Lars Westerbergs Blogg

I elfte timmen när den nästan försvunnit från repertoaren ser vi en mycket storslagen fransk film, Céline Sciamma ”Porträtt av en kvinna i brand”. Den har många unika kvaliteter, vacker, gripande och förtätad. Med en lågintensiv spänning genom hela filmen. Det var längesedan jag såg något så bra. Förmågan att låta ansikten tala kan påminna om Rohmer, men detta är ett ödesdrama och en tragedi. Känslostyrkan, beröringen, påminner om Jane Campions Pianot. Och här finns scenbilder som är fulländade konstverk.
Det är 1760-tal läser jag i en recension. Och det handlar om två kvinnor som älskar varandra. Och om patriarkat och kvinnors ofrihet.
Intrigen är enkel och utan mångtydighet. En vacker flicka med ensamstående mor vill ha sitt porträtt målat. Eller rättare vill det inte. Det är mamman som vill ha ett porträtt av sin vackra dotter för att kunna sända det till Milano och en potentiell friare. På så sätt skall det lösa sig ekonomiskt för mor och dotter och modern får flytta till Milano, från vilket hon har ljuva ungdomsminnen. Dottern har egentligen gått i kloster och det är hennes äldre syster som är den naturliga äktenskapspartnern. Men hon dör i något som förmodligen är ett självmord.
Så kallas den andra dottern hem från sitt kloster. Och skall konterfejas och ställas ut på äktenskapsmarknaden. Men hon är lika ovillig. En manlig konstnär får ge upp efter hennes envisa vägran att låta honom studera hennes ansikte.
Då får det gå med list. Man kallar på en kvinnlig konstnär, som fått överta sin faders yrke. Och hon kommer i egenskap av sällskapsdam. Så får hon promenera med dottern och i smyg studera hennes ansikte.
De blir naturligtvis förälskade i varandra. Och man får se kärleken växa fram. Bedrägeriet blir avslöjat och porträttet blir färdigställt. Men konstnären förklarar sig inte nöjd med det och vistelsen kan förlängas ännu någon tid.
Men till sist blir det ändå ett smärtsamt uppbrott. Endast konsten tröstar, musiken för den stackars bortgifta.
Rohmers filmer är fulla av gåtor, man undrar hela tiden över personernas motiv, deras verkliga motiv. Det finns ingenting sådant här. Däremot är det en gestaltning av starka, instängda känslor. Det är en mycket erotisk film, utan något explicit erotik. Men hela filmen vibrerar av det återhållna. Och ansiktena talar. Jag har aldrig sett något liknande.
28 feb. 20

Ibland kan man tycka att det som sägs är så dumt att det inte behöver bemötas. Men det är en farlig känsla. Även om invändningarna kan tyckas självklara är de uppenbarligen inte det för dem som levererar dumheterna. Det sägs att vår debatt har demokratiserats och blivit mindre elitär. På nätet kan fler än en utvald skara komma till tals. Därför är också en enkel pedagogik på sin plats.
Dan Korn ger i Sydsvenskan (25 feb.) ord åt en tankefigur som tycks ha fått en viss spridning. Jag citerar:
”Det har faktiskt blivit självklart att radio, tv, bibliotek och museer skall företräda en viss åsikt att man överhuvud taget inte tänker på den som politisk. Man ser den helt enkelt som rätt. De med andra åsikter ses som onda människor som det därför är rätt att angripa.”
Dan Korn har helt rätt i att det handlar om politiska åsikter. Och varför skall den ena politiska åsikten vara bättre än den andra? Varför erkänner man inte att det handlar om värderingar?
Ty det handlar om värderingar och dessa värderingar är våra demokratiska grundvärderingar. Att liberal demokrati är bättre än illiberal demokrati och än mer än diktatur är en ren värdering. Det handlar alltså inte om att ha någon sorts absolut rätt och att motståndarna är onda. Det handlar bara om en djupt känd värdering som ligger till grund för det samhälle vi råkar ha här och nu. Det står var och en fritt att tycka annorlunda. Men i en demokrati gäller de politiska värderingar som vi kallar demokratiska.
