Visar inlägg från februari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Teodorescus senaste

Alice Teodorescus senaste spalt i Göteborgs- Posten får en att ta sig åt huvudet (19 feb.). Men hon har väl hamnat i en Donald Trump- situation. Dumheterna har blivit så många och absurda att ingen orkar bry sig.
Här når dock infantiliteten nya höjder. Hon skriver om invandrarkriminalitet. Vad hon vill säga är: Dumma, dumma etablissemang som bara fjäskar för invandrare. När invandrare begår brott talas det om en massa orsaker och ursäkter. Men om svenskar skulle begå brott då skulle det minsann bli ett ramaskri och utkrävas ansvar.
Jo, nog kan man tala om fjäsk alltid. När man argumenterar på den nivån är det utan tvekan att fjäska för omogna populister.
Ty naturligtvis är det så att man alltid söker orsaker och förklaringar oavsett förövarnas etnicitet. Och att man söker orsaker ursäktar ingenting. Vad som än har orsakat kriminaliteten så har var och en sitt ansvar. Och fattigdom och utanförskap är naturligtvis en förklaring som alltid är giltig. Etnicitet däremot är det i sig inte. Alla invandrare begår inte brott, åtskilliga svenskar gör det. Och orsakerna är i stort sett desamma. Är en viss etnicitet överrepresenterad i brottsstatistiken måste det i sin tur analyseras. Eftersom etnicitet i sig inte är någon förklaring. Man kan visserligen vara kulturell rasist. Rasbiologisk rasist är det väl ingen som är längre. Men att slå ner och pissa på sina medmänniskor kan nog inte hämta inspiration ur någon kultur. Däremot tyder det på en sönderslagen kultur. Är det kulturmönster är det sådana mönster som vuxit fram i det nya landet. Här kan man tänka sig en del grava missar i integrationspolitiken.
Så helt lätt är det inte. Tedorescus resonemang står och faller med hypotesen att inhemska kriminella skulle bli hårdare bedömda. Det tror jag inte ett ögonblick på. Det är en invandrarkritisk myt. I stället skulle vi se den vanliga polariseringen mellan dem som söker orsaker och de som vill ställa till ansvar. Och det är grav antiintellektualism att tro att sökandet efter orsaker är att bortförklara och bagatellisera.
21 feb. 20

Min fantastiska väninna

Elena Ferrante har skrivit en serie på fyra böcker som blivit mycket omtalad. En litterär sensation. Här kom något som endast kan jämföras med Harry Potter och Karl Ove Knausgårds Min kamp. Jag köpte första delen till Christina och hon läste den och fann den tråkig. Det förtog förstås min lust att köpa de kommande delarna till henne. Och själv fick jag ju inte heller någon större lust att läsa. Min fantastiska väninna heter den första boken i serien och handlar alltså om en barndomsrelation mellan två flickor. Så Christina borde ju ha varit en bättre läsare än jag själv för den boken.
Nu har jag till sist läst den och finner att ryktet inte överdrivit. Christina fann stilen tråkig. Men det framgår av boken vad som är Ferrantes stilideal, något som jagpersonen kommer underfund med redan som barn. Man skall imitera talspråkets direkthet och friskhet men undvika dess slapphet. Författaren har något att berätta och stilen skall bära berättelsen. Inga utsmyckningar eller longörer, här finns något som tränger på och vill berättas. Och det fungerar oerhört väl. Ferrante släpper inte greppet om läsaren.
Det är två fattiga flickor i Neapel och vad som händer dem. Det är deras värld, de rör sig inte utanför stadsdelen. Det är skildrat med frisk realism, det finns ingen lamentation över en eländig uppväxt. Det är som det är, alla har det i stort sett likadant och det är den värld man har att förhålla sig till. Det finns en längtan ut ur trångheten, till rikare möjligheter.
Framför allt är det en psykologisk roman. Händelserna är viktiga, inte därför att de nödvändigtvis är stora eller omskakande, utan därför att man förstår att de är viktiga för jagpersonen. Det blir många realistiska och inträngande personporträtt, personerna i kollektivet interagerar.
Men främst handlar det förstås om de båda flickorna. Och jagpersonens fixering till den fantastiska väninnan, en fixering som man anar är ömsesidig. De växer verkligen upp ihop, påverkas av varandra. Och de kommer att välja olika livsvägar.
Båda är mycket intelligenta. Skolan, litteraturen uppfattas som en väg till ett rikare liv. Och här handlar det väl både om att bli smartare så att man bättre kan klara livet. Och om ett sätt att skaffa sig meriter, att bli mera välbeställd. Denna dubbla bild av kultur och lärdom är mycket stark. Jagpersonen kommer att välja skolan, utan att någonsin vara helt övertygad om att det är det rätta, men det blir så. Väninnan väljer att vara självlärd. Och här finns också en tävlan mellan de båda flickorna, det förefaller som om väninnan är det mest begåvade. Säkerligen är hon också den starkaste personligheten, är mer egensinnig och suverän. När denna första del slutar gifter hon sig rikt men med en person från stadsdelen. Hon är då mycket ung. Den jämnåriga jagpersonen är gymnasist.
Det finns också oerhörda spänningar och konflikter mellan människorna i hemkvarteren. Och det fordras en stor styrka för att värna sin integritet. Sådant bidrar till att göra boken spännande.
Det var längesedan jag läste något så bra.
Boken kom 2011 och i svensk översättning 2016. Ännu är det kö på biblioteket till de kommande volymerna.
20 feb. 20

