Visar inlägg från februari 2020

Tillbaka till bloggens startsida

Solomin och Karaszi

Nina Solomins angrepp på SAS:s reklamfilm i Svenska Dagbladet (14 feb.) torde vara någon sorts rekord i självmotsägande framställning. SAS visar nämligen att nästan ingenting är rent svenskt. Det är trivialt sant, tycks Nina Solomin mena. ”Den mest enkelspårige nationalist torde känna till att kåldolmar är en tolkning av en turkisk maträtt”.
Så det är ytterst förolämpande av SAS att komma med så triviala sanningar. Skiva människor på näsan, det som alla begriper. Men förolämpningen tycks vara värre än så. Det är som om själva fakta förolämpar. Ty den säger ju att alla ting som vi är stolta över är import. Det är tydligen sanningar som inte är att stå ut med. Dessutom har vi ju satt vår egen twist på allting. Köttbullar till exempel äter vi med lingon!
Sedan slutar reklamfilmen med att säga att även om ingenting är vårt eget så har vi i hög grad valt det bästa av det vi fört in och gjort det till vårt. Och det är ju ganska exakt vad Nina Solomin själv menar. Men hon är ändå inte nöjd. Det här var väl motsägelsefullt, menar hon. En självbild i obalans. En obalans som Solomin i så fall delar.
En debattör I Expressen, Peter Karaszi, tycks däremot ha svårt med fakta och värderingar (14 feb.). Han tycks tro att fakta som några ogillar är ett slags värderingar. Jag kan inte tolka honom på något annat sätt och då har han större rätt att känna sig förolämpad än Nina Solomin. Men är han inte i så fall den enkelspårige nationalist som Nina Solomin påstår inte existerar. Kåldolmarnas turkiska ursprung kan värderas bort.
Men kan det inte i stället vara så med honom att han mycket väl inser att det mesta av svenska traditioner och värdringar är importerade? Men han tror som Nina Solomin att man kan bli förolämpad när någon påpekar fakta.
Sedan menar Karaszi att de flesta som inte hämmas av flygskam är nationalister. De är inte människor som är politiskt korrekta i den gamla betydelsen. Och då borde SAS inte ha kommit med några för denna grupp förolämpande fakta. Nu tycks ju SAS poäng snarare vara: Trots att ingen enskild del är helt svensk så kan vi ändå vara stolta över det svenska. Eftersom vi importerat så klokt. Det tycks mig vara en nationalistisk tanke. Men det är tydligen en nationalism som är så pass intelligent att den är förolämpande.
Nå, debatten har varit lång och häftig. Mina exempel är bara två av det myckna som skrivits. Märk också DN:s salomoniska ledare idag (17 feb.) där man bland annat polemiserar mot Herman Lindqvist. Ty det är helt uppenbart med honom som med Solomin att den känslomässiga indignationen står i kontrast till vad han säger i sak.
17 feb.20

En hjärtans dag

”Ty ostörd av högtalarns prat har kärleken och smärtan en hemlig kortvågsapparat som når till sorgsna hjärtan”. Det är så det är, inte sant? Det kan vi tänka på idag när det är alla hjärtans dag.
Den innebär ju att de mest attraktiva blir mest hyllade och de oattraktiva får se sig dissade. Men det stora undret sker när den oattraktive blir kramad av klassens vackraste flicka eller nuckan får en kram av den stiligaste och mest åtråvärde. Inte alla kan ta till sig detta under, stoltheten och bitterheten kan vara för stor. Men det är bara inom denna grupp man kan uppleva undret. För den mer blaserade blir det mer som en statusuppdatering. Man sväller ett ögonblick av makt. Men något under är det inte.
Och sedan börjar det verkliga arbetet. Vi som tycker oss ha varit med om undret har möjlighet att visa oss värdiga. ”Och må jag så i tålamod och kärlek likna dig”.
Men vanligen händer inga under. Livet släpar sig fram som det kan. I min ensamma ungdom tänkte jag mycket på kortvågsapparaten. Sin ensamhet har man gemensam med många. Så länge man har en sändare kan några nås. Det går djupare än erotik och romantik. Det går från själ till själ och är inte bundet till kön eller klass. Det finns ett vemodigt leende. Vi kan känna igen varandra.
14 feb. 20