Och observera jag talar om liberal demokrati, en demokrati som förutom på majoritet vid allmänna val också bygger på de demokratiska friheterna, som ingen majoritet får kränka. Den dag jag inte får yttra mig och är tvingad att klä mig efter statens direktiv har demokratin upphört.
”Man talar om kulturkrig. Jag skulle hellre vilja beskriva det som mobbing.” Säger Korn vidare. Ja, det är ju två ord med olika känslovärde. Men sakligt sett kan det ju beskriva samma verklighet. Om två opinioner bekämpar varandra kan naturligtvis den opinion som upplever sig vara i underläge känna sig mobbad. Och det är ju sällan det väger alldeles jämt i ett kulturkrig. Dessutom tycks det ligga i människans natur att känna sig vara i underläge. Motsidans angrepp känns mycket starkare medan den egna sidans angrepp kan kännas naturliga och inte mycket att fästa sig vid. I vår tid är det ju också kamp om offerkoftorna.
Denna bild är naturligtvis förenklad så till vida som den koncentrerar sig på huvuddragen.
Allt som betraktas som ont och dåligt gör det inte bara för att man värderar annorlunda. Brister det i logik och konsekvens är det inte heller bra. Där är det svårt att ropa att det ena är så gott som det andra. Och en del ter sig bara humanitärt och upplyst utan att egentligen tillhöra våra demokratiska grundvärderingar. Den som ifrågasätter humanitet och upplysning behöver inte vara en dålig demokrat.
Det skall sägas att Dan Korns artikel handlar om att ta avstånd från politikernas tendens att styra konsten och det fria ordet. Sverigedemokraternas såväl som tidigare försök från andra håll. I detta kan jag naturligtvis bara instämma. Vad jag reagerade mot var hans försök att klä sverigedemokraterna i offerkofta och tona ner dess förfärliga tendenser. Vilket är vanligt bland konservativa och förment liberala krafter som ser en möjlighet till makt via sverigedemokraterna.
27 feb. 20

När jag var tolv år plågades jag av en tanke. Det var väl den psykolegala termen ”känslokall”, som föranlett denna tanke. Kunde man egentligen moraliskt kritisera en människa för hennes känslor?
När jag som vuxen läste Albert Camus Främlingen tycktes min frågeställning aktualiseras. Men vem är Mersault, Camus huvudperson? Kanske svårare att förstå än jag mindes?
Än en gång. Det är gåtfullt vad man minns ur böcker. Jag mindes att Mersault sköt en arab på stranden en dag med brännande sol. Jag mindes också rättegången och att det där gjordes stor sak av hans likgiltighet för mamman som dör i början av boken. Men annars mindes jag Mersault bara som en kringdrivande främling. Man fick inte veta något mer om honom. Och mordet var en fullständigt omotiverad impulshandling.
Men från första början ter sig Mersault som synnerligen avvikande. I dag skulle han säkert klassificeras med någon bokstavskombination. Det händer honom ganska många saker. Man får inte bara en beskrivning av mammans begravning. Han har också ett kärleksförhållande. Och ett vänskapsförhållande till en tvivelaktig man.
Vad utmärker då Mersault? Den känslomässiga indifferensen som också blir en moralisk indifferens. Samtidigt är han mycket lyhörd för omgivningen, en typisk medlöparperson, angelägen att vara till lags. Han har ofta svårt att tolka sin omgivning och blir förvånad över dess reaktioner. Han säger till sin flickvän att han gärna gifter sig med henne men att det inte spelar någon roll och att han vet eller tror att han inte älskar henne. Och han blir förvånad över att hon blir ledsen. Han blir förvånad över att man bland grannarna har blivit indignerad över att han skickat sin gamla mor till ett hem. Och när han vid rättegången känner att hela salen blir upprörd förstår han för första gången att han är en brottsling. Han blir alltså ofta förvånad över omgivningens reaktioner men när ha förstått dem blir han följsam på ett rätt ansvarslöst sätt.