Lundensisk Alfredson

Sedan jag slutade min omläsning av de femtiotal wodehouseböcker som jag äger har jag känt mig vilsen. Tage Danielssons böcker har jag redan läst och läst om flera gånger. Men kanske kunde jag repetera Hasse Alfredsons. Jag har aldrig varit förtjust i hans böcker, finner honom mycket ojämn. Jag äger inte heller alla hans böcker. Jag köpte troget de fyra första men Rosa Rummet var en så stor besvikelse att jag tröttnade. Men jag har tänkt att jag skulle ge honom en ny chans.
Hans första bok ”En liten bok om att bränna löv, ris, kvistar och annat avfall i ett hörn av trädgården” har alltid tycks mig meningslös. Kanske för att jag väntade mig något i Lindeman-stil. Den här boken bygger sin humor på att göra det lilla märkvärdigt. Någon gång faller författaren in i fakiriska vändningar. Men det blir så att säga måttligt roligt utan Fakiren. Fakiren är ju den grandiost uppblåste som blir roligt genom sin fullständigt hialösa förmätenhet. Den rollfiguren kan man ju inte tillfälligt gå in i och vinna poäng på sin hutlöshet. Annars är trädgårdsarbetaren, som är bokens berättare, snarast en prudentlig chronschoughare. Men visst är man ändå glad att höra ett så tydligt lundensiskt eko.
Ernst Semmelmans minnen inleds med högs densammes begravning. Det är att börja i fel ända. Men han visar sig bara vara skendöd. Och kan sedan lugnt berätta om sitt liv. Jag mindes den som en roligare bok än den första. Men det är jag inte längre så säker på. Att skildra någon från graven till vaggan har redan gjorts av Olle Holmberg i segnälkaB. Trots allt, ännu ett lundensiskt eko!
”Gummitummen” är däremot en mycket rolig bok. En Hasse Alfredson i högform. Otaliga är de korta stycken jag högläst för stackars minderåriga elever. Och klassen har vridit sig av skratt. Den är full av lindemanska infall.
Rosa Rummet är Hasse Alfredsons försök att göra en Strindberg. Och det fungerar inte. Hasse Alfredson har inte skärvan i ögat. Han kan vara svart och deprimerad. Men han har inte Strindbergs bittra och muntra raseri. Lite otur har han att boken kom 1967. då kan man inte finna några paralleller till Strindbergs välgörenhetstanter. Det hade gått långt bättre idag med tiggarna. Och han försöker ironisera över vänliga radikaler som Lars Forsell, Bebbe Wolgers, Slas och Cornelis och så finns 68 nästan om hörnet. Där det skulle vara hur lätt som helst att driva med sekterister som Monty Python gjorde i Life of Brian.
Men En ond man är nog Hasse Alfredsons bästa bok. Han levererar fyra berättelser kring en ond man, fabrikören John Höglund, och en av dem byggdes ut till filmen ”Den enfaldige mördaren” som också är den bästa av Hasse Alfredsons filmer. Och den historia som ligger till grund för filmen är kanske inte den bästa av de många drabbande historierna. Den blir fabulöst bra först i filmversionen. Med Stellan Skarsgård, Nisse Ahlroth och Hasse Alfredson själv i oförglömliga roller.
Men i En ond man är de lundensiska ekona ännu tydligare. Fabrikören har en viss släktskap med Piratens Patron Esping. Och man kan också tänka på Åke Ohlmarks och Sten Broman, när det gäller det excentriska och överdådiga. Och en föregångare till fabrikören, den högerextreme folkskollärargestalt vid sekelskiftet, som kallas Jarlen, placeras in i Fakirens studentlivsskildring ”Mannen med två huvuden” och kretsen kring Bengt Lidforss. Nog har Hasse Alfredson legat i Lund.
19 feb. 20