Halldorf samtalar

Nu har skaran av de som tycker att man skall samtala med alla människor utökats med Joel Halldorf (Expressen 11 feb.). Det är naturligtvis en intressant artikel som innehåller många riktiga påpekanden. Det är bra med tolerans medan ett ogeneröst småsinne däremot inte är särskilt bra. Och Halldorf påpekar helt riktigt att han tillhört en minoritet som ändå lyckats leva i fred med majoritetssamhället. Hanterat både mångfald och nederlag.
Det är naturligtvis så att vi idag har en polarisering. Att den blir så bitter beror till dels på den gamla konsensuskulturen. Man hade tidigare bara en åsikt åt gången här i landet och indignationen inför varje avvikare var skrattretande. Nu har vi i stället två åsikter vilket inte innebär någon pluralism. Utan två konsensuskulturer som bekämpar varandra. Med sedvanlig indignation.
Men var går gränsen? När blir åsiktsskiljaktigheterna så djupgående att samtalet blir omöjligt? Det är nästan med lättnad man ser att Halldorf sätter gränsen vid Förintelseförnekelse och våldsuppvigling. Men det finns ju det som är värre än Förintelseförnekelse och det är Förintelsebejakelse. Man medger att Förintelsen har ägt rum. Men den var god.
Och detta är ju egentligen främlingsfientligheten driven till sin spets. Det är inte detsamma att vara främlingsfientlig som att vara anhängare till massmord. Men man är anhängare av massmord därför att man är främlingsfientlig.
Och hur är det med religionsfriheten? Kan man se det goda hos dem som vill förbjuda all religion, all religionsutövning. Att Halldorf inte har samma respekt för individens frihet som vi andra är uppenbart. Han skryter ju med sin tolerans mot dem som har det. Människor som anser att man får göra vad man vill så länge man inte skadar andra kan räkna med Halldorfs tolerans. Så tydligen instämmer han inte i detta påstående. Och hur mycket respekt för de demokratiska friheterna har man då?
Kanske är grunden till hans tolerans mot intoleransen att han själv är ganska intolerant. Men om intoleransen skulle rikta sig mot de kristna, är Halldorf då lika vänlig och förstående?
Jo, men den toleransen tycker han sig redan ha bevisat genom att acceptera att leva i detta religionsfobiska land. Men det är en stor skillnad när man direkt hindras från att utöva sin religion. Och varför förbjuder inte detta religionsfobiska land all religionsutövning. Av respekt för individens frihet. Som är en demokratisk princip.
Och det är väl det polariseringen handlar om. Att några underkänner de demokratiska grundvärderingarna. Individens frihet, människors lika värde.
Att människor ofta har goda sidor och man kan tycka om dem, är en annan sak. Man behöver inte vara vettlös på alla punkter för att man är det på några. Några nationalsocialister var goda människor. Men de företrädde onda idéer och la ett hyende under lasten. Den bottenlöst förskräckliga praktik som utrotning och folkmord innebar.
Jag förstår om Halldorf tycker att jag företräder just det han vänder sig emot. Småsint moraliserande liberalism. Men jag tycker alltså att det finns vissa grundläggande insikter som saknas i Halldorfs resonemang.
13 feb. 20

En färd till Indien

E.M. Forster är en verkligt framstående författare. Kanske anses han inte allmänt som en lika självklar klassiker som Jane Austen, Henry James eller Joseph Conrad. Men jag har bestämt för mig att han borde få det erkännandet.
I den upplaga av En färd till Indien som jag läst presenteras författaren kort på en sida. Det talas om hans ”välbalanserade, demokratiska och liberala livsåskådning”. Det verkar som han var en framstående medelmåtta. Vidare får han beröm för fördomsfria realism och fina människoanalys.
Det är också ett sätt att beskriva Forsters fantastiska psykologiska intelligens. Jag har åtminstone aldrig sett något liknande. En färd till Indien tycker jag är hans bästa bok. Och där finns det skäl att tala om hans fördomsfrihet. Han förstår kulturskillnader. Och han kan se till hjärtat, uppsåtet bakom alla kulturbestämda mönster. Han skildrar mänskliga svagheter, skoningslöst men utan cynism. Kulturskillnaderna ger det subtila psykologiska spelet en extra nyans. De mänskliga missförstånd som inte behöver några kulturskillnader för att uppstå blir naturligtvis förvärrade om det dessutom finns en kulturbarriär.. Det finns de som söker förstå och de som struntar i att förstå. Och det är tragiskt att se att också de förstnämnda kommer till korta. Och grupplojalitet och nödvändigheten att ibland gå mot sin egen grupp, allt detta ryms i denna roman.
Det handlar om två engelska damer som kommer till Indien och gärna vill förstå Indien. De är öppna och välvilliga. Den ena är den engelske borgmästarens mor, den andra den som kanske kommer att gifta sig med honom. Han är redan en angloindisk tjänsteman och lojal mot härskarnationen. Indierna av vilka några studerat vid engelska universitet förvånar sig över hur vänliga britterna är i sitt hemland och hur annorlunda de beter sig i Indien. Borgmästaren har anpassat sig till det angloindiska utan att ännu var fullt så förhärdad som de som varit längre i Indien. Men de unga kvinnorna har ännu öppna sinnen.
Här finns en intuitiv känslans överensstämmelse mellan en indisk läkare och den äldre kvinnan, som egentligen ligger bortom logik och förnuft. En annan avvikare från det angloindiska är en engelsk rektor som också blir vän med läkaren.
Sedan händer en mycket tråkig sak. Läkaren tar med de engelska damerna för att visa dem några grottor. Den unga damen frågar läkaren om han har en eller två fruar och han blir så förolämpad av frågan att han lämnar henne och går in i en grotta. Och hon går in i en annan. Och där inbillar hon sig att hon blir överfallen och flyr i panik. Och det är den indiske läkaren som anklagas för övergreppet.
Så går det när man fraterniserar med de infödda. Man bör hålla distans. Hon blir martyr för den engelska klubben och läkaren häktas. Och skall dömas. Den förvirrade kvinnan inser dock sitt misstag och vid själva rättegången tar hon tillbaka sin anklagelse. Så blir hon hatad av alla. Av indierna för sin falska anklagelse, av engelsmännen för sveket att ta tillbaka den. Hon skall betala ett stort skadestånd och den engelske rektorn vädjar till läkaren att inte kräva detta. Eftersom hon inte är välbeställd.
Men så far rektorn som stått på indiernas sida i konflikten tillbaka till England liksom de båda damerna. Och läkaren får för sig att rektorn gift sig med den unga damen. Och tror att det var därför han vädjade för henne. Men han har i själva verket gift sig med en halvsyster till borgmästaren, alltså den äldre damens dotter. Och den äldre damen lever i läkarens minne. Den spontana känsla han hyste för henne är viktigare än vad han faktiskt vet. Hon var inte inblandad i skandalen, följde inte med den sista biten till grottorna. Och for under rättegången hem till England, men avled på resan.
Men handlingen är inte det viktiga, utan hela tiden de kulturella och psykologiska iakttagelserna. Det är en ovanligt intelligent bok.
12 feb. 20