Det som står i fokus är ju hans relation till modern och själva mordet. Och den koppling det får vid rättegången. Men i båda fallen är Mersault hjälpligt förklarlig. Hans förhållande till modern kännetecknas av likgiltighet. Han tycker att de inte har något att säga varandra. Han kommer inte ihåg hur gammal hon är och reagerar inte starkt på hennes bortgång. Sådana relationer finns, de är kanske ovanliga, men ingalunda unika. Han säger att han skickat henne till hemmet förutom av ekonomiskt nödtvång för att han tror att hon får det bättre så. Då har hon ju några att prata med, vilket hon aldrig har kunnat göra med sonen. Och det finns ingen anledning att betvivla honom på den punkten.
Dråpet har andra förklaringar än solsting. Det är hans vän som befinner sig i bråk med några araber och det blir ett stort bråk på stranden mellan araberna och Mersaults kamrat. En av araberna drar kniv och knivhugger Mersaults kompis. Det är vid det tillfället som Mersault övertar vännens pistol för att han inte skall bli frestad att begagna den. Araberna försvinner så småningom och Mersault och hans kompisar återvänder till sitt. Men Mersault är trött på allt prat och tar sig en ensam promenad. Det är då han stöter på araben som dyker upp på nytt. Med kniv som blänker i solen. Då skjuter Mersault honom. Ingenting tyder på något annat än att det är en impulshandling. Att han går fram och sätter några extra kulor i sitt offer är säkert inte mer genomtänkt.
Men Mersaults kamrat är en otäck hallick och kvinnomisshandlare. De bor i samma hus och blir vänner genom att han bjuder in Mersault och berättar om konflikten med araberna. Han har slagits med en man som är bror till hans förra flickvän. Han misstänker att flickvännen varit honom otrogen och utnyttjat honom. Mersault säger att han förstår honom och hjälper honom att skriva ett brev till henne för att locka henne tillbaka så att hans kompis skall kunna hämnas. Mersault verkar glad över vänskapen och han reagerar inte över den kvinnomisshandel han senare bevittnar.
Som dödsdömd i fängelset känner han dödsrädsla men ingen skuld. En intelligent man – han tänker klart – men på något sätt utan personlighet och kärna. Han förs av vindarna, han undviker att ta ställning.
26 feb.20

Jag ser en dramatisering av Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande i TV på lördagen. Det är en föreställning från Helsingsborgs Stadsteater och inleds med en kort intervju med Lena Andersson. Hur nära föreställningen ligger boken vet jag inte, mitt minne mankerar här, med det är skickligt att hålla dramatiskt liv i ett manus som i så hög grad är tankebaserat. Så det är bra gestaltat av utmärkta skådespelare. De parodiska överdrifterna är självklart avsedda.
Men jag funderar en del över tankeinnehållet. Vad betyder ett samlag? Och finns det överhuvudtaget längre någon konsensus om det. Man underförstår en väldig massa i det mänskliga samspelet men det förutsätter ju gemensamma uppfattningar. Och man kan inte bortse från att den sexuella revolutionen ändrade mångas uppfattning. Den gamla regeln sex endast inom äktenskapet, gav sexualiteten en tydlig roll. Var man något mindre strikt nöjde man sig med ett äktenskapslöfte. Man skulle ha sex endast med den man var benägen att tillbringa resten av livet med. Men vad symboliserar sexualiteten idag?
Den sexuella revolutionen hade slagordet
sexualitet för vänskaps skull. Vilket betydde att den njutning som sexualiteten gav hade ett egenvärde. Jag tror också det står i Kristina Ahlmark – Michaneks bok ”Jungfrutro och dubbelmoral” att sexualiteten kunde vara en väg att lära känna varandra, en väg mot något djupare.
