Lars Westerbergs Blogg

Men jag måste medge att det finns ett och annat bra inlägg i coronadebatten också. I lördags skrev en medicinhistoriker i Expressen, Maria Josephson, och förundrade sig över att man stänger hela samhället trots att de som drabbas allra hårdast av pandemin är samma typ av människor som dör i vanlig säsongsinfluensa (28 mars). Det är alltså gamla och sjukliga som är den största riskgruppen. Svaret är väl att det är många fler som dör i denna farsot. Annars vore den här hysterin alldeles obegriplig.
Och Johan Hakelius skrev samma dag i samma tidning om atenare och spartaner. Och det spartanska kompisgänget går tvärs över de vanliga politiska gränserna. Det förenar Peter Wolodarski och Björn Wiman med Ivar Arpi och Hanif Bali. Det är väl alla de som ropar på handlingskraft och politisk styrning. Som jag skrev om igår.
Men direkt lysande tycker jag den kristne debattören Joel Halldorfs inlägg var (Expressen 27 mars). Fast han har helt andra värderingar än jag, tycker jag han analyserar situationen med oerhörd klarhet och skärpa. När andra gläds åt den stora folkgemenskapen ser han dess ursprung i dödsrädsla. Ty vem kan protestera mot frihetsinskränkningar om liberalismen är tom. Att den är tom har länge varit Halldorfs tes och han får instämmande i detta av liberalen Johan Norberg.
Men Halldorfs tycks medveten om att det finns en annan sorts liberalism. Så här skriver han. ”Om man menar att individens liv och visioner är allt, då är det svårt att invända mot att staten går långt för att skydda detta liv. Inte ens om det skulle gå så långt att liberala rättigheter avskaffas. Mot detta kan man bara protestera om man betraktar friheten som ett högre värde av närmast andlig natur, ett som man därför menar att människan kan behöva offra sig för. En sådan tro kännetecknade den moderna liberalism som besegrade nazismen, men inte dagens postmoderna variant”.
Jag känner starkt att min egen liberalism är av ett närmast religiöst slag. Jag talar gärna om det liberala uppdraget och kampen för andas frihet. Rädd för döden kan väl vem som helst vara.
31 mars 20

Jag skrev förra måndagen att jag skulle undvika att fixera mig vid corona. ”Mera ädla ting en sorgen över nöden. Och icke som barbarer böja sig i skräck och vanvett under hårda öden”. Det visar sig emellertid inte så lätt. En stor del av inspirationen till mina bloggar kommer från samtidsdebatten. Inte därför att jag generellt älskar den. Utan därför att det är en poäng att förekomma ofta och förekommer man ofta måste man hämta en del utifrån.
Men jag undrar om jag någonsin varit med om att samtidsdebatten varit så koncentrerad på en enda fråga.
Och det är egentligen märkligt. När experterna sagt sitt, vad finns det mer att säga? Jasenko Selimovic anser visserligen att man skall tänka själv och inte gå med på allt som experterna säger (DN 23 mars). Man kan ju reagera på självmotsägelser och uppenbara konstigheter, menar han. Självklart har han rätt i det. Den expert som ägnar sig åt sådant, bör få på moppo. Men så dumma är sällan experter, inte ens vanliga debattörer brukar tillåta sig sådant. Och tycker man som lekman något är konstigt så behöver det inte betyda att experterna har fel. Det är mycket troligare att det är något som behöver förklaras bättre.
Men experterna är ju inga gudar. Olika länder har olika strategier. Sant, men något måste man gå efter. Den där Tegnell verkar ju fullständigt vettig och sansad. Han kunde ju få en liten ruta varje dag i de stora tidningarna. Så räckte det med det. Och lekmännen kunde debattera något intressantare.
Men en del kan man ju förvåna sig över. Även om man tror att det är sant. Hur kan en pandemi som inte är särskilt smittsam och inte särskilt dödlig, vara så farlig? Svaret är väl att den är lika smittsam som alla andra åkommor och betydligt mer dödlig. Även om de flesta klarar den utan att avlida, så är det alltför många som stryker med. Intressant är också att man har större chans att klara sig om man är sjuk än om man är gammal. Det bör väl leda till att det myckna talet om friskvård har fått sig en knäck. Det spelar ingen roll hur mycket du hoppar och beter dig, har du levt din tid på jorden så har du. Och att det förhåller sig så har jag länge haft på känn.
Men det finns en debatt. De som tycker
att man skall förlita sig på experterna och de som tycker att politikerna skall ta det säkra före det osäkra och stänga in och spärra av. Visa handlingskraft som det heter. Detta är inte populism säger man, men det är ju vad det är. Det är visserligen inte folket som anses klokare än vetenskapen utan dess valda representanter. Men i alla fall.
Och själv är jag en främling. Inte bara i detta land utan i mänskligheten. Experterna bör få säga sitt. Men i debatten ser jag bara den babblande klassens moralism och beskäftighet. Men kanske har den någon folkpsykologisk terapeutisk funktion. Eftersom jag inte är sådan blir jag bara irriterad.
30 mars 20