Boström och högern

Nu skjuter högern fram sina positioner. Och det liberala etablissemanget svajar i motvinden.
De skriker ju så högt. Kanske måste vi ta deras känslor på allvar. Kanske är det hemskt att se utlänningar på svenska gator. Vi tror ju på samtalet. Vilka är vi att påstå att vi har rätt? Vi kanske skulle tala med alla.
Populism är de vanliga människornas uppror mot etablissemanget. Och de är så många och så högljudda. Då tänker den smartare delen av etablissemanget, tänk om jag bleve en folktribun. Så gör Ivar Arpi, Göteborgs – Posten, Johan Hakelius, Kristianstadsbladet och lite försiktigare Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda. Och Expressen.
Låt oss titta på Göteborgs – Postens senaste. Håkan Boströms helsida som är ett angrepp på Timbro (6 feb.). Det är bra. Nu handlar det inte längre om vänsterliberalerna. Nu är det dags för ett högerns inbördeskrig. Nu är det högerliberalerna som skall krossas. Nu är det dags för moderaterna att lämna liberalismen. Och sugas upp i ett konservativt block och bli ett stödparti till SD.
Hur kan man påstå något så oerhört. Jo, naturligtvis genom språklig manipulation. Göteborgs – Posten representerar den allra vattnigaste mellanmjölksliberalism, enligt egen utsago. Kärlek till lag och ordning och klagomål på understödstagaranda är enligt Boström något som utan problem kan betecknas som liberala idéer. Det handlar ju om borgerliga kärnvärden. Varför gläder man sig på borgerligt håll inte åt att SD tar väljare från socialdemokraterna? Frågar sig Boström. Det är ju en seger för högern. Och att denna övergång haft en positivt inflytande på gamla sosseväljare. Kanske har de blivit mer ekonomiskt liberala. Ett lite motsägelsefullt argument när man vill göra upp med Annie Lööf och Timbro.
Men då bortser man från att språklig manipulation spelar en så stor roll. ”Konservatism” kan stöta känsliga öron, det är bättre att tala om borgerliga kärnvärden. Eller, varför inte, om liberalism? Nationalsocialismen var antikapitalistisk. Men när den fick stöd av det tyska näringslivet, när en rimlig saltsjöbadsanda hade etablerats, minskade den sociala tendensen. Varför skulle man inte vara lika optimistisk när det gäller SD? Ekonomi är för dem, liksom för nationalsocialisterna, underordnad högre värden.
Det finns naturligtvis moment i Boströms framställning som är fnoskiga på ett mer harmlöst sätt. Som när han talar om att borgerligheten måste ha förankring i folkdjupet för att erövra makten. Och sedan exemplifierar med Fälldin. Men antikärnkraftsrörelsen var nog något annat än ett folkligt uppror. Och Fälldin blev ju genast stoppad av den övriga borgerligheten. Så det var inte någon kraft i de kärnvärdena.
Nu är naturligtvis Boströms artikel inte intressant som intellektuell prestation. Utan som symptom. Makt är en sak och rätt en annan. Men kanske har Boström rätt när han utpekar vägen till makten. Och vad vet jag om borgerliga kärnvärden, de är kanske full förenliga med den här vägen. Det är sannolikt bara en grundläggande humanism och medmänsklighet som sviks.
11 feb. 20

Äldre inlägg