Och här står Lena Andersson och hävdar att tre samlag är något som hänt. Det är inte ingenting och den som deltagit i detta har ett ansvar. Men är det verkligen ett osvikligt tecken på att det är något djupare. Förvisso är samlaget en intim handling, ett uttryck för förtroende. Men är det något mera? Det sägs om Hugo Rask och Ester Nilsson att båda är intresserade av honom. Det är ju en säkrare indikation om hur det står till. Det sägs ofta från feministiskt håll att man måste följa upp det som andra säger om det skall bli en verklig kommunikation. Sådant kan man göra av artighet men också av genuint intresse. Gör man det inte är det alltså inte bara oartigt utan också ett vittnesbörd om genuint ointresse. Njutning och bekräftelse vill alla ha. Därför behöver inte sexualitet vara ett tecken på intresse och samtal som bara är bekräftande inte heller.
Me too har betonat kvinnans rätt att säga nej. Och så vitt jag förstår gäller denna rätt även när intimiteten gått långt. Hit men inte längre! Det betyder också en rätt att avbryta ett förhållande när man inte längre är intresserad. Tappar någon av parterna intresset är det slut. Det måste man acceptera. Det är en del av detta, att respektera människors integritet och fria vilja. Det är det jag tycker Ester Nilsson inte gör. Däremot har jag respekt för svårigheten att hantera sin besvikelse. Att få distans i tanke och känsla.
25 feb. 20

Debatten om konservatismen har fördjupats sedan jag skrev min bloggpost om Göran Greiders önskekonservatism (18 feb.). Roland Poirier Martinsson har skrivit i Aftonbladet (18 feb.) och Anders Johansson Heinö i DN (21 feb.). Poirier Martinsson framställer konservatismen närmast som avsaknad av ideologi, man kan vara pragmatisk och bygga sina åsikter på en förnuftig utvärdering av verkligheten. Detta synsätt polemiserar Johansson Heinö mot utan att explicit ta upp Poirier Martinsson.
Hur är det med det? Det är ju sant att konservatismen inte är en ideologi som andra. Liberalismen och socialismen var genomtänkta system för samhällsförändring, konservatismen var bara motståndet mot förändring. Likväl finns det ett antal värderingar och hållningar som historiskt förknippas med konservatismen. En del, till och med eljest intelligenta tänkare som Torbjörn Tännsjö, förleds av ordet. Konservatism betyder att hålla på det gamla. Eftersom vad som är gammalt varierar under historiens gång ger en sådan definition ingen ledning alls. Självklart håller liberaler och socialister fast vi sina idéer också när de har fått genomslag och allmänt inflytande. De har inte av det skälet förvandlats till konservativa.
Johansson Heinö menar att det finns olika typer av konservatism. Men det utmärkta begreppet den konservativa revolutionen använder han sig inte av. Som beteckning för nazism, fascism och liknande rörelser. Begreppet är ju paradoxalt, en sann konservativ kan i en mening inte vara revolutionär. Men man kan naturligtvis ha alla de konservativa värderingarna i radikal och tillspetsad form (vilket i och för sig skiljer en från den traditionella konservatismen) och vilja en revolutionär omdaning. Där tycker jag den stora skillnaden går mellan traditionella konservativa och mer revolutionära konservativa.
Vilken typ av konservatism representerar Sverigedemokraterna? Det kan man ha olika åsikter om. Är de revolutionära konservativa som söker sig tillbaka till den konservativa huvudfåran? Hur skall man då tolka Mattias Karlssons existentiella framställning av någon sorts ödesmättad kamp? Mycket tyder väl på att man vill vara både och. En nationalsocialism med mänskligt ansikte. Både karismatisk och trivial.
Men annars radar Johansson Heinö upp de klassiskt konservativa värderingarna, jag kunde inte gjort det bättre själv. Och Poirier Martinsson är rörande på en punkt. Trots att han är konservativ gillar han Elvis. Det gläder mig att modern konservatism vågar sig ända fram till 1950-talet. Det är ju bara några år före hans egen födelse. Det kallar jag att följa med sin tid! Men försiktigt.
24 feb.20