Vad hände med den havererade chefredaktören på Dackekuriren? Var nederlagets bägare tömd i botten? Min redaktion bestod av en man från Nässjö, Christer Rosén, och en annonsanskaffare från samma stad, Lennart Spång. Den förre kom visserligen aldrig att fungera och innan jag startade hade en gammal klasskamrat till mig från realskolan, Hans Toftenow, kommit med i redaktionen. Det var han som var villig att ta över.
Han var alltså klasskamrat med mig i Ljungby under realskoletiden, men sedan hade han gått i gymnasiet i Värnamo. Nu när han tagit över Dackekuriren övertalade han mig att sitta kvar som medarbetare.
En pensionerad överste från I 11 i Växjö hade börjat läsa teologi. Det var ju en märklighet och rubriken ”Överstepräst” var självklar. Självklart misstrodde denne konservative person journalister, och ville inte ge några intervjuer. Men av patriotiska skäl måste man ju ställa upp för studenterna från hembygden.
Intervjun genomfördes av Toftenow. Jag har hört glunkas om att han hade en viss hjälp av mannen som sedermera skulle bli kulturchef på Sydsvenskan, Staffan Söderberg. Men själv bidrog jag endast med en fråga, vad han tyckte om militärjuntan i Grekland. Det gav upphov till hans förmodligen mest kontroversiella svar.
Och intervjun citerades i Aftonbladets innerspalt. Nästa intervjuoffer för Toftenow var lundagårdsredaktören Lars Ola Borglid. Där föreslog jag frågan: ”Är du kommunist?” På detta svarade han dock bara: ”Nej, socialdemokrat”. Men det ledde till att Toftenow värvades till Lundagård.
Medan jag stannade kvar i Dackekuriren. Toftenow efterträddes av Olle Termén från Älmhult. Toftenow och jag var radikala och rabulistiska och den försynte Termén våndades över hur han skulle kunna leva upp till det. Jag framhöll att det var han som var chefredaktör nu och han hade att gå sin egen väg. Vi insåg att det skulle vara intressant med en intervju med ordföranden i Judiska Studentklubben. Vänstern hade börjat excellera i israelkritik. Så det kunde tyckas vara ett hett ämne.
Termén hamnade då i ett dilemma. Hur skulle han kunna göra sina frågor nog vassa? Och när han väl hade skrivit dem så kände han olust inför intervjustilen. Han var ju ingen skjutjärnsjournalist även om han försökte. Hur löser man det? Man lämnar sina vassa frågor till Lars Westerberg och låter honom intervjua.
Eftersom detta att vara oförskämd mot människor aldrig har skrämt mig tog jag gärna på mig det. Jan Arne Moses hette ordföranden och han var utomordentligt trevlig. Det var mycket avspänt. Kanske spårade han ingen illvilja hos mig. Jag var bara intresserad av vad han tyckte. Men Olle Termén blev därefter min vän och han var obrottsligt lojal med mig. Och därefter hade jag den ene chefredaktören efter den andre. Och efter inte fullt halva min nationstidningstid tog marxisterna över.
Jag hade dock en period haft en marxist som chefredaktör redan under den traditionella tiden. Gunnar Bäck från Växjö, som senare blev litteraturdocent i Göteborg. Han blev dock mindre populär eftersom han kallade nationens inspektor för en feodal kvarleva. Den intellektuella nivån i nationen var inte så hög att man förstod att han därmed bara avsett funktionen.
27 mars 20