Greider om konservatismen

När hoppet försvinner är det lätt hänt att det ersätts av illusioner. Just nu börjar många som inte är höger att hoppas på konservatismen. Men man tänker helt konservativt att konservatismen var bättre förr. Människor som vill bevara det gamla borde vilja bevara miljön, tänker Lisa Magnusson på DN (14 feb.). Vad Göran Greider i Aftonbladet hoppas på är mer oklart (13 feb.). Nationalismen borde i varje fall räknas bort. Det är en ytterst smal version av konservatismen, säger Greider. Men nationalismen har ju alltid varit en för konservatismen viktig idé, den har bara ett tag legat i träda, tills den lyftes fram av Sverigedemokraterna.
Jag som hade en aggressivt konservativ far, vet att konservatismen inte var bättre förr. Vad man längtar efter är inte patriarkalism, auktoritär moralism, hierarkiskt tänkande, rojalism, militarism, traditionalism, kärnfamilj. Och alltså absolut inte nationalism. Vad man söker är inte konservativa värderingar utan snarare en konservativ sinnesart.
Någon som är korrekt, nedtonad, försiktig och plikttrogen. Som begär mycket av sig själv men inte är lika intresserad av att ställa krav på andra. Som betraktar sin radikalare omgivning med överseende skepsis. En nobless fjärran från den hänsynslösa socialdarwinismen. En fiende till de kulturlösa som vill hugga ner körsbärsträdgården av snöd vinning.
En sann konservatism borde reagera mot marknadifieringen av välfärden, menar Greider. Men det finns ingen konservativ inställning till välfärden och det finns ingen konservativ ekonomi. På sin höjd kan konservatismen reagera mot vulgariteten och hänsynslösheten. Men det är inte mycket till kritik av marknadsliberalismen.
Sedan har naturligtvis Greider rätt i att både konservatismen och socialismen är gemenskapsideologier, till skillnad från liberalismen. Och Greider antyder till och med en organisk metafysisk samhällssyn. Man är en del av något större än individen.
Men om det är helt skilda saker som är större? Om det är arbetarklassen eller nationen. Kyrkan och traditionen i stället för solidaritet med de förtryckta?
Greider har rätt i att även vi vänsterliberaler är liberala individualister. Ändå kan vi se att det är högerliberal dogmatism att privatisera vård och skola. Ett glas vatten till en döende bör inte kostnadsberäknas. Skolan bör inte konkurrera – ens ha teoretisk möjlighet att konkurrera – med glädjebetyg. Det är idiotiskt att av dogmatiska skäl slå sönder det som fungerat väl i händerna på en föga förtryckande stat. Och det är ändå vad som skett!
Men, som sagt, det är inte ofta man ser en nobel och oaggressiv konservatism. Jag såg den aldrig hemma. Jag såg den inte i 50-talets Svenska Dagbladet, där Allan Hernelius och Gunnar Unger härjade. De var inte mycket bättre än dagens fåbusar och nättroll.
18 feb. 20

Solomin och Karaszi

Nina Solomins angrepp på SAS:s reklamfilm i Svenska Dagbladet (14 feb.) torde vara någon sorts rekord i självmotsägande framställning. SAS visar nämligen att nästan ingenting är rent svenskt. Det är trivialt sant, tycks Nina Solomin mena. ”Den mest enkelspårige nationalist torde känna till att kåldolmar är en tolkning av en turkisk maträtt”.
Så det är ytterst förolämpande av SAS att komma med så triviala sanningar. Skiva människor på näsan, det som alla begriper. Men förolämpningen tycks vara värre än så. Det är som om själva fakta förolämpar. Ty den säger ju att alla ting som vi är stolta över är import. Det är tydligen sanningar som inte är att stå ut med. Dessutom har vi ju satt vår egen twist på allting. Köttbullar till exempel äter vi med lingon!
Sedan slutar reklamfilmen med att säga att även om ingenting är vårt eget så har vi i hög grad valt det bästa av det vi fört in och gjort det till vårt. Och det är ju ganska exakt vad Nina Solomin själv menar. Men hon är ändå inte nöjd. Det här var väl motsägelsefullt, menar hon. En självbild i obalans. En obalans som Solomin i så fall delar.
En debattör I Expressen, Peter Karaszi, tycks däremot ha svårt med fakta och värderingar (14 feb.). Han tycks tro att fakta som några ogillar är ett slags värderingar. Jag kan inte tolka honom på något annat sätt och då har han större rätt att känna sig förolämpad än Nina Solomin. Men är han inte i så fall den enkelspårige nationalist som Nina Solomin påstår inte existerar. Kåldolmarnas turkiska ursprung kan värderas bort.
Men kan det inte i stället vara så med honom att han mycket väl inser att det mesta av svenska traditioner och värdringar är importerade? Men han tror som Nina Solomin att man kan bli förolämpad när någon påpekar fakta.
Sedan menar Karaszi att de flesta som inte hämmas av flygskam är nationalister. De är inte människor som är politiskt korrekta i den gamla betydelsen. Och då borde SAS inte ha kommit med några för denna grupp förolämpande fakta. Nu tycks ju SAS poäng snarare vara: Trots att ingen enskild del är helt svensk så kan vi ändå vara stolta över det svenska. Eftersom vi importerat så klokt. Det tycks mig vara en nationalistisk tanke. Men det är tydligen en nationalism som är så pass intelligent att den är förolämpande.
Nå, debatten har varit lång och häftig. Mina exempel är bara två av det myckna som skrivits. Märk också DN:s salomoniska ledare idag (17 feb.) där man bland annat polemiserar mot Herman Lindqvist. Ty det är helt uppenbart med honom som med Solomin att den känslomässiga indignationen står i kontrast till vad han säger i sak.
17 feb.20

Äldre inlägg

Nyare inlägg