Palmlund bland lärarna som hade litterärt renommé. Han hade varit stor i Lund på 40-talet. Det måste man hålla honom räkning för även om han tedde sig som en skolfux bland andra.
Men Göran Zachrison var vass och rolig. Strax efter min tid på lärarhögskolan blev han kulturchef på GT ï Göteborg och gjorde sig ryktbar genom ett bråk med chefredaktören Per-Arne Jigenius vilket ledde till hans avgång. Jag kom att träffa honom åter under alingsåstiden. Bland kultursvängens opportunister och karriärister betraktades han som en farlig och oförbindlig outsider.
19 mars 20

Det förlorade barnet

Så har jag avslutat läsningen av Elena Ferrantes Neapelkvartett. ”Det förlorade barnet” heter den sista boken i serien och det är vad den rent konkret handlar om. Det är den fantastiska väninnans fyraåring som försvinner. Det är ju ett ruskigt trauma och något man knappast kan leva vidare med.
Annars har de båda vännerna en lång period när de har det bra tillsammans. Hjältinnan flyttar tillbaka till Neapel med sin stora kärlek och sina två döttrar. Och får ett nytt barn med honom. Samtidigt får den fantastiska väninnan ett barn. Hon lever med en lojal barndomsvän och hon har upptäckt datorernas möjlighet. Men sin fria och självständiga intelligens startar hon framgångsrikt i datorernas barndom en datorfirma. Här har Ferrante ännu en poäng. Den klassiska humanistiska bildningsgången som hjältinnan har följt, hon är en framgångsrik författare, ställs mot möjligheterna av en ny slags elit.
Den stora kärleken är naturligtvis en bedragare. Han har inte brutit med sin gamla familj, fru och barn, som hon har gjort. Han lever helt enkelt ett dubbelliv. Hjältinnan täpper till sina öron för skvaller men kommer på honom när han bedrar henne med hemhjälpen. Då äntligen åker han ut.
Men det leder ändå till en lycklig period för de två väninnorna. De tar gemensamt hand om barnen. Hjältinnans äldsta döttrar träffar då och då sin övergivna pappa och slutligen vill den yngsta träffa sin. Som alltså är den oemotståndlige skurken. Hon blir mycket förtjust och stolt över honom, han är parlamentsledamot. Det är när han en gång hälsar på som väninnans barn försvinner. Minns att han i ungdomen hade ett förhållande med den fantastiska väninnan. Det är när hjältinnan kommer på dem med att tala livligt med varandra som barnet plötsligt är borta. Eftersom han mest är intresserad av sin dotter är det henne väninnan håller i famnen. Den egna dottern har hon för ett ögonblick ställt ner och glömt bort.
Detta är alltså en historia som handlar om en barndomsvänskap mellan två flickor. Och som man får följa ända fram till de blir mödrar och mormödrar. I likhet med Knausgård är det förunderligt hur intressant vardagen kan bli. I Neapel är förstås vardagen mer dramatisk, innehåller våld och skumraskaffärer som aldrig låter sig genomskådas. Men det är ändå vardag, känslor, relationer, beroenden, allt är igenkännligt och oklart på ett sätt som det ofta är i livet. Det är mycket spännande.
Och här finns en mångtydighet som gör att man aldrig kan bli klar med de här böckerna. Vem av väninnorna är det egentligen som är fantastisk? På slutet vidgar sig boken till en fråga om livets mening. Hjältinnan har varit en framgångsrik och uppburen författare. Men hennes obarmhärtiga dotter visar hur illa tiden farit fram med författarskapet. Hon har skrivit de saker som legat rätt i tiden och då är verket inte resistent mot tidens förändringar. Väninnan har gått sin egen väg, hon har haft en större självständighet och integritet. Men vartill tjänar ens detta?
Så är det med stor litteratur. Denna ständigt fascinerande bladvändare har den stora litteraturens djup och psykologiska mångtydighet.
18 mars 20

Äldre inlägg

Nyare inlägg