Hösten 1967 blev jag chefredaktör för Dackekuriren. Det var ett år efter min kristermin hösten 66 då jag tenterade i Nordiska Språk. Den förflutna vårterminen hade jag tagit ett betyg i teoretisk filosofi. Man kan tycka att detta var lysande och en början till rehabilitering. Men jag hade kört på formallogiken vid första försöket och först vid omtenta klarat den. Dessutom hade filosofi en behagligt ringa textkurs. Saken var väl att man på institutionen hade insett att det var ett stödämne och att man måste avpassa kursen så att man kunde parallelläsa något tyngre ämne.
På mitt matställe hade jag träffat den nye ordföranden i Liberala Studentklubben, teknologen Erik Wallin. Och han sa mycket riktigt till mig att han fann det äckligt att ägna en hel termin enbart åt filosofin.
Varför hade jag då valt filosofi? Min grundläggande plan hade ju varit att fortsätta med Litteraturhistoria. Men efter misslyckandet med Nordiska Språk kändes det inte roligt. Jag retade mig på godtyckligheten i estetiska värderingar som tycktes vara grunden till det högmod som de kurskamrater i Nordiska Språk som redan läst Litteraturhistoria utstrålat. Från detta ville jag bort. Och en lektor i filosofi hade givit en semantisk kurs för nordister som fascinerat mig.
Så jag var en man med åtskilliga motgångar bakom mig när jag satte mig i chefredaktörsstolen. Och det gick åt pipan. Vi hade ett avtal med ett tryckeri i Eslöv där vi kunde skriva ut våra alster och vi hann inte i tid utan blev bortkörda av en annan nationstidning. Ungefär som när man överskrider sin tvättid. Så vi skrev det sista av tidskriften för hand på ett konditori i Eslöv. Så efter detta misslyckade debuttantnummer avgick jag. Och tänkte aldrig mer skriva i en nationstidning.
26 mars 20

Hur var det med mitt gruppäktenskap? (se gårdagens bloggpost). Ja, jag var fortfarande rädd att bli alltför isolerad. Även om mitt engagemang i klubben var avslutat så kunde jag ju delta i någon diskussionscirkel. Få ämnen intresserade mig mer. Diskussionsledare var en teknolog som hette Patrik Skantze. Hans son Alexander var en gång en lovande författare som debuterade 1993 med boken ”Grattis Gud”. Sedan är det Patriks hustru Margareta som utmärkt sig mest och är en i Blekinge känd dramatiker. Som ofta i sådana här diskussionscirklar blir det så småningom en fast kader som finns kvar de sista sammanträdena.
Denna fasta krets innehöll min gamle ordförande Göran Hansson. Och den kristna psykoterapeuten Brita Lind. Och en kvinna som hette Margareta Källander. Patrik Skantze kallade de två kvinnorna för kickorna. Göran Hansson och Brita Lind var som hund och katt. I efterhand ter det sig något barnsligt. Förmodligen för att de båda var talträngda och hade lust att dominera. De representerade också skilda hållningar. Men jag minns att den fasta kretsen bestod av ytterligare några manliga deltagare. En gång var också Brita Linds bekant Nils-Olof Jacobson, som också var psykoterapeut, närvarande. Han blev sedermera bekant som expert på parapsykologi.
Och en gång dök också den blivande författaren Peter Mosskin upp på ett möte. Han framförde att det praktiska med ett gruppäktenskap var att man gemensamt skulle ha möjlighet att prenumerera på kostsamma kulturtidskrifter. Olika aspekter kan intressera olika människor.
Nå, Brita Lind som någon termin senare att sitta i panelen vid en estraddebatt som ordnades av de kristna föreningarna i samarbete med Liberala Studentklubben. Det var dock de kristna föreningarna som styrde här. De övriga var en skribent från den katolska kulturtidskriften Signum, Lennart Ejerfeldt. Och Ludvig Jönsson och Eva Åsbrink. Jag var dock där bland publiken och påpekade att samtliga i panelen var kristna. Och framförde som motvikt mina sexualliberala åsikter. Jag brukar påpeka att Eva Åsbrink då såg moderligt på mig.
Jag gick på eftersits på Kristna Studenthemmet på Tommegapsgatan. Och tre kristna studenter oberoende av varandra framhöll att det jag sagt inte var vidare bra. Medan man alltså samlades till själva eftersitsen. Jag beslöt då att inte yttra mig utan bara lyssna. Men en äldre man hade observerat mig som en avvikande röst och ville att jag skulle utveckla min ståndpunkt. Så jag gjorde då ett inlägg och påpekade att jag hade känt mig uppmanad att hålla tyst. Dock var Lennart Ejerfeldt den ende som var kvar av panelen. Men Ludvig Jönsson hade i alla fall hälsat till mig. Kanske kände han att det behövdes dialog också med sådana som mig.
25 mars 20